• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: De åtta bergen – en överväldigande vacker film som talar till alla sinnen

30 maj, 2023 by Rosemari Södergren

De åtta bergen
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Regi Felix van Groeningen, Charlotte Vandermeersch
Skådespelare Alessandro Borghi, Luca Marinelli, Filippo Timi, Elena Lietti

En överväldigande vacker film om livet, om vänskap och om att finna eller inte finna sin väg i livet. Berättelsen följer de två pojkarna Bruno och Pietro som möts i en liten italiensk bergsby som är på väg att bli avfolkad. Fotot är mäktigt med bilder över bergslandskapet och vatten som porlar i små bäckar och gräs som vajar i vinden. Det är så fantastiskt filmat så jag känner vinden och dofterna från gräs och träd. En film som talar till alla sinnen med bild och fantastisk musik.

Filmen bygger på romanen De åtta bergen. På gott och ont har de två regissörerna lyckats förmedla känslan av att vara inne i en bok. Berättelsen får ta sin tid, filmen är cirka två och en halv timme och är mer som en essä än en film som har en tydligt slut. Det är en film som är så långt ifrån en actionfilm som det går att tänka sig.

De två pojkarna är i tolv års-åldern då de träffas. Bruno bor i bergsbyn med sin farbror då hans pappa gett sig av till en större stad för att jobba. Det är svårt att försörja sig i bergsbyn. Pietros familj har det bra och tryggt ekonomiskt ställt då Pietros pappa är chef för en stor fabrik med tusentals anställda. Pietro och hans föräldrar bor i staden men har hyrt ett hus i bergsbyn denna sommar då de två pojkarna blir vänner. Vi får följa dem under flera år och när de kommer upp i övre tonåren går de åt olika håll. Pietros föräldrar vill hjälpa Bruno att få studera istället för att Bruno ska vara tvungen att jobba med sin farbrors mejeri i fäboden. Pietro blir arg, mycket arg, på sina föräldrar. Han menar att de kommer att förstöra livet för Bruno om han flyttar till staden. För Pietro är bergsbyn en fri plats, en plats där det går att andas och där barn kan springa omkring.

Pojkarna glider isär under den tiden och träffas inte igen förrän tio år senare. Det visar sig att de fortfaranden har en djup vänskap. Filmen handlar dock om mycket mer än deras vänskap. De har båda brutit med sina pappor. Skälen till att de brutit med sina pappor är däremot väldigt olika. När Pietros pappa dör börjar han ett sökande efter att förstå sin pappa och sakta men säkert börjar han uppskatta den pappa han hade.

Denna underbara berättelse handlar om så mycket, om att växa upp, om att hitta var man vill leva. Den tar upp frågor som inte lämnar mig efteråt, tankar som far runt kring hur olika vi människor är. Bruno väljer att leva på berget medan Pietro ger sig ut i världen och letar upp andra berg också.

Det är oerhört befriande med en film där två män kan ha en djup vänskap utan att det behöver vara en sexuell relation. Det finns faktiskt män som är vänner utan att de är homosexuella. Det är självklart bra att vi lever i en tid där de är accepterat att skildra kärlek mellan två män eller två kvinnor, men det är inte svaret på alla djupa vänskaps-relationer. Jag tycker det är skönt med en film som visar att människor kan ha samhörighet utan sex. För övrigt slipper vi sexscener helt i denna film. Både Bruno och Pietro möter som vuxna var sin kvinna och regissörerna väljer att skildra dessa relationer utan att vi behöver se deras sexliv. Det är faktiskt väldigt skönt, för ibland verkar filmskapare tro att det måste vara sex med jämt. Livet är mycket mer än sex.

De åtta bergen är Paolo Cognettis första roman, för vilken han belönades med Italiens mest prestigefyllda litteraturpris Premio Strega och franska Prix Médicis étranger. Filmatiseringen har lyckats att förmedla en litterär känsla men samtidigt lagt till musik och foto som totalt slukar mig. Det känns som att jag är med där på ett hörn. Det är livets existentiella frågor som vi alla brottats eller brottas med som bubblar fram i en film som vågar ta tid på sig, som vågar vila i bilderna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: De åtta bergen, Filmkrktik

Filmrecension: Natten till den 12:e

26 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Natten till den 12:e
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Regi Dominik Moll

En ovanlig film om poliser som skildrar hur det är att utreda svåra våldsamma brott. Som har fokus på hur en människa påverkas av att möta våldet och dess efterskalv. Filmen är skapad av ett franskt och belgiskt filmteam och präglas av (enligt många filmkritiker) ett typiska melankoliskt drag av svårmod som påminner om svenska mörka polisserier.

