• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: By Any Means – över förväntan

7 september, 2026 by Rosemari Södergren

By Any Means

By Any Means
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 september 2026
Regi Elegance Bratton

I rafflande thriller som utspelas under 1960-talets Mississippi mitt under en våldsam kamp för svartas rättigheter. Den amerikanska staten uppmanar alla att underlätta för svarta att registret sig för att kunna rösta men i Mississippi råder ingen jämlikhet. Ku Klux Klan hade stor makt och det var tillåtet att förbjuda svarta att gå in i butiker med mera. Filmen bygger på verkliga händelser som både svåra att tro på och extremt våldsamma. Den svarte frihetskämpen och medborgarrättsledaren Vernon Dahmer (spelas av Giancarlo Esposito) mördas och FBI anlitar en yrkesmördare för maffian för att hitta mördarna. Det låter så konstruerat att det är svårt att tro på men lär vara vad som hänt i verkligheten.

Mark Wahlberg spelar maffiatorpeden Greg Scarpa, som på sextiotalet uppges ha anlitats av FBI på grund av sin kännedom om den undre världen. I filmen måste han samarbetar han med en ung specialagent (Yahya Abdul-Mateen II) för att hitta de ansvariga för mord

En ung FBI-agent (Yahya Abdul-Mateen II) sänds ut i 1960-talets Mississippi för att utreda en våg av brutala mord riktade mot medborgarrättsledare. När han tvingas samarbeta med den ökände maffiatorpeden Greg Scarpa (Mark Wahlberg) börjar gränsen mellan rättvisa och brutal hämndlystnad snart suddas ut.

I filmen samarbetar han med Wayne Strider (spelas av (Yahya Abdul-Mateen II)) som är en ung svart specialagent hos FBI. De ska tillsammans hitta mördarna. Det blir två slags metoder som möts. Scarpa står för att tortera, hota och till och med döda om det behövs för att få vittnen och misstänkta att avslöja sådant som gör att de kan gripa de ansvariga för mordet. Strider å sin sida vill göra allt korrekt enligt lagboken.

I eftertexterna till filmen berättas att Scarpa, kallat Liemannen, var en yrkesmördare för den New York-baserade Colombo-klanen och han ska återkommande tagit uppdrag för FRI. I gengäld kan man förmoda att FBI ofta kunde titta åt ett annat håll när det gällde Scarpas brottsliga handlingar.

Mark Wahlberg har under senare år mer och mer blivit en varningsflagga för mig. Är han med så är det en film som inte intresserar mig, ofta är det en väldigt förutsägbar film. Nu blev jag positivt överraskad, trots allt. Jag satt som klistrad framför filmen. Visserligen var mycket förutsägbart eftersom den bygger på verkliga händelser och utvecklingen mellan de två huvudkarakterna känns som något som skildrats många gånger på film. Men trots det var det aldrig långtråkigt. Tvärtom var filmen engagerande. Samtidigt är det sorgligt att tänka på att det inte var så länge sedan som delar av USA var fruktansvärt diskriminerande gentemot svarta.

En film vars sensmoral är svår att ta till sig. Att våld är enda lösningen när förtryckarna är redo att ta till vilket våld som helst för att upprätthålla orättvisor och terror. Handlingen och miljön utspelades under 1960-talet men filmens innehåll är på sätt och vis mer aktuell än på länge med tanke på hur utvecklingen går i västvärlden där högerextremism går framåt.

Mark Wahlberg är inte någon av mina favoritskådespelare och han är ofta med i filmer som inte alls intresserad mig men han har också en del fina meriter. Han är ju Oscar- och Golden Globe-nominerad för bästa biroll i The Departed, och har även en Golden Globe-nominering för sin insats i The Fighter. Hans motspelare i By And Means, Yahya Abdul-Mateen II, vann en Emmy för sin insats i serien Watchmen och har huvudrollen i serierna Wonder Man och Man on Fire. Han spelar David Kane/Black Manta i Aquaman-filmerna och Morpheus i The Matrix Resurrections, och sågs som Black Panter-grundaren Bobby Seale i The Trial of the Chicago 7.

By Any Means var för mig bättre än jag hade väntat mig. Den är spännande trots att den bygger på faktiska skeenden och både Mark Wahlberg och Yahya Abdul-Mateen II är bra i sina roller. Den är berörande och upprörande då den visar vad ont människor kan göra mot andra människor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkrktik, Filmrecension, Mark Wahlberg

Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

6 september, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension The Rivals of Amziah King

The Rivals of Amziah King
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2026
Manus och regi Andrew Patterson

Amziah King, mästerligt spelad av den alltid lika charmiga och karismatiska Matthew McConaughey, spelar musik med sina vänner på parkeringen till snabbmatstället där han bjuder sitt band på maten och alla där känner dem redan. Det etableras snabbt att det är en liten småstad – om ens det – där alla känner alla. Musiken och gemenskapen är vad som binder dem samman och när de inte spelar musik för de restauranganställda spelar de också hemma hos sig själva eller på knytkalas som också är en viktig del av den amerikanska småstaden. De blir country till western-känslan som snabbt infinner sig. Det är ett starkt avbrott mot regissörens tidigare debutfilm The Vast of Night från 2019 som var mer av en skräck-sci-fi med retrodoftande känsla. Efter alla år av frånvaro från scenen har Andrew här gjort en stark comeback med en betydligt bättre skriven, regisserad och ihopsnickrad stycke om människors gemenskap, vänskap och behjälplighet även när det kanske inte går som bäst för oss. I motvind testas allt på allvar.

