• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Tel Aviv on Fire – av och till absurt rolig

16 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Tel Aviv on Fire
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019
Regi Sameh Zoabi

En varm komedi om Israel–Palestina-konflikten där vi får se människor agera mänskligt. Tel Aviv on Fire hade världspremiär på Venedigs filmfestival där den vann Interimpriset och Bästa skådespelare i sektionen Orizzonti. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och Frankrike.

Huvudkaraktären är Salam, en 30-årig palestinier, som jobbar som praktikant på en populär palestinsk fiktiv såpopera: ”Tel Aviv on Fire”. Såpoperan sägs utspela sig strax före sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah. Serien är en typisk, ganska töntig, såpopera med klichéartade karaktärer. Ganska förutsägbar är serien också, en kvinnlig palestinsk spion ska nästla sin in i den israeliska armén genom att charma in sig hos ett högt uppsatt befäl.

Salam måste passera den israeliska gränskontrollen varje dag för att komma till TV-studion. En dag möter han Assi, chefen för gränskontrollen. Assis fru är ett stort fan av tv-programmet. Salam överdriver och säger sig vara manusförfattare. Assi blir fixerad vid att påverka Salam hur såpans handling ska utvecklas och i den vevan får Salam jobb som en av manusförfattarna då låtsas att han själv kommit på de idéer Assis gett honom.

Det blir en snurrig situation där den ena lögnen tvingar fram nästa. Rent av klastrofobiskt, då det hela tiden finns starka spänningar och hot.

Den är av och till absurt rolig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Palestina, Recension, Scen

Filmrecension: Flykten från DDR – en riktig nagelbitare

16 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Flykten från DDR
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

En spännande nagelbitare, trots att den bygger på en sann historia. Ja trots att jag vet hur de slutade satt jag som på nålar.

Filmen är den sanna historien om två östtyska familjer, familjen Strelzyk och familjen Wetzel, som i september 1979 skapade stora rubriker över hela världen.

Filmens beskrivning från filmdistributören:
I hemlighet ägnade de lång tid åt att själva sy och snickra ihop en luftballong i källaren för att försöka fly från diktaturens DDR till friheten i väst. En våghalsig plan där både förberedelserna och själva färden satte allas liv på spel. Jagade av den största styrka Stasi kunnat mobilisera blir familjens plan en kamp mot klockan där varje sekund räknas.

Filmen är spännande och välgjord med duktiga skådespelare. Den skildrar på ett påtagligt och trovärdigt sätt det kontrollsamhälle och angivarsamhälle som den kommunistiska Östtyskland utvecklats till men också de människor som kunde stå emot att vara angivare. Det är skrämmande att se detta samhälle där medborgare som vara kritiska inte kunde visa sina tankar och prata öppet med sin granne eller sin arbetskamrat utan tvärtom behöva vara på vakt hela tiden. Hur maktlös en medborgare var om den blev misstänkt för att vara kritiskt mot något i det kommunistiska samhället.

Och hur förhindra att barnen berättar för dagispersonal vad föräldrarna sysslar med? Filmen drog in mig i handlingen, jag kände det som att jag var där, jag var med. Det är så riktigt bra filmen fungerar.

Flykten från DDR sätter igång många tankar, I höst är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det är inte så länge sedan. Det är viktigt att vi är medvetna om att människor är kapabla att skapa sådana förtryckande ofria strukturer. Det finns nationer idag också där medborgare är lika ofria och det finns utveckling i en del länder som för mot övervakarsamhället. Det är sorgligt att det inte finns mer rörelser i västvärlden som kämpar för att hjälpa motståndsrörelser i länder med diktatur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Feelgoodfilm, Fimrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Fisherman´s Friend – mysig och söt feelgood att bli glad av

15 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Fisherman´s Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

Fisherman´s Friend är en mysig och söt romantisk berättelse från verkliga livet. Eller delar av handlingen bygger på verklighet men den romantiska historien är däremot påhittad.

Det är en riktig feelgood-film. Vem kan se filmen utan att bli glad och känna hopp om människor? Det är kanske det som gör att filmen inte får ännu högre betyg. Regissören och producenten drar lite väl tydligt i känslospåren med musikval och en del scener. Det blir övertydligt vad vi ska känna.

