• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Vilken jävla cirkus – Bergström farligt nära kalkonen

11 oktober, 2017 by Petter Stjernstedt

Vilken jävla cirkus
Betyg 2

Svensk biopremiär den 20 oktober
Regi: Helena Bergström

Herre gudars Vilken Jävla Cirkus! Helena Bergströms nya film är en förutsägbar historia med övertydligt manus som inte lämnar något åt fantasin. Det är verkligt lågvattenmärke av den älskvärda filmregissören.

Helena Bergström är livrädd för missförstånd och säger därför allt rakt ut. ”Jag är ledsen. Jag har mist min livs stora kärlek och därför fäller jag en tår.“ En jävla cirkus är sedan sex år tillbaka Helena Bergströms stora drömprojekt. Men berättelsen om supersmarta Hugo som läser till ekonom på föräldrarnas befordran och som i kärlekens rus glömmer tid och rum har gjorts förut och i betydligt bättre tappning.

Filmens tema kretsar kring sorgearbete och kärlek. Hugo cyklar av misstag in i en cirkus. En tankspridd cirkusdirektör tar hand om en avsvimmad Hugo och lär upp den unge ekonomen om livet på cirkusen. Hugo som är duktig på siffror hjälper direktören att få ordning på ekonomin. Men obetalda räkningar är långt ifrån det enda problem som cirkusen står inför. Kan Hugo rädda det sjunkande skeppet?   

Ett stabilt skådespel och viss mysfaktor räddar Helena Bergström från att fastna i  kalkonträsket. Thomas von Brömsen är charmig som den tankspridde cirkusdirektören, Johan Viderberg smårolig som den svartsjuke clownen. Och Nytillskottet Molly Nutley, Helenas dotter, gör en habil rolltolkning av den stumma hästtjejen som snabbt fattar tycke för Hugo. I ensemblen ser vi även den sensuella lindansösen och den tysktalande hästdressören som enbart klagar. Karaktärerna är klyschiga och utvecklas aldrig.

En jävla cirkus är en förutsägbar historia som lämnar noll åt fantasin. Det välgjorda kostymarbetet och de fina cirkus-miljöerna bidrar till en mysig stämning à julkalendern. Men där slutar lovorden. Det är en fantasilös och platt film som aldrig borde ha lämnat manusrummet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: 50 vårar – en film som lockar mer till fniss än gapskratt

11 oktober, 2017 by Birgitta Komaki

50 vårar
Betyg 3
Svensk biopremiär den 13 oktober
Regi Blandine Lenoir
Orginaltitel Aurore

En komedi om en kvinna mitt i livet. En kvinna som är nyskild, arbetslös och blivande mormor och ska starta om sitt liv.

Aurora är en kvinna med mycket värme men också pondus. Hon har två döttrar som hon har en härlig relation till. Hon ställer upp för dem och de ger henne all support.

De har en dialog som är nära och känns riktig. Hon sörjer när de flyttar men gläds åt deras liv. På arbetsmarknaden är livet tuffare. Att inte vara 25 år längre och att ha hjälpt exmaken i hans firma är ingen bra merit för en arbetssökande. Att vara äldre kvinna och söka arbete gör att man är likställd med andra diskriminerade grupper.

Kärleken går bättre än karriären och Aurore är en attraktiv kvinna. Men att börja dejta i vuxen ålder är inte helt lätt. Kanske romantiken är lite mer glödande i Frankrike
än i Norden.
Den här filmen innehåller många företeelser som man som kvinna kan känna igen och speciellt om man är 50 +. Ibland är det lite för många tillspetsade situationer, som om regissören vill ha med allt. Även om filmen handlar om den 50-årige Aurore så skildrar den kvinnor i många olika stadier av livet. Från ungdomsårens förälskelse , barnafödande , menopaus och vallningar till pensionärskollektivet. Kollektivet där man talar om ålderstrappan. Om kvinnors liv från barndom till ålderdom.

