• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Den svenska länken – klart sevärd även om den är lite för komisk

12 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Den svenska länken

Den svenska länken
Betyg 3
Global premiär på Netflix den 19 februari 2026 och svensk biopremiär på utvalda biografer den 6 februari 2026
Regi Thérèse Ahlbeck och Marcus Olsson
I rollerna Henrik Dorsin, Sissela Benn, Jonas Karlsson, Marianne Mörck, Johan Glans och Jonas Malmsjö

En svensk byråkrat räddade livet på många judar under andra världskriget. Berättelsen bygger på verkliga händelser. Det är en stark berättelse om hur svenska politiker i neutralitetens namn bugade djupt för den tyska nazismen. Många svenska makthavare vägrade ta till sig fakta att judarna dödades i massor på order av nazismens befälhavare.

Henrik Dorsin spelar den svenska byråkraten Gösta Engzell som hittade mod inom sig och genomförde tillsammans med sina närmaste kollegor det projekt som räddade livet på många judar som annars skulle skickas till koncentrationsläger och med största säkerhet dödats där. Henrik Dorsin gör rollen bra – men filmskaparna har valt att låta filmen dra åt det komiska genom att överdriva en del personens löjeväckande drag och ha en berättare som vi inte vet vem det är förrän i slutet. Jag tror att filmen klarat sig ännu bättre om den inte spelat på humorn.

Jonas Karlsson spelar förresten Staffan Söderström, en av de nazi-slickande politikerna som vänder kappan efter vinden hela tiden. Jonas Karlsson har fått ta på sig den typen av roll en hel del på sistone. Han gör det bra. Han är bra vilken roll han än har.

Den svenska länken är sevärd och intressant att se och sedan prata om. Även om jag tror den hade blivit ännu bättre om filmskaparna vågat låta den vara ett renodlat drama.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Henrik Dorsin, Netflix

Filmrecension: Goat: Bäst – Världen – drar åt skilda håll

12 februari, 2026 by Elis Holmström

Goat

Goat: Bäst i Världen
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 februari 2026
Regi Tyree Dillihay, Adam Rosette

Begreppet GOAT figurerar frekvent i diverse högljudda sportdebatter på amerikansk kabel-TV. Greatest Of All Time (GOAT) brukar oftast figurera då idrottare och spelare som Michael Jordan, Tom Brady och Serena Williams diskuteras. Personer vars insatser är så utomordentliga att de saknar motstycke och som tros vara omöjliga att återupprepa. När nu begreppet görs om till animerad familjeunderhållning blir givetvis frågan om filmen når upp till samma legendariska status som dess akronym? Svaret är – föga förvånande, nej.

I en tid då animerad film blivit en stapelvara, i och med de oerhörda teknologiska avancemangen som gjort det möjligt att producera utan oändliga miljoner i budget, vill allt fler anamma gimmicks och – aningen, udda premisser. Vad gäller Goat – Bäst I Världen, blir det att, i bästa Space Jam-anda, förankra det i sportvärlden, mer exakt basket. Att låta en talangfull get vara frontfigur indikerar dock fyndighetsnivån, knappast på havets botten men inte heller vid himlens portar.

Sony som på senare tid gjort oerhörd succé med sina animerade Spider-Verse filmer samt fjolårets megasuccé KPop Demon Hunters börjar likt de sanna kolosserna inom animation – Pixar och Illumination, skapa en distinkt visuell identitet. Istället för att tävla i att presentera det bästa och mest avancerade som tekniken kan erbjuda försöker Sony Pictures Animation istället skapa en sorts analog profil. Animationen drar åt något som – ibland, kan jämföras med klassisk stop-motion. Goat har en animation som många gånger påminner om kult-klassiska barnprogram som Skrotnisse eller Pingu, med inte helt följsamma rörelser och en presentation som känns aningen mer taktil än Pixars tekniskt fläckfria presentationer.

Goat har också ett manuskript som drar aningen mer åt det vuxna kontra det barnvänliga. Förankringen till den amerikanska sportvärlden gör att flera problematiska sidor berörs, exempelvis det horribla med ägare som behandlar spelare som själlösa kuggar i ett pengamaskineri, eller hur avarterna som sportmedia blivit en hel – och ofta bisarr, sidoindustri. Problemet är att flera av de komiska scenerna – som inte är ren slapstick, kräver god förståelse för den amerikanska sportvärlden och dess många egenheter. Ett antal sekvenser känns dessutom helt impotenta för en ung svensk publik, framförallt om det hela dubbas då flera av de många skämten och referenserna endast fungerar på originalspråk.

