• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Dog Stars – ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

The Dog Stars

The Dog Stars
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Ridley Scott

Ridley Scott, ja den Ridley Scott, mannen bakom mästerverk som Alien och Blade Runner, båda tidlösa klassiker som är en självklar del av filmhistorien, har nu gett sig själv en ny status. Det är svårt att förstå eller acceptera det hela, men Ridley Scott årgång 2026 är inte en filmskapare utan en vandrande farsot för det medium han en gång lyfte som en tidvattenvåg.

Visserligen verkar det som om Scott själv också inser att han inte längre håller på med film, i en absurd och uppblåst intervju talar regissören om hur han snarare är en influencer kontra en regissör. Detta då han skapat trender och aldrig följt dem. Tyvärr verkar den numera 85-årige britten ha aningen svårt att veta vilken sorts influencer han syftar på. Att skapa exemplariskt arbete som utmärker sig genom originalitet är det nämligen inte tal om, istället är Scott – numera, den sortens influencer vi kan se på TikTok eller Instagram, som med död blick marknadsför bluffprodukter med ett iskallt och cyniskt leende på läpparna.

Ålder dikterar idag ingenting, se bara till den åttio år gamla George Miller som med Furiosa skapade ett episkt action-mästerverk som två år senare fortfarande springer cirklar kring de flesta ungtuppar som önskar sticka ut hakan i genren. I grund och botten borde Scott – med sin ansenliga karriär och erfarenhet, kunna regissera The Dog Stars i sömmen. Berättelsen är lika basal som saltat vatten, karaktärerna har samma bredd som tandpetare och de olika scenarierna som presenteras är rena rama söndagspromenaden, även för en filmskapare med betydligt färre filmer under bältet. Men den Scott som skapade bländade filmiska monument en gång tiden verkar nu inte ens kunna sätta ihop ett pussel med fyra gigantiska bitar. Det är inte en fråga om vad som är fel utan vad som egentligen är rätt. Endast fotografen Erik Messerschmidt klarar sig helskinnad ur katastrofen, fotot är åtminstone någorlunda modernt och bjuder på knivskarp skärpa även om det inte har ett uns originalitet. Där tar lovorden dock slut…

Flera gånger passerar Jacob Elordis karaktär högar av ruttnande lik, varför The Dog Stars inte gör dessa sällskap förblir den enda intressanta frågan som filmen manar till. Scotts skryt om sin briljans att ständigt vara originell och leda mediet in i framtiden känns som ett sjukt skämt. The Dog Stars är lika nyskapande som elgitarrer i rockmusik, det är antingen en fråga om att Scott lider av allvarlig minnesförlust eller isolerat sig till den grad att han aldrig hört om varken The Last Of Us, Fallout, 28 Dagar Senare eller I’am Legend.

Hela åbäket till film liknar nämligen en enda patetisk karbonkopia av nämnda, spel, filmer och serier. Scott verkar övertygad om att hans – ytterst ointressanta, post apokalyps aldrig tidigare har skådats. Denna kompletta hybris förklarar kanske varför introduktionen – som tycks pågå i ett antal sekel, inte gör någonting alls vad gäller att etablera kontakt med karaktärerna eller ens göra berättelsen någotsånär intressant. Vi får istället se nedklottrade höghus, övergivna städer och smuts, saker som ’’ALDRIG’’ setts förut i en film där mänsklighetens dagar är räknande…

Där andra regissörer kan verka inom det bekanta men ändå presentera det med energi för att inte säga skaparglädje, se bara Steven Spielbergs klyschiga men ändå härliga Disclosure Day, har Ridley Scott inte ödmjukhet nog att tro att någon annan ens kommit på tanken att utforska planeten jorden efter att ett dödligt virus decimerat befolkningen. Inget levereras med inlevelse eller omtanke, klyschor staplas på varandra och förväntas tas emot med dånande applåder.

