• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension; Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes

16 november, 2023 by Elis Holmström

Tom Blyth as Coriolanus Snow and Rachel Zegler as Lucy Gray Baird in The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes. Photo Credit: Murray Close

Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Francis Lawrence

Hunger Games är ett av få – moderna, litterära fenomen som lyckats ta världen med storm under de gångna åren. Men med tiden har fenomenet och intresset avtagit och dess relevans inom dagens populärkultur är avsevärt dämpad.

Produktionsbolaget Lionsgate är också något av en underdog, till skillnad mot kollegorna/konkurrenterna Universal eller Disney är Lionsgate en förhållandevis liten institution utan någon massiv stridskassa. De senaste åren har en rad rykten också florerat om att bolaget är en potentiell kandidat för ett uppköp av någon av de större aktörerna. Att retirera tillbaka till Hunger Games genom en prequel känns desperat och fantasilöst, ett försök att fylla ut den kommande kvartalsrapporten. Men den ointressanta utgångspunkten visar sig inte vara hämmande, The Ballad Of Songbirds And Snakes är överraskande bra och framförallt oväntat vågad vad gäller det politiska budskapet. Om det inte hade varit för en fullkomligt hopplös tredje akt hade det varit en av årets mer fascinerande storfilmer.

Hunger Games har alltid haft en mörk och hård inställning till världen. Till skillnad mot postapokalyps skriven för en relativt ung målgrupp, är Hunger Games fascinerande brutal och nihilistisk. Den återkommande optimism och polerade fasad som genomsyrar andra framgångsrika romanserier, som Rowlings Harry Potter, är pulveriserad här. Där andra låter mörker och hopplöshet träda fram i marginalen, som en ytterst diskret krydda, väljer författaren Suzanne Collins att istället måla allt i svart. Denna gång är hopplösheten och brutaliteten mer framträdande än någonsin, men detta kombineras också med en rad mycket effektiva politiska allegorier.

Där auktoritära samhällen och förtvivlad dystopi alltid har varit effektivt för att fånga fantasin blir det extra effektivt i mörka tider som dessa. Regissören Francis Lawrence lägger också en oerhörd emfas i de många politiska inslagen och det känns inte som en tunn fernissa utan ett tydligt inlägg i en samhällsdebatt. I andra sammanhang hade detta budskap framstått forcerat men actionpackad underhållning har visat sig vara en effektiv plattform för samhällelig observation. Tematiken må vara kolsvart men också tankeväckande. Modet att överhuvudtaget implementera det måste applåderas i en tid då andra filmer – för att undvika kontroverser, värjer sig från att ta någon som helst politisk position.

Men intressanta observationer och kommentarer kring vårt nuvarande samhälle räcker bara så långt, det måste finnas ett driv och en magnetism som attraherar tittaren. Där tidigare filmer alltid burit med sig vissa tekniska begränsningar – som ett resultat av Lionsgate mer restriktiva budgetering, har Lawrence nu hittat ett sätt att presentera sin vision. Med hjälp av mer avancerad teknik, men framförallt erfarenhet, skapas en betydligt mer intressant film vad det visuella anbelangar. Vissa sekvenser dras fortfarande med att kännas olustigt plastiga vad gäller scenografi, men på andra sidan myntet väntar också magnifika scener med superb arkitektur. Denna gång förstår Lawrence de ekonomiska begränsningarna och har mer förmåga att navigera runt dem. Denna tydliga förbättring vad gäller handlag resulterar i en film som är betydligt mer spännande än någon av tidigare delar. Det är svårt att inte dras med då filmen rusar och överöser med – för sin åldersgräns, chockerande våld och intensiva överlevnadsförsök. Dessutom måste Rachel Zegler i en av huvudrollerna berömmas. Efter sin starka filmdebut i Steven Spielbergs nyversion av West Side Story har Zegler utvecklat en mycket potent scennärvaro och en karisma som är betydligt mer intressant än Jennifer Lawrence mer stoiska Katniss Everdeen.

