• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Hedersgästen – med enastående David Thewlis

30 april, 2020 by Rosemari Södergren

Hedersgästen
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 april 2020
Regi Atom Egoyan

En vacker film om kärleken mellan en förälder och ett barn och hur svårt det är att leva med en djup sorg, hur svårt det är att prata om de allra viktigaste, men också känsligaste sakerna i livet. Den storartade brittiske skådespelaren David Thewlis (Naken, Total Eclipse, The Big Lebowski, Harry Potter-filmerna, Justin Kurtzel’s Macbeth, Anomalisa, Wonder Woman, Fargo m m) gör åter en av sina stora rollprestationer, nu som Jim Davis, en eftertänksam far som älskar sin dotter och som i sin förtvivlan över att hon orättvist dömts till ett fängelsestraff söker svar och kanske hämnd.

Jims dotter Veronica sitter i fängelse och är oskyldigt dömd. Hon menar att hon förtjänar straffet för något annat hon gjort när hon var barn. Jim är frustrerad och försöker hitta något sätt att ändra hennes inställning och få henne frigiven tidigare.

Jim Davis är matinspektör. Han inspekterar restauranger och har makt att stänga dem. Han gör en fascinerande roll här. Han har makt över restaurangägarna men samtidigt har han ett hjärta för dem och vet vilken katastrof en stängning kan vara för dem. I coronatider som nu går det inte att låta bli att tänka att om han vore ansvarig inom Folkhälsomyndigheterna eller inom WHO skulle han kunna ha metoderna för att rädda världen. Vem vet. Hans karaktär är trovärdig, mänsklig och högst begriplig mitt i sin galenskap. Den som själv upplevt en stor sorg kan känna igen sig. Han ger gestalt åt alla oss vanliga människor som är högst lagom normala men drabbas av något hemskt tragiskt. Vad gör sorg och tragedier med oss? Denna film skildrar detta på ett underbart eftertänksamt sätt. Det är något av det bästa jag sett på film i år.

David Thewlissäger i en intervju i Dagens Nyheter om sin roll i Hedersgästen:
– Det var också ovanligt att få spela en lugn och stillsam figur för mig som är van att spela galningar, psykopater och excentriker.

Filmens regissör Atom Egoyan säger om filmen:
– Hur får vi tillgång till avgörande delar ur en persons liv när den inte längre finns kvar och kan berätta? Jag fascinerades av en far och en dotter som agerar konstigt mot varandra utan att någon av dem förstår varför. Det finns versioner av deras förflutna som tävlar om uppmärksamhet. De använder olika föremål för att signalera saker som ingen av dem kan prata om. I många av mina filmer så spelar tekniken en betydande roll i en värld av bortglömda ritualer och malplacerade offer. Jag är fascinerad av komplexiteten i hur sanningen till sist avslöjas. Det finns saker som en förälder inte kan berätta för ett barn och historier göms till det är försent.

Regissören Atom Egoyan står bakom verk som Next of Kin, Family Viewing, Exotica och Ljuva morgondag.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vivarium – Lorcan går vilse i sin egen labyrint

27 april, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild Imogen Poots och Jesse Eisenberg i scifi-dramat Vivarium

Vivarium
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Lorcan Finnegan
Skådespelare Jesse Eisenberg och Imogen Poots

Ett medelålders par längtar efter drömlägenheten, men istället fastnar de i en limbo, en never-ending labyrint där alla hus ser likadana ut och där grannsamverkan lyser med sin frånvaro.

Gemma (Imogen Poots) och Tom (Jesse Eisenberg) är paret som suktar efter “det riktiga livet” med barn, Volvo och vovve. Drömmen bli verklighet de får möjlighet att se på en fin lägenhet ute i förorten. Men inget blir som paret tänkt sig. I ett villaområde som ger kusliga Truman-show-vibbar placeras Tom och Gemma. Mäklaren rusar igenom visningen för att snabbt lämna paret till deras eget öde. Kvar är de två och ingen annan person så långt ögat kan nå. Och hur mycket paret än kämpar med att hitta ut ur labyrinten av likartade kvadratiska radhus så finner de ingen utväg. Istället återvänder de om och om igen som i en loop till samma hus nummer nio. De är fast. Fast i orten. Vad göra nu?

