Filmrecension

Myrornas herre
Betyg 4
Svensk premiär 18 augusti 2023
Regi Gianni Amelio

Ett drama som berör

I Italien grips poeten och dramatikern Aldo Braibanti 1968 för förförelse av unga pojkar.
Enligt en lag sedan fascismens tid är homosexuella aktiviteter kriminella. Han fängslas och döms till fängelse i flera år för förförelse. Men det värsta straffet får hans unga beundrare Ettore som av sin familj tvingas till terapi med elchocker för att bota sin homosexualitet. Något som förstör denna unga vackra man för hela livet.

I ett samhälle ännu präglat av fascismens ideal om karlakarlar erkänns inte att bögar finns. Därför är försvarets av Braibanti svagt i rättssamhället. Endast en journalist skriver till hans försvar.

Ett drama som berör med en kombination av italiensk intensitet och antikt drama.
Filmen visar att ett samhällssystem förändras men att det tar tid innan de som har makten ändras. I människors hjärnor finns värderingarna kvar.

Jag tycker mycket om den här filmen med sina starka känslor och sin suggestiva musik.
Musiken är komponerad av Nicola Piovani. Den här filmen känns som ett verkligt drama och håller intresset kvar genom hela filmen trots sin längd. En historia som berör både på kollektiv och personlig nivå. En fråga som tyvärr ännu är allt för aktuell i många länder världen runt.

Book Club: The next charter
Betyg 2
Svensk premiär 18 augusti 2023
Regi Bill Holderman

När de fyra vännerna Diane, Vivian, Carol och. Sharon bestämmer sig för att resa till Italien tillsammans är det mycket tvekan först. Men livet går snabbt och de har en bra anledning. Vivian ska gifta sig och de vill fira en riktig möhippa. Det blir en resa till Rom som leder vidare till Venedig och slutligen Toscana. Att de alla är olika stärker deras gemenskap och de har varit vänner sedan 20-årsåldern. Mycket händer på resan
men det här är kvinnor som fixar det mesta. Dessutom har de alla ekonomiska resurser att förlita sig på.

De här kvinnorna är som att se Sex in the city gänget 30 år senare. Livet har blivit lite tommare och åren har gått. Men man håller sig i form och vårdar sig. Skämten är desamma och intressena. Allt är glättigt och det är verkligen en komedi. Inget
kan göra någon sorgsen. Visst är kvinnornas repliker träffande och roande men det är bara yta. En komedi för att roa men rollerna är för stereotypa. Äldre kvinnor formade av livet och med massor av erfarenheter har säkert mer att erbjuda än fåniga skämt av collegetyp. Och inte ens för att man är äldre är livet som en resa i Barbiestil. Även om vyerna här är otroligt vackra.

Det är slöseri på bra skådespelare som Diana Keaton, Jane Fonda, Candice Bergen
och Mary Steenburgen. Med ett bättre manus kunde de ha gjort en mycket roligare film. För ljusglimtarna finns och äldre skådespelare behövs på vita duken. Komedi är roligast när den har verklighetsanknytning och då handlar det inte bara om fåniga sexskämt.

Blue Beetle
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Angel Manuel Soto

Warner Brothers och DC har haft ett tufft år. Shazam: Fury Of The Gods och The Flash slutade i ekonomisk härdsmälta. Om det inte hade varit för det faktum att den nya studiochefen för DC – regissören James Gunn, har lovat att starta om det hela med nya krafttag, hade gravstenen behövt ristas illa kvickt. Trots att DC – de senaste åren, och med få undantag, bjudit på filmer som är lika angenäma som doften av surströmming har jag ändå fått oväntat mycket utdelning vad gäller underhållning från både Fury Of The Gods och The Flash. Därför fanns det – kanske, en mikroskopisk möjlighet att Blue Beetle skulle kunna överraska. Att det åtminstone inte skulle vara ett vandrande skämt.

