Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

by

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Filmrecension: Det svänger om Noas ark – filmens stora behållning är musiken

by

Det svänger om Noas ark
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Alois Di Leo och Sergio Machado
Tillåten från sju år, barntillåten i vuxens sällskap

En lustig version av den bibliska berättelsen om Noa och arken. I grunden är den en vacker och viktig sensmoral om att djur och människor måste kunna leva tillsammans.

Det svänger om filmen, den svängiga musiken och texterna till musiken är filmens största behållning. Historien om Noa och arken berättar med mycket musik, med medryckande sambarytmer och klassiska sånger av den världsberömde brasilianske poeten och kompositören Vinicius de Moraes.

Det finns en hel del att fundera på kring berättelsen har från Gamla Testamentet i Bibeln om Noa som fick i uppdrag av Gud att bygga en ark och fylla den med två exemplar, en av manligt kön och en av feminint kön, av varje djur på jorden för att de skulle överleva när hela världen skulle dränkas av vatten.

Som vuxen är jag inte helt förtjust i när de existentiella frågorna tar upp i raketfart. Delvis tycker jag att dessa frågor stressas igenom på ytan och berättelsen får en något för stor tonvikt på komedi och politik och samhällsfrågor, en övertydlig lektion i imperialism och kapitalism. Jag inser att det är en svår uppgift att förena barns intresse och vuxnas, men visst måste det finnas andra sätt att berätta om världen och livet och samhället utan att peka med hela handen?

Noas ark är utan tvekan en ikonisk historia som är välkänd runt om i världen. Fi.mens berättelse utgår från två små söta möss, pojkarna Vini och Tom. De bildar en duo som uppträder tillsammans på olika pubar och krogar, fast utan att ha någon större succé. När Gud börjat sända syndafloden och Noa byggt sin ark får bara en man av av alla möss komma med. Men Vini och Tom lyckas ändå smyga sig ombord.

Hur kunde alla dessa olika djurarter hålla sams under färden? Hur kunde djurätare existera sida vid sida med växtätare? Hur kunde två av varje art överleva när vissa arter behöver kött för att överleva? Ja visst finns det saker som är obegripliga och omöjliga att tro på att det verkligen gått till exakt som det berättas i Bibeln. För min del tänker jag att denna berättelse, liksom många i Bibeln och andra religiösa urkunder, ska tolkas och förstås symboliskt. Men nu handlar ju varken denna recension eller filmen om exakt hur den bibliska berättelsen ska tolkas eller förstås.

Lejonhanen på arken anser sig vara kung över alla och mest värd och han tvekar inte över att äta upp andra djur på arken. Vini och Tom måste ta till all sin diplomatiska förmåga och musik för att försöka få till ett samarbete mellan djuren och få dem att överleva till syndafloden är över. Noa är en gammal man och han märker inte problemen på arken överhuvudtaget.

Det är uppenbart att handlingen skildrar imperialism, framför symboliserat av lejonet som anser sig ha rätt att ta allt från andra. Jag kan tycka att det är överdrivet att lejonhanen också framställs som någon som inte kan tala tydligt och klart och förväxlar bokstäver i ord och därmed görs lite löjlig. Tyvärr är den mäktiga inte alltid så obildade att det är lätt att känna igen deras fulspel. Likaså kapitalisten bland djuren finns med, en karaktär som försöker lura till sig matransoner genom att utnyttja de två mössens förmåga att skriva musik.

Det är musikaliskt fin film, men en del av de magiska med sagor försvinner när det politiska budskapet blir för framträdande. Men visst, den är värd att se med barn och prata om den efteråt. Alla talar och sjunger på svenska och det är ett plus.

Filmrecension: Nobody 2

by

Nobody 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 augusti 2025
Regi Timo Tjahjanto

John Wick-serien med Keanu Reeves i huvudrollen har uppnått kultstatus genom sina besinningslösa slagsmål, koreograferade till perfektion, samt eldstrider där mängden krut och kulor får SAABs totala export att blekna. Dock har humor, värme och charm alltid varit lika frånvarande som förstånd från den nuvarande amerikanska politiken. Derek Kolstadt som var en av nyckelpersonerna bakom John Wick valde att expandera genren och sitt varumärke genom Nobody, en film som behöll actionsekvenserna från John Wick men injicierade en behövlig dos humor och självdistans. Genom att tilldela den alltid lika lyssnande Bob Odenkirk huvudrollen hittade Kolstadt – som stod som manusförfattare, och regissören Ilya Naishuller ett sätt att ta Wick-genren vidare.

