Filmrecension

En dag kommer allt det här bli ditt
Betyg 3
Svensk premiär 3 februari 2023
Regi Andreas Öhman

Tre syskon kommer hem till föräldrarna i norra Sverige där fadern driver sågverk och skogsbruk. En verksamhet som har varit i släkten i generationer. Föräldrarna börjar bli äldre och nu vill de ha svar på frågan: Vem ska ärva gården och driva verksamheten vidare? Enda villkoret är att egendomen inte ska splittras och att den måste drivas på plats. Och vem ska ta hand om föräldrarna när de blir äldre?

Alla barn har sina liv i storstaden och det är inget lätt beslut att flytta tillbaka till landet de kom ifrån. Serietecknare Lisa är singel, fixerad vid ord om sex och har en bra karriär i stan som tecknare. De andra syskonen har barn och har också svårt att flytta.

Skildringen av familjelivet är realistiskt. En pappa som hör lite dåligt så mamman upprepar allt som sägs, syskon som gnabbas och oroar sig för arvet. Lite avundsjuka på varandra men som också stödjer varandra. Någon säger :Vi håller ihop men vi håller också käften. Vi pratar ju aldrig. Och hemligheter finns och ligger kvar och skaver.

Peter Hagberg och Suzanne Reuter som föräldrar kan sitt hantverk . Karin Franz Körlof som Lisa står för de stora utspelen medan syskonen är Liv Mjönes och Mattias Fransson. Filip Berg som Johnny är underbart charmig som allvarlig miljöfantast i skogen och uppvaktande kavaljer.

Det är en intressant frågeställning i filmen. Vem ska ärva gården? Vill någon ärva gården? Kanske den tiden är förbi när barnen vill överta föräldrarnas verksamhet?
Sedan kan man ju fråga sig om folk på landet alltid är så olika mot stadsbor som det visas på film. Och varför ska träd, burkar tala och potatis sjunga? Det känns som en onödig konstruktion i en film som är intressant ändå. Filmen lämnar inget svar på frågan vad som händer med landsbygden. Men det är en genuin skildring av en familj och en äkta gemenskap som finns kvar fast tiden gått.

Sockerexperimentet
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi John Thornblad
Manus Helena Johansson, John Thornblad, Johan Fågelström
Medverkande Amanda Malmberg, Isak Bruno, Elisabeth Ehde Torbjörnsdotter, Henrik Norman, Sandra Redlaff, Tony Lundgren, Per Ragnar, Hanna Ullerstam, Emanuel Blom, Emil Roos, Magnus af Sandeberg, Åsa Sjöblom, Cia Bosse

Hjärteknipande och upprörande. Filmen bygger på verkliga händelser där forskare i Sverige för sjuttio år sedan utsatte personer med intellektuell funktionsnedsättning för plågsamma experiment utan att alls bli tillfrågade. Föraktet för människor med intellektuell funktionsnedsättning var stort. Forskarna som genomförde experimentet motiverade det med att resultatet gjorde att folkhälsan kunde höjas – och att personer som ändå inte förväntades kunna höja produktionen i landet kunde offras.

Vi får följa patienter och personal på Vipeholms Sjukhus där hundratals av de inlagda fick äta socker i mängder utan att borsta tänder. Kunskapen om vad som orsakade karies var låg och vetenskapsmännen ville bevisa hur kolhydrater och socker i synnerhet kunde bryta ner tänderna. Det var oerhört plågsamt för många av de intagna som utsattes. De tappade tänder och drabbades av blodförgiftning.

