• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Enys Men

19 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Enys Men
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 maj 2023
Regi Mark Jenkin

En film med spännande foto med miljöer från havet och en öde ö och många, många närbilder som tillsammans med ljud förmedlar känslor. Ibland tränger bildkompositionen och ljudet ner till mitt undermedvetna. Men räcker det för en film? Filmen utspelas på den öde ön Enys Men, utanför Cornwalls kust. En kvinna som vi aldrig får veta namnet på är utplacerad där för att bedriva forskning och skriva rapporter om en unik blomma som växer där.

Lite felaktigt marknadsförd som en skräckfilm, som en metafysisk skräckresa. Skrämmande? Nja, det är tveksamt.

Huvudpersonen, kvinnan, gör denna forskning som en volontär Hon är egentligen den enda person som är med. En man kommer med mat och bensin till henne men i övrigt är de personer som dyker upp minnen eller spöken. En av filmens stora svagheter är att vi aldrig kommer nära denna kvinna, som vi inte ens får veta namnet på. Det är svårt att känna med henne, svårt att identifiera sig med henne, svårt att tycka om henne. Vem är hon och varför är hon som hon är? Hon har inte många uttryck utan håller oss på avstånd. Det är svårt att engagera sig i henne.

Filmen utspelas 1973 så där finns ingen dator, ingen mobil. Det gör skildringen tidlös. Det är ett litet plus för filmen. Den volonärarbetande kvinnan skriver i en anteckningsbok varje dag hur blomman mår. Den enda kontakt hon har med omvärlden går via en knastrig radio.

I vattnet kring ön har många sjömän drunknat. Det är ett av filmens teman då dessa drunknade själar och deras sörjande anhöriga dyker upp hos kvinnan. Dessa syner eller hallucinationer blandas med hennes egna minnen och dessutom med mardrömmar eller skräckvisioner. Men det blir aldrig skrämmande, aldrig otäckt men inte heller engagerande.

Regissören Mark Jenkin hyllades en hel del av filmkritiker för sin tidigare film Bait. Om du gillar Bait kan du säkert tycka bättre om denna film än vad jag gör, men jag tror inte du tycker Enys Men är lika stark som Bait. Vad vill regissören säga med filmen? Är det en varning för vad som händer när en människa är ensam? Eller har det med existensen av andar och spöken att göra eller är det ett grävande kring vad tiden är? Det är upp till betraktaren att avgöra. Filmen lämnar absolut utrymme för egna tolkningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Good Driver

19 maj, 2023 by Birgitta Komaki

The Good driver
Betyg 3
Svensk premiär 19 maj 2023
Regi Tonislav Hristov

Ivan ( Malin Krastev) är taxichaufför på en semesterort i Bulgarien. I Finland har han sin exfru Mia (Alma Pöysti) och en snart 18-årig son (Amos Brotherus). Han sparar för att kunna återvända till Finland men två gånger blir han rånad på den kassa han sparat ihop. När han återvänder till sin hemby blir han lurad och misshandlad. En by på landet där fattigdom råder och korruptionen är total. Den bulgariska landsbygden som ännu är fattig som under kommunisttiden. Men något har ändrats, en ny tidsanda har slagit igenom trots att välfärden inte har nått byn. En ny verksamhet har spritt sig, flyktingsmuggling. Ivan blir ovilligt indragen i den verksamheten. När den gamle vännen Ludmil (Gerasim Georgiev) kommer med pengar blir resan till Finland möjlig.

Filmen om Ivan visar en bra man som kämpar med det nya samhällets förutsättningar.
Han saknar den tid som var och ångrar de misstag han gjort och han längtar efter en mindre komplex värld. Men familjen har gått vidare och det som var går inte att få åter. Han saknar den tid då allt låg framför honom och han drömmer om tiden då sonen var liten.

Malin Krastev gör Ivan till en av dessa människor i EU som hela tiden måste kämpa för sitt uppehälle och sitt liv. Som trots EU:s löften om marknadsekonomi och frihet måste kämpa för att överleva. Ivan är en av dessa män som står längst ner på trappstegen. Och både vi och han förstår att klättra upp för den stegen kan dröja väldigt länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fast X – en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens

17 maj, 2023 by Elis Holmström

Fast X
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 maj 2023
Regi Louis Leterrier

Om den här recensionen vore en sorts representation av vad Fast X erbjuder skulle det kunna ske genom att endast sätta ett rekordlågt betyg och en stor punkt. Mycket mer än än så har regissören Louis Leterrier och numera producent samt huvudrollsinnehavaren Vin Diesel gjort sig förtjänta av. Till skillnad mot de involverade känner jag dock ett ansvar att faktiskt sköta mitt jobb.

