• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

27 mars, 2023 by Elis Holmström

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2023
Regi John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Filmadaptionerna av Transformers och G.I Joe må ha varit lika lyckade som diverse uttalandena av Sara Skyttedal, men de var relativt simpla adaptioner i jämförelse med Dungeons And Dragons (DND) som presenterar problem som väldigt få adaptioner behövt tackla. Till skillnad från föregående exempel finns det ingen brist på stoff för en berättelse. Genom åren har en rad regel- och historieböcker utkommit, samtliga fördjupar och expanderar den massiva värld som spelet utspelar sig i. Problemet ligger istället i hur spelet upplevs. Att spela DND är en upplevelse som endast kan beskrivas som helt unik. Till skillnad mot andra medium finns inga regler för vad berättelsen eller deltagarna kan göra. Spelledaren kan anpassa och ändra händelseförloppet efter spelarnas agerande. Kombinationen av ett enkelt spelsystem, där tärningskast avgör om de olika handlingarna lyckas eller inte och spelare som är mer eller mindre fira fria att agera hur de vill skapar ständigt nya intressanta sekvenser.

Oftast finns det ett stort mått av trams och komik då saker och ting inte går helt enligt planen. Denna mycket säregna upplevelse går inte att överföra till film, tv-spel eller något annat medium.

Därför är det betryggande att regissörsduon John Francis Daley och Jonathan Goldstein förstått att humor är den bästa infallsvinkeln för en adaption. Detta har bevisats av den obeskrivligt populära showen Critical Role, där några av världens bästa röstskådespelare ägnar tre timmar i veckan på att spela minutiöst utarbetade DND-kampanjer, som trots en djupt mytologi och massiv publik alltid har nära till absurd komik. Daley och Goldstein kan förvisso inte gå lika långt som Mercer och hans gäng, vars fräcka humor inte lämpar sig för en familjevänlig äventyrsfilm. Men det är upplyftande att regissörsduon förstår att mycket av behållningen i DND är de scenario som blir ofrivilligt komiska då spelarna misslyckas med sina tärningskast eller försäger sig i en konversation.

Hela Honor Among Thieves är från början till slut oseriös och inte det minsta bekymrad över att inte framstå som sofistikerad eller konstnärlig. Det förekommer en rad bombastiska utläggningar, menade att ge publiken en bättre förståelse för den fiktiva kontinenten kallad Faerûn. Men även dessa högtravande stunder punkteras – avsiktligen, av spydig humor som gång på gång påminner om att avsikten är att underhålla, inte att bygga något fantasy-epos i Tolkien-anda. Chris Pine i huvudrollen som den snabbtänkte men långtifrån begåvade Edgin påminner om sin förmåga att bära upp en actionkomedi. Pines karriär har de senaste åren kantats av fiaskon, men i rollen som godhjärtad – men långt ifrån perfekt hjälte, verkar han genuint trivas.

Personregin är minst lika fri från några som helst pretentioner som resten av filmen.
Till skillnad mot de proffs som går att se i Critical Role är de flesta DND-spelare inte professionella aktörer. De olika dialogerna mellan spelare och spelledare blir oftast en märklig mix av trams och fniss. Det överspända, löjliga och överdrivna från miljontals spelsessioner kanaliseras genom en Hugh Grant som spelar över och beter sig som parodi av en parodi. Märkligt nog fungerar detta hutlöst löjliga skådespel då Daley och Goldstein verkar frodas i något form av kreativt kaos där allting är tillåtet – så länge det kan passera en relativt låg åldersgräns.

Om hela Honor Among Thieves stöpts som en äventyrskomedi, där actionscener och storslagna vyer helt fått ställa sig åt sidan, hade det hela varit en ypperlig underhållningsbagatell. Men då filmen försöker visa musklerna, vad gäller att visa vackra miljöer och minnesvärda actionscener når man inte ens halvvägs. Daley och Goldstein är fortfarande oerfarna som regissörer. Visserligen har de genomgått en rejäl förbättring sedan den genomusla Game Night, men det kvarstår ändå stora luckor vad gäller teknisk kompetens. Även om ambitionen är att skapa komik hade det inte skadat att få det serverat i ett aningen mer sofistikerat paket.