När filmen väljer att endast se till sina spetsämnen utmärker den sig som bäst. För alla oss som är fascinerade av spelarbyten, intriger i omklädningsrummet och stora egon bjuds på både ett och annat skratt. De här mer ’’vuxna’’ inslagen hade gärna fått figurera i en mer renodlad vuxenfilm som bibehållit vissa av de mer extrema inslagen men som inte hade behövt fungera för alla åldrar. Men eftersom det också måste vara funktionellt som en familjefilm blir det nu plågsamt splittrat. De aningen insnöade ämnena måste vägas upp med mer universell komik varav mycket blir till en ren lekstuga med onödigt barnsliga utspel. Det görs ständiga och obekväma skepnadsbyten mellan vuxen satir och rent trams, något som skapar en film som känns helt förvirrad.

Inte ens det faktum att Goat gör ett berömvärt jobb med att presentera afroamerikansk kultur, bland annat genom att rollbesätta skådespelare som Gabrielle Union, väger upp det faktum att filmen drar åt två skilda håll.

Goat har stunder av trivsamma skratt då sportvärldens excentriska aspekter förlöjligas, men då bollen väl skall in i korgen landar den avsides med ett par planhalvor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Crime 101 – spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm

12 februari, 2026 by Ulf Olsson

Crime

Crime 101
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Bart Leyton
Rollerna Chris Hemswort som Mike, Halle Berry som Sharon, Monica Barbaro som Maya, Mark Ruffalo som Lou, Nicke Nolte som Money, Tale Donovan som Monreo och Barry Keogahan som Ormon.

Filmens handling utspelas i Los Angeles där en serie uppklarade brott gäckar polisen. Huvudpersonen är den slipade juveltjuven Mike (Chris Hemswort) som arbetar åt den ljusskygge Money (Nicke Nolte). De enda mönster som polisen lyckas kartlägga i inbrottsserien är att rånen sker kring väg 101 och att tjuven (Mike) tycks göra en hederssak av att aldrig bruka våld. Mike har precis rånat två kurirer som transperar juveler för 3 miljoner dollar. För ovanlighetens skull fortlöper rånet inte lika smidigt som vanligt. Han lämnar exempelvis kvar en liten men ändå betydelsefull blodfläck i den för övrigt väl sanerade bilen. När Mike efter rånet träffar sin uppdragsgivare Money vägrar han att genomföra nästa rån trots att det redan är planerat. Mike hävdar att det är alltför farligt och att det riskerar leda till våld vilket han alltid vill undvika. Money kan inte accepter Mikes vägran men ger till slut uppdraget till Ormon (Barry Keogahan) som är en våldsbenägen rånare. Dessutom får Ormon i uppdrag att eliminera Mike, vilket han med glädje accepterar.

Samtidigt försöker försäkringsmäklaren Sharon (Halle Berry) sälja en för försäkringsbolaget mycket lukrativ försäkring till en förmögen kund Monroe (Tale Donovan). Trots att kontraktet är klart för underskrift tar hennes arbetsgivare ifrån Sharon uppdraget och flyttar över henne till ett mindre glamoröst försäkringsärende, nämligen Mikes senaste inbrott. Hon ska försöka leda i bevis att det handlar om ett beställningsuppdrag för att komma åt försäkringspengar. Sharon inser att det är försäkringsbolagets försök att marginalisera henne. De menar att hon börjar bli för gammal för att sälja försäkringar till äldre rika män, som är bolagets främsta målgrupp.

Även Mike situation börjar bli alltmer osäker. Han hotas från två håll. Dels från lönnmördaren Ormon, dels från detektiven Lou (Mark Ruffalo). Eftersom Ormon smyger omkring utanför Mikes bostad förstår han snabbt vem som har fått i uppgift att döda honom. Det leder till en våldsam biljakt genom Los Angeles. Situationen blir inte bättre av att detektiven Lou lyckats spåra honom via blodfläcken i den dumpade bilen. Mike gör allt för att undkomma båda hoten och börjar samtidigt fundera på att ta sig ur det kriminella livet och börja ett nytt liv med Maya som han nyligen har träffat.

Men innan dess vill han göra i ett sista rån. Han vill råna Monroe, alltså den kund som försäkringsbolaget tog från Sharon trots att hon var den som hade gjort hela jobbet. Eftersom Mike på något sätt har fått veta hur Sharon har blivit behandlad av söker han upp henne och föreslår att de ska genomföra rånet tillsamman. Det vägrar hon först uppbragt att göra. Men efter ett känslosamt möte med försäkringsbolaget kontaktar hon hämndlystet Mike. Enligt planen ska de genomföra rånet, som värderas till 11 miljoner dollar, i samband med Monroes bröllop. Lyckas de så kommer Monroe förlora en massa dolda obeskattade pengar vilket i förlängningen kommer att drabba försäkringsbolaget. Men det går inte enligt planerna eftersom både detektiven Lou och lönnmördare Osmon lycka avslöja vad Mike och Sharon har på gång. Plötsligt är det alltså flera personer som vill lura varandra och som ser en chans att utnyttja situationen för egna syften. Upplösningen blev våldsam på brudparets rum. Några av de inblandade avgår som vinnare och andra som förlorare. Gränsen mellan vem som är kriminell och vem som inte är det suddas när nog ut.