Utgångspunkten är det sannerligen inget fel på, vi har att göra med en relativt okänd hjältefigur som få – bortsett från de mest inbitna, känner till, något som ger filmskaparna latitud att forma projektet då få förväntningar existerar. Filmens ensemble består i huvudsak av mexikanska och sydamerikanska aktörer och karaktärer. Möjligheterna att utforska den latinamerikanska kulturen, visa upp den i en massiv kommersiell film, skapar förhoppningar om ett Black Panther-moment, där den afrikanska kulturen kopplade ett järngrepp om hela världen. Just serietidningsfilmer har haft en oväntad kraft att introducera den västerländska publiken till andra kulturer och folkgrupper, se bara till den superba Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings som lyckades diskutera integration och acklimatisering för immigranter i en kort – men vass, sekvens. Därför är startbanan tömd och Blue Beetle kan lyfta, tyvärr slutar allting i en tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch.

Tanken är att Blue Beetle skall vara ungdomlig, befriad från pretentioner och samtidigt värma själen. Målet är att skapa en sorts mix mellan den postmoderna uppkäftigheten från Guardians Of The Galaxy och lekfullheten från Into The Spider-Verse. Tyvärr är detta helt omöjligt då utförandet är makabert ruttet. Det sägs att de bästa artister inspireras av det bästa, de sämsta stjäl. För regissören Angel Manuel Soto är det fråga om ren och skär plagiering vad gäller tematik, dramatik, dialog och stämning. Soto har stirrat sig blind på jättar och supersuccér som den nämnda Spider-Verse men också den första och – numera klassiska, Iron Man-filmen. Tyvärr lyckas han inte kanalisera eller tolka dessa kolosser på ett inspirerat sätt, det hela blir – på rekordtid, till en av de mest patetiska imitationer som skådats. Flera gånger är det så pass löjeväckande att det kan jämställas med de obeskrivligt dåliga filmer som produceras av filmstudion Asylum vilken pumpar ut skandalöst skamlösa filmer med ’’innovativa’’ titlar som Snakes On A Train eller Transmorphers.

Inte en enda beståndsdel i Blue Beetle är det minsta genuin eller originell. Vart man än tittar är det fråga om det mest tragiska av efterapningar, oavsett om det gäller action-koreografin eller dramaturgin. Att ogenerat stjäla kan dock vara ursäktat om stölden försäkrar om en hög lägsta nivå. Men – givetvis, är inte ens detta möjligt att uppnå. Istället är detta lika erbarmligt som då tondöva individer bestämmer sig för att ge sig på att sjunga Frank Sinatra eller Jussi Björling, det skär i hjärtat, hjärnan och hela själen. Vad som än presenteras förvandlas det till något hemskt, framförallt är försöken till humor bortom all beskrivning.

Specialeffekterna hade varit fullkomligt magnifika, om vi befunnit oss i en era då varken mobiltelefoner eller färg-tv existerade. Men det värsta är den totalt spolierade möjligheten att visa upp den latinamerikanska kulturen. Flera gånger om känns karaktärerna och flera skeenden som rena skämt, familjedynamiken som skall vara filmens emotionella ankare är som bäst pinsam och som värst häpnadsväckande platt och karikatyrartad. Inte sedan Fast X har ordet familj förekommit såhär ofta i dialogen men den familjära känslan är totalt frånvarande. Vad vi istället får är karaktärer som trycker i sig tacos i varannan sekvens, i tron om att det skall öka autenticiteten. Till och med den svenska taco-fredagen känns som en stadsvandring i Tijuana i jämförelse med det som visas upp här.

Men det som får giljotinen att falla är då det uppenbaras att den titulära hjälten är lika intressant, häftig och imponerande som en golvbrunn. Förutom att huvudrollsinnehavaren Xolo Maridueña lyckas injicera ett mått av sympati genom sin avslappnade framtoning, är huvudpersonen Jaime Reyes en av de mest patetiska personer som skådats. Skillnaden att vara sårbar och en fullkomlig ynkrygg borde vara uppenbar, men i och med idiotiskt konstruerade narrativa scenarion framstår Reyes som en vettskrämd katt som genom sin totala brist på handlingsförmåga sätter sig själv i klistret gång på gång. Fantastiska patos från de bästa av superhjälte-sagor skjuts i huvudet och vad som återstår är ren patetik som tvingar publiken att skrika i panik. Allt detta kulminerar givetvis i att filmen återgår till de sämsta av Zack Snyder-trender där vi får en menlös – och mördande lång, actionscen som utspelar sig i totalt mörker.