Handlingen utspelas år 1948. Johanna är en ung kvinna som bor på Vipeholms Sjukhus tillsammans med andra personer med funktionsnedsättningar. En dag kommer det en ny intagen, Vilgot, som sjunger så vackert. Johanna blir förälskad. Deras kärleksberättelse är vackert och ömt skildrad. Vid den tiden var det vanligt att människor med intellektuella funktionsnedsättningar placerades på anstalt. Men Johanna är smart trots sin lägre intellektuella kapacitet. Hon lyssnar i smyg på personal och hon drar sina slutsatser. När sockerexperimentet börjar blir Vilgot sjuk av allt socker och karies-attackerna som bryter ned hans tänder. Johanna förstår att sockret är farligt och försöker sätta igång ett uppror.

Personalen agerar olika, en del är skeptiska till experimentet medan andra vill göra karriär. En bra och trovärdig skildring av hur människor agerar. Men det surfar mest på ytan eftersom den stora huvudhandlingen förutom experimenten är kärlekshistorien mellan Johanna och Vilgot.

Två stora stjärnor i filmen är Amanda Malmberg som har rollen som Johanna och Isak Bruno som Vilgot. De är genuina och äkta.

Personal och alla vuxna har ett ålderdomligt tal och språk som känns lite tillgjort. Förmodligen är tanken att få oss att känna att det hände under fyrtiotalet då moral och etik var annorlunda än idag och barriärerna mellan högre uppsatta och lägre personal var knivskarpa. Filmen berättar om sockerexperimentet men berör samtidigt också andra övergrepp som tvångssterilisering.

Sveriges Radio berättar:
Forskarna valde ut 400 av de som bodde på Vipeholm. De tvingades alltså äta mängder av socker, men fick inte borsta tänderna. Även barn utsattes.
Barnen fick äta mycket socker utan att borsta tänderna så att deras tänder förstördes.

Det är skrämmande att detta experiment överhuvudtaget fick genomföras, det fanns trots allt regler mot att använda människor som försöksdjur redan då. Det är otäckt att ingen tycks fått stå till svars för att människor utsattes för dessa försök. Wikipedia berättar att försöken genomfördes efter beslut av riksdagen som hade den högsta beslutanderätten innan, många år senare, etiska kommittéer inrättades.

The Fabelmans
Betyg 4
Svensk premiär 3 februari 2023
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg – filmregissör, producent och manusförfattare- en av världens mest kända filmskapare. Med 28 filmer bakom sig varav flertalet är kassasuccéer som har nått en hel värld är Spielberg outstanding i filmbranschen.

Nu har han skapat en film med sin egen barndom och utveckling som grund. Om en uppväxt i 1900-talets USA. En berättelse om en påhittad Sammy Fabelman (Gabriel LaBelle)och hans familj med sitt vardagsliv men också sina hemligheter. Berättelsen om hur en ung man börjar filma och blir mer och mer uppslukad av sitt intresse. Hur han dirigerar vänner att delta i äventyrliga scener framför sin kamera. Hur det som börjar som en hobby så småningom blir en enastående karriär och livsuppgift i filmens värld. En pojkes utveckling från barn till man.

Filmen är drömmarnas plats. I en familj där barnen får ta stor plats, där samtalen och påhitten är viktigare än porslinet växer Sammy och hans syskon upp. Man äter på papper och plast. När Sammy får en kamera börjar han skapa filmer ivrigt påhejad av mamma Mitz ( Michelle Williams). Om du slutar göra film kommer du att krossa din mors hjärta.

Han beskriver sin judiska familjs rötter och ger ett kärleksfullt porträtt av sin mor. Skildringen visar ett varmt familjeliv med en mycket speciell mor och en tillåtande atmosfär i diskussioner och barnuppfostran. En familj där konsten och kreativiteten får ta plats. Men också hemligheter finns i familjen.

Livet är inte alltid lätt i barndom och ungdom. Sammy får kämpa för sin tillvaro efter flytten till Kalifornien. När en pojke utvecklas förstår han mer av livet och hur filmen kan visa verkligheten.

I en suverän skara av skådespelare är Michelle Williams den klart lysande stjärnan.
Runt porträttet av henne cirkulerar Paul Dano som pappa Burt, Seth Rogen är vännen Benny och Judd Hirsch den excentriska morbrodern. Gabriel LaBelle är charmig i huvudrollen som storebror med tre retsamma småsystrar och som allvarlig kärlekstörstande student.