Skådespelarensemblen – som på pappret inte kan ifrågasättas, verkar lika chockerade över att kaptenen för skutan genomgår ett personligt Myteriet På Bounty och tappat sitt förstånd. Därför får vi prestationer som sträcker sig från erbarmliga till förvirrande. Jacob Elordi tar sig igenom hela filmen med ett ljud som endast kan verbaliseras som ’’öörgh’’, därefter bjuder han på några av årtiondenas löjligaste repliker som lär skrivas in i skamlighetens Hall Of Fame. Josh Brolin grymtar, Guy Pearce skriker och Margaret Qualley ser ut att vilja hitta närmaste nödutgång.

Eftersom hjulen trillar av redan i filmens mördande tråkiga startsträcka väntar total utplåning de resterande två timmarna. Scott verkar inte ens förstå de mest grundläggande reglerna längre, mannen som försatte en hel värld i skräck med Alien förstör nu sin egen spänning genom att ständigt visa – vad som är avsedda som överraskningsmoment gång på gång. Klippningen är genomgående katastrofal och får filmen att kännas sjuklig, tempot är livshotande segt och filmens två timmar är snarare att jämställa med tio månader i isoleringscell.

Då Jacob Elorodi börjar hugga ved och lyssna på urusel countrymusik i en komplett intellektuellt bankrutt scen så går det hela inte längre att titta på. The Dog Stars ett sanslöst skrämmande stycke skräpfilm som placerar sig som en av årets sämsta upplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Siri Hustvedt – Dance Around the Self – fantastiskt om liv och död och litteratur

27 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Siri Hustvedt Dance Around the Self
Siri Hustvedt – Dance Around the Self
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Sabine Lidl

En underbar hyllning till kultur och framför allt litteraturen och samtidigt en djupdykning i livet och de existentiella frågorna och ett inspirerande möte med Siri Hustvedt. Som alla mästerliga dokumentären ger den en inblick i något men samtidigt berättar den något allmängiltigt som vi alla kan ta till oss, något som berör oss alla. Om litteratur, om författarskap, om liv och död, om barn och barnbarn, om kvinnors roll, om feminism, om mental sjukdom, om fysisk sjukdom och cancer. Fint och välgjort berättat och mycket berörande och upplyftande.

Vi får möta författaren Siri Hustvedt, hennes liv och författarskap, hennes tankar om liv, död, kärlek, tillhörighet och författarskap. För alla som läser hennes böcker är filmen ett måste att se. Ingen som läser hennes böcker bör missa filmen. Men som dokumentär är den så fantastisk att också den som inte en läst en enda av hennes romaner eller annat hon skrivit kommer att få en djup insikt i litteratur och livet.

Filmen har fina bilder från både Minnesota, där Siri Hustvedt växte upp med sina tre systrar och från New York dit hon flyttade som ung kvinna. Vi får också en inblick i hennes föräldrars liv och den tid då kvinnor förväntades stanna hemma och ta hand om barn och hem. Omväxlande får vi också se och höra Siri Hustvedt liksom hennes syster Liv och Siri man Paul Aster läsa stycken ur olika böcker. Det fungerar mycket bra och känna inte alls som enbart uppläsning utan blir ett starkt budskap om hur mycket som förmedlas med litteratur, med ord och meningar, dess rytm.

I New York började Siri Hustvedts litterära resa och vi får se hennes jakt på huvudpersonen till hennes debutroman. En skildring som samtidigt berättar så mycket om relationen mellan det verkliga livet och det som berättar med litteratur. Ingen som är intresserad av litteratur bör missa dessa samtal och funderingar.

Siri Hustvedt är liksom hennes man författaren Paul Auster en av vår tids tids mest inflytelserika författare. Paul Auster gick bort i cancer 2024. Vi får möta honom i denna dokumentär tillsammans med Siri Hustvedt. Det är personligt och ett fint porträtt av dem båda.

I pressmeddelandet om filmen står:
Dance Around the Self skildrar vägen till för Siri Hustvedt till en självklar plats bland vår tids mest inflytelserika författare, präglad av skrivandet, de feministiska idéerna och en okuvlig nyfikenhet på människans inre.

