• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Filmen om Kal P Dal – ingen som är intresserad av svensk musikscen bör missa denna kick

19 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Kal P Dal
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2023
Regi Stefan Källstigen och Dag Ösgård

Wow, jag så berörd, nästan rusig av en massa känslor, både glädje och ledsnad. Kal P Pal, som egentligen hette Carl Sven-Göran Ljunggren, var en rockmusiker med sådan energi att jag tror inte jag sett någon svensk musiker med liknande intensitet och självklarhet på scen. Sorgligt nog dog han 1985 några dagar innan han skulle fylla 36 år.

Filmen om Kal P Dal berättar på ett engagerat sätt om hans uppväxt, hans liv och hans band men det är som med alla riktigt bra dokumentär samtidigt en berättelse om mer än en person. Det är en skildring av Sverige och dess musikscen under 1970-talet och början av 1980-talet, en tid långt före Spotify fanns. En tid långt innan artister skaffade sig uppmärksam genom att göra utspel på TikTok som Zara Larsson.

Kal P Dal och hans band var riktigt stora ett par år i Sverige och var förband åt världsband som AC/DC 1977.

På flera sätt bjuder denna film in mig på en nostalgisk resa till Sverige under 1970-talet. Kal P Dal talade skånska och sjöng på skånska. När en journalist frågade inför en spelning om han skulle sjunga en låt på rikssvenska svarade han att det blir ingen utrikiska. På den tiden var det språk som talas i förorterna, ”orten”, aldrig uppvisat i tv eller radio. När jag gick på Journalisthögskolan i början av 1980-talet i Göteborg och jag hade fått praktik på SVT i Göteborg avråddes jag av min lärare att ta den platsen då jag talade för tydligt göteborgska. I public service skulle det vara rikssvenska.

Filmen berättar också om en tid där idoler fick massor beundrarbrev av fans. Brev som var skrivna på papper och inte några kommentar eller gilla-tryck på Instagram eller TikTok. Kal P Dal fick massor beundrarbrev och hans mamma hjälpte honom att svara med foton med sin autograf under. Det är en bild av en svunnen tid.

Turnerandet var också rätt annorlunda. Visst turnerar artister idag också men det var nog ännu mer då. Kal P Dal och hans band slog flera publik-rekord under sina turnéer runt om i Sveriges Folkets Parker – från Tärendöholmen i Norrland till Rotundan i Trelleborg.

Trots att han ändå var känd bland många är han ändå för många svenskar bortglömd, eller så har de inte ens hört talas om honom. Jag skäms lite, för jag kände inte till Kal P Dal. Hur kunde jag missa Kal P Dal och Pågarna? Ett svar hittar jag i filmen. Hans musik var amerikansk, väldigt inspirerad av den tidiga rocken som Chuck Berry. När han slog igenom var det mer populärt med hårdare rock som band som Black Sabbath och Deep Purple. Själv var mest inne på synth och progg – och det är två musikstilar som ligger långt från Kal P Dal. Så jag är tacksam över att ha sett denna film och nu, fast väldigt sent, upptäckt denna fantastiska rockmusiker. Vilket energiknippe. Wow.

Intressant:
Bandets debutalbum ”Till Mossan” är en klassiker som spelades in med Peps Persson som producent. Plattan var en sensation på sin tid, eftersom den bjöd på rock n ́roll-lyrik på skånska – med låtar som ”Blåa sko’”, ”Raka Rör”, ”SJ”, ”AF”, ”Jonnie” och ”Om ja’ va’ en slashas/Jag vill leva fri”. Den sist-nämnda hörs ännu idag från läktarna varje gång svenska mästarna i fotboll Malmö FF spelar.

Filmen har gjorts av två stockholmare Dag Ösgård och Stefan Källstigen. Stefan Källstigen säger i ett pressmail:
– Vi kände att det var dags att hela Sverige fick ta del av Kal P Dals musik. Hans oerhörda energi, glädje och drivkraft har inspirerat oss och förhoppningsvis även de som ser filmen.

Dag Ösgård säger:
– Kalle P Dal var en underdog som trots rådande trender ständigt gick sin egen väg. Det har inspirerat oss i vårt arbete att genomföra filmen som ett crowdfoundingprojekt utan stöd från andra finansiärer än de tusentals privatpersoner som stöttat oss.

Ingen som är intressant av svensk rockmusik eller svensk musikscen överhuvudtaget bör missa denna film som bjuder på mycket unikt material, bland annat en konsert från Folkets Park i Trelleborg 1983 som upptäcktes på regissören Roy Anderssons vind. Filmen innehåller även intervjuer med Kal P Dal, hans familj, bandmedlemmar, Peps Persson, Dan Hylander, Hasse ”Kvinnaböske” Andersson och fotograf Mats Bäcker – som fotade bandets första skivomslag – samt många, många fler.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kal P Dal, Musikscen, Rockmusik

Filmrecension: Banel & Adama – fantastisk visuellt men bankrutt för övrigt

18 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Banel & Adama
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi: Ramata-Toulaye Sy

Det må vara beundransvärt vad gäller det rent estetiska men vad gäller faktiskt substans är Banel & Adama närmast provokativt otydlig, loj och ointressant. Att hitta filmer som inte följer västerländska normer, både vad gäller berättande – och formmässigt, blir alltmer sällsynt. Globaliseringen har lett till att filmskapandet blivit mer unisont och tidigare exotiska filmnationer som Hong Kong eller Sydkorea har rört sig allt närmare västerländsk film. Banel & Adama har förvisso inte heller kunnat undgå att importera ett och annat västerländskt attribut, framförallt vad gäller de narrativa influenserna. Men genom att förlägga hela filmen i en mycket spartansk by skapas en känsla av tidlöshet, detta eftersom det är en plats som är åldrad i sitt levnadssättet men också aktuell då miljontals människor i världen fortfarande inte har tillgång till rent vatten eller elektricitet. Detta är en värld och vardag som vi i väst varken kan eller vill föreställa oss. Berättelsens tydliga influenser av Shakespeares Romeo och Julia bidrar också till filmens tidlösa kvalité.