Vivarium är ett mardrömlikt drama om tristess och barnfamiljens rutinartade vardag med referenser till såväl Gary Ross St Pleasantville och Jim Carryes one-man show Truman Show. Men den purfärska sekt-doftande samhällssatiren om medelåldersnoja är inte av samma verkshöjd som ovannämnd klassikerstämplade verk. Det är ett smart drag av irländska Lorcan Finnegan att placera händelseförloppet i en avskalad miljö där människorna blir utelämnade till sitt eget öde där de tampas med sina egna plågoandar. Svåra kval och olika förhållningssätt till livet borrar djupa hål i relationsbygget.

Vivarium är originell och oförutsägbar. Skådisarna Jesse och Imogen gör båda goda insatser i att tolka sinnessjukdom och desperationen som uppstår i en krissituation. Det jag saknar är ett större djup för regissören att kunna diskutera människans natur och samhällsstrukturens förgörande mekanism. Det finns element av briljans här, smarta manöver, moraliska dilemman och relationer som sätts på prov. Men mycket har vi sett förut och då i elegantare kostym. Det är en konst att placera sina huvudrollsinnehavare i pappkulisser och samtidigt lyckas fånga publiken med stor dramatik. För att fylla karaktärerna med blod krävs ett skarpt manus och en väl genomtänkt ide från början till slut. Pretentionerna är goda, men när ihåligheter mot sluttampen kvarstår och feghet signaleras i hanterandet av dramatiska element känns bygget halvfärdigt. Och karaktärerna ekar av tomhet. Det finns inte nog med backstory för att göra karaktärerna relaterbara. Förstå mig inte fel. Det här är bra, bara inte på den nivå jag önskat se. Regissör Lorcan går själv vilse i sin egen labyrint.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Pool – vackert foto men svårt att bli engagerad av

14 april, 2020 by Rosemari Södergren

Pool
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 april 2020
Regi Anders Lennberg

Pool är en av få filmer som går upp på svenska biografer i denna corona-härjade vår. Många filmbolag, speciellt de stora amerikanska bolagen, har skjutit fram sina filmpremiärer till i höst. Jag tror att det finns flera skäl till att filmdistributören av Pool väljer att låta den ha premiär nu i vår. Filmen kanske har en relativt smal målgrupp och då kan den lika gärna gå upp på biograferna nu istället för att gå upp i höst och konkurrera med en enorm mängd filmer.

Förmodligen kommer denna film att släppas rätt snabbt på streamingtjänster. Det är synd på sätt och vis, för en av filmens stora styrkor är bildspråket, foto.. Den berättar så mycket med bilderna, i hur fotografen fått vila kvar i bildsnitt, täta bilder på ansikten och ur olika fotovinklar som berättar saker som vi ibland uppfattar med vårt undermedvetna.

Filmen bygger på för­fattaren Per Hagmans roman med samma namn. Boken som gavs ut 1993 och blev, precis som Hagmans debut ”Cigarett”, jämförd med Bret Easton Ellis böcker som ofta rymmer en liknande livsleda. Filmen skildrar den unge snygge svenska tjugoårige Johan som hänger i Nice. Han plågas inom sig av minnen av en jobbig tonårsromans samtidigt som han är en form av lyxprostituerad ung man. Han flyttar in till Celeste, en medelålders kvinna, för att vara hennes sexleksak. Celeste är en före detta filmstjärna med alkoholproblem och svår åldersångest.

Johan har två kompisar, Baltazar och Kurt. Den som bestämmer i gruppen är Kurt, som lever som han lär, det vill säga säljer sin ungdom och skönhet som sexobjekt och lever för ytan. Kurt ligger med Jules, Celestes make. Det är ett förhållande som har en hel del våld och maktkamp involverat.

”Du behöver inte jobba”, säger Kurt till Johan. ”Det här är franska Rivieran. Här lever de unga på de gamla. Inte tvärtom.”

Filmen skildrar makten i att vara ung i en värld där ungdom är det allra värdefullaste.  Men trots sin skönhet, trots det vackra huset, trots kläderna och privatstränderna känner Johan en växande oro. Till skillnad från Kurt vill han inte att ungdom ska vara hans största talang. Och trots att det gör ont kan han inte sluta tänka på den han en gång älskade.

Filmbolaget beskriver Pool:
”Pool” är ett drama om trasiga och vackra människor i en glamorös miljö. En film om köpt kärlek, plågsam besatthet och tiden som går och går men inte läker några sår. Samtidigt fångar historien tjusningen i att vara 20-nånting och identitetslös.

