Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Avgrunden – Kiruna i fokus

by

Avgrunden
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Richard Holm
Manus Richard Holm, Robin Sherlock Holm och Nicola Sinclair
I rollerna Tuva Novotny, Kardo Razzazi, Peter Franzén, Felicia Maxime, Tintin Poggats Sarri och Edvin Ryding

En familj i total upplösning, familjemedlemmar som inte kan tala med varandra utan bara bråkar och hamnar mitt i en katastrof och plötsligt väcks sammanhållningen och de måste kämpa tillsammans. Ett tema vi sett förr, ett långt ifrån ovanligt tema för en film. Det speciella den här gången är att den utspelas i Kiruna, på svensk mark. Avgrunden, en svensk katastroffilm, utspelar sig i och omkring Kiruna och järnmalmsgruvan i Kiirunavaara.

Stora delar av staden Kiruna har tvingats flytta. Det är i verkligheten och filmen bygger på detta faktum. Anledningen till att staden måste flytta beror på gruvindustrin.

Wikipedia berättar om bakgrunden till flytten:
Gruvbrytningen i Kiirunavaara sker under jord med så kallad skivrasbrytning. Det innebär att man spränger loss och lastar ut järnmalmen underifrån malmkroppen. Gråberget får sedan fylla igen det tomrum som malmen lämnar efter sig. Malmkroppen i Kiirunavaara lutar i ungefär 60 grader in mot Kiruna. Den bergmassa som ligger ovanpå malmkroppen kallas hängvägg, medan den som malmkroppen vilar på kallas liggvägg. Lutningen hos malmen gör att gråberg från hängväggen rasar in och fyller igen hålrummen som bildas vid malmbrytningen. Spänningar i berget gör att berget ovanför spricker och successivt följer med nedåt. Förskjutningen sprider sig uppåt och markdeformationer uppstår vid markytan, vilka med tiden utvecklas till sprickor.
Kiruna ligger på hängsidan och det är på grund av detta som staden måste flyttas, för att inte förstöras av markförskjutningarna.

Tuva Novotny spelar Frigga som är säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan. Hennes ex är en av cheferna i gruvan. Om exet nu ska kallas ex är en definitionsfråga. Frigga har haft sex månader på sig att skicka in skilsmässopappren. Hennes relationer till både ex, son, dotter och nya pojkvännen är minst sagt rörig. Sonen, Simon, har födelsedag men är försvunnen, han har varken sovit över hos mamman eller pappan. Både Frigga och exet tar dock rätt lätt på att sonen inte sovit hemma och ingen vet var han är. Åtminstone till en början. Det är där någonstans filmen gör att det är svårt att identifiera sig med Frigga eller övriga familjemedlemmar.

När marken börjar rämna tar Frigga det lätt till en början och beger sig till gruvan för att undersöka vad som händer. Det är en katastroffilm och därför är det klart att det rasar mer och mer och kampen för att överleva startar.

Att skildra en katastrof utifrån några karaktärer är ett vanligt grepp och rätt nödvändigt för att vi alls ska bli engagerade i katastrof- eller skräckfilmer. Tyvärr tycker jag inte att det fungerar i Avgrunden. Det är svårt att känna för huvudkaraktärerna. Det gör att filmen blir seg och det är inte ens spännande när familjemedlemmarna kämpar för sina liv. Regissören har inte hunnit bygga upp någon känsla hos mig för familjemedlemmarna.

Det är också ett rätt utnött knep att låta föräldrar gräla och bråka med sina barn strax före en stor katastrof. Att karaktärerna dessutom kan springa rakt in mot det som är livsfarligt är orealistiskt eller fullständigt idiotiskt. Det är samma fenomen som många skräckfilmer bygger på att karaktärerna springer rakt in i faran. Vi har sett det förr, om och om igen.

Jag skulle tro att intresset från andra länder kan vara stort för en katastroffilm från Sverige. Att den utspelas på en plats där en stor del av staden tvingats flytta på grund av gruvan fångar säkert intresset. Det är kul att se svensk film börja ta plats internationellt i fler kategorier är kriminalserier. Det är ett skäl till att denna film ändå får betyg 3. Ett annat skäl är att det är kul att se flera av de nya yngre skådespelarna som Edvin Ryding, kronprinsen i tv-serien ”Young Royals”, här i en annan slags roll.

