• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Black Panther Wakanda Forever – svårt att föreställa sig en bättre uppföljare

9 november, 2022 by Elis Holmström

Black Panther Wakanda Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 november 2022
Regi Ryan Coogler

Det borde egentligen inte vara möjligt att skapa en fulländad actionfilm under dessa förutsättningar. Efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång ställdes hela produktionen av uppföljaren till Black Panther inför en emotionell och logistisk kris. Manusarbetet behövde göras om från grunden. När väl inspelningen drog igång fanns det ett svart moln över hela produktionen. Sorg, trauma och förlust är något vi alla har behövt hantera under de gångna åren och regissören Ryan Coogler använder sig av detta globala chocktillstånd för att skapa en film som både hanterar och processar sorg och saknad. För även om Wakanda Forever handlar om individer med spektakulära förmågor är det i grund och botten människor bakom de extravaganta kostymerna, ett faktum som belyses flera gånger genom filmen.

Hela introduktionen är närmast poetisk och tydliggör filmens tysta och dämpade natur. Där Taika Waititi valde att göra en gladlynt och högljudd actionkomedi med Thor Love And Thunder är Wakanda Forever mer besläktad med Cooglers genombrott Fruitvale Station. Volymen och gesterna är nedskruvade, många gånger känns det som en koreograferad, respektfull och exakt procession. Samtidigt som saknaden väger tungt är Wakanda Forever inte utan hopp eller möjlighet att röra sig vidare i livet.

Flera gånger om dyker ljusglimtar upp och ger oss en förhoppning om att bättre tider är på väg. Det sker genom en rad fantastiska karaktärer och scener som är helt utan explosioner eller CGI-varelser. Dominique Thorne i rollen som det unga geniet Riri Williams är tillsammans med Letitia Wrights Shuri det sanna ljuset som visar vägen framåt både för Marvels filmiska universum och vårt eget samhälle. En plats där mångfald, integritet och uppfinningsrikedom räddar dagen. Ensemblen har blivit än mer sammansvetsad och naturlig, det är som om Bosemans bortgång stärkt banden ytterligare mellan aktörerna. Detta leder till att flera scener känns otäckt genuina. Mest drabbande är sekvenserna med Angela Basset och Letitia Wright vars mor- och dotter-relation ställer flera Oscarsnominerade projekt i skamvrån.
Även om känslorna många gånger sitter utanpå huden har Coogler en otrolig självkontroll. Där många andra hade fallit offer för cynism och gärna exploaterat den tragiska situationen använder Coogler bortgången som ett bränsle för att processa global sorg, inte bara dem som – på ett personligt plan, berördes av Bosemans död utan för oss alla som gått igenom svåra tider de senaste åren. Wakanda Forever blir därför den första storfilmen sedan pandemin att inte försöka ge oss ren och skär eskapism utan en möjlighet till djup reflektion och eftertanke gällande våra gemensamma förluster. Karaktärerna tvingas hantera saknaden och frustrationen på olika sätt, och filmens centrala tema med att hantera desperation sköts med bravur. Där exempelvis Christopher Nolan valde att helt ignorera Heath Ledgers bortgång i The Dark Knight Rises gör Coogler det motsatta. Chadwick Boseman må vara borta men aldrig glömd, det krävs inga överdrivna tillbakablickar eller påminnelser, hans närvaro är ständigt aktuell i varje sekvens.

Samtidigt som den tunga tematiken står i centrum finns det också gott om upphetsande och storslagna ögonblick, även om de inte alltid gestaltas som explosiv action. Coogler använder den enorma budgeten till att ge oss bilder som kunde höra hemma i en naturtidning. Wakanda skildras än mer levande och aktivt än sist, oavsett var man tittar finns det en baktanke vad gäller design. Exempelvis skulle det gå bra att göra en kortfilm eller två om den futuristiska kollektivtrafiken. Ett antal sekvenser utspelar sig också under vattenytan och till skillnad mot den skandalöst usla Aquaman är dessa scener en ynnest att se på. Istället för att förlita sig på neonfärger väljer fotografen Autumn Durald Arkapaw att använda sig av ljussättningen för att göra dessa sekvenser visuellt spännande.

