• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Megaheartz – en fruktansvärt enögd och deprimerande syn på kärlek

13 februari, 2024 by Johanna Tarobe

Megaheartz
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Emily Norling

Det var länge sedan jag sett en film som var så jobbig och trist att tvinga sig att se. Filmens distributör beskriver filmen: Ett ultraintensivt och högoktanigt porträtt av fyra kvinnor som utforskar kärlekens mörkaste hörn utan filter.

Jag vet inte om jag ens vill definiera dessa röriga skildringar som något som handlar om ”kärlek”. Det är deprimerande att se hur många, speciellt unga men också många andra, sätter likhetstecken mellan sex och kärlek. Denna hybridfilm mellan dokumentär och någon slags halvpoesi handlar inte bara om sexuella relationer utan också om kärlek som bara handlar om att befinna sig högt upp bland moln. Det finns inget om vardagsliv tillsammans.

Det jag också funderar på är hur människor kan leva utan att behöva försörja sig. Hur kan de som den ena av dessa unga kvinnor ha råd att nästan täcka kroppen med tatueringar (vilket kostar mycket), ha lägenhet, massor av dyra smycken och häst. Ingmar Bergmans filmer talar aldrig till mig då det skildrar kvinnor som lever under så trygga ekonomiska förhållanden att de aldrig behöver oroa sig för sin försörjning. Den som måste få ihop till sin hyra och sin mat har inte riktigt råd att flippa ut hur mycket som helst.

Det finns många former av kärlek. Men denna illusion, denna enögda definition av kärlek, som denna hybridfilm presenterar handlar bara om kärlek som erotik och starka känslor långt upp i rosa moln. Denna illusoriska bild gör att många upplever ensamhet fast de kan ha vänner och intressen eller släkt eller hundar eller katter eller papegojor som alla är viktiga och ger kärlek, lojalitet och vänskap. Dessutom finns det många människor som är asexuella och för dem ger denna film knappast något.

För mig gav denna film en fruktansvärts enögd bild av vad kärlek är. Enligt filmdistributören är filmens ultimata fråga: Kan kärlek existera utan galenskap?

Det är ganska konstig fråga. Äkta kärlek handlar väl om att vara lojal, att stå upp för varandra, att kunna vara sig själv med varandra, att kunna prata om saker, att bry sig om varandra. Det har väl ingenting med galenskap att göra.

Frågan är vilken målgrupp filmen har? Unga välbärgade bortskämda unga kvinnor kanske? De många olika splittrade scenerna i filmen är röriga och ger inga sammanhang.

Om regissören:
Regissören Emily Norling långfilmsdebuterade med den uppmärksammade
Allt vi äger 2019 som vann New Doc på Tempo Dokumentärfestival och tävlade i Nordic:Dox-sektionen på CPH:DOX. Filmen hade biopremiär samma år och 2020 vann Emily Norling Guldbaggen för Bästa nykomling. Megaheartz är hennes andra långfilm.

Megaheartz – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Lärarrummet – en rysare om etik och lag och ordning

13 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Lärarrummet
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Ilker Çatak

En smygande rysare som utspelas i och kring ett lärarrum, en nyutbildad ambitiös lärare och en skola med noll-tolerans – som blir en symbolisk skildring av det västerländska samhället. En skarp skildring av hur skolmiljön speglar samhället. Filmen är utvald som Tysklands Oscarsbidrag.

Carla (Leonie Benesch) är en ambitiös ung lärare vars elev, Ali, på fördomsfulla grunder anklagas för stöld. Huruvida det faktiskt är en felaktig anklagelse får vi aldrig reda på. Hur det är med stölderna på skolan, om det är en eller flera olika tjuvar, det får vi aldrig veta säkert.

Carla bestämmer sig i alla fall för att Ali är felaktigt anklagad bestämmer sig för att själva hitta tjuven. Hon gör en egen utredning. Hon ställer sin bärbara dator öppnad på ett arbetsbord i lärarrummet. Vad ingen vet är att hennes webbkamera är på. Och så öppnar hon sin plånbok och bläddrar tydligt bland sina sedlar och lägger sedan in sin plånbok i sin jacka som hon hängt på stolen framför datorn. Därmed kan hennes webbkamera tydligt spela in om någon plockar fram hennes plånbok. Så lämnar hon rummet och när hon kommer tillbaka har någon varit framme och stulit en del av hennes pengar.

