• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Victoria & Abdul – en skildring av rasism, människors maktlystnad och sann vänskap

16 september, 2017 by Rosemari Södergren

Victoria & Abdul
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2017
Regi Stephen Frears

En vacker berättelse om en djup vänskap som byggde en bro över många av de hinder människor bygger upp: över ålder, kön, klass och härkomst – och samtidigt en skildring av rasism, människors girighet och maktlystnad. Enormt snyggs inspelad med en lång rad av de bäst brittiska skådespelarna i rollistan. Dessutom bygger filmen på verkliga händelser.

Den brittiska drottningen Victoria som härskade i slutet av 1800-talet inte bara över England, hon var också drottning över kolonier som Indien. Hon är gammal, sliten och mycket sorgsen då hon djupt saknar sin make Albert. Av en slump blir hon vän med en ung indisk kontorisk vid namn Abdul Karim.

Abdul är en kontorist på ett fängelse i Agra i Indien när han blev utvald att tillsammans med Mohammed, en annan indisk man resa, till England och London för att där under en ceremoni överräcka ett fint mynt till drottning Victoria. Han blir utvald för att han är den längsta indiern där på plats.

När de två indierna kommit fram till London syr de brittiska arrangörerna för tillfället dräkter åt dem. Dräkterna har fått sin design utifrån några tavlor som föreställer indier. Tanken är att dräkterna ska se indiska och traditionella ut. Det är bara det att dräkterna inte alls följer den indiska traditionen, till exempel ingår ett stort tygbälte. Men indiska dräkter har inga bälten, förklarar Abdul. Nu är det förstås ingen som bryr sig om hans synpunkt. Det är en så stark och berörande bild av kolonialmakternas inställning gentemot de kolonialiserade nationerna och deras befolkning.

Abdul och Mohammed blir överallt annonserade och omtalade som hinduerna. Också det ett exempel på den brittiska översittar-attityden. Abdul är muslim, ingen hindu.

Drottningen Victoria närmar sig åttioårs-strecket och hon är så trött på livet som drottning med alla banketter och alla ceremonier. Hon saknar sin man Albert som gått bort många år tidigare och hon har ingen varm relation till något av sina nio barn. Det är något med Abduls naturliga och ganska barnsliga attityd som tänder något inne i henne. Trots att det är säkert mer än femtio års skillnad mellan dem blir de vänner.

En sådan vänskap mellan en ung indisk man och den åldrande drottningen väcker ont blod i många kretsar, framför allt blir hennes äldste son Bertie som ska ärva tronen mycket förargad. Motstånd och maktstrider sätts igång för att manövrera bort Abdul.

Filmen är välgjord på alla plan och är väldigt berörande. Människorna är trovärdiga och mänskliga, fast ibland med människors sämsta sidor. Rollerna är besatta med en lång rad duktiga brittiska skådespelare med Judi Dench i spetsen som drottningen. Filmen har fantastiskt skickligt foto och miljöer, som så ofta i påkostade brittiska filmer. Musik och ljud är väl komponerat tillsammans med bild och dialoger. Den här filmen lär få en hel del uppmärksamhet och filmpriser, åtminstone nomineringar.

Regissören Stephen Frears är känd för bland annat filmerna High Fidelity (2000), The Queen (2006) and Philomena (2013).

Judi Dench as Queen Victoria
Ali Fazal as Abdul Karim
Eddie Izzard as Bertie, Prince of Wales
Tim Pigott-Smith as Sir Henry Ponsonby
Adeel Akhtar as Mohammed
Simon Callow as Mr Puccini
Michael Gambon as Lord Salisbury
Julian Wadham as Alick Yorke
Olivia Williams as Jane Spencer, Baroness Churchill
Fenella Woolgar as Miss Phipps
Jonathan Harden as The Kaiser

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Victoria&Abdul

Filmrecension: Silvana – Väck mig när ni vaknat

14 september, 2017 by Petter Stjernstedt


Silvana – Väck mig när ni vaknat
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september

Speltid 91 minuter
Genre: Dokumentär
Regi: Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis

176 centimeter power pussy och en urkraft.  Silvana -Väck mig när ni vaknat är självutlämnande om rapparen som vägrar anpassa sig och som spottar patriarkatet rakt upp i ansiktet.