Väl uttryckt. Jag håller med helt. En film jag kommer att se fler gånger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecensioln, Paul Auster, Siri Hustvedt

Filmrecension: One Night Only – håglöst och förvirrar

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

Blodsoffer

One Night Only
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Will Gluck

Det sägs idag vara svårt att få en film producerad som inte har sin utgång i något befintligt. Även de gånger vi inte har att göra med spindelmän eller rymdskepp i ljushastighet tar filmindustrin gärna stöd i adaptioner av framgångsrika böcker eller någon form av förlaga där det finns en installationsbas villig att se filmen.

Hur en film som One Night Only existerar blir därför ett enda långt huvudbry. Och inte av den positiva förundrande sorten över att något unikt, originellt och utomordentligt personligt når bioduken, snarare är det tal om en enda lång förvirring kring varför något såhär håglöst har producerats.

Enkla koncept eller utgångspunkter har aldrig hindrat en film från att lyckas. Se bara till Oliva Wildes nyligen släppta The Invite, ett klassiskt kammardrama som gradvis blir en dramatisk och verbalt våldsam tryckkokare. Istället är det en fråga om det simpla eller traditionella konceptet nyttjas i någon vettig utsträckning, tillåter lysande demonstrationer vad gäller skådespel eller rapp dialog. One Night Only känns från första scenen som ett omoget och fnissigt utkast som aldrig lämnar embryostadiet. Inte för att idén om ett statligt nationellt förbud mot utomäktenskapligt sex är vidare fantastisk, men det finns vägar att gå för att diskutera det nuvarande totalitära amerikanska samhället och dess ökande könsdiskriminerade lagar. De mer samhällskritiska delarna blir dock förpassade till lite bakgrundsbrus som ter sig patetiskt harmlöst.

Det som istället – olyckligtvis, får filmens fulla fokus är istället otroligt menlöst gnabb mellan Monica Barbaro och Callum Turner. Om dialogen – samt kemin, hade varit sylvass hade det hela kunnat vara lika delar underhållande och magnetiskt, i samma anda som då Zendaya och Robert Pattinson inledde relationskrig i The Drama. Men Will Gluck har tyvärr inte tillräckligt med fräckhet eller skärpa för att skapa något som helst underhållningsvärde.

Allt mynnar ut i tafatta och genuint fåniga scener som känns tramsiga och inte det minsta uppseendeväckande. Det är lite kinkigt snack om kondomer, sexpreferenser samt en och annan bar rumpa. Någon vidare sexchock eller skandalöst tabubrott blir det inte tal om, snarare endast lite fnissigt snusk.

Callum Turner och Monica Barbaro tvingas därmed bära upp en film utan varken struktur, vision eller kompetens. Båda två är fullt kapabla aktörer men är fortfarande i ett tidigt stadie i sina karriär där de behöver hjälp från en kunnig regissör för att nå sin fulla potential. Gluck har inte i närheten av den behövliga förmågan för detta och agerandet blir endast acceptabelt.

Hoppet om att skapa något gränslöst erotiskt är lika förlorat som Grisbukten, trots eviga ekivoka upptakter är själva filmen lika sexig som gråbetong. Att det faktiska utseendet – vad foto och scenografi beträffar, pendlar mellan att vara hopplöst billigt och direkt fult hjälper inte heller till att skapa någon vidare upphetsande och inbjudande stämning.

Att den ganska mjäkiga speltiden på under två timmar också känns som ett par säsonger av Lilla Huset På Prärien säger också något om hur kolossalt menlöst – för att inte säga ointressant, det hela är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Primavera, Vivaldi

Filmrecension: Inte Ett Riktigt Jobb – engagerande debattinlägg med stort hjärta

20 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Inte Ett Riktigt Jobb

Inte Ett Riktigt Jobb
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi Patrik M. Fahlin

Ett engagerande debattinlägg av en regissör vars hjärta brinner för folkbildningen. Egentligen är den här dokumentären mest ett debattinlägg om folkbildningen som är under attack från högerpartierna, i synnerhet av Sverigedemokraterna. Det är en slags föreläsning av regissören Partik M. Fahlin om hur viktig folkbildningen är och den är ett attack på de politiska krafter som drar ner på stöd och resurser för folkbildningen. Som film är den svår att betygsätta konstnärligt och dramaturgiskt. Det höga betyget får den för att regissören så väl lyckas föra fram sitt budskap.