Denna dramathriller skildrar en grupp poliser som utreder ett hänsynslöst fall där en ung kvinna, Clara, mördades genom att brännas levande. Gruppen leds av poliskommissarie Yohan. Det sägs att varje utredare har ett fall som hänger kvar och åsamkar smärta utan att det riktigt går att förklara varför. I Yohans fall är det mordet på Clara.

När fallet börjar utredas visar det sig att det finns många män som kan misstänkas men ingen kan bindas till mordet. Egentligen är det mäns våld gentemot kvinnor som är det stora brottet. ”Vi har många misstänka men ingen kan bindas till brottet, ingen eller alla. Och då menar jag alla män”, säger utredaren vid ett tillfälle. Det är ett av filmens teman.

Fallet blir svårlöst, det spretar åt alldeles för många håll. Det enda som kan slås fast är att mordet skedde natten till den tolfte.

Filmens andra tema är hur fallet påverkar utredarna på djupet. Yohan reagerar på sitt sätt och andra i gruppen på andra sätt, men det är tydligt att de är frustrerade av brottets grymma karaktär och att det tyckt det omöjligt att hitta mördaren. Vi får också redan i inledningen reda på att en mycket hög procent av alla mordfall förbli ouppklarade, vilket måste påverka utredare mentalt.

Yohan brukar cykla i en velodrom för att stressa ned och tänka på något annat. I en velodrom cyklar cyklisten runt, runt och kommer ingenstans egentligen. Det är en tydlig metafor på deras utredning kring mordet på Clara. Filmen är mycket fotomässigt välgjord, bilder, foton, miljöer och närbilder som får ligga still talar till oss känslomässigt.

Foto-mässigt är den mycket välgjord och bilderna stryker under frustrationen hos utredarna. Men även om filmen är mycket välgjord och det inte går att slita sig från den är den mycket mörk och det är svårt att känna engagemang för Yohan, han är väldigt stel. Filmen är snyggt skapad men strider mot den vanligaste upplägget för en polisfilm, vilket gör att den bitvis känns seg och hopplös. Det är därför den inte för ännu högre betyg. Den är dock i hög grad godkänd och väl värd att se, bara man är beredd på att den är långsam och mörk och tar upp jobbiga teman.

Natten till den 12:e bygger delvis på Pauline Guéna’s bok 18.3 – une année à la PJ (18.3 – A Year With the Crime Squad), en dokumentärroman författaren skrev i tätt samarbete med Versailles brottsrotel.

Filmen har utan tvekan tilltalat den franska publiken. Den vann 6 César awards 2023 i kategorierna: Bästa film, Bästa manus, Bästa regissör, Bästa manliga biroll, Bästa manliga nykomling och Bästa ljud.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Den lilla sjöjungfrun – praktfull, storslagen, hänförande

25 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Den lilla sjöjungfrun
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 maj 2023
Åldersgräns Från 7 år
Regi Rob Marshall

En storslagen, påkostad ny version av HC Andersens saga om den lilla sjöjungfrun. Denna nya version är en mörkare version än den förra långfilmen som Disney stod bakom. Sagan om den lilla sjöjungfrun som nu är tillbaka på bio, åter i tolkning av Disney, men denna nya film har visserligen samma grundberättelse som den animerande långfilmen från 1989 men är mer otäck, mer skrämmande. Den animerade från 1989 är en söt liten film. Den nya versionen är inte animerad på samma sätt, rollerna spelas av skådespelare som fast med ny teknik har havsguden liksom sjöjungfrun Ariel och hennes systrar med digitalteknik från fenor och fiskstjärt.