Silvana Imam är kvinna och rappare i en mansdominerad bransch. Hon är Imamen som med frispråkiga och kompromisslösa texter fått MusikSverige på fall.  Med monsterhiten I.M.A.M toppade hon Svensktoppen och låg kvar där under flera veckors tid. Fortsättningen är som man säger historia. På P3-guldgalan 2016 fick hon guldmicken för bästa Liveartist och skivorna  –Rekviem och Naturkraft – har lovordats av såväl kritiker som av publiken. Med sitt tydliga budskap om allas lika rättighet har hon blivit en viktig ikon för svenska HBTQ-communityt.

Silvana – Väck mig när ni vaknat förtäljer historien om artisten och människan Silvana – om med- och motgångar, kärlek och tragik. I tre års tid har regissörerna Mika Gustafson, Olivia Kastebring, Christina Tsiobanelis följt i Silvanas fotspår. Hon hänger på klubben, besöker familjen i den litauiska hembyn och pimplar rödvin på privatfesten och filmskaparna står i bakgrunden för att dokumentera händelseförloppet. Silvanas öppenhet och ocensurerade förhållningssätt till det personliga gör att filmskaparna kommer nära. På en konsert ser Silvana sitt livs kärlek – Beatrice Eli- artist och HBTQ-ikon. På en hemmafest vågar hon sig fram. Det blir ett långt och gemytligt samtal som utvecklas och vips så har vi HBTQ-Sveriges överlägset hetaste powerpar – Eli och Imam.

Silvana – Väck mig när ni vaknat är en fin kärlekshistoria och ett starkt porträtt av en kvinna som fått kämpa och som med tidens tand slutat att bry sig. Silvana gör på sitt sätt och skiter i konsekvenserna. All uppståndelse och media med sina dumma frågor (Är du en feministisk rappare? Det är knappast en fråga en manlig artist skulle ha tvingats att svara på) blir för mycket och hon går in i väggen.

Som biografi-film har Silvana – Väck mig när ni vaknat  allt en kan önska sig och mer därtill. Det är inte den klassiska berättelsen om en artists uppgång och fall. Utan en självutlämnande krönika som ger en god inblick i tankevärlden hos en skapande människa. Estetiskt är den tilltalande. Med vackra bildutsnitt och minnesvärda sekvenser skapas ett stort engagemang hos publiken. Vi ser Silvana iklädd vit bicker-jacka med megafonen i höger hand som i den sena Stockholmsnatten vandrar runt på stadens torg och gator –
ensam, vilsen och arg. Scenen blir en kraftfull symbol för all den misär hon fått utstå och all power som finns inombords. Det är girlpower och I dont give a fuck-attityd som räcker flera mil. En styrketår för alla som kämpar i motvind mot patriarkat-äcklets alla budbärare. Silvana – Väck mig när ni vaknat är stark och smärtsam om vår tids verkligt stora – Silvana Imam.  

 

Arkiverad under: Filmrecension

Filmrecension: The Big Sick – En rapp, rolig och romantisk komed

12 september, 2017 by Birgitta Komaki

The Big Sick
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2017

The Big Sick har fått publikens pris på festivalen i Locarno samt i South by Southwest. Den har fått mycket beröm av kritiker och gjort kassasuccé där den har visats.

Kumail, (Kumail Nanjiani) en pakistansk ståuppartist och skådespelare, blir kär i Emily (Zoe Kazan) en amerikansk tjej. Bäddat för kulturkrockar förstås, men inte mellan dem. Här blir kraschen mellan de pakistanska föräldrarna och sonen. Kumail är killen som är snar till skämt men lite blyg och undviker konfrontationer. Och hur står man emot en mor som har bestämt att man skall bli advokat och att man skall gifta sig med en välutbildad pakistansk flicka i ett arrangerat äktenskap? Annars blir man utesluten ur familjens gemenskap.

Kulturskillnader finns hos den äldre generationen men mellan de unga finns bara kärlek och en lättsam ton. Kumail ger ändå upp kärleken för familjens skull och av feghet. Men när Emily insjuknar i en aggressiv infektion och hamnar i koma ställs allt på sin spets. Kumail måste fundera på sitt beslut. Då kommer också hennes föräldrar (Holly Hunter) och (Ray Romano) in i filmen. Mer öppna än hans föräldrar men ändå med frågor om vad han som muslim tycker om 11 september.

