• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mor och son – en unik familjekrönika som är djupt berörande

22 november, 2022 by Rosemari Södergren

Mor och son
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi Léonore Serraille

En familjekrönika som sticker ut, som är unik, annorlunda och djupt berörande. Om att höra ihop och att kämpa för att få vara en man är. En skildring om hur svårt det är att vara en fri individ när man inte är överklass. En av få filmer som skildrar människor som måste gå till arbetet för att ha mat på bordet.

Berättelsen startar 1989 då Rose, en kvinna från Elfenbenskusten, flyttar till Paris. Hon har tagit med sig sina två yngsta söner. Rose är en kvinna med mycket livslust, men fantasi och lekfullhet. Hon vill sina två söners bästa och hon vill hitta någon att älska där hon är jämställd. Vi får följa Rose och de två sönerna Jean och E under drygt tio år.

Av och till känns filmen som om det inte är ett drama utan direkt från verkligheten. Människorna är som människor är, ärliga ibland, rädda ibland, omtänksamma ibland, kärleksfulla ibland, arga ibland, sårade ibland. Min bild av hur afrikanska kvinnor skildras i film är att de ofta framställs som väldigt kuvade. Här har vi en mamma som är full av liv och inte alls tänker gifta sig med en man som släktingarna tycker är passande. Vi får också se hur trångboddhet gnager på sammanhållningen inom släkt och familj.

Regissören Léonore Serraille var priset Caméra d’Or-vinnare i Cannes med sin debutfilm Jeune Femme. Caméra d’Or (eller ”Guldkameran”) är en filmutmärkelse som tilldelas regissörer på filmfestivalen i Cannes för den bästa debutfilmen. Nu har hon skapat en familjekrönika som verkligen sticker ut och skiljer sig från det mesta som visas inom den kategorin.

Mor och son är mänsklig och griper tag i mig och jag vill vara där och prata med dem, lyssna på dem, skratta med dem, dansa med dem och någon gång försöka lugna ner dem.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Min vackra stjärna – Komplex och humoristisk roadmovie

20 november, 2022 by Petter Stjernstedt

Min vackra stjärna

Betyg 4

Svensk biopremiär 9 december

Regissör Hirokazu Kore-eda

Medverkande: Ji-Eun Lee, Lee Joo-young, Bae Doona, Gang Dong-won, Song Kang-ho

Kore-eda är tillbaks! Efter guldpalm-belönade Shoplifter har förväntningarna trissats upp rejält på den upphaussade sydkoreanske filmregissören Hirokazu Kore-eda. Och Min vackra stjärna lever upp till förväntningarna. I alla fall nästan. 

I Baby boxen kan ensamstående mödrar anonymt lämna in sina nyfödda barn utan att behöva registrera eller ta något eget ansvar för barnet. Koreanska ogifta kvinnor diskrimineras ofta på grund av rådande patriarkala normer. Det kan låta sympatiskt att dessa mödrar som inte har råd att försörja sitt barn kan få lämna in sitt barn i ett så kallat ”hål i väggen”. De slipper stigmatiseras och pastorn, som ofta driver verksamheten på andra sidan väggen, kan ta hand om babyn och se till att att hen hittar ett nytt hem. Men enligt FN bryter  Baby boxen mot barnkonventionen då alla barn har rätt att veta vilka deras biologiska föräldrar är och i den mån det går ha möjlighet att få växa upp med dem. Dessutom har pastorn inga krav på sig att dokumentera något rörande barnet. Korea är det land som överlägset adopterat bort flest barn till västvärlden. Det är ett problem då barnen kan sakna både personnummer och ha oklar bakgrund.  

I Min vackra stjärna finner de två vännerna Dong-soo och Sang-hyeon ett övergivet barn utanför en baby box. De bestämmer sig för att sälja hen på svarta marknaden. Kvällen efter ångrar sig mamman men hon hittar inte barnet. De två vännerna får skuldkänslor och förklarar för modern om deras plan att hitta ett bättre hem åt barnet. Hur svårsmält det än låter går hon med på att följa med dem i jakten efter en ny familj. Med tiden utvecklas relationen och en slags ömsesidighet växer successivt fram. Samtidigt är polisen dem hack i häl. 

Min vackra stjärna tematiserar det utbredda fenomenet med att föräldralösa barn säljs på den svarta marknaden. Vi följer fem olika personligheter, två poliser, två säljare och en moder. Alla involveras de på olika vis i barnets liv. 

