• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Girl

15 november, 2018 by Petter Stjernstedt

Girl
Betyg 4
Svensk biopremiär: 18 januari
Regissör: Lukas Duhont
Medverkande: Victor Polster och Arieh Worthalter
Visas på Stockholm filmfestival

Det var länge sedan en film om trans så klockrent lyckas beskriva känslan av att växa upp i fel kropp,  hur det lätt leder till självhat, kroppshets och prestationsångest. Lara är en 15 årig transtjej med en dröm om att en dag få bli proffsdansare inom balett. Varje dag pushar hon sig till bristningsgränsen. Hennes tår och hälar fulla av ärr och sårskorpor talar sitt tydliga språk. För att dölja sin tilldelade könsidentitet virrar hon varje morgon in sin penis i toalettpapper. Ingen ska kunna se vad hon bär mellan benen.

Det är tuff verklighet som regissör Lukas Duhont målar upp. I Lara finns mycket självhat och ångestkänslor. Dansen blir hennes tillflyktsort, platsen där hon kan få vara sig själv och där hon utan dömande blickar kan få uttrycka sin femnitet. Girl nyanserar synen på trans och går bortom konventionerna. Personporträtten känns trovärdiga. Det är lätt att förälska sig pappan. I Vi slipper klichen av den fördomsfulle oförstående pappan. Tvärtom känns han som en everyday tonårsfarsa,  en som är både pinsam, snäll och klumpig på samma gång. I alla lägen stöttar han och lyssnar på sin dotter.
Men det fråntar inte honom viss oroskänsla när Lara beteer sig konstigt och när hon beslutar sig för att korrigera sin kropp.

Som man säger The devil is in the details. Och det stämmer verkligen här.I det subtila presenteras Laras mot- och medgångar. Som när den sure lillebrodern som känner frustration kallar henne för det tidiga namnet Victor och Lara ryter ifrån.

Skådespelet är top notch, inte minst är Victor Polster som transflickan Lara helt lysande. Med hjälp av ett starkt skådespel känner vi riktigt hur hon känner. Kameran dröjer kvar, zoomar in och kommer nära för att i nästa scen flyga fram. Balett är en vacker konstart som här känns både vibrant och levande.

Girl fördjupar den stereotypa bild av trans som så ofta målas upp i film. På ett viss kunde Lara varit vilket flicka som helst med vanliga tonårsproblem. Det strikta kraven samhället sätter på flickor,  pressen, stressen och förväntningarna som så få lyckas leva upp till granskas kritiskt. Det är precis så här man gör verkligt bra dramatik. Bli inte förvånad om Lukas på söndagkväll får motta det finaste priset på festivalen, Bronshästen.  Glöm inte vart ni hörde det först.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Donbass

14 november, 2018 by Redaktionen

Donbass
Betyg: 3
Visas på Stockholms filmfestival
Regissör: Sergej Loznica

Filmen Donbass – som tagit sitt namn från den krigsdrabbade regionen i östra Ukraina, i praktiken kontrollerad av ryska separatister – var enligt festivalchefen Git Scheynius vad som startade ett av årets festivals teman: Democracy in danger. Donbass är Ukrainas Oscarsbidrag inför 2019 års gala och regissören och manusförfattaren Sergej Loznica vann tidigare i år Un Certain Regard för bästa regissör i Cannes. Loznica är sedan tidigare trefaldigt nominerad till Palme D’Or.

Därför var det väldigt spännande att i samband med gårdagens premiär få se honom på scenen på Sturebiografen; för att diskutera sin film och antidemokratiska krafter tillsammans med två journalister från Sveriges Radio. Visningen var fullsatt och många förväntansfulla ansikten väntade på att få se hans nya film.

Donbass är ett slags collage av olika scener som på olika sätt beskriver vardagen i östra Ukraina; som sedan 2014 varit indragen i ett blodigt, men nästan bortglömt krig mellan rysktalande separatister uppbackade av den ryska staten och den Ukrainska regeringen – vilken i praktiken inte har någon kontroll över den östra delen av landet. I bisarra klipp visas hur fake news konstrueras med hjälp av skådespelare som gråtande står framför konstruerade krigsscener och läser upp repliker ur skrivna manus, hur den nya ”staten” Novorossija beslagtar sina invånares bilar för att använda dem i kampen mot ”fascisterna” och hur reguljära ryska trupper integrerade i rebellstyrkorna skämtar med tyska journalister om att de ”kommer från en by alldeles i närheten” – trots att de inte vet namnet på orten de befinner sig i ens en gång. Med skicklig precision lyckas Loznica sätta fingret på situationen i landet och hur desinformation får invånare att lämna sina hem för att bosätta sig i bombkällare under miserabla förhållanden trots att inga bomber längre faller. Genom splittring och statsfinansierad propaganda infiltrerar den ryska staten de rysktalande invånarna i Donbassregionen och spär på gamla konflikter genom att utmåla EU och västliga krafter som ”fascister” – vilket snabbt vrider opinionen till fördel för autokraterna.

