Transformers Rise Of The Beasts
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Steven Caple Jr.
Transformers är i grund och botten inte komplicerat. Det är stora robotar som slåss mot ondskan i form av än större mekaniska monster, avsedda att sälja tonvis med leksaker för Hasbro. Man kan därför fråga sig varför filmadaptionerna sedan premiären 2007 har retat gallfeber på finsmakare och kritiker. Anledningen stavas Michael Bay. Att utpeka någon som filmvärldens motsvarighet till en av apokalypsens fyra ryttare må låta som hyperbol. Men Michael Bay har gång på gång gjort sig skyldig till att förnedra både sig själv och publiken genom enastående inkompetens och usel smak. Problemet är inte hans totala fascination att leka Dynamit Harry, och spränga allt i småbitar. Under detta bedövande smällande hittar vi toxisk maskulinitet av värsta sort och en kvinnosyn som inte ens går att kommentera. Transformers har varit Bays lekstuga och representerar det mesta som är fel med västvärlden. Bortom fascinationen för närbilder på kvinnliga kroppar i utmanande ställningar, valde Bay också att dränka filmerna i en lika motbjudande humor som inte kunde bry sig mindre om att blanda in lite rasism och groteska perversioner.
Genom fem filmer tilläts Bay plåga publiken med detta elände. Att försöka rädda denna nukleära härdsmälta skulle vara en utmaning för både Jesus och Stålmannen. Regissören Travis Knight gjorde i alla fall ett tappert försök med Bumblebee, en film som försökte hitta tillbaka till den ursprungliga animerade serien, där oskyldig äventyrlighet var kärnan inte dolda ambitioner att göra porrfilm.
Men inte ens en talang som Travis Knight har kunnat sudda bort stanken. När det nu blivit dags för nästa del i huvudsagan är det uppenbart att Michael Bays skugga inte går att slippa undan. Dock är det viktigt att poängtera att regissören Steven Caple Jr vill följa i Knights fotspår och göra Rise Of The Beasts mer lekfull och befriad från Bays vansinne. Tanken är att göra en film som är perfekt en lördagsmorgon för morgonpigga barn, redo att insupa fantastiska äventyr iklädda pyjamas. Berättelsen har inga hämningar vad gäller att presentera det mest simpla och lättförstådda av scenarion, rädda världen. Därefter tillförs ett sockersött budskap om familj och lojalitet, sedan får vi – givetvis, explosiv action som spränger bort allt med väggar och tak. Den här formulan må vara enkel men med tanke på det vedervärdiga arv filmserien bär med sig känns återgången till det banala och barnsliga uppfriskande. Problemet är bara att det saknas någon som helst tändning eller passion.
Där Travis Knight hade ambitioner och en otrolig målmedvetenhet verkar Steven Caple Jr mest benägen att klara sig helskinnad ur en produktion av den här skalan. Caple Jr har gjort filmer med en budget som knappt skulle räcka till att finansiera fikan till valfri Transformers-film. Han är överväldigad och osäker vad gäller att hantera specialeffekter och bullrig action.
Märkligt nog är inte heller de mer ’’dramatiska’’ sekvenserna särskilt väl genomförda. Förutom ett evigt ältande och tjatande om brödraskap är personregin genuint ihålig. I ren desperation väljer Caple Jr att tvångsmata publiken med gigantiska sockerbomber. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag sett något såhär olidligt sötsliskigt på film. Det leder också till att filmen får en helvetisk struktur där tempo uteblir. Åkturen är hysteriskt obekväm då hastighetsmätaren skjuter i toppen ena sekunden och tvärnitar i nästa. Mixen mellan action och platt patetik lyckas aldrig att gå ihop och filmens första tredjedel är många gånger mördande tråkig. Att vi slipper ’’magiska’’ förmågor som Shia LaBeouf, Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteley är i sig en välsignelse. De nya förmågorna Anthony Ramos och Dominique Fishback som nu axlar huvudrollerna må vara fantastiska vad gäller att öka representationen på film, men tyvärr är de långt ifrån så talangfulla som man skulle kunnat önska. Ramos i synnerhet är mer syntetisk och stel än valfri robot.
Viljan att göra det enkelt och barnvänligt går inte att racka ned på. Med tanke på vad Michael Bay utsatt unga som gamla fans för är detta mer givmilda och naiva handlag att föredra alla dagar i veckan. Men all form av finess och skaparglädje uteblir, skämten och försöken till häpnadsväckande spektakel genomförs med ett ansträngt leende på läpparna som är lika genuint som ett vallöfte årgång 2022. Det finns ingen genuin glädje som skänker explosionerna och de bombastiska slagsmålen någon som helst gnista.
Det är också allt mer tydligt att serien börjat tappa relevans, inte bara för publiken utan även för filmbolaget Paramount, detta märks framförallt i avsevärt sämre specialeffekter. Trots tidigare filmers rekordlåga kvalité vad gäller berättande och allmän anständighet, har effekterna alltid var banbrytande och av högsta kvalitet. Denna gång känns de genuint åldrade och långt ifrån imponerande. Det kan ha att göra med Caple Jr:s ovana med digitala effekter i denna utsträckning, men för att vara en sommarfilm känns Rise Of The Beasts som ett plastigt halvfabrikat jämte konkurrensen.
Resan tillbaka till ljuset visar sig vara lång, frågan är om Transformers någonsin kommer att nå dit. Att Caple Jr försöker att följa i Travis Knights fotspår och återställa någon sorts heder till detta toxiska träsk är beundransvärt, men frågan är om det hela inte är bortom all form av räddning? Det kan i alla fall konstateras att detta – om vi räknar bort Bumblebee, är den bästa Transformers-filmen någonsin, dock är det faktumet inte mycket värt.