Det hela ser ut att vara på väg mot mållinjen i full triumf, men filmens tredje visar sig vara ren och skär kryptonit. Från att ha varit en medryckande och kompromisslös historia om överlevnad och brutalitet, både vad gäller våld och allmän människosyn, förvandlas allting till en dagssåpa innehållandes barrock romans och ett berättande som är närmast obegripligt. Då berättelsen försöker att länka samman med de ursprungliga filmerna och förklara motivationer och tankegångar verkar ingen rim eller reson finnas. I en rad krystade scener stressas karaktärsutvecklingen fram, flera intiativ och handlingar är fullkomligt oförståeliga. Detta kan dock inte Lawrence beskyllas för då boken som står som förlaga har samma problem, att göra en total revision hade inte garanterat ett bättre slutresultatet. Utöver det finns vårtor och skönhetsmärken, ett par scener innehåller genuint risig personregi och den vanligtvis strålande Viola Davis verkar mest medverka för att kunna betala räkningar, inget annat kan förklara det helt hisnande överspelet.
Trots det genuint misslyckade slutet är inledningen och den massiva adrenalinrushen som kommer farande under filmens actionscener tillräckligt för att motivera en rekommendation. Hunger Games -The Ballad Of Songbirds And Snakes lyckas vara oväntat energisk, inspirerad och medryckande men framförallt vågad, något som ingen kunde ha trott innan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Best. Christmas. Ever! – typisk feel good från Hollywood

16 november, 2023 by Rosemari Södergren

Best. Christmas. Ever!
Betyg 3
Premiär på Netflix 16 november 2023
Regi Mary Lambert

En mycket amerikansk feelgood-berättelse som knappast överraskar utan är förutsägbar och gullipluttig som socker på glass. På sätt och vis är betyget jag satt något för högt men som en feelgood-film med typiskt amerikansk storvulen julkänsla kan den vara småkul att fördriva en stund med och att skratta lite åt.

Huvudperson Charlotte är så irriterat på julbrev som tydligen är en slags tradition i hennes kretsar. Eftersom många som varit vänner när de växt upp eller gått på college tappar bort varandra när de blir vuxna och har familj skickar de julbrev till varandra. Dessa julbrev har en tendens bli om möjligt ännu mer förljugna än skryt på Facebook och andra sociala medier där personer har en förmåga att beskriva sitt eget liv som rosaskimrande perfekt framgångsrikt. I nyhetsbreven är det alltså ännu mer förljuget och överdrivet fulländat. Allra mest irriterar sig Charlotte på julbreven från hennes gamla vän Jackie. Charlotte själv vägrar att ställa upp på att sprida sådana falska bilder av sitt liv och skickar därför inga julbrev.

Jackies liv är enligt sina julbrev så in minsta detalj en bild av den amerikanska framgången. Jackie har lyckats sälja en startup och blivit överdrivet välbärgad. Hennes tioåriga dotter är superintelligent och har kommit in på Harvard. Sonen är i Kosovo och jobbar för fred i världen, skriver hon, och maken är framgångsrik och stadens mest uppskattade karatetränare med eget gym och dessutom har han stadens uppdrag att regissera julshowen. Som pricken över i:et är Jackies man supersnygg med vältränade muskler utan en enda fettcell.

Ett misstag gör att Charlotte med sin make och två barn hamnar hos Jackies familj några dagar före jul och då de blir insnöade stannar de där över natten och sedan blir de övertalade att fira jul med Jackies familj. Charlotte bestämmer sig för att använda tiden till att hitta sprickorna i Jackies fasad. Ingen kan ha ett så perfekt liv.

