• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

2 februari, 2023 by Rosemari Södergren

The Other Fellow
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi Matthew Bauer

Runt om i världen finns det många män och pojkar som heter James Bond. Att ha det namnet kan vara en fördel men också en förbannelse. Denna engagerande dokumentär berättar inte bara om de människor som fått namnet, berättelsen säger något om vår värld, vårt samhälle och kändis-fixeringen. Matthew Bauers fängslande dokumentär porträtterar män som alla har namnet James Bond. Filmen är underhållande och tankeväckande.

Matthew Bauer och Gunnar James Bond Schäfer.

Att bli sammankopplad med planetens mest kände agent låter för många som en önskedröm. För Gunnar James Bond Schäfer, svensken som driver ett av världens största muséer tillägnat Agent 007 i Småländska orten Nybro, är namnet en välsignelse. Efter att ägnat många år åt att leva i 007:s efterföljd genom kläder, livsstil, bilar och till och med en gondol från en Bond-film fick han godkänt av Skatteverket att lägga till James Bond till sitt namn.

Regissören, Matthew Bauer berättar om mötet med Gunnar James Bond Schäfer:
– När jag satte igång det här projektet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en fjärdedel av filmen skulle komma att spelas in i Sverige på svenska. Men det var dit resan gick när vi upptäckte Gunnar James Bond Schäfer. När det var dags att filma honom väntade jag mig att träffa “en galen svensk James Bond”. Istället fick jag en vän för livet som gått så extremt mycket in för att bli James Bond att hans världsåskådning tycks mig både insiktsfull och skärpt. Han har lärt mig värdet i att följa sina drömmar oavsett vad andra tycker.

Men för alla har inte namnet varit en välsignelse. Att bli stoppad av amerikansk polis och inte ha legitimation med som bevisar att man faktiskt heter James Bond kan vara en ruggig upplevelse. En afroamerikansk man greps misstänkt för mord och det uppmärksammades helvilt av amerikanska medier med skämt om en James Bond utan rätt att döda. När han sedan blev frikänd förbigicks det med tystnad från medier, då var det inte intressant alls.

En queer teaterregissör med namnet James Bond är inte så lycklig över sitt namn. Om någon vill googla på hans produktioner syns han knappt i webbens sökmotors flöde. Men det kan vara en fördel för en människa som inte vill bli hittad däremot vilket en annan av de öden som filmen berättar om han vittna om. Det är en starkt berörande dokumentär som helt fångade in min uppmärksamhet.

Namnet James Bond hittade författaren Ian Fleming från en bok om fåglar. Författaren, ornitologen, heter James Bond. Det namnet har flyt, tyckte Ian Fleming. The Other Fellow har vunnit pris vid Documentary Edge Festival i Nya Zeeland.

Filmen är dråplig, rolig men också allvarlig och är värd att se både för den som är fan av James Bond men också för alla andra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, James Bond

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

2 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Just Animals
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen

Hur påverkas en människa av att möta så mycket lidande som en djurrättsaktivist gör? Det är en av frågorna som denna gripande dokumentär ställer och funderar kring. Djurrättsaktivisten Saila Kivelä gör en ärlig dokumentär om sitt liv som aktivist.

Jag erkänner att jag var nervös inför att se denna dokumentär då jag misstänkte att den innehåller scener där vi får se hur fruktansvärt illa behandlade djur är inom mat- och pälsindustrin. Det finns sådana scener men de är inte fler än att jag klarade av att se det mesta utan att blunda. Fokus är på själva kampen för djurens rätt och vi får följa hur aktivisterna tänker och känner, vad som motiverar dem till att fortsätta kämpa.

Saila och hennes syster Mai är båda djupt engagerade för djurens rätt till värdiga liv. Men de har valt olika sätt att jobba för en värld där djuren inte utsätts för detta vidriga lidande. Saila och Mai Kivelä är två finska systrar, födda på 1980talet. De är båda aktivister för djurens rätt men efter ett tag väljer Mai, den äldre systern, att arbeta inom systemet, först som anställd på Greenpeace och sedan som politiker.

Saila, som för övrigt står kameran och medverkat både för manus och regi, väljer att fortsätta som aktivist. Tillsammans med Kristo Muurimaa tar hon sig in till djur på nätterna och filmar deras vedervärdiga villkor. Djur som knappt kan röra sig för att de står så trångt. Grismammor som har det så trångt med sina kultingar att hon lägger sig på dem så de dör. Höns och kycklingar som har det så trångt och smutsigt att de hackar bort sina fjädrar. Kor som lider under långsam avlivning. Det är helt sjukt, helt vansinnigt hur djuren behandlas.