Det här är en film om kvinnor och kanske mest för kvinnor. Det är inte lätt att vara kvinna och bli äldre men det är härligt också. Om man bara vågar ta chansen att leva livet – och det gör Aurore. Agnès Jaoui som Aurore är mogen och vacker och fyller upp rollen både fysiskt och psykiskt. Hennes döttrar är fina porträtt av unga kvinnor och männen är mest attiraljer i den här filmen.

Det är en komedi och den är rolig. Den inbjuder inte till några gapskratt men man fnissar igenkännande mest hela tiden. Filmens enda problem är egentligen att handlingen är lite för tillrättalagd. En verklig feelgoodhistoria med mycket igenkännande men få överraskningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: 50 vårar, Filmrecension

Filmrecension: Winnerbäck – ett slags liv

3 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

Winnerbäck – ett slags liv
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 oktober 2017

En dokumentär som är ett måste för alla Lars Winnerbäcks fans, utan tvekan. Men inte en dokumentär som de mästerliga dokumentärfilmer som genom att skildra en person berättar något om ett samhälle eller ett historiskt skede. ”Winnerbäck – ett slags liv” har intressanta frågeställningar men det syns ändå väldigt tydligt att teamet som står för regi och foto är för fyllt av respekt och beundran, lite för mycket för att filmen ska bli riktigt intressant.

Lars Winnerbäck är en av de svenska artister som inte är särskilt kända utomlands men hemma i Sverige fyller en arena och som kan åka på turné med utsålda konserter. Han är omåttligt populär.

Wikipedia berättar: Lars Mattias Winnerbäck, ursprungligen Nilsson, född 19 oktober 1975 i Stockholm, är en svensk musiker, som skriver och framför musik på svenska. Han har blivit flerfaldigt belönad med utmärkelser för sin musik, bland annat har han vunnit sju Grammisar och fem Rockbjörnar.

Winnerbäck, som växte upp i Linköping, inledde sin karriär med att sjunga och spela i punkbandet Snoddas. Fram till 2007 agerade bandet Hovet kompband, men på albumet Daugava handplockade han musiker.

Att han redan nu, snart fyllda 42 år, får en hyllningsdokumentär känns lite tidigt. I filmen får vi veta att han redan som liten pojke älskade att måla och teckna. Han trodde som pojke att han skulle jobba med något som hade med teckning att göra, kanske bli teckningslärare (trots att han hatade att vara i skolan). Musiken tog dock över och hur det gått, det vet vi ju. I filmen får vi se att han tagit upp målandet på senare och det vi får se av hans alster visar att han har stor talang där. Kanske kommer han att ha också en karriär inom konst? Och då kommer det att visa sig att en hyllningsdokumentär om honom redan nu var alldeles för tidig i hans karriär.

Filmens intressanta aspekter som kan vara givande för också den som inte älskar hans musik är framför allt två saker: berättandet om hans känsla av skolmiljön och hans scenskräck och olust inför att vara känd.

Han var duktig i skolan men han höll inte pennan så som lärarna tyckte att alla skulle göra. Men han tecknade ju bra och kunde skriva: varför var det då så viktigt att göra som alla? Det är bra frågor han ställer om det tvång som skolan hade på den tiden, när han för drygt trettio år sedan växte upp i en svensk stad.

I ett pressmeddelande skriver filmdistributören:
Nu firar Winnerbäck 20 år som artist, trots att han knappt hunnit fylla 40. Denna dokumentär tar oss närmare honom än någonsin, samtidigt som den sammanfattar en musikaliskt osannolik karriär. Men mest av allt ger den en inblick i en extremt komplex människa som med alla sina svagheter och karaktärsdrag speglar en hel generations känslor. Vid sidan av Lars Winnerbäck återfinns i filmen Rolf Lassgård, Per Gessle och Melissa Horn.

Jag förmodar att det som menas med ”extremt komplex” är att han tycks ha svår scenskräck och inte trivs att vara känd, jag vet inte om jag skulle kalla det ”extremt komplex”. Det är väl många som är sådana.

