• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Katie Says Goodbye

15 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Katie Says Goodbye
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regi Wayne Roberts

En skildring av ett maskrosbarn som växer upp nästan helt övergivna och svikna av de som borde värna om dem. Katie Says Goodbye är en stark film som inte går att se oberörd. Den rör om i känslorna. Den är en välgjord film med enastående skådespelare. En film som berättas i stort sett utan de klichéer som vi sett i så många amerikanska filmer.

Katie är en ung kvinna ute på amerikanska landsbygden, i en liten håla i Arizonas öken. Hon drömmer om att flytta till San Francisco och att utbilda sig till skönhetsexpert och jobba med att klippa människor och sminka dem, hjälpa människor att bli vackra. Hon försörjer sig som servitris på en vägsylta och hon tjänar extrapengar genom att sälja sex till några stamkunder.

Hennes mamma är helt under isen och klarar inte av att sköta något jobb eller någon relation. Mamman stjäl regelbundet från Katie och har flera olika män som kommer hem och har sex med henne, oftast gifta män vars fruar och barn blir både sårade och arga. Mamman ställer inte upp på sin dotter ett enda dugg medan Katie försörjer sin mamma. Jag blir så ledsen över sådana skildringar. Det är så hemskt och så vidrigt. Hur kan det ens förekomma?

Katie har nästan samlat ihop tillräckligt mycket för att kunna ge sig av. Hon är så ömsint mot sin mamma att hon till och med samlat ihop en summa som hennes mamma ska ha för att kunna klara sig när Katie ger sig av. Då, när det är nära för Katie att äntligen kunna ge sig av dyker en tystlåten man upp på bygdens bilverkstad. Mannen heter Bruno och har suttit i fängelse. Katie bestämmer sig för att han är hennes livs kärlek. Hon raggar upp honom.

Mitt hjärta gråter när jag hur godhjärtad hon är. Hon kan säga till Bruno att hon älskar honom. Men han får knappt ur sig ett ord. Han är helt stel och trist. Det är en sidan stark bild av hur människor ser genom rosafärgade glasögon när de blir förälskade. Katie ser egentligen inte vem eller hurdan Bruno är.

Filmen är oerhört sorglig och det gör ont i mig att följa Katies liv, ändå förmedlar den hopp. Det finns något i Katie som är som de växter som kan ta sig fram på de mest ogästvänliga platser, som kan slingra sig fram i små sprickor i asfalt.

Katie Says Goodbye är den amerikanske regissören Wayne Roberts långfilmsdebut och utgör den första delen i en planerad trilogi där den andra delen Richard Says Goodbye är under postproduktion.

Katie spelas av Olivia Cooke, född 1993 i Oldham, Greater Manchester. Hon är en brittisk skådespelare och är främst känd för sin roll som Emma Decody i amerikanska TV-serien Bates Motel och i rollen som Rachel i Me and Earl and the Dying Girl. Håll ögonen på henne, henne kommer vi att se mer av.

Katie Says Goodbye vann Impact Award på Stockholm Filmfestival 2017.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Folkets bio, Recension, Scen

Filmrecension: The Commuter

12 januari, 2018 by Birgitta Komaki

The Commuter
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 januari 2018
Regissör Jaume Collet-Serra

Replik från filmen: Vad anser Gud om pengar? Kolla vilka han ger dem till.
Joanna (Elizabeth McGovern) och Michael (Liam Neeson) lever ett vanligt medelklassliv. Han en f.d polis som har blivit säljare av försäkringar och pendlar med tåget till jobbet varje dag. Tills den dag han får sparken eftersom han kostar mer än han drar in. 60 år med två huslån och en son på väg till college. När han blir tilltalad på tåget och erbjuden en stor summa pengar för att hitta en viss person på pendeln så slår han till.

Så länge Michael drar genom vagnarna i jakten på ledtrådar är filmen verkligen ett mysterium. Ett mysterium han försöker lösa likt en detektiv genom att prata med passagerarna på tåget. Det är bra och spännande men väldigt långt. När erbjudandet han fått utvecklar sig till dödshot mot hans familj blir filmen mer action för att helt plötsligt bli rena katastroffilmen. (Död mans grepp verkar inte finnas på amerikanska tåg.) Ett schablonartat slut avrundar filmen.

Liam Neeson gör huvudrollen i filmen. En sliten 60-åring som inte är någon superhjälte längre och som tvekar mellan vad som är rätt och vem
som skall räddas. Jag tycker om hans spel och att filmen berör moraliska dilemma. Många andra fina skådespelare, Elizabeth McGovern , Sam Neil, Veraa Farmiga och Patrick Wilson är med men ingen har fått någon dominerande roll att använda sin kapacitet på.