Saila ställs inför rätta tillsammans med Kristo för att de brutit sig in på böndernas och uppfödarnas områden. Rättegången uppmärksammas stort. Många upprörs av de bilder och filmer på djurens lidande som Kristo och Saila filmat och det gör att frågan uppmärksammas. Men de enda som får skulden för djurens lidanden är bönderna, inte matindustrin eller politikerna som ansvarar för de lagar som finns kring djurens behandling.

Mai får uppleva vissa framsteg i lagstiftningen kring hur djuren behandlas. Men det är små steg och varje framsteg kräver motprestationer åt producenterna och de som äger matindustrin.

Saila är väldigt berörd, vilket hon också visar med många tårfyllda närbilder. På ett sätt känns det övertydligt men det är samtidigt ärligt – och om en aktivist inte påverkades av de hemska förhållanden han eller hon möter skulle de vara okänsliga. Frågan är om någon kan se den här filmen och fortsätta äta kött. Det är en skarp film men berättad på ett ömsint sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djurens rätt, Djurrätt, Dokumentär

Filmrecension: Knock At The Cabin

1 februari, 2023 by Elis Holmström

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Whale – väldigt hjärtskärande och drabbande film

1 februari, 2023 by Linou Gertz

The Whale
Betyg 5
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinär biopremiär 10 Mars
Regi Darren Aronofsky

De senaste tio åren har A24 seglat upp som ett av de stilsäkraste, kvalitativa och kreativa produktionsbolagen på marknaden. Först främst för skräckfilm, men sen också även för komedier och djupare draman. Därför känns de som en match made in heaven när de nu jobbat med Darren Aronofsky som tidigare skildrat drogberoende och allmän misär i Requiem for a Dream, renodlade religiösa skildringen i Noah och sen något öppnare och galnare Mother! som var ett språng ned i kaninhålet där berättartekniska och filmiska ramar raserades för att istället skildra ett skört inre – och sinne. Med religiösa undertoner. Darren har visserligen flera andra filmer på sin meritlista, mest noterbara kanske debuten Pi och balettmästerverket Black Swan som även de verkar kring psykisk sjukdom, men just de känns igen och återvänder i The Whale extra tydligt.

Baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter, som också hjälpt till att bearbeta pjäsen till filmmanus, får vi här stiga in hos en collageprofessor i Engelska som lär ut uppsatsskrivande online till elever genom videochatt. Formatet känns som hämtat ur senaste tidens Corona-anpassning för skolor och elever som genom teknik ändå kunnat närvara trots restriktioner och samhällsanpassningar. Men läraren, Charlie – eller The Whale, har endast ljudet påslaget och inte kameran – han skyller på att den är trasig, men egentligen är det bara för att han inte vill synnas. Han skäms nämligen över sin grova övervikt och vill inte känna sig dömd av eleverna. Vilket ändå tycks vara hans minsta bekymmer, hans enorma fettmassa gör det nämligen svårt för honom att resa sig från soffan och röra sig runt i lägenheten. Det är dessutom helt i lägenheten som filmen utspelar sig. Vilket visserligen inte är första gången, det är en begränsning som använts både innan och under corona-pandemin, men här känns det som en inramning som används som en fördel snarare än en begränsning – och dessutom inte som någon desperat Corona-anpassning.

Charlie har en dotter, fint men motsträvigt gestaltad av Sadie Sink som kanske är mest känd som Max i Netflix-serien Stranger Things, som egentligen inte vill veta av honom men som ändå nappar när han kontakter henne. Han lovar henne stor summa pengar mot att hon hälsar på och låter honom rätta – eller snarare skriva – hennes skoluppsatser så att hon inte kuggar hennes kurser. Men det är en komplicerad familjehistoria som står mellan dem och hennes aversion gentemot sin pappa är fullt förståelig. Han har nämligen legat med en elev som han lämnade sin dåvarande fru för – och även om det kan låta lite kliché kommer i alla fall mina fördomar på prov då jag bara utgick från att det var en yngre kvinna men visar sig vara en manlig elev, vilket blir en ganska unik coming out story snarare än en klyschig lärarromans som skildrats in absurdum. Elevens romans blir också förklaringen till varför Charlie, med en otroligt mästerlig skådespelarinsats från Brendan Fraser, blivit så överviktig på gränsen till dödsgränsen.