Jag gillar Winnerbäcks musik så jag trivdes under filmvisningen, men samtidigt kändes det inte som att jag kom honom särskilt nära ändå och vad jag absolut saknade var mer fördjupning om samhället.

Regissör och producent är Øystein Karlsen, som står bakom ”Dag” och tv-serien ”Lilyhammer”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Winnerbäck - ett slags liv

Filmrecension: The Killing of a Sacred Deer – upplev den värsta mardrömmen

2 oktober, 2017 by Rosemari Södergren

The Killing of a Sacred Deer
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 november 2017
Regi: Yorgos Lanthimos
Originaltitel: The Killing of a Sacred Deer
I rollerna: Nicole Kidman, Colin Farrell, Barry Keoghan, Alicia Silverstone, Raffey Cassidy, Sunny Suljic
Censur: 15 år

En mardröm, en thriller, en smygande skräckfilm, en absurd komedi, en filosofisk fundering kring hur vi väljer vem som ska få leva – eller vad som händer när vi inte väljer eller … En film som inte går att placera i ett fack, en unik och stark film som berör på många sätt.

Om du gillade Lobster kommer du förmodligen att älska denna nya filmen av den grekiske regissören Yorgos Lanthimos. Han vann manuspriset i Cannes för sitt senaste alster The Killing of a Sacred Deer, som också nominerades till Guldpalmen. The Killing of a Sacred Deer är en film som är svår att kategorisera. Den är en slags thriller, en slags smygande skräckfilm men också med en hel del komik och absurda inslag.

Nicole Kidman och Colin Farrell har huvudrollerna i detta mardrömsliknande drama som är inspirerat av hämndmotivet i Euripides Iphigenia in Aulis. Mardröm är ordet. Colin Farrell spelar den framgångsrike kirurgen Steven och Nicole Kidman är hans fru, Anna, och de har två barn, sonen Bob och dottern Kim (Raffey Cassidy och Sunny Suljic). Något är konstigt i alla karaktärers beteende. Vi känner att det finns något under ytan.

Utåt sett ser familjen ut att vara en lycklig familj i övre medelklassen som har ett fint hus, gott om pengar och välartade barn. Ändå känns allt falskt, som om alla spelar något för de andra. Vi känner att något hemskt ska hände, men vi vet inte vad, bara att allt känns konstigt. En mystisk sak är att Steven ofta ensam och i hemlighet träffar sextonårige Martin (Barry Keoghan från Dunkirk). Denne allvarligt lagde tonåring hälsar på Steven på sjukhuset, dyker upp i hans hem och bjuder hem honom till middag med sin ensamstående mamma (Alicia Silverstone).

Varför träffas de två? Vad har Martin för hållhake på sin framgångsrike vän, läkaren? Vad grundar sig den vänskapen på?

Flera som sett The Killing of a Sacred Deer beskriver den som en skräckfilm, Lanthimos själv tycker att komedi är en lika rimlig genrebestämning. I ett pressmeddelande säger han om filmen:
– Det jag försökt göra med mina filmer är att skapa något som på en gång är roligt, förfärligt, tragiskt och våldsamt.

Filmen skildrar väl något som är en förälders allra värsta mardröm. Yorgos Lanthimos låter ljud och bild tillsammans smyga sig in i våra känslor och med enastående duktiga skådespelare i varenda roll blir filmen mästerligt regisserad och berättad. Att filmen haltar ur realistisk synpunkt spelar ingen roll. Det är en sådan jag inte glömmer i första taget. Jag drogs in i filmen och märkte inte ens att jag satt i en biosalong. Och den som är filmens mest onde: jag blir så arg på den karaktären att jag skulle gå omvägar om jag mötte den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: The Glass Castle – räkna med flera Oscarsnomineringar

27 september, 2017 by Rosemari Södergren

The Glass Castle
Betyg 4
Svensk biopremiär november 2017
Regi: Destin Daniel Cretton

En berörande film som verkligen kryper under huden på mig om en flicka som växer upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa med storhetsvansinne. En av de starkaste filmer jag sett på länge och det måste bli flera Oscars-nomineringar för skådespelarna, givetvis för Woody Harrelson som nog gör sitt livs roll men framför allt till Ella Anderson, den unga flicka som spelar Jeanette i tio-elvaårsåldern. Hon äger scenen.