Historien är spännande men blir så småningom allt för osannolik för att den ska behålla spänningen. Delarna hänger inte ihop och när filmens slut kommer känns det som regissören har tröttnat på filmen. Jag tycker ändå att den är sevärd för den första halvan av filmen och för Liam och de andra skådespelarnas skull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Liam Neeson, Recension, Scen

Filmrecension: Molly’s Game

10 januari, 2018 by Birgitta Komaki

Molly’s Game
Betyg 2
Premär 19 januari 2018
Regissör: Aaron Sorkin

Filmen Mollys game grundar sig på Molly Blooms självbiografiska bok med samma namn. Molly Bloom var skidåkerskan i landslaget som sadlade om och blev pokervärdinna på de lyxigaste pokerklubbarna.

Ett porträtt av en viljestark kvinna som driver spelklubb på ett område där kvinnorna tidigare bara har varit vackra attribut. Molly gestaltas av en strålande Jessica Chastain.

De är filmens två viktigaste förtjänster. För att en film från en självbiografi ska ge ett sann bild krävs att författaren redovisar även de svårare delarna. Jag tycker att den här filmen visar ett tillrättalagt porträtt. En kvinna som inte visar några känslor eller svagheter. Hon tar upp en rad problem som olycksfallet i OS, sin komplicerade relation till fadern (Kevin Costner), sitt drogberoende , misshandel ,sammanbrott och beroendet av att ha makten över mäktiga män. Att relationen till fadern haft stort inflytande över hennes liv förstår vi men inget reds ut. Och trots att alla dessa områden tas upp är det inget går på djupet och som berör mig. Molly är förvisso en stark och företagsam kvinna men märkligt anonym.

Som kriminaldrama är filmen inte heller särskilt upphetsande. Med skräckblandad förtjusning redovisas alla summor som spenderas. Vinster och förluster med ofantliga belopp och kända män som deltar runt spelbordet. Det ståtas med namn som Tobey Maguire, Leonardo DicCaprio, Matt Damon och Ben Affleck. Det är mycket pokertermer och det är mycket monolog. Molly talar mycket och intensivt och styr men det är inte mycket action. När ryska maffian dyker upp på spelklubben kommer FBI henne så småningom på spåren.

Att en stark kvinna gestaltas på film är ju positivt speciellt i ett kriminaldrama, Men Molly blir en pokerprinsessa som spelar sina kort väl men aldrig en levande människa.
Jag funderar på om jag kanske hade accepterat en sådan gestaltning lättare om det var en man i huvudrollen. Att jag bedömer män efter deras handlingar och kvinnor efter vad de känner och gör. Det är ju inte bara i pokervärlden kvinnor och män får olika roller. För mig blir den här filmen mest en yta utan intresse trots Jessica Chastains insats.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Post – Spielberg försvarar yttrandefriheten och pressens frihet

9 januari, 2018 by Rosemari Södergren

The Post
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regi Steven Spielberg
Manus Liz Hannah och Josh Singer

En viktig hyllning till den fria pressen. Handlingen utspelar sig på 1970-talet men dess budskap är om möjligt ännu viktigare idag när information och budskap kommer från så många olika håll. Debatten om falska nyheter pågår för fullt.

The Post handlar om när New York Times, Washington Post och nationens stora tidningar modigt tog ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers i juni 1971. Redaktionerna fick tillgång till hemligstämplade dokument som visade att mer än fyra decennier och under fyra amerikanska presidenter hade USA krigat i Vietnam trots att de inblandade högsta befälen och presidenterna visste att de amerikanska styrkorna var helt utan chans att vinna kriget. Tusentals amerikanska unga soldater dog i detta för amerikanarna meningslösa krig.

Nixon var president när redaktionerna fick dokumenten. Nixon och hans administration försökte stoppa publiceringen och åtalade redaktionschefer och tidningsägare. Tidningarna beskylldes för att vara hot mot amerikansk säkerhet. Vi har hört samma hot från de mäktiga många gånger när pressen avslöjar elitens lögner.

Den fria pressen är en viktig pelare för en levande demokrati att luta sig mot. Journalister behövs för att granska makthavare. Hur viktig den fria pressen är kan inte påpekats nog. Tyvärr gräver journalistiken ofta sin egen grav när stora redaktioner lägger enorma resurser på att bevaka kungliga bröllop och lägger ner kraft på att berömma kändisars klänningar på filmgalor. Många förlorar respekten på journalister och de har skapat en grogrund för alternativa nyhetstjänster, en del tillför debatten viktig information medan andra utan tvekan sprider lögner.

