Filmrecension

Kungen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023 – premiär online 9 juni 2023
Regi Karin af Klintberg

Hur är det att vara kung i ett land som Sverige? Dokumentären Kungen är en unik film. Producent Karin af Klintberg har följt och intervjuat kung Carl XVI Gustaf under två år. Vår svensk kung, Carl XVI Gustaf, har aldrig tidigare släppt någon journalist så nära under så pass lång tid. Visst finns det mycket kvar att fundera på, som jag skulle vilja veta om vår kung, men det känns absolut som att vi genom denna dokumentären kommit honom närmare och fått en inblick i hans liv. Det är ett stycke nutidshistoria vi får se i denna dokumentär.
’
Karin af Klintberg och hennes filmteam har haft en enorm fingertoppskänsla och låter kameran ofta stanna kvar i närbilder på framför allt kungen och också på många detaljer i hans omgivning. Vi får se ansiktsuttryck som låter oss ana mycket.

Ett stort plus får dokumentären för att den i lugn takt låter oss närma oss kungen utan att skriva oss på näsan om och huruvida regissören är för eller emot monarki. Dokumentären är ett stycke svensk historia och sevärd oavsett om man är för monarki eller hellre vill ha en republik. Vi får se kungens vardagsliv, se honom och drottningen arbeta och vi får se honom vandra i sommarslottet på Öland. Vi får se hans vardag där han bor i Drottningholms slott och kör bil till arbetsplatsen, slottet i centrala Stockholm. En sak är saker: Kungen jobbar mycket.

Visst finns det mycket att diskutera kring fenomenet att ha ett kungahus i ett land. Det finns mycket att säga både för och emot – och jag tycker det är skönt att denna dokumentär inte fokuserar på den debatten även om några frågor berör ämnet. Karin af Klintberg ställer frågorna på ett naturligt sätt och ibland envisas hon tills det blir tvärstopp. Det säger en hel del också, när kungen säger att han inte svarar på något.

Kungen har 2023 varit monark i Sverige i 50 år. Kungen uppsteg på tronen den 15 september 1973. Det gör honom till en av de monarker i Europa som suttit längst på tronen. Denna dokumentär är väl värd att se oavsett om man är för eller emot monarki. Och visst finns det många frågor som jag skulle vilja ställa också, men så är det säkert med de flesta av oss.

Transformers Rise Of The Beasts
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Steven Caple Jr.

Transformers är i grund och botten inte komplicerat. Det är stora robotar som slåss mot ondskan i form av än större mekaniska monster, avsedda att sälja tonvis med leksaker för Hasbro. Man kan därför fråga sig varför filmadaptionerna sedan premiären 2007 har retat gallfeber på finsmakare och kritiker. Anledningen stavas Michael Bay. Att utpeka någon som filmvärldens motsvarighet till en av apokalypsens fyra ryttare må låta som hyperbol. Men Michael Bay har gång på gång gjort sig skyldig till att förnedra både sig själv och publiken genom enastående inkompetens och usel smak. Problemet är inte hans totala fascination att leka Dynamit Harry, och spränga allt i småbitar. Under detta bedövande smällande hittar vi toxisk maskulinitet av värsta sort och en kvinnosyn som inte ens går att kommentera. Transformers har varit Bays lekstuga och representerar det mesta som är fel med västvärlden. Bortom fascinationen för närbilder på kvinnliga kroppar i utmanande ställningar, valde Bay också att dränka filmerna i en lika motbjudande humor som inte kunde bry sig mindre om att blanda in lite rasism och groteska perversioner.

Genom fem filmer tilläts Bay plåga publiken med detta elände. Att försöka rädda denna nukleära härdsmälta skulle vara en utmaning för både Jesus och Stålmannen. Regissören Travis Knight gjorde i alla fall ett tappert försök med Bumblebee, en film som försökte hitta tillbaka till den ursprungliga animerade serien, där oskyldig äventyrlighet var kärnan inte dolda ambitioner att göra porrfilm.