Manuset om hur de träffades och vad som sedan hände skrev makarna Kumail Nanjiani och Emily V. Gordon tillsammans. Kumail spelar sig själv i filmen men Emily görs av Zoe Kazan. Att han kör Übertaxi, arbetar som ståuppartist och att läkarna på sjukhuset avlöser varandra är några av de företeelser som gör att filmen känns väldigt aktuell. Den pakistanska familjen skildras ganska
stereotypt medan den amerikanska visas mer levande och öppna med sina problem. Filmen visar ändå båda familjerna med mycket kärlek och humor. Det är mycket bra skådespelare i filmen och Kumail gör själv sin egen roll. Emily görs av Zoe Kazan med samma mjuka utstrålning som den verkliga Emily har i inlägg på Youtube.

Komedier är ofta gjorda med lite unkna och gammalmodiga tankegångar därför är redan inledningen när Emily följer med Kumail hem första träffen uppfriskande. Ingen anspelning på sexskämt eller förlegade kvinnoroller trots kulturskillnader.

Alla personer i filmen känns som jämställda trots att det drivs med Kumails mamma. Hon är definitivt ingen svag kvinna bara fast övertygad att hon har rätt. En modern film som ligger helt rätt i tiden. Dialogen är underbart träffande. Med ett manus, författat av en ståuppartist som har orden i sin makt och en terapeutstudent som har nära till känslor har det blivit en helt underbar allvarlig komedi. Regissör är Michael Showalter.

Jag tycker den här filmen lockar till många skratt och igenkännande leenden samtidigt som det finns en allvarlig underton. Kombinationen av problem och humor gör att filmen blir intressant.
I den avslutande sekvensen blir upplösningen också något överraskande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Komedi, Scen, The Big Sick

Filmrecension: Clash – oerhört skickligt berättat

9 september, 2017 by Rosemari Södergren

Clash
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2017
Regi: Mohamed Diab
Originaltitel: Eshtebak
I rollerna: Nelly Karim, Hani Adel, Tarek Abdel Aziz m fl.
Speltid: 97 minuter
Genre: Drama/thriller
Censur: 15 år

En film som påverkar mig mycket. Den egyptiske regissören Mohamed Diab har åter skapat ett filmverk som berättar viktiga saker om mänskligheten. Miljontals människor är ute på gatorna i Kairo för att protestera och mitt i den våldsamma röran griper egyptisk polis några människor och slänger in dem i en polisbuss. Poliserna beskyller de gripna för att vara anhängare av Muslimska brödraskapet – men de flesta är tvärtom emot de islamska styret och två är journalister: en reporter och en fotograf på uppdrag för det amerikanska medieföretaget AP.

Filmens handling utspelar sig i stort sett inifrån bussen. Det är oerhört skickligt filmat, som tittare känner jag det som att jag är där i bussen. Jag lider med de gripna och förstår hur utsatta de känner sig, hur klaustrofobisk situationen är. Det är en skrämmande skildring av hur slumpartat våldet är och den som råkar befinna sig på fel plats i fel ögonblick riskerar livet. Det finns ingen rättvisa när människor är trängda, när våldet har tagit över.

2011 avslutar den egyptiska revolutionen ett 30-årigt presidentskap.
2012 tillträder den nyvalde presidenten Muhammad Mursi, som är medlem av Muslimska brödraskapet
2013 blir Muhammad Mursi avsatt av militären, som menar sig göra det på uppdrag av folken.

Handlingen i Clash äger rum 2013 då miljontals människor protesterar mot president Mursi medan anhängare till Muslimska brödraskapet samtidigt ger sig ut på gator för att slåss för sin regering. Under dessa de största protesterna i landet ditintills äger mänga hårda och blodiga sammandrabbningar rum.

Handlingen i Clash äger rum en dag under denna våldsamma period. Mitt i detta politiska kaos blir en grupp människor instängda bak i en polisbuss utan hänsyn till deras bakgrund och politiska åskådning. I gruppen finns två amerikanska journalister och där hamnar också både anhängare till som motståndare mot Muslimska brödraskapet, bland dessa en ung flicka och en ung pojke. Stämningen bland de gripna är aggressiv; frågan är om antagonisterna kommer att kunna övervinna sina motsättningar och har de någon chans att överleva.

Dramat skildrar människors reaktioner på många nivåer och hur vi reagerar under stark press. Det är mästerligt skildrat.