Det sätter förstås igång en lång rad kedjehändelser. Det första problemet är att det bara är armen på blusen på den som stjäl pengar som syns. Det lyckas dock Carla lätt identifiera då ingen annan bland personalen har en blus med exakt det mönstret. Men oj, vilka följdreaktioner inspelningen får. En viktig fråga är om Carla ens har rätt att spela in vad som händer i lärarrummet utan att ansökt om tillstånd för det.

Alla reagerar och agerar kring händelserna. Föräldrar är upprörda av flera olika skäl, eleverna är upprörda och lärarna är upprörda. Carla är inte direkt smidig. Hon vill stå på eleverna sida och vara ”snäll”. På flera sätt blir hon en symbol för när snällhet blir dumhet.

Berättelsen ställer frågor om vårt samhälle, om lag och etik, om vad som är rätt och vad som är fel. Hur långt får man gå för att identifiera en tjuv? Vilka rättigheter har någon som blir beskylld för ett brott?

På flera sätt är denna berättelse ironisk. De kanske med absurda och roliga scenerna utspelar kring skoltidningen där Carla ställer upp för en intervju. Hon namnger inte den person hon identifierat som tjuv men skoltidningens elever använder sin rätt som journalister och intervjuer den misstänkte personen – som ju därmed blir identifierad. Skoltidningen intervju blir långt ifrån den upprättelse som Carla tänkte den skulle ge henne utan tvärtom sätter artikeln igång ett ännu större drev.

En styrka i filmen är att den inte ger klara entydiga svar, varken om vem eller vilka tjuvar som finns eller vad som är etiskt korrekt. Var och en får tänka och känna efter själv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Oscarbidrag

Filmrecension: Bob Marley: One Love – som pulverkaffe utan kaffe

11 februari, 2024 by Elis Holmström

Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green

Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…

Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.

Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.

Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.

Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.

Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bob Marley, Filmrecension

Filmrecension: Beck: Dödläge – ännu en Beck-film som tappat sitt rätta fokus

11 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Beck: Dödläge
Betyg 2
Premiär 9 februari 2024 på TV4 Play
Manus Johan Bogaeus.
Regi Niklas Ohlson
Med Peter Haber, Jennie Silfverhjelm, Martin Wallström, Valter Skarsgård, Kristofer Hivju, Anna Asp, Måns Nathanaelson, Rebecka Hemse, Elmira Arikan, Maria Sundbom Lörelius, Sofia Ledarp, Lancelot Ncube med flera.

Då har kommit, film 50 med Peter Haber i rollen som Beck. Denna polis har blivit folkkär, det är tydligt. Men tyvärr har filmen har ändrat karaktär. Det är inte längre knivskarpa skildringar av vårt samhälle. De senaste har inte alls skildrat Sverige idag utan är en helt förfalskad bild av hur brottslighet fungerar i Sverige. Beck: Dödläge är ytterligare en i raden av nya Beckfilmer som tappat sitt rätta fokus.

Dessutom får vi leta för att hitta någon samling uslare poliser är den som Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) samlat omkring sig. När de äntligen har chansen att fånga mördare så klantar de till sig och gör saken värre. Inte bara en gång utan flera gånger. När de ska förhöra vittnen blir de lurade hela tiden. Om de inte bara väntat och väntat på insatsstyrkan kunde de ha räddat flera liv. Den enda polisen som är skärpt är Beck själv. Det värsta är att jag är osäker på om skaparna av denna nummer 50 i Beck-serien med Haber medvetet skildrat usla och hopplösa poliser som inte lyckas med mycket.

Josef återgår till tjänst med Beck-gruppen och de kallas ut för att undersöka en man som brutalt mördades i sitt eget hem i förorten, ”orten”. Offret visar sig ha ett brottsregister. Ingen vill prata med polisen och ingen har sett eller hört något, alla är rädda för att gängen ska hämnas om de säger något. Det är bara det att det finns inte några sådana gäng i filmen som härjar i Sverige idag med dödsskjutningar och sprängningar. Här är medelålders vita män som gjort rån för tio år sedan i fokus tillsammans med en olycklig ung kvinna som är uppväxt med stränga kristna frikyrko-föräldrar. Vad är det som gör att nutidens Beck-filmer så totalt blundar för hur samhället ser ut i Sverige idag?