Tanken att förlita sig på praktiska effekter, där flera av de fantasifulla kreaturen framställs med smink och kostym, är god men slutresultatet är är för taffligt, många gånger påminner det om något man kan se på taskiga nöjesfält, där anställda tvingas springa runt i illasittande kostymer. Då de digitala effekterna får ta över är resultatet inte mycket bättre, det sätt som magi visualiseras skickar filmen rakt ned i kalkonträsket och ger otäcka minnen från de sämsta Power Rangers-avsnitten. De renodlade actionscenerna är minst lika ointressanta där kroppar kastas in i väggar och klingor av stål möter varandra utan någon inlevelse eller eftertanke. Avslutningen är också en förhastad och illa genomtänkt episod manad att tillfredsställa publiken med explosiv action. Eftersom kompetensen för detta saknas blir det hela en utdragen sekvens som får resten av äventyret att surna rejält.

Honor Among Thieves är måhända inte någon triumf men det är början på något potentiellt riktigt trevligt. Med lite mer erfarenhet kan John Francis Daley och Jonathan Goldstein skapa en äventyrsserie som utan tvekan kan springa cirklar kring konkurrenter som Pirates of the Caribbean.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Infinity Pool – irrar tyvärr bort sig i nonsens

23 mars, 2023 by Elis Holmström

Infinity Pool
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Brandon Cronenberg

Trots det låga betyget finns det mycket att gilla och även beundra i Brandon Cronenbergs tredje långfilm. Till skillnad från sin far David Cronenberg har Cronenberg den yngre en uppenbar övertygelse vad gäller att föra vidare konsten att chockera biopubliken.

Till skillnad från den likbleka Crimes Of The Future finns det här en påtaglig passion för projektet och möjligheterna att skapa en tydlig samhällskritik, där överklassen, apati och sadism ifrågasätts. Genom stora mängder abstraktion och ironi, gällande det moderna samhällets fascination för lidande, skapar Brandon Cronenberg flera intressanta frågeställningar som skänker filmen en mystik som inte går att värja sig ifrån.

Det är flera gånger så pass intressant att det – nästan, ursäktar de tusentals brister som filmen inte kan kamouflera. Visuellt är Infinity Pool nästan lika makaber att se på som dess många orgier i sex,droger och våld. Fotografen Karim Hussain saknar all känsla för vad som passar estetiskt, därför tvingas tittaren till ett överflöd av menlösa närbilder och konstlade kameraåkningar som får magen att vändas. Valet att dränera filmen på färg får produktionen att likna en sjaskig porrfilm.

Ensemblen är – förutom Alexander Skarsgård som står stadigt, lika intressant som de gäster Carina Bergfeldt plågar svenska folket med varje fredag. Mia Goth, som senast sågs i den erbarmliga X, är nu tillbaka med en rolltolkning som går till historien av helt fel anledning. Goth kan i alla fall trösta sig med en sak, hon har nämligen gjort plats för sig i skådespelarhistorien genom en av tidernas sämsta skådespelarinsatser. Hennes försök att agera förförisk psykopat går inte att förklara med några adjektiv som finns tillgängliga i den svenska ordboken, de är helt enkelt inte adekvata nog för att beskriva den skräck som utspelar sig.

Men trots dessa massiva sänken finns det en märkbar entusiasm för projektet. Världen Brandon Cronenberg skapat må vara lika osannolik som Lewis Carrols Alice I Underlandet, men de mycket tydliga allegorierna och den uppenbara samhällskritiken gör det möjligt att uthärda det absurda och de många, många misstagen … Ett tag i alla fall.

För hur intressant det må vara rent idémässigt så spelar det ingen roll då Cronenberg själv faller offer för fåfänga och hybris. Istället för att skapa en kompakt, klurig och hämningslös film drar han ut på konceptet och irrar bort sig i totalt nonsens där hans brister som filmskapare blir uppenbara. Han saknar förmågan att dra gränser och förstå att ett överflöd av chocksekvenser inte sporrar publiken.

Filmen når också sin berättarmässiga topp redan efter en timme, därefter återstår massiva mängder hedonism, både för filmens karaktärer och Cronenberg själv. Istället för att fortsätta ifrågasätta samhället blir allt till ett odrägligt navelskådande som försöker vinna intresse genom det ena groteska uppvisandet efter det andra. Men det kvittar hur många könsorgan som visas i profil eller hur mycket kroppsvätskor som sprutar, det framstår endast som patetisk kompensation för att berättelsen och dess potential har förkastats. När den tolfte orgien utspelar sig kan ögonlocken inte längre hålla sig öppna. Till detta kommer ett slut som är intellektuellt bankrutt.