Crime är en spännande, välspelad och inte helt förutsägbar kriminalfilm med inslag av både romantik och våld. Den som gillar biljakt på film får sitt lystmäte tillfredsställt. Chris Hemswort gestaltning av Mike är mycket nyanserad. Han framställs som en lågmäld, känslig och tveksam människa som samtidigt är en slipade och hemlighetsfull rånare. Detsamma gäller Mark Ruffalo och Halle Berry gestaltningar av sina roller som Lou och Sharon.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wuthering Heights

11 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell

Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.

Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.

Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.

Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.

Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.

Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.

Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mother – visar ett mänskligt helgon

11 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Mother
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Teona Strugar Mitevska

En mörkare skildring av den helgonförklarade Moder Teresa, musiksatt med svartsynt punkmusik. Fotomässigt är filmen elegant stram med många foton som är stilla och ger oss möjlighet att själva tänka och känna. Jag har svårt att ta till mig att detta skulle vara en skildring av Moder Teresa. Och det är inte heller regissörens syfte eller tanke med filmen efter vad jag kunnat läsa om den. Filmens regissör gör inte anspråk på att filmen ska vara en biografisk sann skildring. Det är en berättelse om att vara människa och att det inte finns någon som är alltigenom gott eller ont. Vi får möta en människa som drivs av en stark inre kraft, en längtan att hjälpa fattiga, svaga och utsatta och som kämpade för sin rätt att göra detta i ett sammanhang där män styr det mesta.

Moder Teresa spelas av Noomi Rapace och redan det gör att karaktären blir annorlunda och mer vild än hur Moder Teresa ofta skildras. Filmen pekar på framför allt ett av Moder Teresas för nutiden allmänhet mer problematiska inställning: om hennes syn på abort. Utan att trycka in i oss vad vi ska tänka eller tycka pekar filmen på olika förklaringar till olika åsikter om abort.

Mother skildrar sju dagar under 1948. Abbedissan Teresa (Noomi Rapace) väntar på ett brev från Vatikanen med tillstånd att få lämna sitt kloster i Indien för att missionera på egen hand. Det är hennes dröm, hennes längtan. Hon vill ägna sig helt åt att hjälpa de fattiga och bygga upp en egen nunneorden med nunnor som tillsammans med henne ger sitt liv åt att hjälpa de allra fattigast. Samtidigt får hon ett omskakande besked från sin förmodade efterträdare i klostret, syster Agnieszka (Sylvia Hoeks från Blade Runner 2049). Agnieszka avslöjar en hemlighet för Teresa: Agnieszka är gravid och hennes känslor pendlar mellan att hon vill föda barnet och därmed lämna klostret eller att istället göra abort och fortsätta som nunna.

Moder Teresa förverkligade ambitionen att starta Barmhärtighetens missionärer, fick Nobels fredspris och helgonförklarades av påven, men har under senare år även ansetts kontroversiell bland annat på grund av sin abortsyn samt bristfälliga sjukvårdsmetoder.

Noomi Rapace säger om sin rolltolkning:
– Det Teresa ber om tillstånd att göra har ingen kvinna gjort tidigare. Hon är en kvinna i en mans värld.

Mother är den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevskas första engelskspråkiga film; hon har tidigare bland annat gjort Gud finns, hennes namn är Petrunya, som vann Europaparlamentets LUX-pris samt den ekumeniska jurys pris vid filmfestivalen i Berlin. Det var en berättelse om kvinnors villkor i en patriarkal omvärld, något även hennes nya film, Mother, berör.

Regissören, Strugar Mitevska, säger :
-Vi ville avmystifiera personen bakom myten, berätta om en mycket intelligent, ambitiös kvinna som hade ett stort hjärta, men också brister så som vi alla har.

Mother lyfter fram en komplex människa med många motsägelser och inre strider. Moder Teresa blir mänsklig och någon alla som inte bara haft flyt i sitt liv kan känna igen sig i emellanåt. Hon pendlar mellan olika känslor och är inte alltid helt säker på vad hon ska besluta eller vilka val hon ta. Huruvida det stämmer med hur den verkliga Moder Teresa var spelar ingen roll. Varför jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att jag trots allt har lite svårt att tro på karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in