Josef (Martin Wallström) och Oskar (Måns Nathanaelson) får uppdraget att gå runt i området kring det första mordet (för det blir fler mord i filmen) men de lyckas förstås inte att få någon att säga något. Framför allt misslyckas de för att Josef är grinig, sur och föraktfull. Alltså seriöst, är svensk polis så klumpig som han? Jag vet, detta är ett drama, det är påhitt, men om det ligger för långt från verkligheten förlorat det tittarens engagemang.

På grund av polisernas klantighet blir polisaspiranten Vilhelm Beck (Valter Skarsgård), Martin Becks dotterson, kidnappad av mördarna. Det är lite svårt att riktigt tro på den kidnappningen, så det är ännu ett minus för denna Beck-film.

Skälet till att filmen ändå får betyg 2 och inte ännu längre är tre duktiga skådespelare: Valter Skarsgård, Rebecka Hemse (spelar Vilhelms mamma Inger) och Peter Haber. De spelar bra och som tittare kan jag känna Martins Becks djupa oro när barnbarnet blivit kidnappat. Deras tre roller är trovärdiga och väcker engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Beck, Beck 50, Peter Haber

Filmrecension: Je´vida – en berättelse om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur

7 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Je´vida
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2024
Regi Katja Gauriloff

En berättelse om hur människor påverkas av att bli fråntagna sitt språk, sin kultur och sin tillhörighet. I filmen handlar det om samer i Finland men det är en berättelse som upprepats världens över, om och igen, där majoriteten i ett samhälle inte accepterar minoriteter.

Iida är en tvär och sur, överviktig, storrökande, äldre kvinna som blir uppsökt av en systerdotter, som hon inte visste existerade. Iida inte hennes riktiga namn. Hennes namn var Je’vida innan det togs från henne då hon som barn skulle assimileras i det finska samhället och tvångs-placerades på skolinternat.

Den finska assimileringspolitiken startade efter världskrigen och innebar att alla samebarn skulle växa upp på skol-internat. De skulle tas ifrån sina familjer, lära sig tala finska och fick inte tala sitt språk. Detta pågick till 1980-talet

Innan Je’vida flyttades till internatet bodde hon med mormor, morfar, mamma och syster i en stuga nära fiskevatten i norra Finland. Je’vida var redan som liten envis och rätt jobbig att ha att göra med. Hennes syster var mycket smidigare. När de bodde på internat fick hennes syster flytta till en finsk familj och systrarna förlorade helt kontakten med varandra.

Filmen började i nutid och den äldre Iida/Je’vida har blivit uppsökt av sin systerdotter Sanna, som ärvt stugan där Je’vida med syster växte upp. Sanna övertalar henne att följa med dit för att tömma huset eftersom det ska säljas. Innan Sannas mamma dog visste Sanna inte att Iida/Je’vida existerade. Sanna hade ingen aning om att hon hade en moster och hon visste inte att hennes mamma som barn bott där uppe i norr, i samernas område. Det verkar som att systerdottern inte ens visste att de var samer. Systerdottern har många frågor och vill att Iida/Je’vida ska berätta om sin barndom. Iida/Je’vida bara surar och svarar knappt. Om hon svarar är det korthugget och otrevligt. Det är inte lätt att känna sympati för denna buttra, argsinta kvinna.

Sakta börjar föremål i huset sätta fart på minnena inom Iida/Je’vida. Filmen hoppar mellan nutid och 1950-talet och också någon tid däremellan. Allt är mycket vackert filmat i svartvitt med skog, sjö och djur från norra Finland och från samernas träffar. Tidshoppen ger en känsla av att alla tider finns samtidigt, att tid bara är en illusion. Sakta börjar vi förståIida/Je’vida och känna med henne då vi får se övergreppen på skolinternatet och vi får uppleva hennes starka band till morfar och fisket, vi får se hennes drömmar då hon var nära att dö under flykten från internatet. Iida börjar sakta tina upp och Je’vida får komma fram.

Je’vida ska vara världens första långfilm på skoltsamiska, det språk som hon talade som barn. Ett språk som i dag talas av ungefär 300 personer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Finland, Samer

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Sida 114
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in