När det väl bjuds på action är det tydligt att Coogler slipat sitt hantverk. Där originalfilmen kulminerade i ett actionmässigt ointressant slagsmål har det nu skett stora förbättringar. Vi får ytterligare en biljakt som får adrenalinet att pumpa, en spektakulär sekvens i filmens mitt som utmanar den bombastiska stridssekvensen från Avengers: Infinity War. Men det är i finalen som Coogler briljerar och skapar en sekvens som är både brutal och samtidigt emotionell. Där undviker man traditionell konflikt mellan gott och ont, istället blir det en strid där värderingar och idéer driver stridslusten.

Istället för att troget heja på protagonisten i slutfasen ställs publiken inför stora kval då båda kombattanterna tagit sig in i våra hjärtan. Den här konflikten blir bara bättre av en fantastisk insats från Tenoch Huerta som porträtterar den – från serietidningen ointressante, Namor med stor empati och passion. En annan sann stjärna är Danai Gurira i rollen som den obeskrivligt hårdföra och trogna Okoye, en karaktär som får actionhjältar som Sylvester Stallone och Chuck Norris att framstå som småpojkar.

Man kan bara häpna inför intelligensen, skickligheten och passionen som demonstreras om och om igen. Ingenting lämnas åt slumpen och filmens tempo är oupphörligt. Men filmens mest centrala fråga, att hantera förlust glöms aldrig bort oavsett hur storslaget det blir.

I en film med galen action och superkrafter lyckas Ryan Coogler bearbeta och konfrontera det globala sorgearbetet som ännu pågår. Blandningen mellan allvar och ren eufori är sannerligen ingen lätt kombination, men slutresultatet är spektakulärt. Speltiden på tre timmar flyger förbi och vad som än sker på duken så sitter publiken som på nålar.

Att en film med en budget av detta slag kan vara så här mänsklig borde inte vara möjligt. Men det är i denna underbara fantasivärld som vi faktiskt finner tröst i svåra tider. Black Panther Wakanda Forever är briljant, intim och helt oemotståndlig. När allting väl är slut är det svårt att föreställa sig en bättre uppföljare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Black Panther Wakanda Forever, Filmkritik

Filmrecension: Boy From Heaven – småputtrig thriller om korruptionen bland både stat och religion

7 november, 2022 by Rosemari Södergren

Boy from Heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2022
Invigningsfilm på Stockholms Internationella Filmfestival 9 november 2022
Regi och manus Tarik Saleh
I rollerna Tawfeek Barhom, Fares Fares, Mehdi Dehbi, Mohammad Bakri, Makram J. Khoury, Sherwan Haji med flera.

En thriller som utspelas i högborgen för sunnimuslimer i Egypten, som släpper in oss i en miljö som jag som västerländsk kvinna och icke-muslim knappast skulle bli insläppt till. Handlingen utspelas i i Kairo och framför allt kring Al-Azharuniversitetet som är sunnimuslimernas maktcentrum i världen. Det är en miljö med män, endast män får be i den stora moskén och endast män får studera på detta universitet. En film om mygel, korruption och maktbegär inom såväl stat som religion.

Fiskarsonen Adam älskar att läsa och är duktig. Han får ett stipendium att studera på Al-Azharuniversitetet. Om han tar examen där kommer han att få ett fint jobb. Samtidigt som han börjar utbildningen dör universitetets ledare, Shejk Al-Ashar. Därmed börjar en maktkamp mellan Egyptens religiösa elit och dess politiska elit, en kamp mellan stat och religion, men också en maktkamp mellan olika grupper på universitetet, mellan olika tolkningar av islam. Ingen grupp eller ledare står för den goda sidan. Korrumperade maktgalna män finns i alla grupper, vilket många filmer från icke-muslimska miljöer handlar om. Också inom staten och säkerhetspolisen finns en maktkamp. Dock kan jag känna att det finns en stor svaghet i filmen: frånvaron av kvinnor. Oavsett vilken inriktning av islam som styr i ett land innebär det att kvinnor inte är jämställda med man. Det syns skrämmande tydligt i Iran idag och i Saudiarabien. Att detta inte alls tas upp känns fel.

Tarik Saleh säger i en intervju i ett programblad:
– Jag gillar att ta med mig främlingen in i Pandoras ask, en värld i en värld där aldrig någon kamera varit förut. Jag har aldrig sett en film där Islam bara är – det är alltid ett budskap inblandat, ett för eller emot. Ett försvarstal eller en attack.

Jag kan absolut hålla med om att varenda gång någon gör en film som utspelas i muslimska miljöer är det självklart inte nödvändigt att alltid visa på baksidan: kvinnor är inte jämställda med män. Men i en film som utspelas i själva hjärtat för sunnimuslimernas högborg skulle jag nog vilja se något om att kvinnor är helt utslängda från makten.

