Toppen av ingenting
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 16 mars 2018
Regi: Måns Månsson och Axel Petersen
Svenska Toppen av ingenting, som tävlade om en guldbjörn på filmfestivalen i Berlin, handlar om Nojet, en kvinna i övre sextioårsåldern, som rycks ur sin tjugoåriga ”svenneexil” i Spanien när hennes far, en rik fastighetsägare, går bort närmare hundra år gammal. Livet vänds plötsligt upp och ned och dödsfallet tvingar henne in i sitt månatliga underhålls smutsiga backstage. Väl hemma ärver hon det sjuvåningshus som hennes pappa ägde, och hon står nu inför valet att sälja fastigheten eller fortsätta driften.
Fastigheten har under den senaste tiden i praktiken tagits om hand om Nojets bror, en skum man med talsvårigheter och dennes son; en snart medelålders odåga till ungkarl som spenderar sina dagar drickandes Bloody Marys i sin nedgångna lägenhet. Det visar sig snart att hela fastigheten är i mycket dåligt skick och att hela sjunde våningen hyrs ut svart, till personer som hyr i tredje hand och i nästan alla fall saknar kontrakt. Genom att agera mellanhand har Nojets bror och hans son tjänat stora summor pengar och försatt de boende i högst osäkra situationer. Med andra ord skildrar filmen de värsta sidorna av den närmast absurt hårda bostadsmarknad som råder i Stockholm.
Snart inleder en maktkamp mellan Nojet och hennes skumma familjemedlemmar, där hon står inför stora utmaningar – att sälja fastigheten är mycket svårt på grund av dess dåliga skick och alla svartkontrakt – och om hon inte säljer den fortsätter hela soppan med den olagliga aktiviteten och det dåliga underhållet – dessutom finns risken att de boende bildar en bostadsrättsförening som skulle vara en verklig käpp i hjulet. Snart blir hon även hotad och misshandlad av sin brorson som inte vill att hon ska sälja, eftersom det skulle sätta stopp för hans olagliga inkomstkälla. Nojet tvingas fly iväg med sin framlidne fars advokat Lex, till hans lantställe där hon kan fundera på sitt nästa drag.
Toppen av ingenting är en mörk film. Huvudpersonen rör sig i ständiga underjordiska white trash-miljöer och genomgår olika bisarrerier, som när hennes framlidne fars advokat håller på och regisserar koreografin till en välgörenhetsgala för hemlösa eller när hon själv frenetiskt rockar rockring på gymmet med ett närmast besatt ansiktsuttryck. Vissa av dessa scener är väldigt roliga och får mig att brista i skratt. Det är intressant att se en äldre kvinna i en huvudroll som varken är skör eller moderlig; publiken tas med på intima sexscener när Nojet sitter naken i ansiktet på en mäktig investerare eller bränner iväg skottsalvor med en k-pist. Men det blir tyvärr aldrig tillräckligt för att fånga mig.
Jag blir aldrig riktigt medryckt i handlingen, och ingen av karaktärerna är lätt att sympatisera med. På ena sidan av planen står den skumma brorsan och brorsonen – som inte lyfter ett finger för hyresgästerna utan endast kramar dem på slantar – och på andra sidan står Nojet själv: som levt sitt liv i en bubbla och som själv inte heller verkar känna någon sympati för hyresgästerna. Hon verkar inte känna någon sympati för så många andra i filmen heller för den delen; utan är rätt otrevligt mot vem som än står framför henne. All white trash blir till slut groteskt, belysningen är dålig, dialogen utmynnar sällan i något konstruktivt och kameran är ständigt inzoomad på saker man helst vill slippa se. Handlingen är snårig och tråcklig och känns till slut vara på väg mot ett avgörande, men när filmen är slut har jag en dålig smak i munnen. Smaken av antiklimax och moraliskt förfall.