Infinity Pool är sannerligen inte utan meriter, tvärtom, därför är det tragiskt att se hur Brandon Cronenberg överger sina idéer för innehållslösa perversioner som kommer vara lika minnesvärda som säsongsfinalen av Robinson. När allting väl är slut kan man inte annat än känna sig berövad på tid och något – eventuellt, snillrikt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: John Wick Chapter 4 – kavalkader av död och explosioner

23 mars, 2023 by Elis Holmström

John Wick Chapter 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2023
Regi Chad Stahelski

John Wick är filmvärldens motsvarighet till tyska Rammstein. Båda lever i en värld där måttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regissören Chad Stahelski har förvisso inte samma kraft och förmåga till masspsykos som de tyska hårdrockarna, men vad gäller att ignorera ett klassiskt koncept som ’’det kan bli för mycket av det goda’’ befinner han sig i samma fålla som det bombastiska metal-bandet.

Trots att medlemmar ur skådespelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortgångne Lance Reddick, försökt vurma för att det finns en emotionell kärna i filmerna, går det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett mål… Action i kubik och kvadrat.

Genom tre filmer har gränserna för skottlossningar, orgier i kampsport och allmän massaker utmanats gång på gång. Denna trend fortsätter – givetvis, i det fjärde kapitlet om den ostoppbara dödsmaskinen. Med en oerhörd speltid på tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste drömmar genom kavalkader av död och explosioner. Att tänka på någon sorts mättnadsgrad finns inte på kartan. Detta ’’pang pang’’-frosseri må vara underhållande men har också baksidor. Efter fyra filmer finns det få – om några, sätt kvar att kreativt döda människor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser är alltför bekanta, det är samma strikta koreografi, som påminner om en noga tuktad dans. Slagsmålen utspelar sig ännu en gång i neondränkta spegelrum där en oupphörlig mängd banditer decimeras.

Att avvika från formulan vid det här laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettlöst som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera på japansk kokkonst. Men med tanke på att formulan har justerats och – i min mening, förbättrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusförfattare till samtliga John Wick-filmer, är det svårt att acceptera den nästintill skamlösa repetitionen. Nobody hade också utrustats med stora mått mörk humor, något som är smärtsamt frånvarande här. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens på det omöjliga och närmast befängda vägrar att anamma humor är fullkomligt barockt. Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans skådespeleri fortsätter att vara lika imponerande som en blåsig busshållplats. Men det är Bill Skarsgård som drar det korta strået som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsgård arbeta med ett material som är lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.

Men trots de många felen finns det också klara förbättringar jämfört med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna gång har strukturen rättats till vilket innebär att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakulära actionscener alltför tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att få adrenalinet att pumpa. Fördelningen och uppbyggnaden är denna gång markant bättre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.

Då allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han lärt sig under de gångna åren. Det monster som släpps lös är nästan omöjligt att beskriva. Vi får en av de svettigaste och mest hänsynslösa jaktsekvenserna på länge. Genom Paris gator utspelas en furiös massaker som aldrig tycks vilja ta slut. Här lyckas Stahelski också hitta nya grepp vad gäller att visualisera slaktfesten genom innovativa kameraåkningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten vägrar att upphöra, hela filmen har då blivit till en eldkastare som ämnar att sätta allt i brand.

Så trots mängder av repetition och ett manus knappt värt namnet, är filmens final så pass imponerande att en rekommendation måste utlysas. Se bara till att uppleva detta på största möjliga duk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Saint Omer – storartad film berättad i lugn takt

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Saint Omer
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Alice Diop
Skådespelare Kayije Kagame, Guslagie Malanda, Valérie Dréville, Aurélia Petit

En storartad film om svåra frågor och berättat återhållsamt, i lugn takt där mycket händer under ytan. Till nittio procent utspelas handlingen i en domstol men det är egentligen ingen rättegångsfilm. En ung kvinna, Laurence Coly, står inför rätta för att ha dödat sitt barn, en dotter på 15 månader. Men det är inte rättegången och hur domen faller som är filmens berättelse. Det handlar om hur vi människor påverkas av det vi utsätts för, de utmaningar vi möter och hur vi klarar av den, hur starka vi är när vi känner oss helt övergivna. Och hur kan människor få bli så ensamma att de förlorar kontakt med verkligheten?

Pä ett sätt är denna film mer teater än film. Kameran vilar länge på ansikten, låter oss känna in ansiktsuttryck på djupet, människorna får tala och får utveckla resonemang och ändå finns det en fördel med att det är en film. Om berättelsen framförs på scen är det många i salongen som inte skulle kunna se ansiktsuttrycken, nu sitter vi alla på första parkett.