För mig var filmen en nostalgitripp. Vi får se hur tidningar trycktes för inte så länge sedan, på den tiden då ännu inget trycktes digitalt. När jag började inom journalistiken var det fortfarande som i filmen och när jag var redaktör på kvällsskiftet ingick det i vårt uppdrag att läsa korrektur en sista gång på sätteriet där en sättare stod vid får sida och fick skära ut och stuva om eventuella korrigeringar åt oss redaktörer.

En lång rad duktiga skådespelare är med på rollistan. Huvudrollerna spelas av Golden Globenominerade Meryl Streep och Tom Hanks. Jo jag kan vara rätt trött på Hollywood-manér och det ska ärligt sägas att den här filmen har sin beskärda av detta klichéartade sätt att berätta en historia och skildra karaktärer. Men den här gången fungerar det.

Som en viktig sidoberättelse får vi följa Meryl Streets karaktär, Washington Posts ägare Katherine Graham som hade svårigheter att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare. Hon ärvde tidningen efter sin man, som hade ärvt den efter hennes pappa. Det var så det var, ingen ifrågasatte att hon som kvinna inte ärvde den av sin pappa. Kvinnor förväntades inte kunna äga en stor tidning.

Spielberg, en av de största regissörerna i Hollywood, har gjort en film om att försvara pressfriheten och också om varför det är så viktigt att göra det. Historien utspelas under 1970-talet men känns mer än någonsin aktuell internationellt även idag. Han berättar om varför han bestämde sig för att göra filmen:
– When I finished Liz’s script, I thought this was an idea that felt more like 2017 than 1971 — I could not believe the similarities between today and what happened with the Nixon administration against their avowed enemies The New York Times and The Washington Post. I realized this was the only year to make this film.

I rollerna:
Meryl Streep, Tom Hanks, Alison Brie, Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood mfl

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Journalistisk, Recension

Filmrecension: Steg för steg

8 januari, 2018 by Birgitta Komaki

Steg för steg
Betyg 4
Premiär 19 januari 2018
Regi Grand Corps Malade, Mehdi Idir

Grand Corps Malade vars riktiga namn är Fabien Marsaud är en fransk poetry-slam-artist och sångare. Nu har han gjort en film av den roman Patients som han gjort succé med i Frankrike. En historia som grundar sig på hans egen erfarenhet. Efter en olycka tillbringade han en lång tid på ett rehabiliteringscenter.

Filmens huvudperson Ben (Pablo Pauly) vaknar upp i en sjukhussäng nästan totalt förlamad. Han har skadat sig i en sportolycka och ligger hjälplös i sängen. Men en förlamad kropp är inte bara en fysisk fråga. Att inse och acceptera att man är totalt beroende av andra är svårt också för psyket. När han sedan blir varse omgivningen kommer nästa chock. En omgivning som består av hel och halvförlamade personer liksom hjärnskadade. En omgivning som de flesta friska aldrig har kommit i kontakt med. Alla har sin egen historia. Långsamt öppnar han sig för omgivningen och kontakt med andra. Att det finns ett liv att leva för alla även för honom.

Det låter som en sorglig film men den är full av skratt och svart humor. Hans nya vänner är alla unga och de har olika diagnoser och bakgrund. Många är killar från gatan och den tuffa jargongen finns kvar. Det är mycket skämt om sex och kroppar som inte längre fungerar.
Filmen vill visa att gemensamt kan man hjälpa varandra att leva vidare. Att alla har samma behov att bli sedda som människor att få fortsätta få vara den person man var och inte bli ett vårdpaket.

Det finns ganska många filmer om förlamade och filmen kan kännas som en följare till den franska En oväntad vänskap. Även om den främst var ett klassdrama var också där jargongen tuff och vårdaren Driss (Omar Sy) en kille med mycket energi och jargong. S

teg för steg är en komedi men jag saknar den svärta och hopplöshet som man kan förvänta sig också måste finnas bland alla dessa människor med olika prognoser på ett rehabiliteringscenter. När man måste få hjälp med ALLT måste också sorgen få en plats i filmen. Viljan att leva och glädjen skulle bara accentueras av den.

Med utmärkta skådespelare i rollerna och en enkel historia visar filmen att livet alltid är värt att leva och att det går att hitta livsglädjen igen. Det gör den till en hoppfull film.

Steg för steg – Officiell svensktextad trailer from Njutafilms/Studio S on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 317
  • Sida 318
  • Sida 319
  • Sida 320
  • Sida 321
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in