I en nyss publicerad intervju med Angel Manuel Soto talade han om att ensemblen förtjänade en eloge för att de bojkottade filmens premiär, i och med den pågående skådespelarstrejken. Jag skulle snarare säga att det handlar om ett mått av nåd i tragedin då ingen kan vilja associeras med detta.

Cobweb
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi: Samuel Bodin

Man skall aldrig ta ut segern i förskott, men under majoriteten av speltiden för Cobweb verkar allting vara på väg in i mål. Det enda som krävs är att trilla över målsnöret, mer än så behövs inte. Under långa stunder är Cobweb genuint imponerande som skräckfilm. Det implementeras oväntat kraftfull psykologisk skräck där ett mycket giftigt förhållande mellan föräldrar och barn blir till en genuin pärs för publiken. Att inkludera barn i skräckfilmer är lika klassiskt som lingon och köttbullar, men då det implementeras i denna obehagliga kontext blir skräcken mer än bara en väntan på blod eller en gast som hoppar fram bakom garderoben.

Det dominanta och överlägsna maktförhållandet gällande föräldrar i förhållande till barn blir otroligt påträngande för publiken. I kombination med mer traditionella skräckelement – iskallt foto samt en gotisk och klaustrofobisk miljö, skapas en vardagsskräck som får publiken att sitta på nålar. Regissören Samuel Bodin må vara en långfilmsdebutant men han har en fantastisk färdighet för det visuella. Han använder en rad olika kameraåkningar som får ett ordinärt förortshus att framstå som en mörk fängelsehåla. Den visuella inspirationen från Ari Asters Hereditary är uppenbar, det känns många gånger som en ypperlig mix av den mer konstnärliga skräck som Aster bjöd på och den mer lättuggade sorten.

Spänningen är så pass kraftfull och medryckande att det går att förlåta att personregin – som bäst, är medelmåttig. Antony Starr må inte vara utrustad med sitt blonda hjältehår från TV-serien The Boys, men insatsen som den psykotiska Homelander och denna mentalt instabila fadersfigur är svår att se skillnad på. Ännu en gång är det fråga om en tvättäkta sociopat som på bästa vis försöker maskera sina psykotiska tendenser. Det är båda förutsägbart och monotont vad Starrs insats anbelangar. Lizzy Caplan i rollen som frun i huset klarar sig än sämre. Caplan bjussar på en förkastlig rolltolkning som helt misslyckas med att presentera något som kan uppfattas som genuin psykologisk ohälsa. Till skillnad mot Rob Savages The Boogyeman är det svårt att överhuvudtaget uppfatta någon av personerna som det minsta trovärdiga eller intressanta. Därför är det en sann bedrift att det ändå går att göra publiken olidligt obekväm då det vankas skräck. Det är ett så pass imponerande handlag för terror att en – på pappret, ointressant drömsekvens blir till en av de mest obehagliga stunder jag upplevt på en biograf på väldigt länge. Det är svårt att se hur det hela inte skulle kunna landa i stabilt betyg, vad kan egentligen gå fel?

Svaret på den fråga är lika enkelt som det är exakt, precis allt. För någonstans mot filmens sista akt så bestämmer sig Samuel Bodin för att sluta göra skräckfilm. Istället sätter han på sig höghatt och blir till tidernas sämsta cirkusdirektör. Sedan skickas det in en armé av clowner med skor lika långa som straffregistret för samtliga insydda på Kumlaanstalten. Det är svårt att inte fråga sig om Bodin bytts ut mot en annan regissör, för det som utspelar sig i filmens sista akt känns lika sammanhängande som ett tal av Donald Trump. Den stilfulla skräcken som orsakade rysningar byts nu ut mot de sämsta skräckklyschor som skådats och blodet forsar som om en gigantisk artär just hade punkteras.

Från att ha varit gastkramande blir den här sektionen en pina. När allt väl är klart har precis allting besudlats. Att drastiskt sänka betyget till följd av ett snedsteg är sannerligen inte seriöst eller det minsta tillfredställande. Flera filmer med allvarliga brister har ändå kunnat gå helskinnat i mål då helhetsupplevelsen består, i de flesta fall är ett fåtal brister inte tillräckliga för att underminera det övriga fundamentet. Men Cobweb fullkomligt imploderar och tillintetgör alla chanser att inte lämna en gräslig eftersmak i munnen. Detta är ett praktexempel på konsten att sumpa precis allt, gratulerar.