Filmen är uppbyggd på två berättelser. Vi får följa utfrågningen av den åtalade Laurence Coly och hennes öde, vilka händelser som ledde fram till att hon dödade sitt barn och hur hon agerade efteråt. Vi får också följa en ung författare Rama som är åhörare vid rättegången. Rama är hyllad författare och vill skriva en roman utifrån Laurence Coly och dra paralleller till den antika pjäsen om Medea som dödade sina barn.

Medea är en tragedi av den grekiske dramatikern Euripides. Den skildrar myten om hur Medea genomför en blodig hämnd mot sin otrogne man Jason. Pjäsen hade premiär vid Dionysiafestivalen 431 f.Kr. där den sattes upp tillsammans med tre förlorade pjäser av Euripides: tragedierna Filoktetes och Diktys och satyrspelet Theristai. Medea fick tredjepriset vid festivalen. (Wikipedia)

Rama upplever rättegången mycket djupt. Den berör henne starkt. Hon väntar själv barn och har liksom Laurence en infekterad relation till sin mamma och är rädd för att bli en dålig mamma. Rama börjar känna tvivel på sig själv. Det är dock flera viktiga skillnader mellan hennes situation och Laurence Colys. Rama har föräldrar med invandrarbakgrund från afrikanskt land och Laurence Coly kommer från Senegal. Båda är välutbildade unga kvinnor, men för Laurence gick det snett då hon studerade på universitetet medan Rama har lyckats etablera sig bättre. Rama har också en bättre och tryggare relation med sin partner, sin sambo.

En liten sidohistoria är en diskussion under rättegång om häxkraft (witchcraft). Laurence Coly menar att hon blivit förhäxad av två mostrar, att det är orsaken till att hon är deprimerad och till att hon inte kommer ihåg allt hos gjorde eller hur hon utförde saker. Det är tydligt hur en av polisens utredare försökte ge henne möjligheten att skylla på förhäxning på grund hennes afrikanska bakgrund. Laurence Coly fyller ju inte den vanliga klichéen av en utsatt, hjälplös och outbildad afrikansk kvinna. Hon är tvärtom mycket vältalig och utbildad.

Filmen har så många styrkor: dess poetiska sätt att berätta med lugna närbilder och stillsamma vidvinkelfoton över staden och hus till ackompanjemang av eftertänksam musik och säng som talar till våra känslor. Skådespelarna är väl valda, det är uppenbart. De fungerar alla så bra i sina roller. Ett extra stor plus för att filmen lämnar mycket åt oss själva att känna och förstå, den berättar på flera nivåer, mycket sägs utan att det påpekar tydligt.

Saint Omer är en märklig, annorlunda, stark och tankeväckande film där regissören vågar låta berättelsen ta den tid den behöver. En storartad film berättar i lugn takt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Frankrike

Filmrecension: Fucking Bornholm – verklig feel-bad

21 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Fucking Bornholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Anna Kazejak
Medverkande Agnieszka Grochowska, Maciej Stuhr, Grzegorz Damiecki, Jasmina Polak, Magnus Krepper

En feel-bad-film från Polen. Två polska familjer åker tillsammans på en långhelg tillsammans med husvagn till Bornholm. Familjerna har barn i lågstadieåldern. Redan första natten händer något mellan barnen som river upp känslor mellan de vuxna. Känslor som är komplicerade och gör att allt vänds upp och ner.

Filmen gav mig ont i magen. Det var en film som visade hur omöjligt det är för em del människor att prata, att vara ärliga och mötas när något svårt händer. Jag tycker att man som filmkritiker inte ska berätta hela handlingen och inte avslöja för mycket hur en films handling, därför går jag inte in på exakt vad det är som händer mellan barnen och som sätter igång all panik bland de vuxna.

De lyckliga fasaderna brys ned och det blir ett rent helvete för några. Egentligen tycker jag det är en fruktansvärt sorglig handling och en berättelse om vuxna, framför om den ena mamman, som inte alls kan möta livets hårda törnar och löser sin smärta med att orsaka ännu mer smärta för andra.

Filmens handling är på sätt och en slags handbok i konsten att fördjupa en tragedi, konsten att riva i sår så de blir ännu värre. Men det är välgjort, bra prestationer av skådespelarna. Bra berättat men oändligt sorgligt och samtidigt väldigt mänskligt, absolut trovärdigt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Sida 153
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in