Filmrecension

EO
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Jerzy Skolimowski

I ”Min vän Balthazar” (Robert Bresson, 1966) får vi följa en åsnas väg genom livet, från den ena hemska ägaren till den andra, som alla misshandlar och missköter honom på något sätt- där det kommer att handla mer om människans mörka baksida lika mycket som åsnans livsväg. Det är förstås svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte tänka tillbaka på den odödliga klassikern när en ser EO – även om det inte bara handlar om en rak remake för modern tid heller. De har likheter absolut, men EO står faktiskt på egna ben om ni ursäktar ordvalet.

Här tar handlingen sin avstamp i en cirkus som tvingas lägga ned då samtliga djur konfiskeras av staten då protestanter krävt att misshandeln och djurmissbruket måste upphävas – en tanke som först kan tänkas fin men snart visar sig blott vara symbolpolitik utan vidare ansvarstagande då EO transporteras vidare för att slita på gård. Speciellt mycket bättre i trång stallbox får han det nämligen inte, men ändå slår sig såväl protestanter som kommunpolitiker som klipper band för sitt ”fina engagemang och initiativ för att förbättra för djuren” utan att faktiskt ha en aning om vad som faktiskt händer med de djur som ”befriats” från sin förmodade tyranni. Dessutom slits EO undan från den kvinnliga skötaren som hade närmast relation med honom och tog god hand och verkligen brydde sig om sin åsna. Istället blir han en opersonlig mula i mängden utan något kelande eller vidare fysisk kontakt utan den våldsamma när någon behöver något från honom.

Även om det talas flera språk i filmen, som franska och polska, är det inte genom dialog som historien främst förs vidare i. Istället vilar berättelsen nästan helt på bilder som ofta i meditativt tillstånd lunkar framåt utan att överflödiga förklaringar eller dialogutbyten i onödan. Det är vackert, starkt och gripande. Att den fåordiga berättarstilen gick hem på filmfestivalen i Cannes, med flera andra i efterhand, är inte alls konstigt då den bär på mycket hög konstnärlig nivå som ibland angränsar till mer okonventionell och experimentell avant garde film i några psykedeliska scener.

Om Balthazar mestadels stötte på, och missbrukades, av ganska unkna människor har EO faktiskt lite mer tur och hamnar ibland i händerna på människor som faktiskt inte bara vill honom illa. Ändå finns det de som avspeglar människans mörka sida här också. Värst är nog de fotbollshuliganer som tycks hänge sig åt sporten för att ha en ursäkt för att få använda våld mot andra. Utan att säga för mycket korsas deras vägar och det slutar mycket illa och chockartat. Men det är ändå inte bara EO som utsätts för otäckheter under sin resa utan mänskligheten drabbar som oftast även sig själv också. Likt de flesta djur slåss det även inom gruppen.

En av de roligaste gästspelen görs av Isabelle Huppert som spelar en trött moder vars son dras med stora spelskulder och tvingat henne att sälja av ett gods. Hon är sträv och cynisk. Vilket är lätt att bli med tiden. Ändå är hon enkom ett kort nedslag i resan som snabbt för sig vidare mot nästa destination. Filmen är kort, ganska precis 90 minuter, och varje segment känns välgenomtänkt och välavvägt utan att stanna upp, eller stressa vidare, i onödan. Det betyder att varje person, djur och naturåtergivelse är närmast perfekt gestaltad i exakt rätt mängd för att lyfta fram dess funktion samt mening. Det drar heller inte ut på någonting bara för att. Dessutom har filmen ett perfekt flöde så de olika segmenten känns aldrig som scener som byggs på varandra i rad utan bara en händelse vars tidsflod flyter på och händelser leder oss vidare. Precis som i livet.

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

The Whale
Betyg 5
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinär biopremiär 10 Mars
Regi Darren Aronofsky

De senaste tio åren har A24 seglat upp som ett av de stilsäkraste, kvalitativa och kreativa produktionsbolagen på marknaden. Först främst för skräckfilm, men sen också även för komedier och djupare draman. Därför känns de som en match made in heaven när de nu jobbat med Darren Aronofsky som tidigare skildrat drogberoende och allmän misär i Requiem for a Dream, renodlade religiösa skildringen i Noah och sen något öppnare och galnare Mother! som var ett språng ned i kaninhålet där berättartekniska och filmiska ramar raserades för att istället skildra ett skört inre – och sinne. Med religiösa undertoner. Darren har visserligen flera andra filmer på sin meritlista, mest noterbara kanske debuten Pi och balettmästerverket Black Swan som även de verkar kring psykisk sjukdom, men just de känns igen och återvänder i The Whale extra tydligt.

Baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter, som också hjälpt till att bearbeta pjäsen till filmmanus, får vi här stiga in hos en collageprofessor i Engelska som lär ut uppsatsskrivande online till elever genom videochatt. Formatet känns som hämtat ur senaste tidens Corona-anpassning för skolor och elever som genom teknik ändå kunnat närvara trots restriktioner och samhällsanpassningar. Men läraren, Charlie – eller The Whale, har endast ljudet påslaget och inte kameran – han skyller på att den är trasig, men egentligen är det bara för att han inte vill synnas. Han skäms nämligen över sin grova övervikt och vill inte känna sig dömd av eleverna. Vilket ändå tycks vara hans minsta bekymmer, hans enorma fettmassa gör det nämligen svårt för honom att resa sig från soffan och röra sig runt i lägenheten. Det är dessutom helt i lägenheten som filmen utspelar sig. Vilket visserligen inte är första gången, det är en begränsning som använts både innan och under corona-pandemin, men här känns det som en inramning som används som en fördel snarare än en begränsning – och dessutom inte som någon desperat Corona-anpassning.

Charlie har en dotter, fint men motsträvigt gestaltad av Sadie Sink som kanske är mest känd som Max i Netflix-serien Stranger Things, som egentligen inte vill veta av honom men som ändå nappar när han kontakter henne. Han lovar henne stor summa pengar mot att hon hälsar på och låter honom rätta – eller snarare skriva – hennes skoluppsatser så att hon inte kuggar hennes kurser. Men det är en komplicerad familjehistoria som står mellan dem och hennes aversion gentemot sin pappa är fullt förståelig. Han har nämligen legat med en elev som han lämnade sin dåvarande fru för – och även om det kan låta lite kliché kommer i alla fall mina fördomar på prov då jag bara utgick från att det var en yngre kvinna men visar sig vara en manlig elev, vilket blir en ganska unik coming out story snarare än en klyschig lärarromans som skildrats in absurdum. Elevens romans blir också förklaringen till varför Charlie, med en otroligt mästerlig skådespelarinsats från Brendan Fraser, blivit så överviktig på gränsen till dödsgränsen.

Det är nämligen inte bara rummet som är den filmiska begränsningen, utan även tidsramen. Att använda tid, oftast nedräkning till något, är ett klassiskt grepp för att röra upp till dramatik och spänning och här används det på ett väldigt gripande och sorgligt sätt. För trots sin skötares, starkt spelat av Hong Chau, uppmaning så vägrar han bege sig till sjukhus. Han skyller på att han inte har råd med vare sig ambulansfärd eller sjukhusvistelse. Visserligen en stark kommentar om hur sjukt det är att sådant ska stå mellan en människas hälsa och eventuell död, att ett hälsosamt liv i värdighet ska vara en klassfråga, men å andra sidan ljuger han bara och har egentligen pengarna. Men han vill inte använda dem själv, utan låta dottern få ärva dem. Detta konfronteras av modern Mary, skickligt spelat av Samantha Morton, och deras bråkande är väldigt drabbande för oss tittare. Och varandra, såklart. Som deras oenigheter inte vore nog är det även ytterligare en karaktär inblandad i all dramatik – Thomas, något mildare och oskyldigare gestaltad av Ty Simpkins – som är från någon slags kult och försöker rädda Charlie genom Gud. Det blir som en kommentar på det moderna samhället och medicin versus Gud, där tro och tvivel blir lika användbart som läkarvård, men skötaren har sämre erfarenhet och motsäger sig Thomas hjälp.

Allt som allt är det en väldigt hjärtskärande och drabbande film som inte räcker med överanvända begrepp som ”ett slag i solar plexus” utan drabbar en djupare än så och fick mig med flera i salongen att gråta okontrollerat för det starka dramat. Bland annat är den uppgivna dotter som mest vill ha en pappa i familjen, men också för pappans oförmåga att kommunicera sin läggning och behov av att jaga den egna lyckan snarare än att vara fast i ett heteronormativt förhållande bara för att. Att bara sticka var trots allt inte det bästa valet, heller inte att hålla sig borta från dottern – även om det helt förståeligt kan vara slutsatsen en drar. Att vara oönskad och fördömd. Vilket bara infekterar hela deras liv och relationer till varandra och hur de bara rasar ner i misär, om än på olika vis, på grund av allt det. Livet skonar ingen och låter ingen komma oskadd ur det, vilket blir väldigt tydligt här. En skör påminnelse om hur viktigt det är med kommunikation, relationer och hantering av psykisk ohälsa. Vilket gör det till en av årets starkaste och mest drabbande cineastiska upplevelse. För även om filmspråket är sparsmakat och skralt och bildytan smal är ändå känslorna stora – för att inte säga enorma – liksom skådespelarinsatserna. Det stora i det lilla, om en så vill.