Avgrunden har spelas in dels på plats i Kiruna och dels i Tammerfors i Finland, där många av interiörscenerna i gruvan spelats in. Joakin Hansson, filmens producent berättar:
– Kiruna är den viktigaste platsen för historien vi vill berätta. Därför har det också varit viktigt för oss att kunna spela in på plats. Men för att kunna genomföra filmen och maximera både berättandet och kvalitén filmar vi i ytterligare tre europeiska länder.

Jag beundrar ambitionerna och det mest spännande är egentligen att den spelats in till viss del i Kiruna, vilket ger filmen en liten extra nerv. Tänk om det faktiskt skulle kunna hända?

Filmrecension: After Work – sätter igång många reflektioner

by

After Work
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 september 2023
Regi Erik Gandini

Vad är meningen med att arbete? Erik Gandinis nya dokumentär skärskådar frågor kring arbete och dess roll i människors liv. Arbetet är en av de viktigaste i livet får många. Varför? Dokumentären är långt ifrån heltäckande kring ämnet men är väl värd att se för den sätter igång funderingar kring ett ämne med många nivåer som var enda en borde reflektera kring och diskutera.

Vad händer när AI, artificiell intelligens, tar över många jobb. När mer och mer sköts av automatiserade robotar och olika databaser? Det är en av de frågor som After Work tar upp. Men jag saknar fördjupning i dessa frågor. Filmen tar inte så mycket om AI som jag hade väntat mig. Vad händer om AI tar över allt? Kan AI göra det? Kan AI befria sig från människors programmering? Kan AI bygga nya AI? Vad händer om Ryssland skapar en slags AI och Kina en annan sort och dessa är villiga att förstöra andra AI?

Från filmens distributör beskrivs filmen: Filmen tar med oss på en existentiell resa runt jorden och lämnar publiken att ifrågasätta sin egen relation till arbete och meningen med livet. Den svenska välfärdsstaten och samhället bygger på att alla ska arbeta.

Att det svenska samhället bygger på att vi ska arbeta, att arbetet ger oss vår identitet, är ett påstående som delvis stämmer men inte är lika sant idag som för trettio år sedan. En viktig aspekt jag saknar fördjupning av i filmen är att om målet är att alla ska vara anställda måste det fortfarande finnas några som äger arbetsplatserna. Där finns chefer och makthavare, oavsett om det är ett land som är socialistiskt eller kapitalistiskt eller mitt-i-mellan. Jag saknar diskussionen kring varför samhällen som det svenska är uppbyggt på modellen: många anställda – några makthavare/chefer. Varför har vi inte ett samhälle där det är lättare att vara egen, att ha egna små företag. Varför är samhället som det svenska så centraliserade, varför finns ingen diskussion om decentralisering. Och då menar jag inte bara i filmen utan i det svenska samhället över huvudtaget. Det fanns en tid då Centern gick till val med ordet ”Decentralisering” och också syndikalisterna var framåt med sin syn på att sprida makten till de många istället för de får i toppen. Dessa frågor lyser med sin frånvaro i denna dokumentär. Ändå torde det vara en av de viktigaste frågorna inom politik, egentligen. Och tätt knuten till frågan om vad arbete är och vad arbete kan vara.

After Work är inspirerad av sociologen Roland Paulsens forskning och kritik mot arbetssamhället. Dokumentären ställer många frågor som är viktiga både ur samhällets perspektiv men också för varje individ men jag saknar mer existentiella frågor. Flera av mina vänner zenbuddhister som medvetet har valt att jobba halvtid för att hinna med att vara närvarande i livet. De vill inte stressa igenom livet, de vill ha tid att lyssna på någon de pratar med, tid att känna vad maten smakar, tid att lyssna på trädens sus. De har valt att leva mer ekonomiskt för att vara nära nu:et.

Ett förslag som filmer lyfter fram är att i den framtid där AI utför de flesta jobb borde det finnas en medborgarlön till alla. Var och en borde vara försäkrad en viss inkomst. Det kanske är bra, jag har inte satt mig in i det tillräckligt för att ha en bestämd åsikt. Däremot är jag övertygad om att en sådan lön inte på något sätt kommer att ta bort klyftor mellan människor. En del människor kommer att förvalta denna lön så de får högre inkomst, andra kommer att slösa och skuldsätta sig och bli fattigare. Det kommer fortfarande att finnas makthavare och en stor massa om eliten bestämmer över.