Uppföljaren har tagit sin goda tid, mer exakt fyra år. Förhoppningen var att serien skulle hitta nästa nivå där de positiva aspekterna kunde vidareutvecklas och tydligt markera att Nobody var den sanna tronarvingen till Wick-tronen, framförallt när nu Keanu Reeves indikerar att ben och knän inte mäktar med mycket mer och spin-off försöket Ballerina med Ana De Armas föll platt. Olyckligtvis verkar striden om denna tron fortsätta i bästa Game of Thrones-anda, detta eftersom Nobody 2 visar sig definiera en uppföljare på helt fel sätt.

Efter den energiska, uppkäftiga och djupt underhållande första filmen tycks Kolstadt ha tappat stinget, orken och uppfinningsrikedomen. Hela Nobody 2 känns från första rutan förvirrad, fantasilös och mållös. Där del ett lyckades balansera mellan det absurda, groteska och eskapistiska är det här en viljelös soppa som bjuder på en av de mest menlösa intrigerna på länge. Den spjuveraktiga lekfullheten är också som bortblåst, detta beror delvis på det själlösa manuset men också på den nytillträdda regissören Timo Tjahjanto som inte behärskar konsten att balansera mellan brutalitet, komik och självdistans. Filmen kastar sig mellan att vara hänsynslöst brutal utan antydan till entusiasm eller inspiration, för att sedan förvandlas till en infantil lekstuga där trams nyttjas som en feg täckmantel för att dölja bristen på sann entusiasm eller skaparglädje.

Att Nobody 2 vill röra sig än närmare det surrealistiska och fantastiska är uppenbart, delvis genom estetiken som är avsevärt mer stiliserad än förr, men här finns även inslag som tangerar det rent parodiska utan att det ackompanjeras av någon som helst självinsikt eller finness. Sharon Stone som tar plats som filmens diaboliska skurk bjuder på ett skådespel så överdrivet och fånigt att det är svårt att tro att en vaken – än mindre kompetent, regissör varit på plats då Stone spelat in sina scener, som alla rör sig mellan att vara outhärdliga till rent tragiska. Detsamma kan sägas om Connie Nielsen som livlöst kämpar sig igenom rent dravel där hon och Bob Odenkirk desperat försöker skapa kemi.
Sedan har vi stackars Christopher Lloyd som bjöd på grandios underhållning sist men som nu endast får rossla och göra legendariska ting som att ’’stolt’’ annonsera att han köpt hamburgare…

Actionscenerna som alltid bjudit på skamlös brutalitet och morbid underhållning är denna gång bara dugliga, här finns inget lika imponerande som den magiska massakern på bussen i den första filmen. Istället blir det en evig grå – eller snare blodröd, sörja där folk får benen knäckta och hjärnsubstansen dränker publiken, dock utan någon minnesvärd inramning.

Det är endast i ett fåtal korta stunder som Nobody 2 visar upp liv och påminner om vad som gjorde den första filmen så uppfriskande och underhållande, men dessa stunder är lika korta som de är få. I slutänden är detta en uppföljare utan tillstymmelse till vilja, ork eller inspiration, och då spelar det ingen roll hur många kroppsdelar som avlägsnas.

Filmrecension: Materialists – det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan

by

Materialists
Betyg 3
Visades under Way Out West, ordinarie biopremiär 15 augusti 2025
Regi Celine Song

Efter den väldigt nedtonade, känslosamma och nästintill spirituella ”Past Lives” som var en av 2023s absolut bästa filmer känns det väldigt tråkigt att manusförfattaren och regissören Celine Song återvänder med denna något mer lättsamma romantiska komedin som hade kunnat vara regisserad av nästan vem som helst. Känsligheten och stilsäkerheten från förra filmen är som bortblåst. Kvar finns en rätt bra samtidsspaning runt dejtingscenen och ett oanat mörker som ger filmen lite mer tyngd än väntat vilket räddar den från totalt haveri och ”en i mängden”-produktion.

