Filmrecension

Beau Is Afraid
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Ari Aster

Med Hereditary valde regissören Ari Aster att ta sig an något så uttjatat som en skräckfilm som centrerade sig kring övernaturlig terror i hemmet. Det hela var en oväntat obehaglig och systematisk film som fick de flesta skräckentusiaster att tala i tungor. Midsommar som följde året efter var måhända inte lika bejublad men desto mer omtalad för sin totala hänsynslöshet vad gällde att presentera sex och våld. Aster har därmed byggt upp ett starkt följe och fått licens att göra vad han vill, produktionsbolaget A24 är inte heller främmande för att låta filmskapare leva rövare, se bara till Oscarsvinnaren Everything Everywhere All at Once som känns som en enda lång kavalkad av hysteriska idéer.

Beau Is Afraid bär också med sig en massiv speltid på tre timmar vilket gör det till Asters längsta film någonsin. Det är tydligt att insatserna har skjutits till bordets mitt och Aster nu spelar för att vinna stort. Tyvärr visar sig detta högmod resultera i en monumental krasch som många gånger är provocerande pretentiöst och respektlös.

Att vägra kompromissa och hålla fast vid sina kreativa principer kan vara en styrka för filmskapare, se bara till vår egen filmmästare Roy Andersson. Dennes distinkta estetik och orubbliga tanke om att aldrig klippa i en scen har hjälpt till att skapa filmmagi som också bär med sig ett helt unikt signum. Men kompromisslöshet måste också ackompanjeras av en förståelse för ens kreativa förmåga. Aster verkar ha tappat sitt sunda förnuft efter de två succéerna och hänger sig här åt rent och skärt navelskådande. Beau Is Afraid är inte utan meriter, flera gånger är det imponerande hur Aster bygger upp stress, terror och neuroser. Flera av de scenarion som Joaquin Phoenix ställs inför skulle få de mest stresståliga av daytraders att svettas floder.

Problemet är att Aster inte förstår vikten av att banta ned sina visioner, framförallt mängden. Många gånger känns det inte som en film utan tolv som slåss om att få plats. Detta gör att de tvära kasten mellan förtvivlan och hånfulla skratt snart blir utmattande. De mest chockerande stunderna blir snart tandlösa och helt menlösa. Att Aster inte kunnat lägga band på sig själv är en genuin tragedi då det finns stunder som känns briljanta. Den goda förståelsen för hur det absurda kan skapa både humor och skräck är många gånger superb. Flera gånger känns det som en feberdröm på steroider, och i sina bästa stunder är filmen en enda lång hyllning till Franz Kafka. Men så fort det byggts upp någon form av goodwill bryts det ned då filmen byter spår och försvinner i ett virrvarr av trams som inte bidrar med någonting. Speltiden blir snarare ett sänke då Aster verkar känna sig manad till att addera så mycket han bara kan, oavsett om det är bra eller ens relevant.

Joaquin Phoenix är också problematisk då han framstår alltför bekant och repetitiv. Efter sin fantastiska insats i Walk The Line har Phoenix valt att spela samma typ av person i film efter film. Det innebär att vi än en gång får ett evigt mumlande, märkliga läten och ett regn av emotionella utbrott. Där Aster känns självgod och arrogant i sin regi framstår Phoenix snarare lat och bekväm.

Alla dessa gupp på vägen och problematiska beslut hade kunnat vara ursäktade om slutet hade lyckats med att knocka publiken med en infernaliskt slug vändning eller sylvass filosofisk tankeställare. Men även här drunknar potentialen i ett bombardemang av egoism. I filmens sista timme börjar hela biosalongen skaka av det arroganta vansinnet som utspelar sig på duken. Aster har supit sig full på sin egen hybris. Likt ett impulsivt barn tvingar han på tittaren ideér som har samma intellektuella kapacitet som en pappkartong. Det hela blir till en utmattande och provocerade uppvisning i fåfänga där Phoenix spelar över och Aster slänger allt han har mot väggen, i ett desperat hopp om att något ska fastna.

Det är omöjligt att helt avföra Beau Is Afraid då det flera gånger om förekommer ren och skär briljans vad gäller att kombinera skräck med komik. Men de godbitarna är insprängda i en kaka som gör alla med fungerade smaklökar illamående efter första tuggan.

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Bullets
Betyg 4
Svensk premiär 28 april 2023
Regi Peter Pontikis

En superaktuell film om en samhällsutveckling som gått åt fel håll.

Den tolv-årige Abdel blir indragen i gängbildning. Han som borde vara killen att klara sig bättre än många andra. Klok, säker på sig själv , lugn och trygg. Han gillar djur, ja till och med grisar, och han vill bli veterinär. När kompisarna retas eller försöker dra ner honom säger han ifrån eller bryr sig inte. Men samtidigt finns där känslan att man ska hjälpa sina kompisar. När bästa kompisen får problem hjälper Abdel honom. Det leder till att han själv blir indragen i ett av gängen som bestämmer i orten. Äldre killar som försörjer sig på droger och kriminalitet styr och man kan inte komma undan.
Att läraren försöker hjälpa och att mamman vill väl är inte tillräckligt skydd.
Och en 12-åring har inget att sätta emot ett vuxet gäng.

Det är ett samhälle i samhället och majoritetssamhället har inga styrmedel.
Filmen speglar med kuslig aktualitet samhällets oförmåga att verka i förortens parallellsamhälle. När samhället sviker , när blåljusen vänder för stenkastande ungdomar , vem kan då styra? Gängen blir ett lätt alternativ för unga som kommer in på fel väg, som inte känner sig välkomna i samhället.

Abdel är hjärtknipande charmig och spelas av Tomas Samir Läraren Ali görs av Kardo Razzazi med stort patos. Rapparen Anansi (Khalil Ghazal) har en annan av huvudrollerna. Filmen är inspelad i Järvaområdet och de flesta medverkande kommer därifrån. Filmen tog hem flera pris på årets BUFF Filmfestival och Tomas Samir fick skådespelarpriset.

En gripande realistisk film som visar hur lätt någon kan fastna i kriminalitet. Hur svårt det kan vara att komma ur det. Hur kamrattryck eller dumhet kan leda fel och sedan följas av hot och tvång. En film som alla borde se och begrunda. Någon lösning har filmen inte men kanske den kan öka förståelsen och intresset för barn och ungdomar i utanförskapsområden. Filmen visar att det är individer bakom alla svarta rubriker om gängskjutningar och våldsdåd. Bullets är en film som är både spännande och tankeväckande. Bästa ungdomsfilmen på länge där varje scen känns äkta.