Problemet med Fast X är inte att den prioriterar action före berättande, explosioner framför logik eller genomusel musik – på högsta volym, före substans. Actionfilmer kan höra till det mest beundransvärda och medryckande som kan ses på en bioduk. Antalet bra exempel är för många för att lista. Fast And Furious-serien har aldrig hört till genrens grädda men har i sina bättre stunder kunnat underhålla med ren och skär råstyrka. Mängden explosioner, bilkrascher och allmän förstörelse brukar oftast slå alla rekord och då F. Gary Gray regisserade det åttonde avsnittet tycktes allt vara en uppblåst version av James Bond. Någonstans där tog bränslet dock slut…

Efter en öppen och inte särskilt trevlig dispyt mellan Dwayne Johnson och Diesel valde den förstnämnda att hoppa av serien och blev istället tilldelad en spinoff – Hobbs And Shaw, en klart funktionell actionfilm med en superb biljakt genom Londons gator. I och med Johnsons avhopp försvann charmen och glimten i ögat som varit framträdande sedan han anslöt i och med Fast Five.

När den tionde filmen nu landar med dunder och brak fanns det ingen anledning att tro att serien skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp, dock hade en viss uppryckning kanske inte varit alltför mycket att begära? Det enda som drabbas här är publikens förstånd och mentala hälsa då Louis Leterrier försöker slå rekord i inkompetens. Att ens börja utreda vad som gått fel är i det närmaste omöjligt. Kraven är som sagt inte särskilt höga, ett par högljudda och storslagna actionscener samt gratis reklam för diverse lyxbilar hade gjort detta till en medioker, men inte mördande usel historia. Tyvärr kan Leterrier samt filmens manusförfattare inte ens tillgodose detta. Fast X är ett virrvarr av usla ideér, uttorkad fantasi och brist på något som helst sunt förnuft. Att produktionen har haft problem råder det inget tvekan om. Justin Lin som regisserade del nio lämnade hastigt inspelningen och behövde ersättas efter en påstådd konflikt med Diesel. Ett sådant scenario är aldrig avundsvärt för den regissör som tvingas ersätta. Det bästa hade varit att välja det simpla och endast stabilisera situationen. Istället för att förenkla den ’’berättelse’’ som finns har Leterrier valt att röra om i grytan till den grad att slutresultatet är fullkomligt barockt. Genom Fast X förekommer mer eller mindre ett dussin olika sidospår som utspelar sig runtom i världen. Karaktärer kommer och går utan att fylla någon som helst funktion. Då publiken börjat känna sig bekväm görs det ett tvärt kast till en totalt irrelevant sektion som dödar tempot.

Det blir inte bättre av att Vin Diesel är övertygad om den helt bisarra idén att om något upprepas tillräckligt ofta så måste det vara sant. Sedan ett par filmer tillbaka har Diesel och flera av de andra skådespelarna skrikit sig hesa om att det inte är explosionerna, bilarna eller brinnande gummi som står i centrum. Istället är det familjen… Denna gång har detta påstående blivit till ett sjukligt mantra som upprepas gång på gång. Till slut känns det som att titta på en propagandafilm som är helt omedveten om sin egen absurditet. Det är genuint cyniskt och manipulativt och jag har sett Hallmark-produktioner som känns mer genuina än något som finns att hitta här.

Men tro det eller ej, detta är minimala problem. För bortom den usla strukturen och berättelsen är även actionscenerna i Fast X hutlöst usla. Det är ännu en gång en kavalkad av skramlande explosioner och motorer som ryter, passion och entusiasm finns det dock inte tillstymmelse till. Allt följer en repetitiv formula där bilar görs till pannkakor och där allt sprängs i småbitar. Jaktsekvenserna är också berövade på all spänning eller intensitet. Som om detta inte vore plågsamt nog bjuds det också på oräkneliga slagsmål som är – om möjligt, än sämre. Leterrier verkar endast ha gjort en lista med vilka aktörer som ska få slå vem i ansiktet. Om det inte är Diesel eller John Cena som utför löjeväckande slag och sparkar faller det på Brie Larson eller Charlize Theron att – tragiskt nog, skämma ut sig själva. Att en stor del av ensemblen är i behov av akuta lektioner i grundläggande skådespeleri är ingen nyhet, men att se kompetenta aktörer som Helen Mirren, Larson och Theron stirra in i kameran med desperat blick är plågsamt för alla med något mått av empati.