Lucy, spelad av Dakota Johnsson, är en matchmaker på en firma i New York som vänder sig till främst övre medelklass och uppåt – alltså till människor med mer pengar än tid och en förödande känsla av att de kommer dö ensamma. Dejtingappar har de kanske prövat men aldrig kommit någon vart med. Det säger ändå någonting om vår samtid, hur isolerade vi blivit och ändå allt kräsnare. För att illustrera detta vidare inleder hon filmen med ett par personer från stenåldern där en man kommer med blommor och kvinnan gillar dem så de kysser varandra och sen är hon gravid. Var inte mycket svårare än så tydligen. Nu: ålder, höjd, jobb, hög inkomst – ja, mycket som ska klaffa för att vi ens ska överväga varandra. Att vara snäll, trevlig och intressant duger inte längre. Och detta är verkligen inte bara ett amerikanskt problem, sett till ensamhushåll är exempelvis vi i de nordiska länderna väldigt högt upp också. Liksom Tyskland och England.

Men genom formulär och intervjuer matchar Lucy, och hennes kollegor, ihop personer som tycks passa ihop och ibland blir det bara en dejt – men i flera fall också flertalet och vissa slutar ändå upp som gifta – vilket de såklart firar på kontoret då det inte bara ser bra ut för dem som tjänst utan också inger hopp för alla dem som vill signa upp i hopp om att möta någon förevigt. Men trots att det kan låta rätt allvarligt är filmen väldigt lättsam i sin ton och både skämten och de underfundigt roliga scenerna avlöser ändå varandra rätt frekvent. Kvinnors besatthet av höjd, att mannen måste vara högre än dem, är något jag själv skrattat och förundrats över länge och det görs flera goda poänger kring det genom filmen. Som när det pratas om ett ingrepp som i stort sett går ut på att bryta benet på patienten för att sedan låta läka och växa några centimeter.

Trots att Lucy hjälper andra att hitta kärleken har hon det själv svårt på området. Men som det sägs: coaches dosen’t play. Men på bröllopsfesten träffar hon Harry, spelad av Pedro Pascal, vilket ganska omgående börjar visa intresse för Lucy som först är tveksam till att ens ge honom en chans, de har inte tillräckligt lik bakgrund och ekonomiska förutsättningar tänker hon, men den enda som tävlar om hennes uppmärksamhet och känslor är John, spelad av Chris Evans, som är hennes ex som är raka motsatsen till Harry; ostadig ekonomi, jobbar som servitör i hopp om att kunna slå igenom som skådespelare (men är långt ifrån att lyckas) och bor trångt med flertalet inneboende i delad lägenhet till skillnad från Harrys lyxvåning där han bor själv. Vilket visserligen ger en bra poäng av hur ohållbar New Yorks boendesituation har blivit för låginkomsttagare där alldeles för höga hyror tvingat in alldeles för många i alldeles för trånga utrymmen. Och då är de ändå glada över att ha en toalett inne i lägenhet och inte längs någon extern korridor eller så.

Som om Lucys privata situation inte vore jobbig nog för henne bjuder även hennes jobb på oanade utmaning när en av hennes kunder först inte svarar på hennes kontakt (hon ringer alltid upp och följer upp efter hennes kunders dejter) och sedan visar sig ha blivit dåligt behandlad under hennes dejt (en underdrift men vill inte spoila för mycket) vilket hon anser är Lucys fel och beskyller henne för – ungefär som om hon skulle kunna vetat. Kanske är det svår att vara rationell när en är sviken och arg. Hursom vänder det allt eftersom och allt går till ljusare tider för dem alla. Och även om jag inte kan förstå hur någon skulle kunna tacka nej till någon som Pedro så landar det ändå i att hon tar sitt säkra kort och återgår till sitt ex igen. Så film nummer två miljoner femhundraåttio om kvinnor som väljer kärlek över pengar (ungefär som om båda inte kan samexistera) känns som sagt väldigt gjort och väntat på alla sätt – speciellt när vi fått se hur dåligt de fungerade förra gången de försökte. Men kanske är det lätt att glömma sådant och romantisera allt runtomkring för att säkrare kunna gå till ett beprövat koncept för ett enkelt liv. Men det blir ändå tråkigt och förutsägbart som vi redan sett denna filmen hundra gånger redan.