Det blir så klart inte bara sprickor hon hittar hos Jackie utan hon hittar också en förklaring till varför hon själv blir så upprörd över den falska lyckoskildringen. Som jag skrev inledningen är det mesta i berättelsen förutsägbart. Vissa delar i filmen är dessutom töntigt överdrivna, som karaktären på den tioårige dottern som kommit in på Harvad för att hon är superintelligent. Men nu är genren amerikansk feelgood-komedi. Feelgood enligt den amerikanska Hollywood-filosofin är helt avhängigt på att tjäna massor av pengar. Är man välbärgad då har man lyckats och då är man lycklig är sensmoralen. Filmen är genomdränkt av amerikanska ideal om att lyckan i livet beror på att ha mycket pengar och att vara snygg. Men jag tycker den var OK ändå. Det är inte någon nödvändig film att se men inför jul brukar kan det vara kul att se en julfilm. Den kommer förstås inte på många vägar upp i samma klass som den norska jul-tv-serien Julstormen förra året, men som lite tidsfördriv fungerar den om man accepterar lite Hollywood-rosaskimmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Somliga går med trasiga skor – ärligt, rättframt och starkt om både mörker och glädje

14 november, 2023 by Rosemari Södergren

Somliga går med trasiga skor
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Magnus Gertten

En film som hugger tag i mig så jag glömmer tid och och rum totalt sugs  in i Cornelis liv och musik. Först och främst är det en gigantisk hyllning till hans genialitet, hans poetiska ådra, hans texter, hans visor. Det går inte att säga annat än att han hade en enorm förmåga att uttrycka sig med sina visor. De talar till våra hjärtan. Filmen bjuder på mycket musik och sång av och med trubaduren Cornelis Vreeswijk. Idag, 36 år efter sin död är Cornelis Vreeswijk är han fortfarande en av svensk musiks största ikoner.

Denna dokumentär känns som en av de ärligaste skildringarna jag sett på film på länge. Vi får både följa hans lycka och framgång men också mörkret, motgångar och problem. Han var gift tre gånger och vi får höra alla tre före detta fruarnas berättelser såväl om de lyckliga stunderna, förälskelsen som det mörka, besvikelser och uppbrott. Ibland undrar jag nästan om det är OK att vara så närgången och avslöja så mycket. Men med tanke på hur otroligt många dokumentärer som väjer för de mörka delarna av någons liv känns det rätt och uppfriskande att möta något så här ärligt och öppet. Men dokumentärer skildrar  inte bara det dystra och tragiska utan också många stunder av glädje och lycka.

Filmskaparen har lyckats berätta och skildra Cornelis Vreeswijk levande och nära. Det känns som att jag är med där när allt händer. Jag är en fluga på väggen eller någon som hänger vid sidan om och kan betrakta och känna med upplevelserna. Så imponerande välgjort och ärligt.

Cornelis Vreeswijk kunde som få andra ge röst åt samhällets utsatta, de svaga och trasiga. Han fick också ofta bevis på deras kärlek och uppskattning. Även om han periodvis hade det bra ställt kände han alltid samhörighet med de utstötta. Den så kallade svenska avundsjukan och missunnsamheten slog till en period då han unnade sig att bo lyxigt i en stor gård på landet. En period då han var lycklig och hade det bra och också en längre period kunde vara ifrån alkohol och andra droger. Då fanns det personer som menade att han svek sina ideal. Så sjukt det kan vara. Som om någon inte får ha det bra bara för att han eller hon ger röst åt utsatta.

Väldigt sorgligt tycker jag det är när han en period lyckats vara ifrån alkohol och så kallade vänner inom musikbranschen lockade honom att dricka starka drycker. Vilken aningslöshet som driver människor ibland. Det går inte att komma ifrån att bli känslomässigt engagerad i denna dokumentär.

Men först och främst och mest av allt är det ändå en hyllning till denna ikon inom som kom som fattig invandrarkille från Holland och moderniserade den svenska visan under 1960-talet. Vilket språkbruk han behärskade, vilken språkgeni han var och ändå var svenska inte hans första språk.