Om regissören:
Anders Lennberg är utbildad vid American Film Institute och har tidigare regisserat sexualupplysningsfilmen ”Kärlekens språk”, thrillern ”Blå måndag” och flera avsnitt av tv-serien ”Rederiet”. I rollen som Johan syns Niclas Gillis som själv är regissör och väckte stor uppmärksamhet med sin kortfilm ”Hold me down”. Celeste spelas av Natacha Guyon, Jules av David Asavanond, Kurt av Nino Wongchaiseree, Balthazar av Jimmy Welleby och Johans ungdomskärlek Anneli av Moa Garpendal. Ett viktigt mål för regissören var att de unga männen i filmen skulle utstråla samma dandyaktiga skönhet som Per Hagman gjorde när han slog igenom.

Filmen är vacker och oerhört melankolisk, mörk.  Jag tycker det är intressant att filmen vänt på begreppen och låtit det vara unga män som säljer sina kroppar och som måste vara unga och vackra, sexiga och tilldragande. Men jag har ändå svårt att ta till mig filmen, Dess ämne väcker inget engagemang hos mig. Visserligen är också Sverige ett samhälle där ungdom värderas mycket mer än ålderdom eller erfarenhet men filmen får mig ändå inte att känna att den säger mig något om livet. För mig räcker inte fantastiskt foto för att ge en betyg högsta betyg. Filmen måste engagera mig, den måste tala till mig på något sätt. Jag är förmodligen fel målgrupp för filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cunningham ger en läskigt tydlig bild av tradition, praktik och historik av koreograf och dansare

6 april, 2020 by Lotta Altner

Cunningham
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 april 2020
Manus och regi Alla Kovgan
Filmfotograf Mkrtich Malkhasyan
Regi och koreografi Jennifer Goggans
Redigerare Alla KOvgan, Andrew Bird
Koreografisk regiassistent Robert Swintons
Producent Helge Albers, Ilann Gerard, Alla Kovgan
Kostymör/designer Jeffrey Wirsing
Originalmusik av Volker Bertelmann

I dokumentärfilmen om dansaren och koreografen Cunningham får vi möta en av Amerikas största. Han är en mytomspunnen man som det har spekulerats mycket om, och då inte enbart i danskretsar. Kanske var det att Merce strävade efter att vara lika äkta mot sig själv privat som på scen och därmed inte stack under stolen om sin homosexuella identitet. Att våga vara sig själv är idag mer på modet än någonsin, men är man född strax efter första världskriget 1919 (dog 90 år gammal) kan man utan att tveka säga att han var en man före sin tid. Själv menar Cunningham att dans för honom är ,”Allt stort och litet kan gå ihop och blir en helhet genom det vi känner” (fritt översatt)

I filmen har man ett spännande upplägg i sin dokumentation kring koreografen, dansaren och personen Cunningham. Man börjar ofta med att visa ursprungsdansen, med noteringar och kommentarer i kanten. Samtidigt blandar man färger, filmformat och ljusperspektiv utan att tveka, vilket gör att det tar en stund innan man förstår upplägget. Men när man väl hänger med i sammanhangen är det informativt och spännande att följa berättandet. Det underlättar mycket om man kan lite om dans och om Cunningham innan man ser, eftersom tonen i dokumentären kräver att man är en inbiten kulturnörd. Ibland upplever jag att man gjort det lite väl komplicerat för den ovana åskådare, men det tror jag är ett medvetet val.

Gång på gång i filmen frågar intervjuare koreografen själv hur han ser på sin konstform. Varje gång betonas att han skapar och gör kroppsuttryck som det enbart är upp till andra att tolka om de vill. Han vill tänja på kroppens gränser och upplever att alla rörelser är möjliga och att det är det som inspirerar honom. Cunningham vill inte bli pålagd några etiketter eller konventioner på sin dans eller sin koreografi. Han blir mycket irriterad och upplevs förolämpad och jag kan förstå honom. Gång på gång i filmen uttalar man dock att hans dans är den moderna danskonstens grundpelare och att den kan ses som avantgarde. Dessa uttalanden gör inte dansaren mer bekväm i sina fortsatta konkretiseranden. Istället upprepar han ”I have nothing to say and I´m saying it – that is poetry as I need it”.

Filmen påvisar på en fint sätt hur Cunninghams danstraditioner fått leva vidare. Det ser man tydligt i hur dansare återger scenbilder från tidigare filmer och noteringar av koreografen själv. Genom att få se ursprungsfilmerna och sedan dagsfärska scenbilder av andra dansare idag, förs hans traditioner vidare. Många uppsättningar kommer att leva kvar och inte glömmas bort. Arvet förs vidare och har stor betydelse för dansens historia. Oavsett om koreografen själv eller vi vill sätta ord på det som händer i hans dans, finns det många danstraditioner som vilar på Cunninghams val av rörelsemönster. Jag hade dock önskat att dokumentären hade kunnat ge koreografen, dansaren, konstnären och musikpedagogen Martha Graham (1894-1991) någon typ av benämning, med tanke på hur Cunningham fick inspiration, uppbackning och skolning från denna kända kollega. Men det känns som om det inte har någon betydelse för dem.