Med människor i rollerna blir berättelsen mindre söt och mer verklig, vilket gör den händelserna mer skrämmande. Filmcensuren har satt en sju års-gräns på denna nya. Det är bra för små barn bör absolut ha en vuxen med sig. Dessutom är denna nya ganska lång, två timmar och femton minuter, vilket kan vara för långt för de minsta. Filmen går upp på svenska biografer både med svenskt och engelskt tal. För det minsta är nog ändå den animerade versionen från 1989 ett bättre val.

Redan i den animerade Disney-versionen 1989 förändrades HC Andersen ursprungliga saga till en snällare berättelse än originalet. HC Andersens sagor hade ofta mer mörker i sig. Precis som i den snällare versionen från 1989 kretsar berättelsen nu om den unga sjöjungfrun Ariel som drömmer om att få uppleva äventyr. Ariel är den yngsta av Kung Tritons döttrar och hon har stark egen vilja och samlar på saker hon hittar i havet. Oj vad hon längtar efter att lära sig mer om livet på land. Hon är övertygad om att människor inte alls är så farliga som hennes pappa hävdar. Samtidigt finns det en ung prins, Eric, som inte kan finna ro på land och bara vill ut på äventyr till hans. När prins Eric och hans besättning råkar ut för fruktansvärt vänder och deras skepp går under blir Eric räddad av Ariel. Och båda blir förälskade. Fast Eric vet inte vem flickan är som räddade honom och Ariel kan inte ta sig upp på land och promenera, hon har ju inga ben. Den som sett den tidigare filmen vet förstås att det finns en häxa. Ursula, som har magiska krafter och kan ge Ariel ben. Fast häxan har förstås en ful plan med det hon gör.

För mig är denna nya version verkligen praktfull, storslagen, hänförande med underbara skådespelare som Javier Bardem som havsguden Triton och sångerskan, låtskrivaren och skådespelaren Halle Bailey som Ariel och Melissa McCarthy som häxan Ursula.

Vad jag saknade är hotet mot haven. Klimatförändringarna är reella och påverkar haven på flera sätt. Jag är lite förvånad att Disney inte tagit upp den aspekten i en film som trots allt utspelas mest till havs. Denna films tema är mer ett anti-rasistiskt budskap om att olika kulturer ska kunna leva tillsammans.

Undrar hur det blir med uppföljare. Den tecknade versionen från 1989 har hittills haft två uppföljare; Den lilla sjöjungfrun II – Havets hemlighet (2000) och Den lilla sjöjungfrun – Sagan om Ariel (2008). 1992-1994 sändes dessutom den tecknade TV-serien Den lilla sjöjungfrun om sjöjungfruns liv innan händelserna i 1989 års film. Jag vet inte om jag ser fram emot uppföljare till denna version. Det är så bra och lagom som den är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Den lilla sjöjungfrun, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: BlackBerry – underbar nostalgi och nittiotalets hajp

21 maj, 2023 by Rosemari Södergren

BlackBerry
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 juni 2023

Det här en underbar komedi om hajpen som rådde kring Internet och mobiltelefoni i början av 1990-talet. Vi som vara med under dessa år kommer att ha hög igenkänning även om huvudpersonerna nog skildras något överdrivet. Mycket bra skildrat genom fokus på prylen Blackberrys uppgång och fall.

Åren innan Apples iPhone tog över världens mobiltelefon-marknad fanns det i framför allt USA en första slags smartphone: Blackberry. I mitt jobb på den tiden träffade jag rätt ofta amerikanska företagare och de hade alla denna hajpade pryl. I Sverige handlade det mest om frågan om man föredrog mobiltelefon från Nokia eller Ericsson.

BlackBerry var en av de första som lyckades kombinera en telefon med att kunna skicka både e-post och SMS. Samtidigt var den också en kalender, tror jag. Den var rätt stor, i jämförelse med iPhone, som kom några år senare. BlackBerry hade, liksom alla mobiltelefon då, en litet tangentbord. IPhone var banbrytande med att tangentbordet kommer fram då man börjar skriva.

Skildringen av hur det tekniska underbarnet Mike Lazaridis hade en vision om denna smartphone men inte alls hade förmåga att sälja in idén till någon riskkapitalist som var beredd att satsa på att utveckla den är en av många berättelser från den tiden. Det är lite skrämmande att tänka på att det säkert finns många fantastiska prylar som aldrig fått chansen att utvecklas. När Mike möter den iskalla försäljaren Jim Ballsillie sätter allt fart. BlackBerry kommer till världen och både Mike, Jim och Mikes vapendragare Doug blir stenrika.

