Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín
Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.
Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.
Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.
Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.
Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.
Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?