Filmens styrka är dess utblick över hela världen och nedslag i ett par sinsemellan väldigt olika länder, som Sydkorea där staten gått in nu för att försöka förmå människor att jobba färre timmar då det är ett hög andel av landets medborgare som mår psykiskt dåligt för att de jobbar för mycket. Vi får också följa en stenrik kvinna som sysselsätter sitt med allt möjligt och aldrig har något problem med vad hon ska göra medan andra människor mår jättedåligt om de förlorar sitt jobb. Att förlora sitt jobb handlar både om ekonomisk otrygghet men också en tomhet, att inte veta vem man när man inte jobbar. Det ser jag som ett stort problem. Det finns ju så mycket en människa kan göra om han eller hon inte behöver oroa sig för ekonomin: spela musik, skriva, måla, träna hundar, läsa, gå skogspromenader, skaffa häst, umgås, odla på balkongen, aktivera sig i olika föreningar …

Filmens styrka är att den sätter igång tankar och reflektioner, dess svaghet är att den helt blundar för de existentiella djupa frågorna.

Filmrecension: De ovälkomna – nagelbitare och drama om människors tjurskallighet

by

De ovälkomna
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Rodrigo Sorgoyen
I rollernaMarina Foïs, Denis Ménochet, Luis Zahero

En annorlunda film, svår att kategorisera. Den är en nagelbitare, olidligt spännande men också ett drama om människors sämre sidor som främlingsfientlighet och misstänksamhet. En väldigt realistisk men också tragisk skildring om rädsla för varandra, oförmåga att förstå andra och ovilja att kompromissa, om mindervärdeskomplex.

I centrum för berättelsen står ett Antoine och Olga, ett fransk par som börjar nära sig pensionsåldern. De har slagit sig till ro i en liten by i Spanien, på den galiciska landsbygden. De odlar grönsaker, framför tomater, och rustar upp övergivna hus ideellt. Deras dröm om en idyll förvandlas snart till en otäck plats när de kommer i konflikt med några bybor.

När ett norskt företag vill installera en vindkraftspark ser många av byborna en möjlighet att få in en stor summa pengar och kunna börja om i livet, kunna flytta och göra något annat än att sträva i den fattiga bygden med svåra förhållanden. Antoine och Olga röstar emot att vindkraftsparken ska få installeras och får med sig några till och då sätter en grym konflikt igång. Framför allt är det grannarna, två medelålders ogifta bröder, Xan och Lorenzo, som tar konflikten till nya nivåer, utan återvändo.

Xan och Lorenzo har inte utbildat sig, har ett strävsamt liv och försörjer sin gamla mamma med knappa medel. Pengarna från det norska vindkraftsföretaget skulle kunna ge dem möjlighet att flytta till en annan by, köpa en taxi och försörja sig på den. Antoine och Olga vill ju bo just i denna byn och ha sitt idylliska liv. Antoine är högutbildad och har arbetat som lärare. Han har inga drömmar om att flytta någon annanstans, han har slagit sig till ro i byn nu, tänker han.

Trots att filmen är rätt lång, två och en halv timme, och berättelsen är väldigt mörk och tragisk kunde jag inte slita mig. Den var olidligt spännande och satte igång många reaktioner, känslor och tankar inom mig. Antoine är rätt irriterande också. Han är en storväxt, kraftig man som tror sig vara mycket stark. Han vägrar vara rädd eller ens försiktig och att kompromissa om vindkraften vägrar han. De två bröderna Xan och Lorenzo är också egensinniga, men är också mer maktlösa.

Antoine vägrar flytta. Det går att dra paralleller till diskussioner kring mobbning i skolor och bland barn. Många skolor har svårt att ta itu med mobbning och det är inte ovanligt att den mobbade flyttar istället för att slippa stå ut med mobbarna. Berättelsen visar delvis på främlingsfientlighet och att den kan finnas också mellan européer som spanjorer och fransmän. Fast egentligen bottnar inte konflikten i främlingsfientligheten, den bottnar i kollisionen mellan Antoines dröm och de två spanska brödernas dröm.

