Filmrecension

Fucking Bornholm
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Anna Kazejak
Medverkande Agnieszka Grochowska, Maciej Stuhr, Grzegorz Damiecki, Jasmina Polak, Magnus Krepper

En feel-bad-film från Polen. Två polska familjer åker tillsammans på en långhelg tillsammans med husvagn till Bornholm. Familjerna har barn i lågstadieåldern. Redan första natten händer något mellan barnen som river upp känslor mellan de vuxna. Känslor som är komplicerade och gör att allt vänds upp och ner.

Filmen gav mig ont i magen. Det var en film som visade hur omöjligt det är för em del människor att prata, att vara ärliga och mötas när något svårt händer. Jag tycker att man som filmkritiker inte ska berätta hela handlingen och inte avslöja för mycket hur en films handling, därför går jag inte in på exakt vad det är som händer mellan barnen och som sätter igång all panik bland de vuxna.

De lyckliga fasaderna brys ned och det blir ett rent helvete för några. Egentligen tycker jag det är en fruktansvärt sorglig handling och en berättelse om vuxna, framför om den ena mamman, som inte alls kan möta livets hårda törnar och löser sin smärta med att orsaka ännu mer smärta för andra.

Filmens handling är på sätt och en slags handbok i konsten att fördjupa en tragedi, konsten att riva i sår så de blir ännu värre. Men det är välgjort, bra prestationer av skådespelarna. Bra berättat men oändligt sorgligt och samtidigt väldigt mänskligt, absolut trovärdigt.

Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär: 17 mars 2023
Regi Ursula Meier

Där Terrence Malick gjorde den Tunna Röda Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. För det är nämligen länge sedan vi fick något såhär enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att göra ett familjedrama där egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk ohälsa står i centrum. Dessa koncept är inte bara enkla ledord utan filmens kropp, själ och hjärna. Att rikta in sig på ett mycket specifikt mål och vägra att avvika måste till viss del berömmas. I en tid då flera filmskapare försöker skapa komplexitet genom att överfylla sina filmer är Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad gäller presentation och ambitioner.

Järnviljan, att inte röra sig en millimeter från den dramatiska kärnan, är dock inte oproblematisk. Förutom att vara strikt vad gäller tematiken verkar Meier satt upp lika hårda begränsningar vad gäller bearbetning och minutiöst detaljarbete. De bästa dramatiker dyker ned i sina karaktärer, vänder ut och in på dem som om de låg på ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barriärer och gränser – inte av den positiva sorten. Filmens många konflikter och relationer tillåts aldrig blomma ut, de når en basal utvecklingsnivå för att plötsligt upphöra. De gånger som det verkar vara en emotionell raket i görningen stampar Meier på bromsen. Konsten att behärska sig är beundransvärd men den ständiga återhållsamheten blir i slutänden ett alltför stort hinder.

Ingenting tillåts att lyfta över medelnivån. Ensemblen är duglig och genomgående kompetent men det finns inget utmärkande eller minnesvärt. Manuskriptet är lika stoiskt och gör inte några försök att skapa ytterligare dimensioner, varken för berättelsen eller några av karaktärerna.

Men Meier lyckas inte alltid behålla lugnet och isen i magen. För även om Linjen är genomgående strikt förekommer det en rad inslag som gör kraftiga avbrott mot den stränga regin. De få gånger filmen eldar på konflikten mellan mor och dotter väljer Meier att presentera det med en överdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, är hur filmen väljer att porträttera förkärleken till musik. Flera gånger om vill Meier förmedla musikens inspirationskraft, hon vill även demonstrera musikalisk talang. Tyvärr blir flera av dessa sekvenser till ren och skär lustgas då de olika framförandena är katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist skär det i både själ och öron då huvudrollsinnehavaren Stéphanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gräsligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras på en nybörjarskola.

Hela avslutningen visar sig också vara en blindgångare av obeskrivlig magnitud. Istället för att vara spännande abstrakt eller tänkvärt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle behövt marinera ett par årstider för att kännas det minsta genomtänkt.

Linjen är definitionen av fungerade, det finns ingen flärd eller överdriven entusiasm, samtidigt görs det inte heller några större misstag och filmen är lika funktionsduglig som
den är icke ordinär.

