Mor och son
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 november 2022
Regi Léonore Serraille
En familjekrönika som sticker ut, som är unik, annorlunda och djupt berörande. Om att höra ihop och att kämpa för att få vara en man är. En skildring om hur svårt det är att vara en fri individ när man inte är överklass. En av få filmer som skildrar människor som måste gå till arbetet för att ha mat på bordet.
Berättelsen startar 1989 då Rose, en kvinna från Elfenbenskusten, flyttar till Paris. Hon har tagit med sig sina två yngsta söner. Rose är en kvinna med mycket livslust, men fantasi och lekfullhet. Hon vill sina två söners bästa och hon vill hitta någon att älska där hon är jämställd. Vi får följa Rose och de två sönerna Jean och E under drygt tio år.
Av och till känns filmen som om det inte är ett drama utan direkt från verkligheten. Människorna är som människor är, ärliga ibland, rädda ibland, omtänksamma ibland, kärleksfulla ibland, arga ibland, sårade ibland. Min bild av hur afrikanska kvinnor skildras i film är att de ofta framställs som väldigt kuvade. Här har vi en mamma som är full av liv och inte alls tänker gifta sig med en man som släktingarna tycker är passande. Vi får också se hur trångboddhet gnager på sammanhållningen inom släkt och familj.
Regissören Léonore Serraille var priset Caméra d’Or-vinnare i Cannes med sin debutfilm Jeune Femme. Caméra d’Or (eller ”Guldkameran”) är en filmutmärkelse som tilldelas regissörer på filmfestivalen i Cannes för den bästa debutfilmen. Nu har hon skapat en familjekrönika som verkligen sticker ut och skiljer sig från det mesta som visas inom den kategorin.
Mor och son är mänsklig och griper tag i mig och jag vill vara där och prata med dem, lyssna på dem, skratta med dem, dansa med dem och någon gång försöka lugna ner dem.