Slutet på filmen är ett suveränt bevis på filmens kraft. En insikt som kommer till Sammy och publiken samtidigt. Genom filmduken kan vi upptäcka sanningar som vi inte ser i verkliga livet. Ett perfekt slut på en roande och intressant film.

De fem djävlarna
Betyg 4
Visas under Göteborg Film Festival 2023, ordinarie svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Léa Mysius

Efter långfilmsdebuten Ava är nu Léa Mysius tillbaka med sin andra långfilm, som skrevs i samarbete med Paul Guilhaume som även filmade de båda projekten. De jobbar tätt ihop, nästan som de vore gifta och även utanför arbetstid pratade och levde in i varandras tankevärldar som i symbios och lägger ut allting som ett välsvarvat 3D-pussel. De är helt enkelt en match made in heaven. Eller Hell kanske jag bör säga, med tanke på filmens tunga grepp och estetik.

Filmen inleds nämligen med en brand och några som gråter. Vi får se Joanne (spelad av Adéle Exarchopoulos, kanske mest känd från Cannes-prisade Blå är den varmaste färgen) blicka bakåt mot någonting okänt – ett mysterium uppstår där publiken genast kastas in i ett begär av att få veta vad hon ser. Eller försöker se, letar efter. Det är ett lika effektivt som spännande grepp. Och precis som skräckfilm ofta skrivs med en etablerande fara utan att direkt förklara eller porträttera den vidare klarsynt återkommer vi senare till scenen så allt vävs ihop på ett mycket snyggt sätt.

Trots det handlar detta inte om en traditionell skräckfilm. Istället är det något så unikt som ett familjedrama, en väldigt komplicerad kärlekstriangel kombinerat med dessa thriller/skräckinslag. Men den är också väldigt flytande och inte överförklarande eller baserad på billiga jumpscares som mer traditionella och kommersiella filmer lätt blir. Det kanske är mer lämpligt att kategorisera den som arthouse horror eller mer nutida ”Elevated horror” som började populariseras med filmer som It Follows och The Vvitch.

Filmhistorien är fylld med läskiga barn. Från Omen (1976) till norska mästerverket De oskyldiga (2021) och många filmer däremellan frångås bilden av barn som oskyldiga och enkom fina änglar utan vilja att skada någon – eller något. Även här är ett barn i fokus, men utan att vara konventionellt ond eller med minsta dåliga uppsåt – tvärtom är huvudpersonens dotter Julia (spelad av Swala Emati som nu långfilmsdebuterar efter att ha medverkat i en kortfilm 2018) rätt oskyldig och naivt nyfiken som de flesta barn är. Vad som särskiljer henne däremot är hennes luktsinne. Hon kan urskilja de mest unika dofterna som de flesta inte ens skulle tänka på.

Men det är inte hennes luktsinne som skrämmer eller upprör. Istället är det en mystisk förmåga att böja tid och rum med hjälp av lukter för att dyka upp i det förgångna och se utan att bli sedd. Hur hennes mor var, vad hon upplevde, var med om. Men så blir hon sedd, av en person som känner sig alltmer paranoid och galen av synerna av detta barn. Dåtid och nutid flyter således ihop i vackra poetiskt flytande bilder som binder samman alltsammans på ett väldigt finurligt vis.

Lika finurligt är några scener som kan upplevas som väldigt hotfulla och allvarsamma, men som ständigt levs ut på helt andra sätt än vad som förväntas utav dem. Vilket både är pulshöjande och lurigt på ett enkom positivt sätt. Att ständigt bli överraskad och överrumplad är så förfriskande. Liksom känslan av att mötas av gåtor som blir besvarade men aldrig överförklarade. Precis som med filmens öppningsscen.