Vernissage hos Gud
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 mars 2023
Regi Ossian Melin och Filip Aladdin
Medverkande Magnus Krepper, Isabelle Grill och Lisa Lindgren

En rolig uppgörelse med marknadskrafternas makt över konsten. Göteborgskollektivet KonstAB har släppt sin första långfilm. Den båda gott för kommande filmer. Denna är tyvärr lite för spretig, lite för fylld av klichéer och schabloner (den onde rike mannen, symbolen för marknadskrafterna var givetvis fet, iförd hög hatt, rökte cigarr och knullar gärna unga kvinnor och tvekar inte att döda någon).

I centrum för handlingen står två unga kvinnliga konstnärer som går på en konstskola och förbereda sig för en utställning: Irma och Madeleine. Irma blir kallad av Gud och får uppdraget att rädda konstvärlden och kanske rent av världen. Gud säger att eftersom människor är skapade till Guds avbild måste de kunna skapa konst som är riktigt bra. Hittills har ingen konstnär som utvalts av Gud för att bevisa att människan är Guds avbild lyckats. Madeleine däremot är en konstnär som tackat ja till att skapa konst för att få bra ekonomi.

På konstskolan presenterar sig en nytillträdd rektor (spelas av duktige Magnus Krepper). Rektorn är med i ett uråldrigt sällskap som vill kommersialisera konsten. När då Irma blivit utvald av Gud att skapa det perfekta konstverket blir det en konflikt. Irma får dessutom tillgång till en urgammal skrift som ska hjälpa henne att skapa det varm som Gud ska uppskatta. Det är för många spikar i soppan och det blir rörigt.

KonstAB skriver i ett pressmeddelandet att filmen är en uppgörelse med konstens existentiella kris och samtidigt en hyllning till ”det okommersiella flummandet”. Det är så klart ett viktigt ämne men det blir lite lamt när det är så tydligt svart eller vitt. Det är svårt att riktigt ta till sig ämnet. Jag tycker ämnet är värt att hanteras lite mer seriöst. Det är för spretigt med både Gud och existentiella frågor om varelser som är flera tusen år gamla. Att den korrumperade rektorn självklart också kan mörda utan att tveka och utnyttjar människor sexuellt, precis som den rike mannen, blir lite för övertydligt.

Visst, det är lite kul och rejält utflippat och kan sätta igång samtal och funderingar kring konst och kultur och förhållandet till marknadskrafter. Men jag har lite svårt att se frågan så svart eller vitt. Också konstnärer behöver betala hyra och dagisavgifter och behöver mat och kläder och någonstans att bo.

Upphovsmakarna till filmen säger att konsten idag är under attack och genomgår en existentiell kris.

Ossian Melin, en av KonstAB:s grundare och tillsammans med Filip Aladdin regissör av filmen, säger:
– Särskilt för den yngre generationen har konstnärskap i hög grad kommit att handla om att få göra ett företagssamarbete eller att bli sponsrad. Men vi hävdar att om ett verk är sponsrat kan det inte längre vara konst. Meningsmotståndare kanske ifrågasätter om konsten verkligen behöver vara fri, den kanske bara ska vara dekoration åt de välmående. Då är det inte konst längre, då tycker vi det är design.

Helt klart har detta kollektiv massor av skaparkraft, energi och fantasi. Även om denna film känns halvklar och väl utflippat rörig, ser jag ett intressant skapande som framöver kommer att kunna skapa mästerverk till film.

Bakgrundsfakta om KonstAB:
KonstAB är baserat i Göteborg och grundat av barndomsvännerna Ossian Melin, Anton Hellström och Filip Aladdin men består numera av ett större, roterande persongalleri. Efter att ha börjat med musikvideor (bland annat åt Yung Lean) har kollektivet profilerat sig med de frisinnade teateruppsättningarna Total Trygghet, Total Fräschhet och Total Strukturalitet samt en omtalad uppsättning av Shakespeares ”Stormen” på Göteborgs Stadsteater och Dramaten.
För att finansiera har de filmen sökt sig utanför filmetablissemanget och hämtat medel från sin producent, välvilliga privatpersoner, olika stipendier och egna besparingar.
Nyligen vann KonstAB-produktionen ”Jörgen Hyltes svåger” publikens pris i tävlingskategorin Startsladden, Europas största kortfilmspris, på Göteborg Film Festival.