Omsorgsfullt med stor empati skildrar Kore-eda sina huvudpersoner.  Ingen i Kore-edas universum tillåts vara banal eller platt. Utan alla är komplexa individer vars motivation och bakgrund redovisas. Dong-soo arbetar som volontär i kyrkans lokaler. Han blev själv som barn bortlämnad och rättfärdigar därmed sina handlingar med att han faktiskt ger det här barnet en ny familj, även om han tjänar miljoner på kuppen. Mamman So-Youngs enkla förklaringsmodell stavas bristen på pengar och det fakto att hon vill slippa samhälleliga reprimander av att vara ogift moder. Även poliserna har skrupler och går långt utanför sitt reglementet för att sätta dit barnsmugglarna. 

Inget är enkelspårigt i Kore-edas värld. Och med humorn som hjälp blir det enklare att ta in det oerhörda. Med ett viktigt ämne, hanterat med silkesvantar, ett skådespel av rang och en komplexitet i skeenden och karaktärsbeskrivningar ror Kore-eda i land sitt projekt även denna gång. Och det återkommande temat om alternativa familjer finns där men denna gång är symbiosen mellan So young, Ding-Soo och Sang-hyeon en omöjlighet då det finns förväntningar och barriärer som klass och kön som gör konstellationen omöjlig. Sällan har familjebildning skildrats på så kreativt vis som när Kore-edas står bakom kameran. Han lyckas med det omöjliga att skapa sympati för de långt ifrån felfria karaktärerna. Det är  i de komplexa karaktärsbyggen och i den humoristiska genreöverskridande berättelsen som styrkan ligger hos Min vackra stjärna. För varje barn förtjänar att få känna närhet och någon att hålla i handen, men så gör även de vuxna. 

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kore-eda, Shoplifters

Filmrecension:  Good Luck To You, Leo Grande – Finstämd komedi om åldrande och sexuell frigörelse

17 november, 2022 by Petter Stjernstedt


Good Luck To You Leo Grande
Betyg 3
Svensk DVD-premiär 12 december

Emma Thompson imponerar som den sexuellt oerfarne sextioplusaren Nancy.
Good Luck Leo Grande är en varm film om kvinnlig sexuell frigörelse och intimitet. 

Nancy Stokes har en dröm och det är att få första orgasmen. Hennes bortgångne man tillhörde föga i sexet, var frånvarande i sänghalmen och gav aldrig Nancy mersmak inför “den förbjudna frukten”. Som änka vill Nancy utforska sin sexualitet och bjuder in den snygga, vältränade sexarbetaren Leo Grande till sitt hotellrum. Han är charmig och har en kropp som få. Ändå vågar inte Nancy ge sig hän. Det finns spärrar, osäkerhet och kontrollbehov hos henne som aldrig verkar vilja släppa.I stället blir mötet ett självutlämnande samtal om saknad, sorg och rädsla.

Emma Thompson briljerar i rollen som Nancy, den äldre osäkra kvinnan som bara vill få sig ett ligg. Pressen och stressen hos henne är påtaglig och Emma får oss att känna desperationen hos en vilsen själ. 

Daryl McCormack gör en habil tolkning av sexarbetaren Leo Grande som mest av allt vill få sin mammas bekräftelse, som tvingas ljuga om sitt yrke och säger till modern att han arbetar på  oljerigg.  

Leo Grande är en fin film om ånger, sorg och sex. Och trots att sexarbete är ett bärande tema i filmen hör vi aldrig nån moral-predikan eka i bakgrunden. 

I sin allvarsamma tematik är Leo Grande en rolig film. Humorn används som ett sätt att berätta. Det är skickligt hur man lyckas gestalta i det lilla med två skådespelare och hotellrummet som enda spelplats. Det krävs ett skarpt manus för att få filmen att lyfta. Visst finns här förutsägbsra och schablonartade stunder och karaktärernani filmen kan uppfattas som tillyxade, kantiga.  Exempelvis har Leo Grande alla egenskaper en typisk homosexuell prostituerad man ska ha i en film. Men bristerna kompenseras upp av den oerhörda charm och humor Leo Grande bjuder på.

Good Luck To Your, Leo Grande är en stor film i det lilla, ett drama om det oerhörda i att våga närma sig en annan människa och att visa sig svag. Det är en skön och välbehövlig paus från uppsjön av deprimerande blytunga dramer på årets festival.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Skalv

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Skalv
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Tinna Hrafnsdóttir

Ett isländska drama som Saga, en kvinna som drabbas av ett epilepsianfall och en del av hennes minnen försvinner. Filmen bygger på en Roma av Audur Jonsdóttir.

