• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Spencer

5 januari, 2022 by Elis Holmström

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Aja baja, Alfons Åberg – helt underbar

27 december, 2021 by Rosemari Södergren

Aja baja, Alfons Åberg
Betyg 5
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Regi Tomas Alfredson

Alfons Åberg fyller 50 år 2022 och det finns med tre nya filmer som bygger på Gunilla Bergströms älskade klassiker. Ja något annat ord finns inte för dessa underbara böcker om finurliga Alfons och hans pappa.

Den första filmen, Aja baja, Alfons Åberg, släpps på bio 21 januari och den består av tre kortfilmer. Helheten är en underbar berättelse om kärlek mellan en förälder och ett barn, om respekten för barnet och en hyllning till alla våra små vardagsliv.

Om du har tillgång till något barn i de yngre åldrarna: missa inte att ta med detta barn till denna underbara filmupplevelse. Regissören Tomas Alfredson har förvaltat känslan från böckerna med skicklighet och Jonas Karlssons berättarröst är helt perfekt. Jonas Karlsson läser så det känns som att jag sitter i hans knä som en liten krabat och lyssnar hänfört.

Gunilla Bergström har med sina böcker om Alfons Åberg fångat äventyren i vardagen. Utan att behöva använda biljakter eller stora uppgörelser mellan de onda och de goda gör hon vardagen spännande, hon öppnar våra ögon för hur fantastiskt spännande det kan vara att vara på väg till dagis eller skola. ”Jag ska bara” säger Alfons och hittar hela tiden på något nytt han bara måste göra innan han kan komma till pappa som väntar med gröten i köket.

Regissören Tomas Alfredson berättar i ett pressmail:
– Jag funderade på vad som skulle hända om jag tog med mig filmfotografen Simon Rudholm och kröp in i en Alfonsbok och filmade av vad vi såg och sedan gjorde en liten film av det hela. 
Jag tyckte att berättelsen skulle vara precis så som Gunilla Bergström skapat den, utan att lägga till eller dra ifrån, men att med kamerans hjälp välja detaljer, närbilder och vinklar.

Alfredsons tillvägagångssätt fungerar perfekt. Fotona, bilderna, i lagom lugn takt tillsammans med Jonas Karlsson röst förmedlar samma kärlek till vardagslivets storhet som böckerna. Det känns som att det är precis det här vi behöver: se storheten i det lilla.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Utvandrarna – gripande

22 december, 2021 by Birgitta Komaki

Utvandrarna
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2021
Regi Erik Poppe

Det är 1800-tal och folk svälter i Sverige. I kyrkan predikar prästen om meningen med Guds prövningar. De magra och steniga åkrarna i Småland ger inte tillräckligt med mat.
När nyheter om det välsignade landet i väster kommer lockas många att emigrera.

Karl-Oskar och Kristina kämpar mot svälten för att mätta sina barn. Efter en tragisk olycka och med mycket vånda beslutar Kristina att följa sin Karl-Oskar till Amerika. Filmen skildrar deras resa över havet och livet i det nya landet.

Kristina är huvudpersonen i filmen. Ett kvinnoperspektiv på livet kantat av hemlängtan, gudsfruktighet och saknad efter bygemenskap och släkt. Det är hennes kamp och utveckling som skildras. Hon blir en mer sammansatt person än mannen. Dessutom är kvinnorollen mer komplicerad med många moraliska aspekter. Att få sällskap på resan av byhoran Ulrika är inget som den gudfruktige Kristina önskar sig. För Karl-Oskar är målet hela tiden klart, att bryta ny mark och kunna mätta sin familj. Ett bärande tema genom hela filmen är kärleken mellan makarna. Livet är hårt men den fysiska kärleken finns där liksom ömheten och beroendet i arbetet.

Lisa Carlehed som Kristina är bra men många gånger blir dialogen för modern. Hon låter inte som en kvinna från 1800-talet utan mer som en kvinna av idag. Sättet att tala
går inte ihop med historien. Också handlingen är ibland väl moderniserad.
Kristina kastar ibland sina gamla värdering så snabbt att det inte känns trovärdigt.
Det stör i en annars mycket gripande välspelad film.Gustav Skarsgård passar som den knotige Karl-Oskar. Tove Lo i rollen som Ulrika är rund och flirtig som en blunddocka, lätt anpassar hon sig till det nya livet. Sofia Helin som den fromme Judit ler och varnar Kristina för avvikelser från den sanna tron. Van att bli betraktad med respekt som prästfru.