Donbass är en skickligt gjord film och måste vara oerhört befriande för befolkningen i Ukraina som kämpar åt det progressiva folket – men det som blir dess begränsning är dess subjektivitet – vilket jag förstår är omöjlig att komma ifrån. Problemet är att separatisterna utmålas som dumskallar utan förståelse eller orsak att handla som de gör under hela filmens gång och från svenskt och västligt håll – där Ryssland alltid är den stora boven – applåderas det utan eftertanke. Å ena sidan belyser filmen det absurda i vad som har kunnat hända med hjälp av desinformation och hybridkrigsföring, men å andra sidan ger den inget som helst skäl till varför majoriteten av invånarna i Donbass stöder utbrytandet ur Ukraina.

I Donbass har nästan alla ryska som modersmål, de ser sig som ryssar och om de skulle välja tar många Ryssland före Ukraina. Detta talas aldrig om. Heller nämns inte ursprunget till varför separatisterna kallar ukrainarna för fascister: att många ukrainare lierade sig med tyskarna under andra världskriget och att det än idag finns många nynazistiska krafter i västra Ukraina – dit bland annat medlemmar ur Nordiska Motståndsrörelsen rest för att lära sig om olika typer av gerillakrigsföring och att slåss med kniv. Detta har utan tvekan spätts på i mycket större proportioner från ryskt håll och det blir absurt när separatisterna kallar den ukrainska staten för fascistisk – men utan förklaring till bakgrunden av detta fenomen blir förståelsen ofullständig. Varje separatist kan inte vara en dumskalle och marionett till den ryska staten.

I slutändan är Donbass en intressant och mycket viktig film – men utan objektiv beskrivning om uppkomsten till konflikten. Även om autokratier och demagoger alltid bör fördömas, blir det farligt när den ena sidan i en konflikt är ”ond” och den andra ”god” – vilket lätt blir uppfattningen från västligt håll när Ryssland är inblandat. Ett krig är alltid mycket mer komplext än så.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Ännu ett mästerverk av Asghar Farhadi

14 november, 2018 by Redaktionen

Alla vet
Betyg 5
Visas på Stockholms filmfestival
Regi Asghar Farhadi

Den iranske regissören Asghar Farhadi har gjort ännu ett filmiskt mästerverk. Liksom ”Om Eli” var enastående är ”Alla vet” också helt enastående.

Filmen börjar med mycket information om dess karaktärer i en varm och intim atmosfär. Laura (Penelope Cruz) med sina barn kommer från Argentina till en kommun nära Madrid för att delta i sin systers bröllopsceremoni. Allt går bra tills Lauras dotter Irene (Carla Campra) kidnappas. Familjen uppmanas att betala en stor summa pengar för att få tillbaka Irene.

Plötsligt blir den kärleksfulla, vänliga atmosfären konstig och fylld av misstänksamhet, hemligheter, rädslor och misstro mot de människor som var så älskade nyss. Under utmaningen att söka efter Irene avslöjas många smärtsamma hemligheter och gamla berättelser får liv.

Asghar Farhadi har alltid i sina filmer visat att han vill ”söka efter sanningen” och nu visar han ännu en gång vilken stor filmskapare har är.

I ”Alla vet” har han lämnat det iranska filmspråket och skapat en film på ett helt annat språk, med en annan kulturell språkdräkt. Han gör spansk film som om han vore infödd, helt fantastiskt. Han har inte behövt skapa med rädsla för att bli censurerad, inte behövt vara orolig för att bryta mot tabun som han varit tvungen att tänka i sin förra iranska film (Säljaren).

Han har nu skapat en 132 minuters lång förbryllande film som är alltigenom välgjord. Skådespelarna är mycket bra. Javeier Bardem och Cruz är fantastiska, även om Lauras roll är lite för lite passiv.

Den sista sekvensen är otroligt bra när Laura och hennes familj äntligen går tillbaka till Argentina. Arbetarna tvättar och städar staden på något sätt som de försöker tvätta alla negativitet och mörka hemligheter bort från det som har hänt i kommunen men vi vet redan att det inte är möjligt eftersom det finns en mer fruktansvärd hemlighet om Irenes försvinnande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Recension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

13 november, 2018 by Redaktionen

Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 november 2018

Uppföljaren till ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” är en berättelse om händelser decennier före Harry Potters äventyr är en lång film och har sin målgrupp i det som är insatta i serien och första filmen. Den hade nog fungerat bättre om den var uppdelad i två delar. Den kan bli lätt förvirrande för den oinsatte.

I ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem” var det sex karaktärer att hålla koll på nu är det tolv att hålla reda på och alla är mer utspridda, vilket gör det ännu mer förvirrande. Denna uppföljare passar nog inte dem som inte känner till grund serien och man måste ha sätt fösta delen för att förstå vad som händer.