Filmen har flera djup i sig. Olga står för något helt annat än Antoines envisa tjurskallighet. Det finns flera teman som porlar fram i handlingen och filmen griper tag i mig och talar till mina känslor. En film som beskriver människors oförmåga till medkänsla och bristen på lust att försöka förstå varandra. En stark film, en berörande film och mycket annorlunda. Den är som flera filmer i en, vilket skulle kunna bli väldigt rörigt, men för mig fungerar berättelsen och filmens språk och foto. Det gör ont i mig men samtidigt sätter den igång många reflektioner.

Filmrecension: The Nun II – plågsam och uttråkande

by

The Nun II
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 8 september
Regi: Michael Chaves

Ingen kunde tro att regissören James Wan skulle skapa ett – av få, fungerande och framgångsrika filmuniversum i och med The Conjuring. Men med tre filmer – och en fjärde på ingång, samt ett par spin-offs, har serien klamrat sig fast och attraherar en trogen skara fans.

Men då en av de mer minnesvärda antagonisterna från huvudserien – åtminstone visuellt, blev utvald att bära upp en egen film blev det uppenbart att substansen för exkursioner hade varit bäst att undvika. The Nun var en hopplöst tråkig och blek film som saknade det stabila skådespelet och samspelet mellan Patrick Wilson och Vera Farmiga. Istället fick vi en Demián Bichir – som såg ut som ett åskmoln och Vera Farmigas yngre syster Taissa, båda två måttligt intressanta.

När det nu blivit dags för en uppföljare har flera involverade från del ett insett det lönlösa och övergett skeppet. Endast Farmiga och Jonas Bloquet återstår – oturligt nog för dem själva. Och det är bara att gratulera alla dem som INTE behöver associera sig med The Nun II, för väldigt snart visar sig den sanna skräcken inte vara blodet eller den titulära skräcknunnan utan den fasansfulla oskickligheten som utspelar sig framför publikens ögon. Det mår vara hänt att The Nun II inte siktar särskilt högt, det hela är tänkt att vara lättuggad skräck, men det ursäktar inte att filmen är skapad med samma omsorg som då ett hus skall jämnas med marken.

Regissören Michael Chaves är inte heller någon nykomling. Med både The Conjuring: The Devil Made Me Do It och The Curse Of La Llorona i bagaget borde Chaves vara både bekväm och kunnig gällande universumet. Absurt nog ter sig uppföljaren som ett vilset barn första dagen i skolan, utan någon som helst aning vad som skall göras. Detta leder till att filmen snabbt träder in i den mest plågsamma och uttråkande repetition som skådats. Det känns som om Chaves har regisserat tre minuter och sedan varvat dessa i två outhärdliga timmar. Förloppet inleds med förkastligt skådespel – som med största sannolikhet kommer tvinga alla de inblandade att ingå i vittnesskydds-program för att förskona sig från skammen, sedan de mest horribla försök till skräck. Här dyker den titulära nunnan upp bakom valfri karaktär för att sedan göra en tjurrusning mot kameran. Denna beskrivning är indikativ för etthundra procent av hela filmupplevelsen. Tanken att anstränga sig för att skapa variation eller spänning existerar inte, inte ens om publiken hade fått en karta, som tydligt markerade varje skeende, hade det kunnat vara mer förutsägbart. Flera filmer har tenderat att vara repetitiva men sällan har de – utan någon som helst självinsikt, varit övertygade om att publiken inte skall se igenom bluffen. The Nun II kör istället på som om allt som presenteras är häpnadsväckande innovativt, snart blir denna totala hybris närmast förolämpande. Ingen inblandad verkar ha tagit i beaktning att det är tänkande människor som tvingas se på åbäket, inte paprikor och bananer, även om jag misstänker att flera arma biobesökare kommer befinna sig på samma mentala nivå som valfri produkt på grönsakshyllan efter tortyren som är The Nun II.