Detta nära porträtt går inte att värja sig ifrån, filmen kryper in under skinnet och jag är lycklig att jag fått se den och att jag levde under en tid då Cornelis Vreeswijk spelade och sjöng.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alkoholproblem, Cornelis Vreeswijk, Dokumentär, Droger, Filmkritik, Filmrecensnion, Magnus Gerrten, Somliga går med trasiga skor

Filmrecension: November – angår oss alla

10 november, 2023 by Rosemari Södergren

November
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 november 2023

En stark film som sticker ut i mängden. Jag tycker inte ordet ”viktig” är bra att använda egentligen – kultur behöver inte vara viktig, men när det gäller denna skildring av en jakt på terrorister så är den både viktig och välgjord och mycket talande för vad som behöver tas upp just nu, i vår tid.

Filmen skildrar jakten på de terrorister i flera attacker i Paris s13 och 14 november 2015 dödade minst 130 människor och skadade fler än 350. IS, Islamiska Staten, tog på sig ansvaret för dåden. Filmen skildrar denna jakt på skyldiga terrorister som är den störa terroristjakten i Frankrike hittills.

Terrordåden i Paris i november 2015 var ett samordnat terrorattentat med skottlossningar och explosioner på sex platser i centrala Paris och i förorten Saint-Denis den 13 och 14 november 2015. 130 personer dödades och över 350 skadades vid dådet. 89 av dödsoffren och över 300 av de skadade befann sig i konsertlokalen Bataclan. Konsert låter skrämmande bekant. Hamas grymma attack som startade krigstillståndet gentemot skedde också i samband med ett sammanhang där människor träffas för att njuta av musik, vid en musikfestival.

Filmen börjar med att vi får se hur larmtjänsten blir överöst av samtal. Larm på larm ringer från attacker spridda över staden. Jag minns nyheterna den dagen med rapporter om dödsattacker mot människor vid en sportanläggning, kaféer, restauranger och konsertlokalen Bataclan. Bomber och människor som sköts till döds. Den franska polisens antiterroristenheter går direkt upp i katastrofläge. Ganska snart får de tips om att fler terror-attacker är planerade så det blir än viktigare att få tag på de terrorister som ligger bakom allt och planerar allt.

Vi får följa antiterrorist-enhetens kamp både för att förhindra fler dåd och för att få tag på de skyldiga. Terroristerna sprider falska uppgifter som gör att antiterrorist-enheten tror att en av ledarna har dödats.

I ett pressmeddelande om filmen berättas att av respekt för de döda och efterlevande visas inte illgärningarna. Det är ett stort plus för filmen av andra skäl också. Vi behöver inte se alla hemskheter för att förstå vad terrorism innebär. Det gör att det blir ännu mer fokus på själva jakten på terroristerna.

Filmen fokuserar på jakten och till skillnad från många Hollywood-produkter är det mer gruppen som helhet än de enskilda poliserna eller militärerna vi följer även om vi får följa två-tre av dessa polismän och poliskvinnor lite närmare. Men det handlar inte om dem som privatpersoner. Väldigt lite av deras privatliv exponeras. Jag tycker det fungerar väldigt bra. Det gör att filmen känns aktuell, trovärdig och jag får en känsla av att vara med där, mitt i hetsen.

Ett annat plus är att filmen låter oss slippa komma alltför när terroristerna. Vi behöver inte veta vad som gjort dem så hatfyllda att de utan att blinka dödar hundratals människor som de inte ens känner. För de finns människor som har svåra förhållanden men inte väljer att bli terrorist. Vi har också en enorm hjälte i filmen, en privatperson som vågar berätta vad hon vet och sett, trots att hon utsätter sig för fara.