Utgångspunkten för filmen är utbildningsminister Mats Perssons uttalande då han motiverade regeringen stora minskning av anslag till folkbildningen med att regeringen hellre vill satsa på utbildningar som leder till riktiga jobb. Mats Persson (Liberal) var Sveriges utbildningsminister 2022–2024. Uttalandet om riktiga jobb har fått många reaktioner. I filmen finns flera exempel på personer som fått inte bara jobb utan lyckats mycket bra, tack vare den start och det stöd de fick från studieförbunden. Josef Fares, Marit Bergman, Smash Into Pieces, Kalle Moraeus, med flera exempel finns på att folkbildningen kan skapa jobb.

Men folkbildningen är en bred rörelse som har flera andra viktiga syften än att utbilda människor till jobb. Som filmen tar upp ger studieförbunden många unga möjligheten att utvecklas inom ett område och där finns många, många kurser och evenemang där människor i olika åldrar och bakgrund kan mötas och få nya kontakter.

Syftet med filmen är helt klart att slå ett slag för folkbildningen. Dokumentären är ett politiskt inlägg för att folkbildningen ska få resurser. Det lyckas regissören bra att få fram även om jag tycker att han förminskar problemet med att studieförbundet Ibn Rushd som grundades 2001 och lades ner i slutet av 2024 fick många miljarder i anslag trots att det fanns en hel del kritik mot att det studieförbundet ska haftstudiematerial eller hänvisningar till texter som ansetts konservativa eller problematiska gällande exempelvis hbtq-frågor och synen på aga.D Kritiker menade att verksamheten inte uppfyllde de krav på demokratisk fostran som ställs på organisationer som mottar offentliga medel. Det var skarp kritik som regissören inte tycks ta så mycket på allvar. Överlag är den tredjedel av filmen där han går igenom kritiken som förts mot studieförbunden kring anklagelser om fusk är upprepande och känns som indoktrinering. Men det är förstås så ofta går till när någon vill tydligt framföra sin åsikt. Jag tror att dokumentären hade vunnit på att han inte upprepade sig så mycket.

Jag tycker att varenda politiker i Sverige på alla nivåer, såväl inom kommun som region och på riksnivå bör ser denna film. Men många andra bör också de den och prata om den. Folkbildningen, studieförbunden, är så mycket mer än att den ger människor, framför allt unga, stöd att utveckla något de är intresserade av som inom musik, teater, att laga mat, att hantverka, att programmera, att fotografera, att filma, att skriva med mera, med mera. Studieförbunden ger människor möjlighet att mötas.

Filmen har ett stort fokus på unga som får hjälp att utvecklas genom studieförbunden, men jag saknar en annan viktig del av vad studieförbunden gör för andra åldersgrupper och äldre människor. Folkbildningen/studieförbunden har en given plats där idrotten eller olika politiska eller religiösa organisationer inte lockar.

Att dra ner på resurserna till folkbildningen är farligt för samhället, menar många som får komma till tals i filmen. I stort sett den ende i filmen som uttalar stöd för att dra ner på resurser till folkbildningen är Sverigedemokraternas Alexander Christiansson.

Tja, denna dokumentär är utan tvekan ett politiskt debattinlägg – och därför väldigt svår att betygsätta. Men den görs övertygande och det bubblar av engagemang och hjärta. Egentligen siktar han väl på öppet mål. De flesta runt om i Sverige har väl en positiv inställning till folkbildningen? För övrigt ser väl opinionsundersökningarna inför valet ut som att Tidö-regeringen ska tappa makten och då är det väl högst möjligt att folkbildningen får mer stöd. Men osvuret är bäst, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Kulturpolitik, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Folkbildning

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in