Hur allt fortskrider och utvecklar sig är väldigt intressant, där det snarare än flera scener på följd bara så känns det mer som händelser helt orelaterade till varandra avlöser varandra ungefär som de sprintade på stafett och pinnen bara avlöses till nästa del. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart. Tvärtom är det lika kaotiskt och osammanhängande som livet självt kan kännas ibland. Vilket gör att tempot och de olika delarna ändå håller ihop och skapar nya vägar framåt istället för att kännas speciellt skriptade. Det ena leder till det andra och gamla bekantskaper skapar nya vägar och möjligheter som gör att karusellen fortsätter snurra. Precis som i livet självt.

Precis som titeln antyder handlar tyvärr inte allt om vänskaper och hur alla är behjälpliga mot Amziah utan en undersökning av stulen honung skapar en absurd händelseföljd som är lika komisk som allvarlig – på flera plan. Men de olika stigarna tas och det grävs djupare i allvaret och de som på kriminellt vis försöker få Amziah ned på knä och finansiell avgrund. Lyckligtvis får han hjälp av Kateri, spelad av Angelina LookingGlass, som hjälper honom gräva och undersöka på ett sätt som sätter själva poliskåren på skam då hon mycket snabbare och effektivare gräver fram och tar reda på vad som faktiskt hänt – och såväl som varför som av vem och vilka. Kanske är hennes urvåningsbakgrund till hjälp i hennes jakt på svar och rättvisa. Men hon är inte en avskild ö hon heller utan tar hjälp av några goda personer som ändå har ett kriminellt förflutet men inte låtit det definiera och stämpla dem i något slags slutgiltig dom över vilka de är som människor.

De olika vägarna som tas är ofta roliga, sammansvetsande men ibland också lika sorgliga som oförutsägbara och väldigt överraskande. På gott och ont. Modiga beslut tas i manusförfattande och regi vilket lyfter filmen oerhört. De cementerar också känslan av att livet är lika gåtfullt som hjärtskärande på så många olika vis. Ibland vackert, ibland bara sorgligt. Ibland kanske både och.

Men det finns också en skönhet i att trots allt så slutar aldrig Kateri med sitt uppdrag att göra rätt för Amziah och trots alla motgångar viker hon sig aldrig eller ger upp. Ett testamente av mänsklig stolthet och ärade av givna löften. Och vikten att aldrig ge upp, hur svårt och tufft det än må bli.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

3 september, 2026 by Rosemari Södergren

De levande döda i Rojava

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: För döva öron – nyanserat, personligt, autentiskt, levande

3 september, 2026 by Ulf Olsson

För döva öron - nyanserat, personligt, autentiskt, levande

För döva öron
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Eva Libertad
I rollerna Miriam Garlo som Angela, Álvaro Cervantes som hennes man Hector.

Filmen handlar om Angela som är icke-hörande och hennes hörande man Hector. Hon föddes som hörande men hörseln försvann redan i tidiga år. Relationen mellan Angela och Hector är mycket kärleksfull, särskilt som Hector behärskar teckenspråket i det närmaste perfekt och att Angela är bra på att läsa människors läppar. Även hennes närmaste släktingar behärskar teckenspråket. Hon umgås ofta med en grupp icke-hörande vänner, en grupp som fungerar som en fristad för henne. Här kan hon leva ut hela sin potential. Men samtidigt för hon en ständig kamp för att möta alla utmaningar som hon ställs inför i de hörandes samhälle. När hon blir gravid blandas glädjen med en malande oro, kommer barnet bli hörande eller icke-hörande. Det finns skäl till oro eftersom Angelas dövhet är medfödd och för att åtminstone två nära släktingar har varit döva. Därför drar sig Angela för att berätta för sina föräldrar att hon är med barn. När de så småningom får veta det så har åtminstone mamman först svårt att glädjas åt graviditeten, innan hon till slut i glädje gratulerar Angela och Hector. Av Angelas kroppsspråk kan man ana att hon tar föräldrarnas avvaktande hållning personligt, som ett ifrågasättande av henne själv, trots att också hon oroar sig för hur det kommer att bli för barnet.