November är spännande och angår oss alla. Filmen är extra aktuell idag, när en terror-organisation som Hamas startat ett krigstillstånd i Israel. Denna film är en påminnelse om att kampen mot terrorism är lika viktig idag som för åtta år sedan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Slow – seg och ytlig skildring av asexualitet

9 november, 2023 by Rosemari Södergren

Slow
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 november 2023
Regi Marija Kavtaradze

För att vara en film som handlar om någon som är asexuell är det oproportionerligt stort fokus på sex och sexscener i filmen. Det är lite av ett hån mot de som är asexuella. Asexualitet är ett brett spektrum och handlar om många olika sätt att vara. Skildringen är fördomsfull och en sak är säker: den som tillhör det asexuella spektrat kommer inte att känna igen sig. Och då är frågan: varför skildra det så ytligt?

Filmen heter Slow och den är väldigt seg. Att något kan ta tid att berätta kan vara bra, det kan ge teman tid att fördjupas. Men i denna film är långsamheten bara seg och ger ingen fördjupning. Vilket jag tycker är tråkigt då jag känner många som återfinns under det asexuella spektrat.

Elena är dansare och hon träffar Dovydas när han anlitas som teckenspråkstolk i en klass hon undervisar för döva ungdomar. Elena ska träna de döva ungdomarna inför ett läger och en tävlingar. Elena och Dovydas blir vänner snabbt och vänskapen fördjupas. När Elena vill ha sex berättar Dovydas att han är asexuell. Men då de dras till varandra bestämmer det efter en del strul att ändå ha en relation, att vara ett par. Det blir, inte särskilt oväntat, en del svårigheter i relationen och det blir inte bättre av att de av och till har väldigt svårt att sätta ord på sina känslor och tankar. Den intressanta delen av filmen är skildringen av hur svårt det kan vara att verkligen våga känna vad man känner och kunna prata om det.

Asexualitet är mer spritt än många troligtvis förstår. I majoritet av filmer och litteratur skildras kärlek som lika med sex. Alla relationer startar när de har sex med varandra. Det är väldigt missvisande. Även våldtäkt innebär sex och det är väl ingen som kallar våldtäkt för tecken på kärlek. Att kärlek är så mycket ner än sex, att kärlek är något som binder samman människor på olika nivåer med eller utan sex är väl ganska självklart, även om tv-serier och filmer nu för tiden oftast likställer kärlek med att ha sex tillsammans. Det är väldigt ytligt. Så jag tycker det är synd att Dovydas asexualitet skildras väldigt ytligt. Filmens distributör skriver om filmen:
Hon vill alltid ha sex
Han vill aldrig ha sex
De älskar varandra

Njae, jag är rätt besviken ändå när de nu ändå kommer en film som skildrar någon som är asexuell. Filmen vann Bästa regi på World Cinema Sundance 2023 och när Litauens Oscarsbidrag. Jag tror att de som röstat på filmen inte känner till något om det asexuella spektrat, för då hade de sett hur mycket filmen missar. Jag känner flera personer som trätt fram i reportage och intervjuer där de berättat om sin asexualitet. De har blivit så hånade och förlöjligade i kommentar från tittare. Uppenbart är det väldigt provocerande i vår värld och vårt samhälle att vilja ha ett djup i en relation innan sex kommer in. Det finns asexuella grupper som kan ha sex om de är mycket trygga med sin relation. Men andra vill aldrig ha sex. En del är romantiska, andra är inte romantiska. Det är ett brett spektrum men det triggar många troll.

Elena är dansare så det är klart det är mycket dans med, många dansscener som ska skildra hennes känslor och inre liv. Det fungerar si så där.

Vad är kärlek? Kärlek kan självklart handla om mycket annat är tvåsamhet. Kärleken till ett barn eller kärleken mellan vänner eller kärleken mellan en människa och en hund eller katt kan vara stark och livsavgörande. Slow missar helt dessa möjligheter att kika närmare på vad kärlek är.

Slow – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Asexualitet, Filmkritik, Litauen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in