Jag vet inte om det gör mig mer glad eller mindre ledsen, att jag har väldigt svårt för koreografens återspeglande personlighet i dokumentären. I mina ögon verkar han dock enbart vara sig själv på gott och ont. Får man verkligen tycka att en homosexuell dansare som inte längre lever var mycket obehaglig? Är det politiskt korrekt? Får man kritisera en icke levande själ? Jag vet inte. Jag tänker dock tillämpa hans dansmetoder i mitt skrivandet. Jag tänker tänja på mina gränser lite och försöka vara genuint ärlig mot min natur så långt det känns medmänskligt utan slag under bältet. Jag ser i dokumenten, framförallt på hans kvinnliga dansare att han inte verkar ha varit en lätt man att samarbeta med. Snarare skulle jag vilja påstå att det var rädsla i luften och ett förtryck gentemot den kvinnliga kroppen. Kvinnan och kvinnligheten upplevs som ointressant dessutom på något vis. Ständigt lyfts och bärs kvinnor hit och dit. Det är alltid män eller Cunningham själv som är huvudrollen i alla huvudnummer. När jag dessutom hör hans manliga medarbetare/älskare prata om dans, dansarna och gemenskapen i danssällskapet, blir jag illa berörd. Det lyser igenom med hånfulla skratt och jargonger, vilka stjärnor och genier de själva tyckte att de var. Det ger mig lätta sura uppstötningar från magtrakten. Fast faktum är ju att en god konstnär inte behöver innebär en fantastiska personligheter som man tycker om. Det är viktigt att skilja det ena från det andra. På så vis sticker man i dokumentären inte under stolen med att dansaren troligtvis inte var ”en dans på rosor”.

Huvud dansare Ashley Chen, Brandon Collwes, Dylan Crossman, Julie Cunningham, Jennifer Goggans, Lindsey Jones, Corinthians Kresge, Daniel Madoff, Rashaun Mitchell, Marcin Munnerlyn, Silas Reiner, Glen Rumsey, Jamie Scott, Melissa Toogood.

Arkiverad under: Dans, Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ash Is The Purest White

3 april, 2020 by Rosemari Södergren

Ash Is The Purest White
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 april 2020
Regi Jia Zhangke

En film som ger fascinerande insyn i det kinesiska samhället under dess övergång från kommunism till dess speciella form av diktatorisk kapitalism. Handlingen utspelar sig från 2001 till 2018 och vi får följa en ung kvinna, Qiao, som är förälskad i och har en relation med Bin, en lokal gangster. Som alltid i regissören Jia Zhangkes filmer får vi se en baksida av den kinesiska utvecklingen, tillväxtundrets baksidor.

Qiao pappa kämpar för gruvarbetarnas rättigheter i kampen mot de rika kapitalisterna. Det är nedslående att se hur maktlösa arbetarna är och hur de ideal som lät så bra under den kinesiska revolutionen totalt övergivits av de styrande. Vi får också en inblick i livet i fängelse då Qiao hamnar i en situation då hennes Bin och hans gäng blir attackerade av ett konkurrerande ganstergäng. Qiao avlossar ett skott med en pistol och vägrar i domstolen att tala om att pistolen tillhör Bin och därför döms hon till fängelse i fem år.

Qiao spelas av den kinesiska skådespelerskan Zhao Tao, som varit med i Zhangkes filmer alltsedan ”Platform”.

Filmleverantören kallar filmen för hårdkokt romans av allra finaste sort. Filmen är, förstås, mycket mer än så. Den utspelar sig till viss del i gangster-miljö och vi får också skildrat hur gangstrarna samarbetar med makthavarna. Det är en socialrealistisk film men mer än det. Den skildrar människor och deras möjlighet att välja sina liv kanske det omöjliga att välja. Den skildrar samhällets utveckling och vad det kostar den enskilde individen. Och med fantastiskt foto, det känns som att jag är med där, på plats.

Idag när en stor del av världen lever i karantän och mycket stor stilla på grund av ett virus (covid-19) som började i Kina får filmen ytterligare en underliggande vibrerande betydelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kina, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in