En kvinna som levde tillsammans med en alkoholiserad man berättade att omgivningen ofta var misstänksam och kritisk mot henne. ”Varför lämnar du honom inte bara”, fick hon ofta höra. Hon menade att det på det sättet var lättare för föräldrar till missbrukande barn, för ingen ifrågasatte att föräldrar fortsätter att ställa upp på sina barn, föräldrar förväntas älska sina barn i ur och skur. Men den vuxen kvinna borde kunna lämna en svårt missbrukande man som förstör livet för alla i omgivningen. Det är inte lätt att lämna någon, menade kvinna. För det finns ju kärlek som binder samman dem. Trots allt. Trots missbruket finns där en man hon älskar.

Jeanette, eller Stengeten som hon kallas av sin pappa, är näst äldst i en syskonskara på fyra som växer upp med en mamma och pappa med svåra problem. Pappan, Rex (spelas av Woody Harrelson) är charmig och älskar sina barn med har stora alkoholproblem och är enormt egenkär. Allt kretsar kring honom. Han har stora drömmar och är smart, men samtidigt kan han inte samarbeta, är snarstucken och hamnar i konflikt jämt. Familjen måste ständigt fly från den plats de bor på och han får sparken från alla jobb. Barnen får inte mat ordentligt och går inte i skolor.

Jeanette hamnar på sjukhus med en svår brännskada som liten flicka blir bränd när hon tvingas laga mat åt sig och sina syskon för att mamman inte har tid eftersom mamman är koncentrerad på att måla en tavla. ”Vad tycker du är bäst att jag ägnar mig åt: göra mat åt er och ni är mätta i en timme eller jag målar ett mästerverk som kommer att finnas i evighet” – är mammans motivering.

På sjukhuset reagerar läkare och socialtjänst över familjens situation: men då arrangerar pappan en flykt med hela familjen igen. Det är så hemskt att se hur barn lyder och älskar föräldrar också när barnen mår dåligt av familjesituationen. Det är väldigt sorgligt, men också en bra skildring av hur livet är för många barn. Barn är tyvärr ofta för lojala mot sina föräldrar.

Filmen bygger på Jeannette Walls memoarer och den gripande succéromanen ”Glasslottet”, som bygger på verkliga händelser. I slutet av filmen får vi också se foton från den familj som filmen skildrar. Jag lade märke till att familjens yngsta, Laureen, inte är med på några av dessa foton. Jag vet inte varför, men det är väl troligt att hon inte uppskattar att deras liv blivit en film. Och jag kan förstå henne, i så fall. Att växa upp med sådana föräldrar måste vara mycket tungt och splittrande.

Jag uppskattar att filmen skildrar inte bara misären utan också det fina, att pappan gav dem mycket kärlek också. Men, men, men … hur mycket är skönmålning efteråt? Att en alkoholiserad far kan ha både fina och sämre sidor, är säkert nära verkligheten. Vi människor har ofta både bra och dåliga delar. Ofta skildras människor som har stora sociala problem enbart som dysfunktionella. Filmens styrka första halvan är just att denna udda familj också har mycket fint och på vissa områden har förstått mer än de samhällsmedborgare som bara går i lagens ledband och aldrig funderar vidare och ser utanför staketen. Många som blivit missbrukare har stor sensibilitet och skulle kunna åstadkomma mycket om de inte fastnat i missbruk. Att peka på detta är en av berättelsen styrkor, men denna skönmålning av föräldrarna har fått ta över lite för mycket, tänker jag.

Om det inte var för det tillrättalagda slutet som jag är i allra högsta grad misstänksam mot skulle filmen fått allra högsta betyget, 5 av 5.

I rollerna: Brie Larsson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Sarah Snook m fl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Woody Harrelson

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 328
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in