Det är en gripande skildring. Parallellen till nutidens immigranter är tydlig. Svält och fattigdom i hemlandet och drömmen om ett bättre liv. Svårigheten att lära sig språket, att inte kunna göra sig förstådd är gemensam. Och att hitta en gemenskap med sina landsmän i det nya landet. Att gamla maktförhållanden följer med till det nya landet märks främst genom prästen och hans lismande maka. Men filmen visar också att människor växer och förändras genom livet. Genom svårigheter och sorger mognar
de och självtilliten växer.

En film som visar ett stycke svensk historia där kärleken och styrkan lyser genom.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Matrix Resurrections – rörig och ointressant

22 december, 2021 by Elis Holmström

The Matrix Resurrections Recension
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 december 2021
Regi Lana Wachowski

Syskonen Wachowski injicerade nytt liv i action-genren 1999 då The Matrix hade premiär. Det fanns tydliga influenser från Hong Kong-regissören John Woo, vars actionfilmer innehöll så mycket krutrök att slaget vid Lützen bleknar vid en jämförelse. The Matrix har satt djupa spår i en hel generation och att ignorera filmens betydelse för actionfilmens utveckling vore ett tjänstefel. Men när den oundvikliga uppföljaren blev av så var det slut med lovorden, häpnaden och framförallt vördnaden. The Matrix Reloaded må ha erbjudit en handfull minnesvärda actionscener, men den krystade och diffusa berättelsen från den första filmen blev enbart än mer rörig och ointressant. The Matrix Revolutions hör till en av de värsta filmupplevelserna jag någonsin behövt genomlida, vad som borde varit en sprudlande och färgstark final blev istället en öppen avrättning av hela filmserien mitt framför publikens ögon.

Drygt tjugo år efter den första filmen så står Lana Wachowski ensam som regissör för Matrix Resurrections. Det borde varit en hyllning till filmserien och dess arv, vi har sett oräkneligt många äldre filmserier bli vitaliserade med nyversioner och uppföljare, Star Wars The Force Awakens, Ghostbusters Afterlife, Mad Max: Fury Road för att nämna några exempel. Men The Matrix Resurrections har inget intresse av att leverera en uppriktig ursäkt till publiken för de tidigare felstegen, istället så har man satt på sig både hörselskydd och skygglappar vad gäller att ta till sig av kritiken. Lana Wachowski verkar övertygad om att det publiken vill ha är mer av de absolut sämsta delarna från del två och tre. Detta innebär att vi – ännu en gång, måste utstå ett bombardemang av flummiga aforismer som skulle göra Björn Ranelid generad. Konceptet om en virtuell värld som förslavar mänskligheten kunde ha fungerat som en parallell till vårt eget samhälle där våra liv på internet verkar spela större roll än vårt verkliga liv. De scener som försöker vara allegoriska och komiska är dock så pass klumpiga och platta att alla chanser till att skapa någon som helst reflektion hos publiken rämnar likt ett korthus.

The Matrix Resurrections är också helt besatt av meta-referenser. Där andra filmer som önskar väcka publikens nostalgi, gör det diskret och med fingerfärdighet, så väljer Lana Wachowski att vara övertydlig. Det räcker inte med tonvis av referenser till tidigare filmer, en ansenlig del av hela The Matrix Resurrections består av klipp från de tre tidigare filmerna. Någon tilltro till publiken finns inte, vad som än händer så måste det förklaras och förtydligas in absurdum. Många gånger känns det lika pinsamt som då en komiker måste förklara sitt skämt i detalj efter att ha misslyckats med att generera ett enda skratt, väldigt snart blir alla dessa vinkningar bedövande.

Samtidigt som denna meta-hysteri pågår så glömmer Wachowski helt bort att en actionfilm borde ha en story som ständigt rör sig framåt. Det radas upp evighetslånga sekvenser där Keanu Reeves utför ’’gastkramande saker’’ som; att dricka kaffe, promenera och äta nudlar. Om det hade funnits någon dramatisk eller tematisk betydelse för dessa scener i slutänden så hade dessa triviala handlingar kunnat accepteras, men när filmen väl kulminerar så är allt som skett mer eller mindre irrelevant. Att endast en handfull originalskådespelare återvänder bidrar också till att filmen känns fattig och innehållslös. Reeves – som blivit något av en institution för popkultur, är i sitt privata liv en både generös och trevlig person. Tyvärr så lämnar hans skådespel en hel del i övrigt att önska, det är trötta repliker och en minst lika sömnig uppsyn. Stackars Jessica Henwick har tilldelats en karaktär som är lika spännande och minnesvärd som en golvbrunn. Både Neil Patrick Harris och Jonathan Groff är totalt vilsna i pannkakan och får varken hjälp av regin eller manuskriptet. Den enda som överhuvudtaget gör något avtryck är Carrie-Anne Moss som är lika hård, beslutsam och intensiv som vi minns henne.