Clash är Mohamed Diabs andra film efter prisbelönta Kairo 678. Clash var öppningsfilm i Un certain regard-sektionen på förra årets Cannes-festival.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Detroit – omdebatterad film

7 september, 2017 by Rosemari Södergren

Detroit
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 september 2017

Detroit skildrar en fruktansvärd händelse under raskravaller i Detroit 1967. Våldet hade tagit över staden, polis och svarta var i krig mot varandra och borgmästaren utlyste utegångsförbud. Tre svarta unga män Carl Cooper (17 år), Aubrey Pollard (19 år), och Fred Temple (18 år) blev ihjälskjutna och tre vita polismän och en svart väktare ställdes inför rätta för dödsskjutningarna men friades.

Filmen är oerhört stark och går inte att slita sig ifrån. Jag har kvar känslan av förtvivlan många timmar efter att filmens eftertexter tonat ut. Det är så hemskt att se vad unga män med vapen i sina händer kan ta sig till när de är rädda. Och detta hände 1967 och så mycket har inte ändrats sedan dess. Vita poliser skjuter fortfarande ihjäl unga svarta män i USA och de vita poliserna blir fortfarande oftast friade i rättegångarna.

Kathryn Bigelow som regisserat Detroit blev 2010 hon den första kvinnan som vann en Oscar för bästa regi, för filmen The Hurt Locker. Filmen som handlar om en soldat som desarmerar bomber under Irakkriget
fick även Oscar för bästa film samt ytterligare fyra statyetter.

Jag tror ingen som ser Detroit går därifrån opåverkad. Berättelsen är filmad så det inte går att värja sig. Det känns som att vi är med där. Trots att filmen bygger på verkliga händelser är den dramatiskt välgjord. Det finns en risk med filmer som bygger på verkligheten att regissören fastnar i tvånget att redovisa allt exakt som det gick till. Den fällan har Kathryn Bigelow inte fastnat i.

Däremot har regissören kanske strukit lite för mycket. Vi får ingen förhistoria till kravallerna. Plötsligt är det bara kravaller. Huffington Post är riktigt irriterad på filmen och kallar den för årets mest oansvariga film både för vad filmen tar upp och vad den inte tar upp. En viktig händelse som filmen inte alls nämner är att de vita polismännen utöver den rättegång där de friades också ställdes inför rätta i en folkets tribunal i en kyrka där mördarna dömdes.

Huffington Post tar i med hårda ord och skriver om Detroit:
What makes this film not just sloppy but downright dangerous is that this very denial of black life, this blindness to the experiences and perspectives of black people, makes possible the kind of brutal and discriminatory law enforcement and the lack of accountability around it prevalent in the United States today.
If you want to see something that takes seriously the issue of police brutality against black people or the actual history of Detroit, don’t see this movie.

Huffington Post tar upp filmens inledning där vi ser hur kravallerna startar i samband med att Detroits poliser griper svarta som är på en olaglig nattklubb. Vad som biopubliken inte får reda på är att den festen var för att fira några Vietnamveteraner som kommit hem.

Samtidigt finns det alltid en risk att en film förlorar sin dramatiska nerv om allt måste redovisas. Det är inte en dokumentär utan en spelfilm och mordet på tre unga män under raskravallerna. Som sådan är filmen bra och den är stark även om den har en del brister.

En av filmens styrkor är att de flesta karaktärer är mycket trovärdiga. Vi får se hur olika människor är och hur inte alla vita är rasister och vi får se svarta som gör uppror och svarta som struntar i politiska frågor och bara vill leva sitt liv i lugn och ro och andra som passar på att plundra butiker när allt är helvilt. Vi får se alla olika sätt människor kan reagera på i krissituationer.

Dock är det en karaktär som jag som tittare inte förstår, det är den vita polismannen Krauss (spelad av den brittiska skådespelaren Will Poulter). Krauss är den polis som går i frontlinjen och tar befälet då hans polisstyrka tar sig in i Algiers Motel och griper svarta män och två unga vita kvinnor för att de hörts skottlossning från området. Vad driver Krauss? Krauss är ledaren som får de andra poliserna att utföra våld och till och med skjuta människor till döds. Hans beteende hänger i luften bara. Jag menar inte att det finns något försvar för att döda människor men någon förklaring till vad som driver honom skulle behövas. Nu hänger hans karaktär i luften.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Detroit, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Sida 334
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in