Men inte ens en talang som Travis Knight har kunnat sudda bort stanken. När det nu blivit dags för nästa del i huvudsagan är det uppenbart att Michael Bays skugga inte går att slippa undan. Dock är det viktigt att poängtera att regissören Steven Caple Jr vill följa i Knights fotspår och göra Rise Of The Beasts mer lekfull och befriad från Bays vansinne. Tanken är att göra en film som är perfekt en lördagsmorgon för morgonpigga barn, redo att insupa fantastiska äventyr iklädda pyjamas. Berättelsen har inga hämningar vad gäller att presentera det mest simpla och lättförstådda av scenarion, rädda världen. Därefter tillförs ett sockersött budskap om familj och lojalitet, sedan får vi – givetvis, explosiv action som spränger bort allt med väggar och tak. Den här formulan må vara enkel men med tanke på det vedervärdiga arv filmserien bär med sig känns återgången till det banala och barnsliga uppfriskande. Problemet är bara att det saknas någon som helst tändning eller passion.

Där Travis Knight hade ambitioner och en otrolig målmedvetenhet verkar Steven Caple Jr mest benägen att klara sig helskinnad ur en produktion av den här skalan. Caple Jr har gjort filmer med en budget som knappt skulle räcka till att finansiera fikan till valfri Transformers-film. Han är överväldigad och osäker vad gäller att hantera specialeffekter och bullrig action.

Märkligt nog är inte heller de mer ’’dramatiska’’ sekvenserna särskilt väl genomförda. Förutom ett evigt ältande och tjatande om brödraskap är personregin genuint ihålig. I ren desperation väljer Caple Jr att tvångsmata publiken med gigantiska sockerbomber. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag sett något såhär olidligt sötsliskigt på film. Det leder också till att filmen får en helvetisk struktur där tempo uteblir. Åkturen är hysteriskt obekväm då hastighetsmätaren skjuter i toppen ena sekunden och tvärnitar i nästa. Mixen mellan action och platt patetik lyckas aldrig att gå ihop och filmens första tredjedel är många gånger mördande tråkig. Att vi slipper ’’magiska’’ förmågor som Shia LaBeouf, Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteley är i sig en välsignelse. De nya förmågorna Anthony Ramos och Dominique Fishback som nu axlar huvudrollerna må vara fantastiska vad gäller att öka representationen på film, men tyvärr är de långt ifrån så talangfulla som man skulle kunnat önska. Ramos i synnerhet är mer syntetisk och stel än valfri robot.

Viljan att göra det enkelt och barnvänligt går inte att racka ned på. Med tanke på vad Michael Bay utsatt unga som gamla fans för är detta mer givmilda och naiva handlag att föredra alla dagar i veckan. Men all form av finess och skaparglädje uteblir, skämten och försöken till häpnadsväckande spektakel genomförs med ett ansträngt leende på läpparna som är lika genuint som ett vallöfte årgång 2022. Det finns ingen genuin glädje som skänker explosionerna och de bombastiska slagsmålen någon som helst gnista.

Det är också allt mer tydligt att serien börjat tappa relevans, inte bara för publiken utan även för filmbolaget Paramount, detta märks framförallt i avsevärt sämre specialeffekter. Trots tidigare filmers rekordlåga kvalité vad gäller berättande och allmän anständighet, har effekterna alltid var banbrytande och av högsta kvalitet. Denna gång känns de genuint åldrade och långt ifrån imponerande. Det kan ha att göra med Caple Jr:s ovana med digitala effekter i denna utsträckning, men för att vara en sommarfilm känns Rise Of The Beasts som ett plastigt halvfabrikat jämte konkurrensen.

Resan tillbaka till ljuset visar sig vara lång, frågan är om Transformers någonsin kommer att nå dit. Att Caple Jr försöker att följa i Travis Knights fotspår och återställa någon sorts heder till detta toxiska träsk är beundransvärt, men frågan är om det hela inte är bortom all form av räddning? Det kan i alla fall konstateras att detta – om vi räknar bort Bumblebee, är den bästa Transformers-filmen någonsin, dock är det faktumet inte mycket värt.

Asteroid City
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Wes Anderson
Skådespelare Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Tom Hanks, Jeffrey Wright, Tilda Swinton, Edward Norton, Adrien Brody, Steve Carell, Matt Dillon, med flera

Wes Andersons senaste film är stjärnspäckad i dubbel bemärkelse. Rollistan består bland annat av Scarlett Johansson, Tilda Swinton, Edward Norton och Tom Hanks. Men filmen handlar även om stjärnor, bokstavligen talat.