Det fanns många olika prylar eller Internet-fenomen som var hajpade, liksom BlackBerry, men som också dog snabbt när hajpen mynnade ut. Denna film får mig att bli lite nostalgisk och minnas annat från den tiden och åren där omkring. Microsoft hade en chatt där man kunde chatta med människor från hela världen där man promenerade omkring som en seriefigur. Jag minns Orkut, en slags Google-föregångare till Facebook, fast mycket sämre. Orkut togs över av brasilianska användare som skrev på portugisiska och gjorde det omöjligt att föra diskussioner på engelska. Ja alla som var med under den tiden har sett Internetstjärnor komma och gå. I Sverige minns nog många den hajpade Lunarstorm som var ett krypin för unga men som sedan blev så kommersialiserad av olika företag och organisationer som byggde krypin där för att nå ungdomar. En av styrkorna för denna film är att den får mig att minnas mycket från den tiden.

Filmskaparen har valt att göra den mer lättsam, komisk med något överdrivna karaktärer, speciellt Doug skildras som rätt korkad. Men jag tycker att det kan vara bra, för då ser jag den inte som den absoluta sanningen utan som en dramatiserad komisk version av händelserna.

Vad som gjorde att BlackBerry störtdök och kollapsade kan ha flera svar. Blev Jim för girig och svek företag då han försökte köpa NHL? Eller hade Mike gjort sitt när det gäller utveckling? Vad. hade hänt om BlackBerry satsat på klickbar skärm som iPhone och köpt utvecklare från Apple? Ja det kunde kanske blivit en annan utveckling. Men det var många prylar och Internet-fenomen som dog på samma sätt som BlackBerry.

Jag hade kul då jag såg filmen och den satte fart på många nostalgiska minnen. Den sänder också ut en liten varning för att bli alltför girig och att glömma sitt ansvar som företagsledare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: blackberry, Filmkritik

Filmrecension: Fader och soldat

20 maj, 2023 by Rosemari Södergren

Fader och soldat
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 maj 2023
Regi Mathieu Vadepied

Krig måste vara mänsklighetens skamligaste handling. Krig är ju inget annat än mord i gigantisk upplaga, startat på grund av girighet, själviskhet och omogna personer på maktens positioner. Fader och soldat är en djupt berörande skildring av krigets vidrighet och fasor och samtidigt en träffande berättelse om kolonialismens fula tryne. Handlingen utspelas under första världskriget då den franska armén tvångsrekryterade män i landets kolonier.

En av de tvingas in i armén är den unge senegalesen Thierno Diallo. Hans far Bakaly (spelas av duktiga Omar Sy) försökte gömma honom från arméns rekryterare men misslyckades. Istället tar då Bakaly värvning och uppger sig vara mycket yngre än han är. Bakaly vill hålla koll på sonen och försöka hitta något sätt att fly från kriget med honom.

Fadern försöker först muta sig till en plats bland kökspersonalen åt sig och sonen. Men det går inte så bra. Då försöker han hitta andra sätt att fly från fronten med sin son. Men samtidigt börjar Thierno bli uppmärksammad av de högre officerarna för sitt mod och sin förmåga att ta sig fram. Thierno börjar stiga i graderna och göra karriär. Det komplicerar situationen. Thierno vill inte fly, han vill ha chansen att bli belönad av den franska armén. Thierno inser att största chansen att överleva har han om han anpassar sig och blir uppskattad. Fadern har också svårt att acceptera att hans son plötsligt kan ge honom order.

Visst är filmen en krigsfilm om krigets brutalitet. Men det är också en film att föräldrar måste släppa taget om sina vuxna barn.

Fader och son är en stark film som skildrar ett skamligt och mörkt kapitel ur Frankrikes koloniala historia. Med fokus på några människors öden berättar regissören Mathieu Vadepied om stora historiska omvälvande händelser. Duktiga skådespelare som stjärnan Omar Sy (En oväntad vänskap, Lupin) och dramatisk musik av den tvåfaldige Oscarsvinnaren Alexandre Desplat ger en genomträngande film som hänger sig kvar länge efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in