Filmrecension

Mumier på äventyr
Betyg 1
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Juan Jesús García Galocha

Det finns en idé om att en specifik genre reducerar eller förmildrar behovet av kvalitet. Formulan skulle såldes vara att actionfilmer kan vara hjärndöda, skräckfilmers mål endast maximal blodsutgjutelse och i fallet med Mumier På Äventyr, att familjefilmer kan vara utan någon som helst substans eller kreativitet. Det här stela synsättet är inte bara snävt utan rent fördärvande. Vi har sett en rad filmer som motbevisar att genren skulle diktera artisteriet eller slutresultatet. Nu senast fick vi en lysande familjefilm i Mästerkatten 2, besittandes otrolig energi och ett överskott av entusiasm.

Därför är det rent provocerande att uppleva – eller snarare uthärda, Mumier På Äventyr, en film som utgår från att både vuxna och barn är utan förmåga att tänka. Och som bortser från det faktum att även små barn kan ha sett mer än en film, eller har förstånd som går bortom reptilinstinkter. Mumier På Äventyr är en makabert platt historia som inte tillför någonting förutom att driva tittaren till vansinne.

Men innan vi beger oss in i nattsvart territorium ska det faktum att filmen – till stor del, är en inhemsk spansk produktion applåderas. Animation är förhållandevis svårt att genomföra utan stöd från ett större filmbolag och det faktum att vi har europeiska animationsproduktioner, en sektor som domineras av USA och Japan, måste ses som något positivt. Men bortom det finns här inget som förtjänar några positiva eller ens milda adjektiv…

Att ens börja dyka ned i problemen känns lika svindlande svårt som att åka Vasaloppet utan skidor. Från första början är filmen ett angrepp på synförmågan genom måttlöst generisk och platt animation. Där Pixar och konkurrenten Illumination briljerar rent tekniskt är detta ett rent amatörarbete. Med tanke på de begränsade resurserna och även kunskaperna skulle detta kunna accepteras, men det finns sätt att kringgå en begränsad budget. Men då regissören Juan Jesús García Galocha väljer att – estetiskt, efterapa branschledarna vad gäller animationsstil blir detta erbarmliga utseende oacceptabelt. En simplare men mer säregen stil hade kunnat differentiera projektet och skapa en distinkt karaktär, men några sådana ansträngningar görs inte, målet är lägsta gemensamma nämnare och vägen dit får gärna innehålla maximalt antal lata genvägar.

Nu är det tyvärr så att det inte bara är det utseendemässiga som spökar. Manuset som ska lägga grunden för komik, action och sensuell romantik, är lika behagligt som att läsa om mumifieringsprocesen. Det här är ett manuskript som många gånger går bortom ramarna för det usla. Varje skeende, replik och karaktär är lika roande som att studera hushållspapper. Inte ens i ett par vilda sekvenser, bland annat en biljakt genom Londons gator, sker någonting som kan kallas positivt, intressant eller ens dugligt.

Animerad film brukar kunna vara en plattform för explosiv kreativitet. Genom att inte begränsa sig till verkligheten, vad gäller skådespelare av kött och blod, kan fantasin löpa fritt. Men inte ens här kan filmen åstadkomma något som höjer pulsen. Speltiden på knappt 90 minuter känns längre än Richard Wagners Nibelungens Ring.

Som om inte detta vore illa nog serveras också ett soundtrack som har förmågan att suga livet ur en. Förutom ett par hiskliga musikalnummer som låter som förvridna och tondöva Disney-plagiat, får publiken också utstå vedervärdigt dålig pop- och rockmusik.

Mumier På Äventyr är en travesti från början till slut. Och redan nu har vi en kandidat vad gäller att tituleras som 2023 års absolut sämsta film. Förhoppningsvis kan inget under årets gång tangera detta vad gäller ren och skär uselhet.

Farväl herr Haffman
Betyg 4
Svensk biopremiår 27 januari 2023
Regi Fred Cavayé
I rollerna Daniel Auteuil, Gilles Lellouche

I det nazi-ockuperade Paris måste en judisk juvelerare, Herr Hoffmann, leva i källaren till sin butik. Det är starkt berättat och så konkret att jag får kalla kårar av rädsla när Herr Haffmann genom det lilla fönstret kan se de tyska soldaterna stå och skämta utanför butiken.

Nazisterna samlar in judarna i Frankrike, också de judar som har franskt medborgarskap. Judarna forslas iväg till koncentrationsläger. Att Frankrikes regering och dess polisstyrka inte motsatte sig att åtminstone de judar som var franska medborgare skyddades är en skandal utan like.

