Blue Beetle
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 augusti 2023
Regi Angel Manuel Soto
Warner Brothers och DC har haft ett tufft år. Shazam: Fury Of The Gods och The Flash slutade i ekonomisk härdsmälta. Om det inte hade varit för det faktum att den nya studiochefen för DC – regissören James Gunn, har lovat att starta om det hela med nya krafttag, hade gravstenen behövt ristas illa kvickt. Trots att DC – de senaste åren, och med få undantag, bjudit på filmer som är lika angenäma som doften av surströmming har jag ändå fått oväntat mycket utdelning vad gäller underhållning från både Fury Of The Gods och The Flash. Därför fanns det – kanske, en mikroskopisk möjlighet att Blue Beetle skulle kunna överraska. Att det åtminstone inte skulle vara ett vandrande skämt.
Utgångspunkten är det sannerligen inget fel på, vi har att göra med en relativt okänd hjältefigur som få – bortsett från de mest inbitna, känner till, något som ger filmskaparna latitud att forma projektet då få förväntningar existerar. Filmens ensemble består i huvudsak av mexikanska och sydamerikanska aktörer och karaktärer. Möjligheterna att utforska den latinamerikanska kulturen, visa upp den i en massiv kommersiell film, skapar förhoppningar om ett Black Panther-moment, där den afrikanska kulturen kopplade ett järngrepp om hela världen. Just serietidningsfilmer har haft en oväntad kraft att introducera den västerländska publiken till andra kulturer och folkgrupper, se bara till den superba Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings som lyckades diskutera integration och acklimatisering för immigranter i en kort – men vass, sekvens. Därför är startbanan tömd och Blue Beetle kan lyfta, tyvärr slutar allting i en tragisk, skrattretande och hopplös kalkonkrasch.
Tanken är att Blue Beetle skall vara ungdomlig, befriad från pretentioner och samtidigt värma själen. Målet är att skapa en sorts mix mellan den postmoderna uppkäftigheten från Guardians Of The Galaxy och lekfullheten från Into The Spider-Verse. Tyvärr är detta helt omöjligt då utförandet är makabert ruttet. Det sägs att de bästa artister inspireras av det bästa, de sämsta stjäl. För regissören Angel Manuel Soto är det fråga om ren och skär plagiering vad gäller tematik, dramatik, dialog och stämning. Soto har stirrat sig blind på jättar och supersuccér som den nämnda Spider-Verse men också den första och – numera klassiska, Iron Man-filmen. Tyvärr lyckas han inte kanalisera eller tolka dessa kolosser på ett inspirerat sätt, det hela blir – på rekordtid, till en av de mest patetiska imitationer som skådats. Flera gånger är det så pass löjeväckande att det kan jämställas med de obeskrivligt dåliga filmer som produceras av filmstudion Asylum vilken pumpar ut skandalöst skamlösa filmer med ’’innovativa’’ titlar som Snakes On A Train eller Transmorphers.
Inte en enda beståndsdel i Blue Beetle är det minsta genuin eller originell. Vart man än tittar är det fråga om det mest tragiska av efterapningar, oavsett om det gäller action-koreografin eller dramaturgin. Att ogenerat stjäla kan dock vara ursäktat om stölden försäkrar om en hög lägsta nivå. Men – givetvis, är inte ens detta möjligt att uppnå. Istället är detta lika erbarmligt som då tondöva individer bestämmer sig för att ge sig på att sjunga Frank Sinatra eller Jussi Björling, det skär i hjärtat, hjärnan och hela själen. Vad som än presenteras förvandlas det till något hemskt, framförallt är försöken till humor bortom all beskrivning.
Specialeffekterna hade varit fullkomligt magnifika, om vi befunnit oss i en era då varken mobiltelefoner eller färg-tv existerade. Men det värsta är den totalt spolierade möjligheten att visa upp den latinamerikanska kulturen. Flera gånger om känns karaktärerna och flera skeenden som rena skämt, familjedynamiken som skall vara filmens emotionella ankare är som bäst pinsam och som värst häpnadsväckande platt och karikatyrartad. Inte sedan Fast X har ordet familj förekommit såhär ofta i dialogen men den familjära känslan är totalt frånvarande. Vad vi istället får är karaktärer som trycker i sig tacos i varannan sekvens, i tron om att det skall öka autenticiteten. Till och med den svenska taco-fredagen känns som en stadsvandring i Tijuana i jämförelse med det som visas upp här.
Men det som får giljotinen att falla är då det uppenbaras att den titulära hjälten är lika intressant, häftig och imponerande som en golvbrunn. Förutom att huvudrollsinnehavaren Xolo Maridueña lyckas injicera ett mått av sympati genom sin avslappnade framtoning, är huvudpersonen Jaime Reyes en av de mest patetiska personer som skådats. Skillnaden att vara sårbar och en fullkomlig ynkrygg borde vara uppenbar, men i och med idiotiskt konstruerade narrativa scenarion framstår Reyes som en vettskrämd katt som genom sin totala brist på handlingsförmåga sätter sig själv i klistret gång på gång. Fantastiska patos från de bästa av superhjälte-sagor skjuts i huvudet och vad som återstår är ren patetik som tvingar publiken att skrika i panik. Allt detta kulminerar givetvis i att filmen återgår till de sämsta av Zack Snyder-trender där vi får en menlös – och mördande lång, actionscen som utspelar sig i totalt mörker.
I en nyss publicerad intervju med Angel Manuel Soto talade han om att ensemblen förtjänade en eloge för att de bojkottade filmens premiär, i och med den pågående skådespelarstrejken. Jag skulle snarare säga att det handlar om ett mått av nåd i tragedin då ingen kan vilja associeras med detta.