Det är nämligen inte bara rummet som är den filmiska begränsningen, utan även tidsramen. Att använda tid, oftast nedräkning till något, är ett klassiskt grepp för att röra upp till dramatik och spänning och här används det på ett väldigt gripande och sorgligt sätt. För trots sin skötares, starkt spelat av Hong Chau, uppmaning så vägrar han bege sig till sjukhus. Han skyller på att han inte har råd med vare sig ambulansfärd eller sjukhusvistelse. Visserligen en stark kommentar om hur sjukt det är att sådant ska stå mellan en människas hälsa och eventuell död, att ett hälsosamt liv i värdighet ska vara en klassfråga, men å andra sidan ljuger han bara och har egentligen pengarna. Men han vill inte använda dem själv, utan låta dottern få ärva dem. Detta konfronteras av modern Mary, skickligt spelat av Samantha Morton, och deras bråkande är väldigt drabbande för oss tittare. Och varandra, såklart. Som deras oenigheter inte vore nog är det även ytterligare en karaktär inblandad i all dramatik – Thomas, något mildare och oskyldigare gestaltad av Ty Simpkins – som är från någon slags kult och försöker rädda Charlie genom Gud. Det blir som en kommentar på det moderna samhället och medicin versus Gud, där tro och tvivel blir lika användbart som läkarvård, men skötaren har sämre erfarenhet och motsäger sig Thomas hjälp.

Allt som allt är det en väldigt hjärtskärande och drabbande film som inte räcker med överanvända begrepp som ”ett slag i solar plexus” utan drabbar en djupare än så och fick mig med flera i salongen att gråta okontrollerat för det starka dramat. Bland annat är den uppgivna dotter som mest vill ha en pappa i familjen, men också för pappans oförmåga att kommunicera sin läggning och behov av att jaga den egna lyckan snarare än att vara fast i ett heteronormativt förhållande bara för att. Att bara sticka var trots allt inte det bästa valet, heller inte att hålla sig borta från dottern – även om det helt förståeligt kan vara slutsatsen en drar. Att vara oönskad och fördömd. Vilket bara infekterar hela deras liv och relationer till varandra och hur de bara rasar ner i misär, om än på olika vis, på grund av allt det. Livet skonar ingen och låter ingen komma oskadd ur det, vilket blir väldigt tydligt här. En skör påminnelse om hur viktigt det är med kommunikation, relationer och hantering av psykisk ohälsa. Vilket gör det till en av årets starkaste och mest drabbande cineastiska upplevelse. För även om filmspråket är sparsmakat och skralt och bildytan smal är ändå känslorna stora – för att inte säga enorma – liksom skådespelarinsatserna. Det stora i det lilla, om en så vill.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En dag kommer allt det här bli ditt

1 februari, 2023 by Birgitta Komaki

En dag kommer allt det här bli ditt
Betyg 3
Svensk premiär 3 februari 2023
Regi Andreas Öhman

Tre syskon kommer hem till föräldrarna i norra Sverige där fadern driver sågverk och skogsbruk. En verksamhet som har varit i släkten i generationer. Föräldrarna börjar bli äldre och nu vill de ha svar på frågan: Vem ska ärva gården och driva verksamheten vidare? Enda villkoret är att egendomen inte ska splittras och att den måste drivas på plats. Och vem ska ta hand om föräldrarna när de blir äldre?

Alla barn har sina liv i storstaden och det är inget lätt beslut att flytta tillbaka till landet de kom ifrån. Serietecknare Lisa är singel, fixerad vid ord om sex och har en bra karriär i stan som tecknare. De andra syskonen har barn och har också svårt att flytta.

Skildringen av familjelivet är realistiskt. En pappa som hör lite dåligt så mamman upprepar allt som sägs, syskon som gnabbas och oroar sig för arvet. Lite avundsjuka på varandra men som också stödjer varandra. Någon säger :Vi håller ihop men vi håller också käften. Vi pratar ju aldrig. Och hemligheter finns och ligger kvar och skaver.

Peter Hagberg och Suzanne Reuter som föräldrar kan sitt hantverk . Karin Franz Körlof som Lisa står för de stora utspelen medan syskonen är Liv Mjönes och Mattias Fransson. Filip Berg som Johnny är underbart charmig som allvarlig miljöfantast i skogen och uppvaktande kavaljer.

Det är en intressant frågeställning i filmen. Vem ska ärva gården? Vill någon ärva gården? Kanske den tiden är förbi när barnen vill överta föräldrarnas verksamhet?
Sedan kan man ju fråga sig om folk på landet alltid är så olika mot stadsbor som det visas på film. Och varför ska träd, burkar tala och potatis sjunga? Det känns som en onödig konstruktion i en film som är intressant ändå. Filmen lämnar inget svar på frågan vad som händer med landsbygden. Men det är en genuin skildring av en familj och en äkta gemenskap som finns kvar fast tiden gått.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 157
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in