Herr Hoffmann (spelas av Daniel Auteuil) är en duktig juvelerare och hans rörelse var framgångsrik. Han har ett butiksbiträde, fransmannen François Mercier (spelas av Gilles Lellouche). Mercier är frikallad från de militära då han haltar. Han är överlag frustrerad och känner sig misslyckad och avundsjuk på Hoffmann som både är duktig på det finstämda arbetet med att skapa smycken och dessutom har fru och tre barn och lyckas bra med sin rörelse. Mercier vill så oändligt gärna ha barn. När han går till läkare för att undersöka sin fru Blanche (spelas av den fantastiskt duktiga skådespelerskan Sara Giraudeau, känd från tv-serien Falsk identitet) visar det sig att det finns inga hinder i frun för att få barn. Därmed drar Mercier slutsatsen att det är ytterligare ett fel på honom, förutan att han haltar och inte är lika duktig juvelerare eller företagare som Hoffmann.

Hoffmann lyckas skicka iväg sin fru och sina tre barn till ett säkert område. Han kommer överens med Mercier om att skriva ett falsk köpeavtal. Mercier ska få låtsas köpa butiken och driva verksamheten medan Hoffmann med familj är borta. När de kommer tillbaka ska Hoffmann som tack för hjälpen hjälpa Mercier att starta en egen rörelse. Men nazisterna hinner sätta kontrollanter på alla tåg och gränsövergångar så Hoffmann tvingas stanna kvar och bo i källaren till sin butik. Det är en livsfarlig överenskommelse för både Mercier och Hoffmann – och Merciers fru Blanche som också blir inblandad.

Denna berättelse har satts upp i olika sammanhang tidigare, också som teater. Eftersom handlingen till stor del utspelas i butiken fungerar den som ett kammarspel. Den är känsloladdad, otäckt spännande eftersom de bygger på sådant som mycket väl skulle kunna hänt. Den är trovärdig och med överraskande oväntade vändningar i handlingen.

Intressant är att i rollen som den tyske officeraren Jünger se Nikolai Kinski som är son till den stora tyske skådespelaren Klaus Kinski.

En gripande, känsloladdad berättelse om moral, kärlek och att vara ärlig mot sig själv.

The Banshees of Inisherin
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Martin McDonagh

För sex år sedan genomgick Martin McDonagh en sorts Kafka-metamorfos med den helt suveräna Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En sylvass och förförisk film vars primära inspiration var bröderna Coens klassiska Fargo. Förutom att vara en lysande thriller och karaktärsstudie var Three Billboards också en rejäl omställning och – enligt mig, uppryckning för McDonagh. Debuten In Bruges må ha satt McDonagh på kartan som regissör och gett honom en stor skara anhängare, men själv kan jag inte inte påminna mig en mer överspänd eller forcerad film än In Bruges. McDonaghs andra film – Seven Psychopaths, blev något av en baksmälla och mottogs inte med någon större entusiasm, varken av kritiker eller publik. Men med Three Billboards verkar poletten ha trillat ned för McDonagh, från att ha famlat runt visade han på stor mognad och beslutsamhet.

The Banshees Of Inisherin må inte vara lika omtumlande och överraskande som utflykten till USA. Men det är fortfarande ett gediget stycke film som fortsätter att visa upp McDonaghs vilja att utvecklas och förändras. Inisherin fortsätter att utveckla den komiska ådra som McDonagh alltid burit med sig sedan sin filmdebut. Men till skillnad mot den skrikiga In Bruges är humorn dämpad, tystlåten och ytterst subtil. Inisherin erbjuder flera tillfällen till överdriven komik, men McDonagh har insett att trams och impulser inte är passande i denna sammanbitna och molokna saga. Hela berättelsen presenteras istället med stor reservation och ett grubblande allvar. Ingenting förvanskas genom överdrifter eller försök att framstå märkvärdig. Begreppet ordinärt ha varit ledordet för hela filmen, även filmstjärnor som Colin Farrell framstår besynnerligt alldaglig. Allt det här bidrar till en koncentrerad och ofiltrerad upplevelse som inte ödslar tid på något annat än sin berättelse.

Den lågmälda dramatiken och den underfundiga humorn påminner många gånger om vår egen Roy Andersson. Men där Anderssons senaste alster bar titeln Om Det Oändliga kunde The Banshees Of Inisherin ha döpts till ’’Om Det Obetydliga’’. Stora delar av händelseförloppet är betingat av de mest irrelevanta handlingar och vardagliga meningsutbyten.