Men det är varken varken skådespeleri eller snyggt berättade som intresserar då vi talar om Matrix. I slutändan så måste det finnas actionscener som är så pass spektakulära och märkvärdiga att man glömmer bort det erbarmliga berättandet och de usla aforismerna. Vad som var revolutionerande 1999 är dock gammal skåpmat i dag. Action-utbudet i Resurrections är under all kritik, det är en kavalkad av vajrar, hoppsparkar och sunkig Kung-Fu som rör sig i samma takt som en sömngångare.

The Matrix Resurrections är en katastrof från början till slut. Vad som troddes vara en återupplivning visar sig istället vara en gigantisk begravning. Denna tragikomiska stämning når sin topp då det blir dags att spela den fantastiska Rage Against The Machine låten ’’Wake Up’’ – som blivit något av ett ledmotiv för serien. I filmens sista självande sekunder verkar det som att vi äntligen ska få höra denna tuffa och kompromisslösa rocksång, men vad som levereras är en ihålig cover… Detta summerar den totala bluff som är The Matrix Resurrections.

’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The King´s Man

20 december, 2021 by Rosemari Södergren

The King´s Man
Betyg 3
Svensk biopremiär den 5 januari
Regi Matthew Vaughn
I rollerna bland andra Ralph Fiennes, Mark Strong, Charles Dance, Rhys Ifans, Gemma Arterton

Ett slags försök att göra komedi av första världskriget i kombination med mycket väl koreograferade slagsmåls-scener, fast alldeles för många och långa. The King´s Man är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar. Om den hade klippts ner till normal filmlängd kanske den hade blivit snäppet bättre. Nu får den betyg 3 för att den har flera duktiga skådespelare. Men som berättelse haltar den rätt mycket.

Snacka om film som bygger på konspirationsteorin om att det finns en hemlig överenskommelse mellan världens mäktigaste personer. Några av världshistoriens värsta tyranner lyder blir en högsta diktator som tvingas dem att starta ett krig för att utplåna miljontals människor. Lenin, Rasputin, Mata Hari med flera tillhör den hemliga gruppen som spelar med mänsklighetens liv.

Ralph Fiennes spelar Duke of Oxford, som är filmens stora hjälte. Givetvis en adlig engelsman, en äkta gentleman. Det är väl bara de välbärgade som ens har råd att rädda världen? Duke of Oxford är pacifist och reser världen runt för Röda Korset för att ge civila människor som lider av krigets följder mat och annat hjälp. Vid ett överfall blir hans lilla son vittne till när Oxfords fru blir dödad. Oxfordshertigen blir då ännu mer övertygad pacifist och lovar sin fru att sonen aldrig ska behöva uppleva krig, vilket inte är ett lätt löfte att hålla då Storbritannien dras in i första världskriget.

Vissa scener är intressanta medan andra scener bara är för mycket och för utdragna. Stridsscenen mellan Oxford och den galne ryske prästen Rasputin är bara för mycket. Den är kul en stund men sedan blir för överdriven. Men ok, den som älskar action som underhållning får utan tvekan behållning av filmen.

Utan tvekan har filmen fint foto, duktiga skådespelare och ett bra tema om hur vidriga alla krig är. Men den är för rörig och för lång för att bli riktigt, riktigt bra. Men en plus för duktiga skådespelare och en del överraskande vändningar av handlingen.

The King’s Manär regisserad av Matthew Vaughn, som även har skrivit manus tillsammans med Karl Gajdusek. Filmen är en prequel till Kingsman-filmserien, som är baserad på serietidningen Kingsman, skapad av Dave Gibbons och Mark Millar.
Filmen var först planerad att ha premiär den 15 november 2019, men på grund av bland annat COVID-19-pandemin har filmen blivit uppskjuten flera gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Sida 201
  • Sida 202
  • Sida 203
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in