Det finns en intressant symbolik i att huvudkaraktären, fiskarpojken har namnet Adam (den första människan i judarnas och de kristnas bibel, också med i islams heliga skrifter) och att han är fiskare, som de första lärjungarna till Jesus. Jag vet inte om det är medvetet av regissören?

Skådespelarna är en av filmens absoluta styrkor. Tawfeek Barhom som fiskarpojken Adam växer under filmens gång, hans lugna framtoning ställs mot den mer nerviga översten från den egyptiska säkerhetstjänsten, suveränt spelad av Fares Fares. Deras samspel bär filmen.

Som thriller är den småputtrig, lite för jämn i tempot filmen igenom. Alla priser den redan fått har gett publiken höga förväntningar, den är rejält upphaussad. Jag har inget emot att den är mer långsam i berättandet, att det inte är action i full fart utan annat som rör sig under ytan som gör den spännande. Dess styrka är temat som visar hur att korruption och fult maktspel finns överallt, i alla miljöer, både inom statens män och religionens män.

Att jag inte ger den högre betyg beror mer på att den är lite för labyrintisk. Berättelsen hade självklart fungerat perfekt i tv-serie-format. Kanske blir den en tv-serie framöver?

Manusförfattaren och regissören Tarik Salehs förra film The Nile Hilton Incident förbjöds i Egypten. Handlingen i Boy From Heaven utspelas i Kairo men har spelats in i Turkiet.

Boy From Heaven är Sveriges officiella Oscarbidrag. Den tävlade om Guldpalmen vid 75e upplagan av filmfestivalen i Cannes och Tarik Saleh vann priset Prix du scénario för bästa manus. Filmen erhöll även Prix François Chalais i Cannes. Priset som instiftades till minne av den franske historikern och journalisten François Chalais belönar livsbejakande film och lyfter fram journalisternas närvaro i Cannes sedan 1999.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Boy From Heaven, Egypten, Tarik Saleh

Filmrecension: Film för nybörjare

3 november, 2022 by Rosemari Södergren

Film för nybörjare
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Orit Fouks Rotem

En hänförande film om hur människor kan växa och ge stöd åt varandra genom kultur, genom att samarbete om en film. Filmen skildrat åtta kvinnor, några arabiska och några judiska, som aldrig mött varandra tidigare och som går en kurs i att skapa film tillsammans. De har föreställningar om varandra, ibland fördomar, och de konfronteras med varandras tankar om varandra. Men genom att skapa något tillsammans börjar de förstå varandra och inser att de har mycket gemensamt.

Det är en berättelse som skulle kunna utspelas i vilka sammanhang som helst där människor med olika kulturell bakgrund träffas regelbundet och gör något tillsammans. Det är ett av skälen till att det finns många fördelar med att människor inte bor segregerat utan istället bor integrerat med olika kulturer i samman bostadsområde. Då kommer barnen i samma dagis, samma fotbollslag med mera och föräldrar får mötas och göra saker tillsammans.

Men hur väl syftet med filmen är så känns det lite väl tillrättalagd. De konflikter som kommer till ytan är mer som en lätt bris.

Regissören: Orit Fouks Routem

Regissören om filmen:
*– För mig ger filmen en sällsynt glimt in i djupet av judiska och palestinska kvinnors liv, där de sammanstrålar i det som förenar dem: att vara kvinna. Det visade sig vara starkare än religion och kultur. Jag hoppas att filmen ger upphov till samtal som både stärker och för närmare, och att skillnaderna i bakgrund inte måste vara ett hinder för att skapa vänskap och samhörighet. Kvinnor som vill berätta sin historia men inte kan eller vågar berätta i första person. På så sätt handlar det också om filmens makt.

Eftersom filmen inte är en dokumentär utan är en spelfilm hade den vunnit på att vara lite yvigare, lite mer dramatisk istället för småputtrigt mysig. Den är filmad väldigt realistiskt så det känner som om det vore en dokumentär. Den är absolut värd att se, det är en varm film som sprider glädje och hopp. Men om den varit mer drama skulle den kunnat bli väldigt spännande. Under eftertexterna rullar en del roliga bilder som inte finns med i filmen och som visar att filmen skulle kunna blivit en toppfilm. Nu är regissörens långfilmsdebut så det kommer säkert fler filmer av denna begåvade regissör som blir ännu bättre.