Saga promenerar genom en park med sin åttaårige son Ívar då hon får anfallet. Ívar blir rätt och springer ut på vägen. Som tur är stoppar bilen och han får hjälp att kalla på ambulans till mamman, Saga, som är medvetslös.

Sakta börjar minnen bubbla upp. Saga (spelas mycket bra av Anita Briem) blir både rädd och frustrerad av att inte minnas sin barndom. De minnen som bubblar upp är skrämmande. Läkarna undersöker Saga och säger att det inte finns något fysiskt fel som ger epilepsin. Det måste vara något psykiskt, något mentalt, menar det. Den delen av filmen som skildrar hur hemskt Saga upplever sin situation är väl fångad.

Men det som är svårt är att ha sympati för henne. Hon har en son som går i lågstadiet och hon vägrar förstå att det är jobbigt och skrämmande för honom att bo med henne när hon kan drabbas av epilepsi när som helst. Ívars pappa bestämmer tillsammans med Sagas mamma att pojken ska bo hos honom till Saga blivit ordentligt återställd. Det kan Saga inte acceptera. Hon hämtar hem Ívar från skolan, hem till sig, fast Ívar är rädd. Hon ska laga varm choklad åt honom och de ska mysa, säger hon. Men hon lyckas tända eld på grytan, brandlarmet går och hon slänger brandlarmet i toaletten.

Det är så svårt att sympatisera med någon som inte kan se till barnets bästa. Det gör filmen ännu mer obehaglig och jag får tvinga mig att se den. Det är bra skildrat men otäckt och sorgligt.

Filmdistributören skriver om filmen:
Välrenommerade regissören och skådespelaren Tinna Hrafnsdóttir (Drottning Margrete, The Valhalla Murders) ger oss en drabbande historia om en kvinna på gränsen till totalt sammanbrott. Vår självuppfattning byggs upp av minnen. Så vad finns kvar när de försvinner?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bread and Salt

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Bread and Salt
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfestival 2022
Manus och regi Damian Kocur

En återhållsam film där mycket sägs under ytan – det är både filmens styrka och dess stora svaghet.

Berättelsen handlar om två bröder i Polen. Tymek (spelas avTymoteusz Bies) kommer hem för sommarlov från sina universtitetsstudier till pianist i Warszawa. Han tillbringar sommaren i betongförorten tillsammans med sin yngre bror Jacek och dennes kamratgäng. De två bröderna spelas för övrigt av två skådespelare som är bröder.

Tymek och Jacek samlas ofta tillsammans med kompisgänget i förortens nyöppnade kebabställe. Det är många scener där de käkar kebab och många scener där de sitter med en öl i handen. De flesta i gånget är fast i samma banor som sina föräldrar, tyngda av sin klasstillhörighet och ingen dröm om att ta sig vidare. Tymeks yngre bror som också är duktig på att spela piano tycks ha tappat tron och viljan till att ta sig därifrån.

Det är mycket destruktivitet, hopplöshet och frustration. Regissören har valt att filma som om det vore en dokumentär. Många långsamma fotoutsnitt med närbilder på de unga, ofta skalliga unga män och öl och tatueringar. Jag känner mig klaustrofobisk av fotot, som om jag sitter fast och allt är hopplöst. Ett av filmens teman är den rasism som flödar mellan de polska underklassungdomarna och araberna som öppnat kebabställen.

Ett annat av filmens teman är undertryckt homosexualitet, ett tema som skildras utan ord men genom musiken och genom vad som inte sägs.

En av filmens stora plus är musiken, både de fantastiska pianospelet av klassiska melodier och raplåtar, ibland i spännande kombinationer. Pianospelet och hiphoplåtar är en av filmens styrkor. Musiken blir ett sätt att berätta mer än vad bilderna berättar.

Att göra film som har mycket under ytan är skickligt men också en utmaning. Jag känner mig lite tveksam till hur väl det fungerar i Bread and Salt. När ett ödesdigert bråket bryter ut är det svårt att tro på, det känns inte realistiskt. Det är synd på ett film som skulle kunna bli ett mästerverk annars. Men den är absolut värd att se och det är tydligt att regissören är skicklig och säkert kommer att skapa ännu starkare filmer framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Sida 169
  • Sida 170
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in