The Post
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regi Steven Spielberg
Manus Liz Hannah och Josh Singer
En viktig hyllning till den fria pressen. Handlingen utspelar sig på 1970-talet men dess budskap är om möjligt ännu viktigare idag när information och budskap kommer från så många olika håll. Debatten om falska nyheter pågår för fullt.
The Post handlar om när New York Times, Washington Post och nationens stora tidningar modigt tog ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers i juni 1971. Redaktionerna fick tillgång till hemligstämplade dokument som visade att mer än fyra decennier och under fyra amerikanska presidenter hade USA krigat i Vietnam trots att de inblandade högsta befälen och presidenterna visste att de amerikanska styrkorna var helt utan chans att vinna kriget. Tusentals amerikanska unga soldater dog i detta för amerikanarna meningslösa krig.
Nixon var president när redaktionerna fick dokumenten. Nixon och hans administration försökte stoppa publiceringen och åtalade redaktionschefer och tidningsägare. Tidningarna beskylldes för att vara hot mot amerikansk säkerhet. Vi har hört samma hot från de mäktiga många gånger när pressen avslöjar elitens lögner.
Den fria pressen är en viktig pelare för en levande demokrati att luta sig mot. Journalister behövs för att granska makthavare. Hur viktig den fria pressen är kan inte påpekats nog. Tyvärr gräver journalistiken ofta sin egen grav när stora redaktioner lägger enorma resurser på att bevaka kungliga bröllop och lägger ner kraft på att berömma kändisars klänningar på filmgalor. Många förlorar respekten på journalister och de har skapat en grogrund för alternativa nyhetstjänster, en del tillför debatten viktig information medan andra utan tvekan sprider lögner.
För mig var filmen en nostalgitripp. Vi får se hur tidningar trycktes för inte så länge sedan, på den tiden då ännu inget trycktes digitalt. När jag började inom journalistiken var det fortfarande som i filmen och när jag var redaktör på kvällsskiftet ingick det i vårt uppdrag att läsa korrektur en sista gång på sätteriet där en sättare stod vid får sida och fick skära ut och stuva om eventuella korrigeringar åt oss redaktörer.
En lång rad duktiga skådespelare är med på rollistan. Huvudrollerna spelas av Golden Globenominerade Meryl Streep och Tom Hanks. Jo jag kan vara rätt trött på Hollywood-manér och det ska ärligt sägas att den här filmen har sin beskärda av detta klichéartade sätt att berätta en historia och skildra karaktärer. Men den här gången fungerar det.
Som en viktig sidoberättelse får vi följa Meryl Streets karaktär, Washington Posts ägare Katherine Graham som hade svårigheter att hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare. Hon ärvde tidningen efter sin man, som hade ärvt den efter hennes pappa. Det var så det var, ingen ifrågasatte att hon som kvinna inte ärvde den av sin pappa. Kvinnor förväntades inte kunna äga en stor tidning.
Spielberg, en av de största regissörerna i Hollywood, har gjort en film om att försvara pressfriheten och också om varför det är så viktigt att göra det. Historien utspelas under 1970-talet men känns mer än någonsin aktuell internationellt även idag. Han berättar om varför han bestämde sig för att göra filmen:
– When I finished Liz’s script, I thought this was an idea that felt more like 2017 than 1971 — I could not believe the similarities between today and what happened with the Nixon administration against their avowed enemies The New York Times and The Washington Post. I realized this was the only year to make this film.
I rollerna:
Meryl Streep, Tom Hanks, Alison Brie, Sarah Paulson, Bob Odenkirk, Tracy Letts, Bradley Whitford, Bruce Greenwood mfl