Filmen handlar om en sånggrupp av fiskare i den pittoreska kustbyn Port Isaac i Cornwall i Storbritannien som blir upptäckta av av en ren slump av storstadskillen och skivbolagskillen Danny som hänger sina arbetskamrater på en svensexa till Port Isaac.

Danny och hans kollegor stöter på fiskare som sjunger i hamnen och av sin chef får Danny order att få till ett avtal med fiskarnas kör för att spela in en skiva. Fast chefen drev med Danny och gav uppdraget på skoj, vilket Danny inte insåg. Danny stannar och kämpar för att få till ett avtal med fiskarna, vars centralfigur Jim är svårflörtad.

Att det blev ett avtal mellan Danny och sånggruppen med fiskare vet vi ju från verkligheten. Verklighetens Fisherman’s Friends stammar liksom filmens från Cornwall-byn Port Isaac, och har uppträtt tillsammans sedan 1995. De upptäcktes 2009 av en semestrande DJ från BBC och våren 2010 fick de skivkontrakt med Universal Music.

Fisherman’s Friends har sedan de upptäcktes framfört sin repertoar av klassiska ”sea shanties” (arbetssånger för sjömän) och annan folkmusik på musikfestivaler som Glastonbury, för engelska drottningen samt varit på turné i flera länder.

Sånggruppen uppträder fortfarande till förmån för välgörenhet i Port Isaac om somrarna. De nio sångare som idag finns med i Fisherman’s Friends har alla gästroller i filmen och deras inspelningar som hörs där har även inslag av skådespelarnas röster.

I Storbritannien blev filmen en stor succé och en efterföljare är på väg: Fisherman’s Friends 2: Bound For South Australia som följer gruppen på turné ”down under”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scary Stories to Tell in the Dark

8 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Scary Stories to Tell in the Dark
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 augusti 2019
Originaltitel: Scary Stories to Tell in the Dark
Regi: André Øvredal
I rollerna: Zoe Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Abrams, Dean Norris, Gil Bellows, Lorraine Toussaint, Austin Zajur, Natalie Ganzhorn

Lite lustigt är det att en bok för barn med skräckhistorier blir barnförbjuden film.
Jag är inte stort fan av skräckfilm. Många skräckfilmer är dramaturgiskt usla, helt omöjliga att tro på och om de har ett tema är det inte särskilt engagerande. Här har vi något så ovanligt som en skräckfilm som är både spännande och har en förhållandevis intelligent handling och karaktärer det går att sympatisera med och tro på som sannolika personer.

Filmskaparen Guillermo Del Toro som gjorde sådan succé med sina tidigare filmer ”The Shape of Water” och ”Pans labyrint” har producerat Scary Stories to Tell in the Dark, baserad på en klassisk bokserie av Alvin Schwartz. Norrmannen André Øvredal har regisserat den suggestiva historien om nedtecknade skräckberättelser som kommer till liv.

Handlingen utspelar sig i USA 1968 i skuggan av en presidentval i en tid då mängder av unga män tvångsrekryterades för att kriga i Vietnam. I småstaden är Mill Valley förbereder sig ungdomar för att fira Halloween och tre av ungdomarna har planer på att hämnas på Tommy, småstadens främste mobbare.

Bråket mellan ungdomarna gör att de hamnar i stadens spökhus, familjen Bellows ödehus i samhällets utkant, där den plågade, inlåsta unga Sarah många år tidigare nedtecknat kusliga berättelser om fruktansvärda människoöden.

Ungdomarna som hamnar i det spöklika huset hittar Sarah Bellows bok. De inser att deras egna namn finns i den, och att den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död till mötes.

En jakt med tiden sätter igång. Ska de hinna rädda sig själva när skriften av blod berättar om deras öden?

Den är spännande och snyggt gjord. En del skräckscener var rätt roliga. Det är en sådan blandning av komedi, skräck och drama som de skräckfilmer har som jag gillar. Det är mer ett drama i skräckmiljö – och det finns en del paralleller till president Reagan, kanske är han den stora skräckmästaren som tvingade ut unga män i kriget.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

5 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Antonio Banderas, Filmrecension, Pedro Almodovar, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 266
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Sida 269
  • Sida 270
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in