Det är ett slags metanarrativ. Asteroid City är en pjäs inom en pjäs (rättare sagt en tv-pjäs) så att säga. Edward Norton spelar pjäsförfattaren som går igenom akterna inför den imponerande rollsättningen. Det är ett 50-tal präglat av atombombssprängningar. Augie (Jason Schwartzman) är en krigsfotograf tillika far till tre yngre flickor och en äldre son, vars smeknamn är Brainiac, som ska gå i rymdskola. Hans fru, barnens mamma, har precis gått bort och han handskas med det. Den ansträngda relationen till svärfadern, spelad av Tom Hanks, är också underhållande.

De befinner sig som sagt i Asteroid City för en slags rymdskola för smarta barn. Scarlett Johansson spelar den tragiska stjärnan (se, stjärnor igen!) Midge Campbell vars dotter också går i rymdskolan. Som vanligt lägger Wes Anderson står vikt vid estetik snarare än handling. Scenerna i den amerikanska öknen är snygga. Och den stilla humorn i symbios med metanarrativet och relationerna mellan de olika karaktärerna tar filmen förvånansvärt långt. Även om skratten var lågmälda var det länge sedan jag skrattade så ofta i biosalongen.

Normal
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2023
Regi Olivier Babinet

En hyllning till fantasin och rätten att vara den man är. En film om ordet ”normal” egentligen är en illusion.

En film som känns på djupet, gripande och berörande, om en tonårsflicka, Lucie, som bor med sin svårt MS-sjuka pappa Willam. Lucie var duktig i skolan fram tills att hon först förlorade sin mamma och sedan blev hennes pappa svårt sjuk. Hon är ett av barn i världen som tvingas bli förälder till sin förälder, som tvingas ta ansvar för att allt ska fungera. Hon måste dela medicin åt sin pappa, se till att de får mat och diska och städa. Ovanpå det blir hon mobbad i skolan, de andra barnen tycker att hon är annorlunda.

Lucie och hennes pappa är fattiga och bor på franska landsbygden. Inom fransk film idag finns många filmer som tar upp utsatta barns miljöer och situationer. Många av utspelas i förorter medan handlingen i denna istället utspelas i ett mindre samhälle och mer lantlig miljö.

I skolan blir hon vän med Etienne, som också är utsatt av de andra barnen. Alla tror att han är bög för att han är duktig sångare och duktig på att fixa kläder på olika sätt. Etienne själv hävdar att han inte är bög. Etienne visar sig vara en bra vän till Lucie. De två kan prata med varandra och förstå varandra.

Trots att Lucie egentligen redan har det alldeles för tufft och utmanande än en skolflicka borde ha det dyker ett hot upp som skrämmer henne. En socialarbetare ska komma på besök hem till dem för att se hur de har det. Lucie inser att om socialarbetaren förstår hur hon har det och hur sjuk pappan är kommer hon att placeras på ett ungdomshem, vilket hon inte alls vill. Tillsammans utarbetar Lucine och Etienne en plan för att få socialtjänsten att tro att hon och hennes pappa lever ett helt normalt liv.

Filmen är spännande berättad där vi får följa berättelsen delvis ut hennes dagbok där hon blandar verklighet med sina drömmar och fantasier. Det är rätt roligt emellanåt. Det gör att filmen delvis känns som en berättelse från en bok, fast på ett positivt sätt. Ibland kan filmer som bygger på en bok blir lite låsta i berättandet men här blir det befriande då fantasin får flyga fritt emellanåt.

Skådespelarna är väldigt bra, som ofta i franska filmer lyckas regissör och casting få skådespelare som känns äkta. Pappa William, spelas av Benoît Poelvoorde, är trovärdig liksom både Lucie (Justine Lacroix= och hennes vän Etienne (Joseph Rozé) och övriga roller. Ett plus är att karaktärerna inte är helt förutsägbara. Musikläraren ser ut som en skräckvision av lärare från gamla filmer men är rockmusik-entusiast. Däremot kan jag bli ledsen över att lärarkåren tycks vara så handfallen inför den mobbning som pågår mot både Lucien och Etienne. Tyvärr är det väl så det fortfarande kan vara på många håll. Det är mycket som behöver förbättras i skolornas miljöer.

En stark film med en hel del oväntade vändningar som det inte går att skaka av sig. En film som hänger kvar länge inom en.