Att ens kritisera berättelsen från något djupgående analytiskt perspektiv vore onödigt, även om vi inte hade att göra med en travesti. Skräckfilmer har inga problem med att låta det övernaturliga ta överhanden och att kritisera dem för bristande logik är därmed lika menlöst som att ifrågasätta sockerhalten i godis. Men även här lyckas Michael Chaves spränga alla gränser… Vad det usla anbelangar det vill säga. Berättartekniken och berättelsens struktur är bortom alla beskrivningar. Flera gånger stagnerar filmen och ägnar sig åt trivialt nonsens som inte har någon annan effekt än att söva publiken. Karaktärer som introduceras är lika mänskliga som vitvaror från Elgiganten, de fyller en knappt funktion och kastas sedan bort som använda servetter. Det redan nämnda – vedervärdiga, skådespelet bör inte studeras överhuvudtaget, endast de scener då aktörerna tvingas skrika för full hals har något sorts autenticitet, det kan ha att göra med att detta är ett förklätt rop på hjälp för att så snabbt som möjligt komma ifrån inspelningen.

The Nun II är skandalöst usel och går överhuvudtaget inte att titta på. Som om inte det vore nog verkar den utgå från att varenda besökande är befriad från ’’sällsynta saker’’ som medvetande och ett fungerande korttidsminne. Inte ens tusen Ave Maria kan rädda detta.

Filmrecension: Drömmen om Djenné – bjuder in till tankar och känslor om livet och världen

by

Drömmen om Djenné
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 september 2023
Regi Elisabet Gustafsson

Ett intressant möte mellan två kvinnor i medelåldern, två kusiner som båda går sin egen väg i livet. Filmregissören Elisabet Gustafsson söker upp sin syssling Sophie som bor i Mali, i ökenstaden Djenné där hon byggt och driver ett hotell uppbyggt av lera.

Elisabet Gustafsson började tvivla på sina livsval när hon fyllde i en undersökning hos en myndighet och såg den byråkratiska beskrivningen av henne: ”medelålders kvinna med låg inkomst”. Hon berättar i filmen att hon började fundera på vad hon gjort av sitt liv och varför. Då bestämde hon sig att kontakta sin kusin Sophie och besöka henne.

Sophie, som är svensk, levde som ung ett liv i Europas modevärld som många tyckte var glamoröst. Hon var modell och designer. Men i 50-årsåldern känner hon att hon kommer in i en återvändsgränd och ger sig av. Hon bestämmer sig för att lämna allt och hamnar i ökenstaden Djenné i Mali.

Att se miljöer från livet i Mali är mycket intressant. Det är en av filmens stora plus. Det är en miljö som inte skildras särskilt ofta.

Filmens distributör skriver om filmen:
Elisabet, som själv drabbats av tvivel i sina livsval, är nyfiken på vad som driver Sophie. I de båda kvinnornas samtal växer en samhörighet fram. Kanske är det inga stora skillnader mellan en filmregissör från Småland och en hotellägare i Mali?

En samhörighet växer fram mellan kvinnorna, men jag tycker inte riktigt det är något möte mellan de två kvinnorna som skildras. Fokuset är till nittio procent på Sophie. Vi kommer inte nära Elisabet egentligen. Dessutom när de två sitter och samtalar är det inte riktigt översvämmande med verkligheten. Det finns alltid minst en person till närvarande: någon sköter kameran som spelar in och kanske finns det dessutom en ljudtekniker.

Jag upplever ändå filmen som en ärlig skildring. Sophie visar mycket av sig själv. Hon är utan tvekan en fascinerande kvinna som jag gärna skulle träffa. Hon verkar vara en fascinerande kvinna, både stark och jordnära. Fast för mig var det jobbigt att se när det köpte en söt get som inhandlades för att bli dödad och uppäten på en stor middag. Inte kul.

Filmen utmanar också vår västerländska etik. I Mali får en man vara gift med fyra fruar. Sophie var gift med en man som hade en fru till. Det går inte riktigt ihop med att vara en självständig kvinna, å andra sidan finns det många sätt att leva på. Drömmen om Djenné är en film som bjuder in till tankar och känslor om livet och världen och gör mig nyfiken på Sophie. Den får mig som tittare att hålla ögonen öppna för det finns säkert många andra fascinerande kvinnor som vågat leva sin liv på andra sätt än alla andra. Det är filmat så att det känns som att jag är med där i Mali.