Men det finns också en kraftfull allegori i den konflikt som uppstår genom något så trivialt som ett trångsynt gräl. Genom att placera berättelsen på en fiktiv irländsk ö mitt under det pågående inbördeskriget år 1923 tillåts McDonagh skapa flera potenta paralleller. Dessa är inte enbart applicerbara på det nuvarande tillståndet mellan Irland och Nordirland. Kopplingarna till vår nuvarande politiska diskurs går inte obemärkt förbi.
Trots att mycket av tematiken kan tyda på något storslaget har McDonagh inga ambitioner att överge sitt koncentrerade narrativ.

Denna koncentration är som mest märkbar vad gäller den oerhörda omsorgen om samtliga av filmens karaktärer, stora som små. Flera personer kunde ha framstått som skrattretande karikatyrer, men oavsett rollstorlek hittar vi en kombination av stark regi samt engagerande skådespel. Barry Keoghan är rent utomordentlig att porträttera en djupt problematisk, ’’måttligt’’ intelligent och framfusig bondpojke. En karaktär som kunde ha framstått som närmast parodisk men som förblir intressant och betydelsefull för berättelsen. Colin Farrell och Brendan Gleeson är både mycket solida i sina roller även om ingen av dem briljerar i samma grad som Sam Rockwell eller Frances McDormand från Three Billboards. Istället är det Kerry Condon som skiner i sin roll som den fritänkande men utstötta systern till Farrells rollfigur. Condon gör ett alldeles förträffligt jobb att skapa en bräcklig men bestämd karaktär vars egensinniga och snillrika tankebanor bestraffat henne i ett samhälle som inte kan tolerera avvikelser eller förändring.

I detta mycket allvarsamma drama, som ramas in av mycket mörk komik, går det dock inte att undkomma det faktum att The Banshees Of Inisherin är avsevärt mycket mer medryckande och underhållande än den har något rätt att vara. McDonagh lyckas göra de små och menlösa konflikterna både laddade och spända. Filmen rör sig också framåt i ett raskt tempo som lämnar tittaren spänd på vad som väntar härnäst. Allt ramas in av ett makalöst vackert foto av fotografen Ben Davis som gör det enastående vackra irländska landskapet rent förtrollande att se på.

The Banshees Of Inisherin når aldrig samma höjder som Three Billboards men måste applåderas för att vara ett både välgjort och oväntat engagerande drama. Att en trivial fejd på en fiktiv irländsk ö kan fascinera mer än en intergalaktisk strid på en främmande planet, där en stor del av ensemblen är blåa och digitala, måste dessutom ses som något av en uppenbarelse.

The Estate
Betyg 1
Svensk premiär 20 januari 2023
Regi Dean Craig

En gammal moster (Kathleen Turner) ska snart dö i cancer och plötsligt dyker hennes syskonbarn upp i huset. Inte för att hjälpa henne utan för att övertyga henne om att de var och en är bäst lämpade ta hand om arvet efter henne. Systrarna Macey (Toni Collette) och Savanna (Anna Faris) är varandras motsatser men här kör de en enad front trots sina olikheter. Det blir en kamp mot kusin Richard ( David Duchovny) och kusin Beatrice (Rosemarie Dewitt) med make. En kamp med många idéer och uppslag. Men moster Hilda har en egen agenda.

Det är en komedi men det är inte särskilt roligt att någon snart skall dö. Folk som kräks av sin sjukdom är inte roande. Att gamla vill ha närhet eller sex en sista gång väcker här bara äckel och skämten är fåniga. Den här filmen plockar fram många fördomar men utan att få till skämten. Förhållandet mellan systrarna Macey och Savanna verkar direkt kopierat från filmen I hennes skor där Toni Collette gjorde samma ordentliga storasyster. Några ljuspunkter finns , som till exempel när alla intygar att de älskar mostern mer än sin mamma.

Trots den starka uppställningen av skådespelare blir det här ändå en tråkig komedi
och inte mycket att skratta åt.

The Son
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Florian Zeller

Med The Father skapade Florian Zeller ett storartat kammarspel som skiftade mellan att vara plågsamt närgånget och nervpirrande otäckt. Valet att stöpa filmen som något av psykologisk thriller visade sig också vara ett genidrag. Detta skapade en oerhörd spänning som gjorde det omöjligt för publiken att ens andas. Superlativen och hyllningarna gentemot The Father kan egentligen pågå i evigheter. Förhoppningarna om ytterligare ett storverk var därmed inte obefogade när Zeller återvänder till biograferna. Tyvärr är The Son inte bara sämre än The Father utan ett rent fiasko som lämnar tittaren chockerad och förstummad av helt fel anledningar.

