• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Deminer – Intensiv dokumentärfilmupplevelse om lokalhjälten Fakhir och minorna

15 mars, 2018 by Petter Stjernstedt

Betyg: 4 av 5
Titel: Deminer
Regissör: Hogir Hirori och Shinwar Kamal
Productionsbolag: Lolav Media
Manus: Hogir Hirori
Producenter: Hogir Hirori, Antonio Russo Merenda
Foto: Firas Bakrmani, Shinwar Kamal, Erik Vallsten
Musik: Mohammed Zaki

Han är åttabarnspappan som riskerar livhanken. Han är minröjaren som inte förstår ordet stopp. Han är Colonel Fakhir, lokalhjälten som hyllas av stadens invånare.

I Duhok i irakiska Khuddistan göms tusentals minor och tidsinställda bomber. De kan när som helst detonera. Med en mini-hacka och en sekatör som enda redskap uppsöker Fakhir högriskområden – övergivna hus och byggnader där krishärdar placerat ut dödsvapen. Målsättningen är att undanröja samtliga minor. I samma stund som han kryper på golvet med sekatören i högsta hugg väntar en orolig familj där hemma, nervösa över att inte få återse sin pappa. De fascineras av hans övertygelse men har svårt att förstå drivkrafter bakom hans handlande. Varifrån får Fakhir sin styrka att orka fortsätta?

Bland folket är han en hjälte – någon som vågar göra det ingen annan vågar. Han är blodhunden som känner vittring så fort det finns dynamit begraven. En skicklig utförare som inte lämnar något åt slumpen. Fakhirs goda rykte gör att han aldrig är sysslolös. Med den unika förmåga att kunna lokalisera bomber skapar Fakhir trygghet i omgivningarna kring Duhok, en av Khuddistans mest utsatta områden.

Deminer är explosiv, en dokumentärfilmens Hurt Locker, Kathryn Bigelows krigsfilm om minröjning i Irak. På samma sätt sitter  en som biopublik som klistrad vid bioskärmen. Nackhåret reser sig var gång Fakhir beger sig in i ännu en raserad byggnad. Skillnaden mot Bigelow är att allt sker på riktigt.  Colonel Fakhir och alla runt ikring honom finns verkligen. Regissörerna Hogir Hirori och Shinwal Kamal följer med Fakhir på hans uppdrag. Med Fakhir som ledsagare trampar vi över minfältet och sick sackar oss mellan landminorna. 

Med hjälp av en simpel handkamera dokumenterar regissörerna Fakhirs hjältedåd. Hogir Hirori och Shinwal Kamal håller ibland själva i kamerastativet, men de har också fått tillgång till ett stort lager av amatörfilmer som Fakhir spelat in i utbildningssyfte för kommande och blivande minröjare. Den stundtals amatörmässiga fotokvalitén skapar autenticitet och förstärker känslan av rå realism. Dramaturgiskt är Deminer enkel. Hjältehistorien om mannen av folket känns uttjatad. Men som sprängämne är Deminer explosiv. Välförtjänt erhöll filmskaparna jurypriset på den internationella Amsterdam International Documentary Film Festival.

Betyget blir en habil fyra. Deminer har ett traditionellt narrativ och bild- och formspråk men som publik sugs en in i berättelsen. Jag säger:  – Välkommen till årets mest intensiva dokumentärfilmupplevelse. 

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Amatörer – genuint äkta

14 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Amatörer
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Gabriela Pichler

En svensk film med manus av Jonas Hassan Khemeri och Gabriela Pichler tillsammans. Gabriela som gjorde den omtalade filmen Äta, sova, dö 2012 har regisserat.

När det lilla samhället Lafors får chansen att i tävlan med Alingsås få en tysk stormarknad till sig gläds kommunfullmäktige. I ett samhälle där många jobb i textil och skinnindustrin har försvunnit utomlands behövs nya arbetstillfällen. Man behöver en säljande kommunfilm men problemet är att kulturpengarna är slut. Då Musse (Fredrik Dahl), en ledamot i fullmäktige, kommer på att låta ungdomarna skapa en film med sina mobilkameror tycker alla att det är en utmärkt idé. Gratis, demokratiskt och nytänkande. Och film blir det, men inte så som kommunfullmäktige hade tänkt sig.

När tjejerna Aida ( Zahraa Adoujaili) och Dana (Yara Aliadotter) sätter igång att filma blir det en helt annan film än den fullmäktige hade önskat sig.

Den film vi får se på bio om filmandet och samhället med alla dess innevånare känns genuint äkta. Visst retar man upp sig på de där jobbiga tjejerna som är för mycket ibland och
driver saker för långt men de visar verkligheten.

Här finns mycket som man sällan får se på spelfilm. Ett välordnat litet samhälle där centrum är fontänen och skulpturen av en älg, där industrin har dominerat och där merparten är arbetarklass. Där G Ett samhälle där det finns många invandrare och många gamla ortsbor. Här är invandrarna beskrivna som alla andra människor, inte som problem eller exotiska inslag. Många har bott länge i samhället, är rädd om sitt jobb och trivs för att det lugnt. Att integrering kanske fungerar bättre i ett litet samhälle där folk kommer närmare varandra.

Filmen betonar mer klassperspektivet, att villkoren ser olika ut beroende på ekonomi och utbildning. När kommunens städerska är rädd om sitt jobb och diskuterar med paret som äger bageriet betonas de ekonomiska villkoren inte etniciteten. När folk som handlar förklarar att de inte har råd att handla rättvist.
Men visst kan språk vara ett hinder. När Musse inte kan tala med sin gamla mamma på ålderdomshemmet är det tragiskt.