The Society of the Spectacle
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson

Byggd på marxistisk grund och egen samhällssyn skrev situationisten Guy Debord 1967 bokenLa société du spectacle som hoppades bli en grogrund för revolution men mest blev ett debakel inom konst- och andra intellektuella kretsar. Trots att den kanske aldrig blev det förväntade sprängstoftet för ett nytt samhälle har den heller inte helt glömts bort eller fallit ur samhällsdebatten helt och hållet. Såhär 50 år senare är den tvärtom fortfarande aktuell och skapar fortfarande grund för tanke och debatt.

Delar av texten har här lyfts ut för att tillsammans med intervjuer och annat videomaterial kontextualiseras med såväl historia över konströrelsen situationisterna som mer modern tid och sociala medier så det visas praktiskt hur texten har rötter både i dåtid och nutid. Dock kunde det pratats lite mer om det brinnande 60-talet och alla de uppror som blomstrade då i framförallt Paris – men å andra sidan kanske regissörerna kände att det redan pratats gott om. Det är i vilket fall ingen jättestor bit som fattats utan hade bara get mer kött på benen med tanke på hur det kunde klargöra vilken omvärldssituation texten och idéerna växte fram ur.

Bilder. Allt billigare systemkameror under 2000-talets början och framåt gav ökad tillgänglighet för så kallade vanliga människor att själva ta bilder. Allt bättre och lättillgängligare mobilkameror har än mer tillgängliggjort och demokratiserat bildflödet ytterligare. Att visa hur bildflödet inte bara exponerar oss för varandra, utan även reklam för inte alltid så tydliga avsändare och även skönhetsideal som inte alltid är varken hälsosamma eller ens minsta realistiskt. Appar som förminskar näsor eller förstorar läppar visar inte vilka vi är utan vilka vi tror vi vill vara. Och osunda skönhetsideal leder till plastikoperationer istället för att vi lär oss acceptera oss själva och varandra. Lyfta upp istället för att kritisera. Men inte bara negativa aspeker lyfts fram. En person som intervjuas berättar att hon lärt sig danssteg och knep att ta till i sängkammaren också.

Största problemet med filmen är nog hur lättvindig den är. Det är lätt att skratta åt olika personer i filmen men det känns också mest som lösryckta meningar ur boken inte blir mer än utrop som vilken ung vänstrare som helst kommer med. Det är lätt att hävda att kapitalism är dåligt, att vi borde konsumera mindre och mer medvetet, men när väl intervjun börjar hetta till och kommer till slutsatsen att allt ansvar aldrig kan ligga på den enskilda individen tar filmen också slut. Regissörerna sa efter filmen att de vill att filmen ska kunna ligga till grund för vidare diskussion, vilket visserligen är bra, men då efterföljande samtal mest handlade om hur bra de tyckte filmen var och att de höll med om budskapet så blev det aldrig riktig diskussion utan bara beröm. Men det pratas aldrig om, varken i publiken eller i filmen, om hur vi istället för att klaga på någon som köper nya kläder för att de verkligen behöver det kan behöva ställa företag som massproducerar kläder vars största andel hamnar i utländska vatten och/eller stränder. Kritiken blir så ytlig och fylld av plattityder att avsaknaden av lösningar, eller ens förslag till dem, ekar högt.

Detta är problemet med mesta moderna filmer som försöker angripa kapitalismen och samhällsordningen i stort. Det skriks högt om att det är dåligt och det behövs förändring. Alla jublar. Alla håller med. Men det har redan sagts flertalet gånger, och att samtalet inte kommit längre på 50 år är kanske det allra största problemet. Att konstatera är en sak, men att konstruktivt diskutera fram nya lösningar och reella och hållbara lösningar någonting helt annat. Vilket moderna filmare mer än en gång bevisat. Så hoppet ligger kanske snarare i en ny kollektiv konstnärer återigen vågar drömma om någonting annat, någonting nytt, istället. För oss alla.