Grafiken är fantastisk, och ”odjuren” är så pass bra animerade att de skulle kunna vara verkliga. Filmen har en mörkare ton än den förra och det är mindre fokus på de fantastiska vidundren. Jag hade gärna sett mer av dem. Däremot får vi titta in Newt Scamenders hem som påminner mycket om hans fantastiska väska.

i denna film får vi lära känna Newts bror Theseus, som är en krigshjälte från första världskriget och nämdes i förra filmen. Vi får även träffa Leta Lestrange som var god vän med Newt under skoltiden men nu är förlovad med Theseus. Jude Law är en väldigt karismatisk Dumbledore och han fyller rollen bra, även om han inte är med så mycket i filmen lämnar han avtryck och men förstår fort att han vet mer än vad han säger, men det är klassiskt för Dumbledore.
Jacob är en favorit från förra filmen, en god hjärtad mugglare som vill skydda sina vänner, och försöka hålla i hop gruppen.

En av de stora överraskningarna är att Credence har överlevt och tagit sig till Paris där han har lärt känna Nagini en ung kvinna med en blodförbannelse, hon försöker hjälpa Credence hitta sin familj

Nicolas Flamel är ett karaktär som dyker upp. För den som känner till Harry Potter-världen ringer nog en igenkännande klocka. Nicolas Flamel är skaparen av de vises sten som Voldemort försöker stjäla i den första Harry Potter boken, där får vi dock inte veta så mycket om honom. I denna film får man möta honom, han är dock svag fysikt sätt, han är trots allt 600 år när filmen utspelar sig.

Grindelwald har lyckats rymma ur arrestet i New York och är nu i Paris och försöker värva nya medlemmar till sin revolt för att ta över världen och styra över mugglarna (vanliga människor utan magiska krafter). Men han är ute efter något speciellt och använder sin charm och manupliation för att få trollkarlar att följa honom.

Som sagt, filmen är ett måste förstås för alla som noga följer allt som har med Harry Potter-världen att göra, men den hade nog mått bra av att delas upp i två långfilmer – och den kan vara lite krånglig att hänga med i för den som inte kan sin Harry Potter-värld.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: fantasy, Filmrecension, Harry Potter, Prequell, Recension, Scen

Filmrecension: Gris – intressant iransk film med flera nivåer men inte lika bra som hans förra film

13 november, 2018 by Redaktionen

Gris
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfesival
Regi av Mani Haghighi

Iranska nya filmer har ett eget språk, ett eget sätt att berätta på med många nivåer och mycket som sägs mellan rader. Där finns många metaforer som inte är lätt att upptäcka. Ingenting sägs rakt ut och ni måste räkna ut vad som ligger bakom bilder och ord.

Dessutom måste kulturarbetare undkomma censuren. Det måste använda särskilda konstnärliga uttryck efter den islamiska revolutionen för att kunna berätta om och visa problem.

Haghighis nya film är inte exceptionell trots att Gris är mer känd än den tidigare filmen ”Draken kommer”, som jag tyckte hade högre kvalitet.

Gris börjar frenetiskt med några studenter som talar om värdelösa rykten om filmstjärnorna i Instagram när de plötsligt hittar en halshuggen filmregissörs huvud i en bäck med ordet ”gris” snittat på huvudet. Det här är det tredje offret och en seriemördare är fri som är fokuserad på kända filmregissörer.

Hassan (Hassan Majooni) en känd regissör som är politiskt förbjuden att göra film. Han oroar sig för att bli dödad och samtidigt besviken över att seriemördaren inte tycks ha upptäckt honom. Han har ett öppet förhållande med sin fru och en älskarinna Shiva (Leila Hatami) som är en känd skådespelerska. Shiva får en annan roll i en annan film vilket gör Hassan arg och svartsjuk. Regissören som ska göra filmen med Shiva blir ännu ett offer och Hassan som är oskyldig grips av polis. Några okända unga tjejer blir kända snabbt när de sprider falska filmer och falska nyheter om en mördare på Instagram.

Filmen är en thriller och en mörk komedi som jämför hårt arbetande konstnärer och artisters situation i förhållande till att galna människor kan uppnå miljontals följare utan att göra någonting som är värdefullt. Filmens brist är att seriemördarens skäl att döda regissörer inte säger samma sak som filmens tema.

Haghighi har kanske inte velat få regeringens ögon på sig. Kanske vill han undvika att bli förbjuden som Hassan i filmen. Haghighi kommer från en mycket känd övre medelklassfamilj som var i strålkastaren länge och det syns i hans filmer. Han är en intelligent regissör som påverkats av Fellini och Kubrick.

Kameraarbetet av Mahmood Kalari är perfekt och sångerna och danserna görs väldigt bra men de utgör mest några roliga tidsfördriv för att ge en paus åt publiken.


Betyg: 3/5

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmfestival, Filmrecension, Iran, Scen, Stockholms filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Sida 291
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in