Följande mönster börjar bli otäckt återkommande och borde nästan undersökas med vetenskapliga metoder. Regissörer – framförallt med ursprung i Europa, som åstadkommer tidiga stordåd och som sedan sedan faller fritt ned i en rännsten av mediokra och menlösa projekt. Florian Henckel von Donnersmarck briljerade med De Andras Liv och tog sedan kål på sin framtid med kalkonen The Tourist, en film som höll Donnersmarck borta ifrån filmskapande i åtta år. Hans landsman Oliver Hirschbiegel som gjorde succé med Undergången: Hitler och Tredje Rikets Fall, följde en snarlik bana med en rad filmer som knappt går att titta på utan att drabbas av allvarlig migrän.

Vad detta syndrom beror på är svårt att säga, men nu har även Florian Zeller intagit sin plats i samma tragiska fallgrop. På pappret borde The Son vara en spirituell uppföljare till The Father. Från att ha fokuserat på relationen mellan fäder och döttrar ändras nu fokuset till förhållandet mellan fäder och söner. Men där den brokiga relationen mellan Oliva Colman och Anthony Hopkins kändes lika oändlig och outtömlig som universum självt, är familjetematiken i The Son förolämpande simpel. Att ständigt jämföra med ett tidigare projekt kan tyckas vara både trångsynt och bakåtsträvande, men i fallet med Zeller är det omöjligt att låta bli då han mycket tydligt lutar sig på framgångarna från förr. Kontrasten mellan de två projekten blir därför än mer häpnadsväckande.

Framförallt lyser bristen på någon som helst precision eller övertygelse igenom. Där Hopkins och Colman trollband biopubliken med de allra enklaste medel verkar Zeller nu tro att volym och överdrivna gester är det enda sättet att tangera den tidigare bragden. Detta leder till en rad sekvenser som känns emotionellt tondöva. Samtliga karaktärer är emotionella vrak som drabbas av gråtattacker vid minsta vindpust. Snart blir det så utstuderat, ansträngt och cyniskt att det påminner om en Hallmark-film, där rekvisitan består av hackad gullök.

Hela filmen definieras av att kännas frånstötande grovhuggen. Om The Father var skulpterad med hjälp av ömma och försiktiga händer har The Son satts ihop med hjälp av en trubbig motorsåg. Interaktioner och konversationer är stela och livlösa, livsavgörande val som borde vara lika tunga som bly är lätta som pudersnö. Zellers fina personregi är också skadeskjuten, för trots en imponerande rollista är skådespelet från samtliga inblandade – på sin höjd, tamt och sövande. Hur Hugh Jackman, Vanessa Kirby samt Laura Dern kan framstå lika levande som skyltdockor strider mot naturens alla lagar, men Zeller har lyckats med konststycket att kapsejsa sin egna utmärkta ensemble.

Överlag verkar Zeller genuint oinspirerad. The Father besatt ett sylvasst fokus och en målmedvetenhet som tycktes vara orubblig. Denna självsäkerhet förvandlade varje vändning och avslöjande till en smärre jordbävning. The Son verkar inte ha en aning om sitt dramatiska syfte eller berättelsens slutdestination. Flera sekvenser känns som rena skisser som improviserats ihop då inspelningen gått igång, något som borde vara omöjligt då filmen – likt The Father, bygger på en pjäs skriven av Zeller. Detta slarv skapar åtskilliga stunder som sänder kalla kårar nedför ryggen då det förekommer ett överflöd av skandalöst sentimentala repliker och klyschor. Dessa inslag skulle kunna accepteras i en skolpjäs skriven av en osäker tonåring, inte en rutinerad film- och teaterregissör som Zeller. Berättelsen stympas också genom att vara utan spänning eller passion, och som en sista present lämnas vi med en final som exemplifierar begreppet förutsägbarhet.

Hela The Son är som att se en världsmästare i löpning falla platt innan startskottet ens avfyrats. Florian Zeller tycks vara lika entusiastisk inför projektet som det svenska folket inför sina senaste elräkningar. En dag kanske vi kan få svar på hur saker och ting kunde gå såhär fel, men just nu lämnas vi med en besvikelse utan dess like.