Utöver det är Fast X en av de mest klaustrofobiska filmerna jag haft missnöjet att uppleva på bio. Fotografen Stephen F. Windon har valt att komponera filmen som om allting utspelar sig i en skokartong. Detta innebär absurda närbilder och en total avsaknad av vidvinkelbilder. Vin Diesels skor som möter gaspedalen får mer utrymme än de vackra städer som filmen utspelas i. Detta trånga och obekväma utseende är så påträngande att jag känner ett behov att rusa ut från salongen för att hämta luft.

Men när allt annat har kollapsat finns det kanske hopp om att få se ett par genuina vrålåk på bioduken? Inte ens här kan filmen fylla kvoten, ännu en gång är det en trött repris med sunkiga amerikanska vrålåk som är lika spännande att se som betonggrå Trabant. Det finns många fler fel som kan belysas, men det är lönlöst, den listan skulle uppta mer sidoutrymme än hela det kungliga biblioteket.

Fast X är en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens gång på gång, allting avslutas dessutom med en grotesk cliffhanger som känns som ett sista ’’magnifikt’’ hån mot alla som inte redan har lämnat salongen i protest. Det enda av värde är en kort episod som inger hopp om att nästa del, kanske, kanske, kan bli mer än ett totalt motorstopp.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tandfen i trubbel – en vacker, stark hyllning till naturen, livet, fantasin och magin

17 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Tandfen i trubbel
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 maj2023
Regi Caroline Origer
Svenska röster Dan Ekborg, Josefine Götestam, Laura Jonstoij Berg, Alexander Sherwood med flera
Barntillåten

En svindlande färd från féernas värld till människornas dimension. Jag älskar animationerna i denna familjefilm om Violetta, en ung tandfé som hela tiden misslyckas i sin examen. Godkänd examen krävs för att få utföra uppdrag som tandfé, för att få ta sig till människornas väg och leta upp tappade tänder och trolla fram en leksak till barn. Som alla högkvalitativa familjefilmer talar den både till barn och vuxna.

Direkt vid filmens start förmedlas en stark känsla av äventyr och en hissnande känsla av att färdas i universum och genom olika dimensioner. Berättelsen är överraskande och är en vacker, stark hyllning till naturen, livet, till fantasin och magin och en skildring av möten mellan olikheter. En hyllning vill varje individs unika existens och hur vi kan blomma ut när vi får vara den vi är. Och det gäller alla, var och en av oss, människa lika väl som för en fé.

Violetta misslyckas katastrofalt med sitt tandfé-prov vilket hon inte kan acceptera. Hon är kaxig som bara den och tänker bevisa att hon duger lika bra som alla andra genom att utan lov bege sig till människornas farliga värld. För att kunna bege sig dit måste hon stjäla en magisk pärla av en annan fé. Violetta har inga problem med att stjäla eller att bryta mot regler. Hon är busig och ställer ofta till trassel. Hon är rätt jobbig och irriterande. Hon lyckas ta sig till människornas värld och där träffar hon tolvåriga Maxie som är olycklig för att hon tvingats flytta från sitt älskade träd till stan. Maxie och Violetta gör en överenskommelse om att hjälpa varandra.

Det är intressant att se hur olika miljöer barnens uppväxt skildras i en familjefilm idag mot för femtio år sedan. Maxie har precis flyttat tillsammans med sin mamma till mammans pojkvän Samir som av sitt namn och sina söners namn att döma har ett ursprung i Mellanöstern. Samir är en aktiv klimataktivist. Familjeskildringar har utvecklats.

Visst är det lätt att bli irriterad på Violetta, hon ställer till det och förstör saker i sin vildhet. Men det är så det kan bli när någon inte får blomstra. Den som inte klarar att jämka sig in sig i mallen för hur alla förväntas vara kan bli utagerande och jobbig, som Violetta.

Denna berättelse är rolig, underhållande och har oväntade vändningar. Den överraskade mig och jag blev fylld av energi av den och kände mig glad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Äventyr, Barnfilm, Familjefilm, magi

Filmrecension: Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night

15 maj, 2023 by Linou Gertz

Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023

Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.

Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.

Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.

Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.

Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in