Om regissören:
Regissören Orit Fouks Routem är född 1983 i Israel. Sedan filmutbildningen på Sam Spiegel School i Jerusalem har hon gjrto prisbelönad kortfilm och arbetat med dokumentärfilmsproduktion på den israeliska TVkanalen YES Docu. Film för nybörjare är hennes långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Peter von Kant

2 november, 2022 by Elis Holmström

Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon

I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.

Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.

Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.

Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.

Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.

Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.

François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Maya Nilo (Laura) – överspänd och överdriven dramatik

2 november, 2022 by Elis Holmström

Maya Nilo (Laura)
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Lovisa Sirén

Att kräva alltför mycket av regissören Lovisa Sirén, som endast varit verksam som kortfilmsregissör och som nu långfilmsdebuterar, vore inte rättvist. Dessutom är premissen – en roadmovie, oftast bestämd och traditionsenlig vad gäller dramaturgin. Men Sirén lyckas med konststycket att underminera hela projektet genom usel personregi och oförmåga att kontrollera ett besinningslöst manus.

En roadmovie är – strukturellt, bland det mest enkelspåriga man kan göra, det är i grund och botten en resa från A till B. Under färden brukar karaktärerna genomgå en intern resa som ger dem ett annat perspektiv på livet. Men istället för att vara en resa genom ett regnigt Europa skapar Sirén en hopplös kakafoni som överöser tittaren med pinsamt ansträngd dramatik.

Givetvis kan en resa inte vara utan fartgupp och andra hinder. Men strapatserna som demonstreras antar snart komiska proportioner. Antalet motgångar staplas på varandra i sådan takt att man kan fråga sig om Sirén försöker iscensätta en humorlös version av Kjell Sundvalls Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret?

Flera gånger verkar apokalypsens ryttare stå bakom varje vägskylt, det får Michael Douglas dåliga dag i Falling Down att framstå som en spa-dag i jämförelse. Denna överdrivna och eviga domedag blir inte bättre av att karaktärerna har utrustats med hönshjärnor. Rationalitet eller den mest rudimentära form av eftertanke saknas helt. På rekordtid blir tillbakadragna civilister till biltjuvar och hemfridsförbrytare, många gånger kan man bara gapa över den galenskap som demonstreras av filmens huvudpersoner.

Den här dramatiska härdsmältan skapar snart en virvel som suger in precis allting. I ren panik kastar Sirén in ett par livbojar som träffar publiken rakt i huvudet. Snart inleds verbal pajkastning med karaktärer som tvingats ta på sig clownskor och röda näsor. I en situation där moderation hade varit det bästa väljer Sirén istället att dränka publiken i psykiska sammanbrott, otrohet, rattfylla, skilsmässor och trafikbrott med mera. Till slut kan man fråga sig om tomtar och troll också kommer göra entré i detta vansinne?

De få inslag som hade kunnat blomstra begravas av denna totala brist på disciplin. Den trassliga syskonrelationen undermineras av usel personregi och dialog som skrämmer mer än någon Halloween-dekoration. Sirén behandlar också sina karaktärer som rena köttstycken, de formas om utan förklaring och flera gånger är de rent schizofrena, allting för att passa den okontrollerbara berättelsen.

Visuellt lämnas åskådaren också mållös, av fel anledning. Nog för att filmer kan vara jordnära och befriade från retuschering och pastellfärger. Men fotografen Lisabi Fridell väljer att presentera hela filmen som någon avlägsen släkting till Danny Boyles 28 Dagar Senare. Med ett grynigt och färglöst foto verkar Europa stå inför en annalkande zombie-invasion. Inte ens bilfärden genom Europa lyckas inspirera vad gäller utseende, det kan bero på att vi uteslutande får se EU-vägskyltar, gråsuggor och jämngrå asfalt.

När filmen når sin slutdestination tänds dock ett hopp om att lite genuin och välmenande dramatik kan framträda. I ett kort ögonblick lyckas Sirén skapa en scen som känns genuin och okonstlad. Men detta förtas snart av mer helvetisk dialog och ett slut som är så pass abrupt att det känns som ett slag i ansiktet.

Trots sin enkla premiss kör Maya Nilo rakt in i en bergvägg. Med en helt överspänd och överdriven dramatik blir ett enkelt syskondrama på motorvägen till en seriekrock som inte ens den mest cyniska vill titta på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Sida 171
  • Sida 172
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in