Filmrecension: The Dance Club – politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt

by

The Dance Club
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinarie biopremiär 19 September 2025
Regi Lisa Langseth

Efter två säsonger av Netflix-serien Kärlek & Anarki är nu Lisa Langseth tillbaka med en ny långfilm. Den kretsar kring vårdföretaget Care som drivs av läkaren tillika VD:n spelad av Pernilla August som är inte alltför noggrann med att slänga sig med diagnoser och läkemedel till besökande patienter. Med sig i bakgrunden har hon internen spelad av Nils Wetterholm som kommer från akademiskt håll och tror starkt på att förstå trasiga människors själar och att läka dem. Det tycker chefen är lite flummigt och slänger sig med ”om patienterna har själar begår vi övergrepp på dem, alltså har de inte det” och bryr sig bara om big business snarare än läkande av människor. Det är en klar känga mot läkemedelsföretag och vårdgivare som mest vill diagnosera och medicinera för vinsternas skull snarare än samtala och förstå människor på djupet och därefter läka dem. I ett allt mer sjukt samhälle där allt fler blir deprimerade och sjuka är det rätt talande om fullsatta psykiatrimottagningar i stort sett hela landet som inte har tid att riktigt vårda människor utan bara det mest akuta för att sedan slänga ut dem så nästa kull kan akutbehandlas.

Trots att han bara är intern och inte riktigt legitimerad psykolog råkar han hamna i en situation där han framstår som en – vilket leder till samtal med Matias Varelas karaktär som är en fräsig mäklare med både fru och barn men ändå inte är riktigt lycklig. Det visar sig att han blivit mobbad och få utstå både nedsättande ord – en våldsam handling i sig som sätter sig hela livet – samt slag och sparkar. Men av en händelse möter de en ung kvinna, spelad av Alva Bratt, som också varit kund hos Care men inte riktigt blivit nöjd med deras behandling. Hon agerar nu som konst-anarkisk och får sin lilla nyfunna grupp att bära in högtalare på en konsthall där hon sedan dansar för besökarna som inte riktigt förstår vad som händer då det absolut inte stod på agendan. Och dansen är inte ens speciellt bra – vilket senare visar sig vara själva poängen. Att skita i vad andra tycker och göra vad som känns bra för en själv och stå upp för sig själv snarare än vika sig för andras nedsättande åsikter om en. Det hela kommer att påminna om den danska Dogme-filmen ”Idioterna” av Lars von Trier där de går runt i olika sammanhang och beter sig upprörande för att störa samhällsordningen och det lugna normaliserade lugnet vi kan känna igen här i lugna Skandinavien. Men istället för att främst störa samhällets normalitet beter de sig främst omstörtande för att förstå och uttrycka sig själva och kunna läka utifrån det. Och ur det föds då alltså ”The Dance Club” som också blir till en roadmovie då att göra upp med samhället inte riktigt räcker utan flera av deltagarna vill också kunna använda dansen på ett mer personligt plan för att göra upp med gamla oförrätter. Och visst blir det fysiskt, långt från dansens gränser, och ibland känns det lite flummigt då det kanske inte är så tydligt vad de vill framföra alla gånger.

Filmen är snyggt filmad, om än ibland lite rörig med handkamera som svajar, men kanske är även det inspirerat av de enklare dogme-filmerna (som i år fick en slags återfödelse på årets upplaga av Cannes-festivalen) och den fladdrar kraftigt mellan drama och komedi och behärskar båda delarna väldigt väl. Ibland känns det tungt, ibland skrattar en som i ett utbrott, och det är passande temat och uttrycket. Och det allmänmänskliga – så är ju ändå livet för det mesta. Danssällskapet hjälper dem både att möta varandra, sina känslor och vad de upplever är samhällets förväntningar på dem. Men när de befinner sig på Care och den cyniska chefen ska sälja det till några amerikaner går det illa och gruppen blir gripen av polis. Den fräsiga mäklaren låtsas om att han är där för att värdera byggnaden och att han jobbat mycket i närområdet och lämnar de andra sedan i sticket – en perfekt liknelse hur de rika oftast landar på alla fyra och sen går vidare som ingenting har hänt medan de under får ta konsekvenserna. Det gör filmen både politiskt och klasskritiskt på bästa snyggaste sätt utan att på något sätt bli alltför plakatpolitiskt. Och att affären på grund av detta går i gruset gör det ändå svårt att känna med den cyniska chefen som antagligen förlorar väldigt mycket på att affären går om stöpet då hon ändå inte är i branschen för att hjälpa människor utan bara tjäna pengar på dem och att diagnostisera dem så mycket som möjligt. Då känns det desto bättre att en viss romantisk connection kan hittas och frodas, samt att dansgruppen senare lever vidare och när de intar en butik för att kritisera människor som är mer närvarande i sina mobiler än verkliga liv så är samhället inte nedvärderande mot dem utan välkomnande och applåderande. Ett väldigt lyckligt slut för dem alla. Och tittarna.