Att skådespelarna är amatörer är ett medvetet val av Pichler. Hon tycker om amatörer för deras lust och energi. Musse är även i verkligheten kommunalanställd men det är inte sig själv han spelar. Han betonar att det är en roll han gör i filmen. Den alltid leende, lite äldre singeln som håller på Elfsborg och är kompis med alla men ändå ganska anonym.

Jag tycker att man skall se den här filmen för att det är en värme och respekt för människor i den. Att det är en äkta skildring av ett samhälle någonstans i Sverige.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Toppen av ingenting – Svensk white trash-noir som inte räcker fram

14 mars, 2018 by Redaktionen

Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen

Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.

Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.

Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.

Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.

Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Tomb Raider – Alicia Vikander bär filmen

14 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Tomb Raider
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2018
Regi Roar Uthaug

Alicia Vikander är imponerande och helt suverän som Lara Croft. En riktig actionhjälte. Men filmen i övrigt är haltande med svag handling, förutsägbar och vi har sett en lång rad liknande äventyrsberättelser i Indiana Jones-kategorin, de flesta mycket bättre. Det är en klassisk underhållningsfilm med välkända ingrediens som dolda skatter, en exotisk värld, otäcka mysterier och onda skurkar som vill förgöra världen.

Alicia Vikander har axlat Angelina Jolies mantel som Lara Croft är hjältinnan och huvudfiguren i datorspelsserien Tomb Raider. Angelina Jolie spelade Lara Croft i två filmer, Lara Croft: Tomb Raider och Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life. Alicia Vikander gör det med stor framgång. Hon är en modig skådespelare som vågar bredda sitt register och visar nu att hon både kan spela karaktärsroller där hon får Oscarsstatyetten, en maskin/robot (i ExMachina) och nu actionhjälte.

I Tomb Raider spelar hon en vilsen ung Lara Croft vars stenrika pappa försvann för sju år sedan och hon har vägrat skriva under dödsförklaringen. Om hon skriver under blir hon stenrik arvtagerska men hon föredrar att ta sig fram som fattigt cykelbud och på fritiden tränar hon MMA. Hon hittar hemliga papper från sin försvunna pappa som visar vart han gav sig av då han försvann. Hon ger sig av till denna mystiska plats, en hemlig ö utanför Japan.

Att filmen har massor av ingredienser och scener från tv-spel är väntat, förstås. Skeppsbrott och storm, golv som försvinner i grottan, onda män som har slavar, låsta dörrar som kräver en smart hjälte för att komma på hur de öppnas, bomber och vapen, ja allt finns med. Att det aldrig blir riktigt spännande hur otäckt det än är, det hör väl till själva genren.

Hennes pappa (som spelas av Dominic West, känd från tv-serierna The Affair och The Wire och från Ruben Östlunds Oscarsnominerade film The Square) gav sig av för att leta efter den plats där ondskans drottning Himiko blivit levande begravd. Här finns en av filmens haltande logik. Vi får under filmens lopp veta att när Laras mamma dog blev hennes pappa fixerad vid att hitta bevis på liv efter döden och paranormal verksamhet. Varför blev han då samtidigt så engagerad i att hitta den ondskefulla drottningens grav? Det saknar logik.

Jag har sett sämre äventyrsfilmer men också bättre. Det är Alicia Vikander som är filmens största behållning. Hon är en tuff actionhjälte som både kan skjuta pilbåge, slåss och kasta sig över stup men har samtidigt en mänsklig karaktär som visar medkänsla och solidaritet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Grace Jones: Bloodlight and Bami – Naket och självutlämnande

11 mars, 2018 by Petter Stjernstedt

Grace Jones: Bloodlight and Bami
Betyg 4
Svensk biopremiär 30 mars 2018
Regissör: Sophie Fiennes

Hon är stilikonen, funk-drottningen och auteuren. Hon är Grace Jones. Artisten som tar noll skit från andra. “Grace Jones: Bloodlight and Bami” ger en fascinerande inblick i artistens leverne, både på privat och yrkesmässig basis. Vi lär känna divan, systern och modern. Av en hård uppväxt med en pappa som slog henne har Grace format sin identitet. Hennes sylvassa naglar och långa stilettklackar skapar skräck i publiken. Hon är en best vars temperament är svårtyglat. På scenen har Grace kontroll. Hennes
känslor gentemot fadern fungerar som bränsle. Musiken ger henne kraft att konfrontera sina plågoandar. Minutiöst orkestrerar hon maskineriet från musik till rök- och ljusshow. Blod, svett och tårar är Grace melodi. Minsta fel och tonläget går upp. En orädd Grace tar sig an alla konfrontationer. Under en inspelningsdag dyker inte en av skivbolagssnubbarna upp. En rosenrasande Grace skäller ut honom över telefon.

Berättelsen om den hårda uppväxten och livet som egotrippad diva känns igen från fler musikdokumentärer. Men regissören Sophie Fiennes undviker effektivt de värsta fallgroparna. På avstånd observerar hon Grace. Vi kommer nära, näst inpå huden av personan. Varje sekvens har sin funktion. Tillsammans bygger de vidare på pusslet som är Amazing Grace. “Grace Jones: Bloodlight and Bami” nyanserar perspektivet och klär artisten i en mänskligare skrud. Inför kameran visar Grace sig både argsint och sårbar. Känslofylld och komplex är “Grace Jones: Bloodlight and Bami”, filmen om en av musikhistoriens verkligt stora.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Sida 313
  • Sida 314
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in