The Glass Castle
Betyg 4
Svensk biopremiär november 2017
Regi: Destin Daniel Cretton
En berörande film som verkligen kryper under huden på mig om en flicka som växer upp i en dysfunktionell familj med en alkoholiserad pappa med storhetsvansinne. En av de starkaste filmer jag sett på länge och det måste bli flera Oscars-nomineringar för skådespelarna, givetvis för Woody Harrelson som nog gör sitt livs roll men framför allt till Ella Anderson, den unga flicka som spelar Jeanette i tio-elvaårsåldern. Hon äger scenen.
En kvinna som levde tillsammans med en alkoholiserad man berättade att omgivningen ofta var misstänksam och kritisk mot henne. ”Varför lämnar du honom inte bara”, fick hon ofta höra. Hon menade att det på det sättet var lättare för föräldrar till missbrukande barn, för ingen ifrågasatte att föräldrar fortsätter att ställa upp på sina barn, föräldrar förväntas älska sina barn i ur och skur. Men den vuxen kvinna borde kunna lämna en svårt missbrukande man som förstör livet för alla i omgivningen. Det är inte lätt att lämna någon, menade kvinna. För det finns ju kärlek som binder samman dem. Trots allt. Trots missbruket finns där en man hon älskar.
Jeanette, eller Stengeten som hon kallas av sin pappa, är näst äldst i en syskonskara på fyra som växer upp med en mamma och pappa med svåra problem. Pappan, Rex (spelas av Woody Harrelson) är charmig och älskar sina barn med har stora alkoholproblem och är enormt egenkär. Allt kretsar kring honom. Han har stora drömmar och är smart, men samtidigt kan han inte samarbeta, är snarstucken och hamnar i konflikt jämt. Familjen måste ständigt fly från den plats de bor på och han får sparken från alla jobb. Barnen får inte mat ordentligt och går inte i skolor.
Jeanette hamnar på sjukhus med en svår brännskada som liten flicka blir bränd när hon tvingas laga mat åt sig och sina syskon för att mamman inte har tid eftersom mamman är koncentrerad på att måla en tavla. ”Vad tycker du är bäst att jag ägnar mig åt: göra mat åt er och ni är mätta i en timme eller jag målar ett mästerverk som kommer att finnas i evighet” – är mammans motivering.
På sjukhuset reagerar läkare och socialtjänst över familjens situation: men då arrangerar pappan en flykt med hela familjen igen. Det är så hemskt att se hur barn lyder och älskar föräldrar också när barnen mår dåligt av familjesituationen. Det är väldigt sorgligt, men också en bra skildring av hur livet är för många barn. Barn är tyvärr ofta för lojala mot sina föräldrar.
Filmen bygger på Jeannette Walls memoarer och den gripande succéromanen ”Glasslottet”, som bygger på verkliga händelser. I slutet av filmen får vi också se foton från den familj som filmen skildrar. Jag lade märke till att familjens yngsta, Laureen, inte är med på några av dessa foton. Jag vet inte varför, men det är väl troligt att hon inte uppskattar att deras liv blivit en film. Och jag kan förstå henne, i så fall. Att växa upp med sådana föräldrar måste vara mycket tungt och splittrande.
Jag uppskattar att filmen skildrar inte bara misären utan också det fina, att pappan gav dem mycket kärlek också. Men, men, men … hur mycket är skönmålning efteråt? Att en alkoholiserad far kan ha både fina och sämre sidor, är säkert nära verkligheten. Vi människor har ofta både bra och dåliga delar. Ofta skildras människor som har stora sociala problem enbart som dysfunktionella. Filmens styrka första halvan är just att denna udda familj också har mycket fint och på vissa områden har förstått mer än de samhällsmedborgare som bara går i lagens ledband och aldrig funderar vidare och ser utanför staketen. Många som blivit missbrukare har stor sensibilitet och skulle kunna åstadkomma mycket om de inte fastnat i missbruk. Att peka på detta är en av berättelsen styrkor, men denna skönmålning av föräldrarna har fått ta över lite för mycket, tänker jag.
Om det inte var för det tillrättalagda slutet som jag är i allra högsta grad misstänksam mot skulle filmen fått allra högsta betyget, 5 av 5.
I rollerna: Brie Larsson, Woody Harrelson, Naomi Watts, Sarah Snook m fl