Förlossningen blir en utmaning för Angela eftersom hon får svårt att följa med i allt som händer omkring henne. Direkt efter förlossningen är det inte möjligt att fastställa om dottern Ona är hörande eller icke-hörande. Men en undersökning några månader senare visa att dottern definitivt är ett hörande barn. Dotterns födsel förändra samspelet i familjen på ett påtagligt sätt och ställer också Angela inför nya utmaningar i det sociala livet. Angela kämpar för att försöka hitta sin roll som förälder i en värld som inte är anpassad för icke-hörande personer. Hon känner sig mer och mer utanför och beroende av att Hector tolkar samtalen i sociala situationer, vilket han ofta glömmer eller helt enkelt inte hinner med när alla pratar i munnen på varandra. Hon börjar känna sig utanför också i relationen till dotterns utveckling. Det utlöser en kris i relationen till Hector. Hon tycker att Hector tar över allt som har med dottern att göra och att dotterns språkutveckling enbart handlar om det verbala och att teckenspråket hamnar i skymundan. Det slutar i ett våldsamt gräl där de anklagar varandra för än det en och än det andra. Grälet slutar med att Angela flyr till sina icke-hörande vänner, sin fristad. När hon till slut återvänder hem firar förskola dottern Onas födelsedag. En situation som trots att den på ett påtagligt sätt illustrerar Angelas känslor av utanförskap erbjuder familjen en möjlighet att börja fungera igen.

För döva öron utgår från regissören Libertads relation till sin egen icke-hörande syster Miriam Garlo som har huvudrollen som Angela i filmen. Det gör att filmen på ett nyanserat, personligt, autentiskt, levande och närgånget sätt skildrar hur det kan vara att leva som icke-hörande i de hörandes världen, en värld som bygger på ljud i alla dess former såsom samtal, musik, fågelkvitter och vindens susande. Allt detta illustreras på ett ljudtekniskt sätt i filmen. Både Miriam Garlo och Álvaro Cervantes är strålande i sina roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Marsupilami

27 augusti, 2026 by Elis Holmström

Marsupilami

Marsupilami
Betyg 1
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Philippe Lacheau

Det finns bottenlöst usla filmer, sedan finns det ambitiösa och välmenande projekt som trots en vilja av stål faller platt, sedan finns Marsupilami…

Tillfällena då normala parametrar suddas ut för att beskriva samt avråda från en film förkommer sällan. Men ibland då filmskapare väljer – att likt Odysseus åka rakt ned i helvetet/Hades börjar de ordinarie mätverktygen fallera. Vad som utspelar sig i osannolikt outhärdliga 100 minuter går många gånger inte att beskriva utan att nyttja alltför grova förolämpningar eller stöta sig med läsare då det kommer till att beskriva innehållet. Filmens anskrämliga färgpalett kan dock indikera vad som gått fel. Nog för att barnfilmer gärna nyttjar sig av pastellfärger och en nästintill överdriven mättnad för att skapa en gladlynt och trivsam stämning. Här tas dock den visuella överdriften till en sådan nivå att filmen borde förses med varningsskyltar för potentiellt illamående då den horribla gulton som dränker filmen drar tankarna till horribla badrum som inte vårdats på årtionden. Det hela liknar snart någon sorts hysterisk hallucination orsakade av minst sagt icke lagliga preparat, vars användande under produktionen inte skulle förvåna med tanke på vad vi tvingas bevittna.

Ett hiskeligt fult utseende är dock inte nog för att skicka en film till bottnen av oceanen, för det krävs nästan hämningslös inkompetens. Otursamt nog för oss alla har Marsupilami även ett överskott av denna olat. Philippe Lacheau som gör dubbla – samt usla, roller som regissör och skådespelare verkar tro att biopubliken 2026 inte längre har korttidsminne. Det är den enda rimliga förklaringen till varför dass-humor och identiska slapstick-skämt återkommer gång på gång, ibland inom loppet av sekunder. Även om detta – initialt, skapar måttliga skrock blir de snart lika välkomna som en permanent huligantuta. Tyvärr har Lacheau inte valt att anamma ord som moderation, måttlighet eller sunt förnuft till filmens vokabulär. Genuin dynga trycks ned publikens hals. Det är alltifrån allmän idioti till sexskämt som lär ge föräldrar huvudbry då det är av sådan absurt ekivok karaktär att barn lär lämna biografen både förvånande och skräckslagna.

Som om inte travestin vore komplett så serveras även specialeffekter som får nackhåren att resa sig, av helt fel anledning. I en tid då AI-paranoia råder är detta det värsta exemplet på kolossalt usla effekter utan tillstymmelse till omtanke eller passion, den fiktiva gula apan ser ut som ett monstruöst mjukisdjur vars lemmar kontrolleras av en marionettförare med rekordhögt promille i sig. Galleriet av horribla digitala kreatur stannar dock inte där utan en mardrömslik piraya lär också hemsöka samtliga tittare.

På slutet spårar dock tåget ur totalt och allt blir en kavalkad av komplett galenskap. Då sprängs det in urusla filmreferenser, skrattretande biljakter, actionscener, ölmagar, halvnakna fotomodeller, rumpor och…. Nej, någonstans där tar allting slut, både för filmen som ett kulturellt medium och folkhälsan. Marsupilami är den sortens film vars utomordentliga idioti och okunskap tar den rakt in i den unika ställning att vara så usel att det faktiskt skapas ett underhållningsvärde i den totalt ofrivilliga clownshowen. Dock är det en alltför klen tröst med tanke på den terror som utspelar sig under vansinniga 100 minuter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in