Regissören Ramata-Toulaye Sy har en fantastisk känsla för det visuella. Även om vi aldrig lämnar sanden och de oändliga vidderna lyckas Sy skapa en spektakulär upplevelse för ögat. Genom fantastisk komposition och suggestiva bilder, som involverar skuggiga siluetter, skapas en film som är både vacker och spännande att se på. I sina bästa stunder verkar det som om fotografen Amine Berrada är tronarvinge till den eminenta Christopher Doyle vars bilder är rent hypnotiska i och med ett genialiskt användande av färg och ljussättning.

Men denna okulära triumf är föga behjälplig om filmen inte har kapacitet att engagera. Även om fotot är lika inbjudande som en kostnadsfri resa till valfri destination spelar det väldigt liten roll då livsödena och de många dramatiska skeendena är fullkomligt ointressanta. Det övergripande felet är att Sy helt och hållet saknar driv eller energi vad gäller subjekten. Berättelsens kärna må vara klassisk men sättet den presenteras på är, från en berättarmässig synpunkt, usel. Filmens romans som är menad att vara drivmedel för hela filmen är slarvig och helt utan passion. Viljan att följa i Shakespeares fotspår vad gäller att involvera surrealistiska och övernaturliga inslag är minst lika katastrofala för slutprodukten. Istället för att addera viktiga nyanser eller stilfulla religösa allegorier blir de närmast spirituella inslagen plumpa och distraherande. Inte blir det bättre av att flera sekvenser innehåller symbolik som är både diffus och mestadels irrelevant.

Tragiskt nog lyckas Sy aldrig hitta något ankare att hålla sig fast vid, istället löper filmen vidare med ett skröpligt och menlöst berättande som kulminerar i en av de mest tafatta finaler jag bevittnat. Det är genuint tragiskt att en film som besitter en fantastisk känsla för det visuella är mer eller mindre bankrutt vad gäller allt annat. Detta är yta framför substans, något det absolut inte borde vara.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecenion: I mästarens nät – Cobweb – roligt och underhållande om konsten att kringgå censur

16 februari, 2024 by Rosemari Södergren

I mästarens nät – Cobweb
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Jee-Won Kim

En av de roligaste filmer jag sett om filmskapande och om statlig kontroll och censur. Handlingen utspelas i Sydkorea under 1970 talet få kulturarbetare inom bland annat film måste navigera genom ett minfält av statlig kontroll och censorer.

Handlingen kretsar kring filmregissören Kim som precis avslutat inspelningen av en thriller, Cobweb, som han känner är ganska halvdan. I en dröm får han en syn, en idé, som han menar skulle göra filmen till ett mästerverk. Det är slutet på filmen som han måste ändra på för att filmen ska bli så mästerlig att han äntligen blir hyllad som den enastående regissör han menar sig vara. Hans debutfilm hyllades till skyarna men efter den har han inte lyckats lika bra. Det går dessutom enträgna rykten om att han stal manuset till sin debutfilm från en av Koreas mest briljanta filmregissörer som god innan den inspelningen startade.

Nu vill Kim få tillgång till studio och skådespelare några dagar till. Det är dock inte så lätt att ordna. Först och främst måste statens myndighet för filmcensur läsa det nya manuset och godkänna det nya slutet, vilket producenter och övriga som ska bekosta filminspelningen inte tror är möjligt. Det nya slutet kommer aldrig att bli tillåtet att spela in, menar de. Slutet bryter alldeles för mycket mot landets traditioner. En film kan väl ändå inte låta en kvinna göra uppror mot männen? Men Kim lyckas få med dem genom att hävda att slutet handlar om att döda massor av kommunister. Det är både roligt och absurt.

Men det finns en lång rad övriga problem som står i vägen för inspelningen. En av huvudrollsinnehavarna är redan bokad för inspelning av en tv-serie och studion är också bokad för annat. Alla skådespelare är inte övertygade om att det nya manuset är så briljant.

Det är jättekul att se alla dessa ego-fixerade skådespelare och övriga filmarbetare. Var och en så uppfylld av sin egen förträfflighet. På något lyckas Kim ändå få till några dagar i studion för inspelning. Men då dyker det upp tjänstemän från censurmyndigheten. Hur får man dem med på det hela? Med den finaste whiskyn, framför allt.

Vissa scener är nästan för mycket. Det är knasigt, det är kaos och panik och överdrivet men jag kan inte låta bli att skratta och bli underhållen. Filmskaparen driver inte bara med censorer och ett samhälle med korruption på alla nivåer, han driver med självupptagna kulturarbetare som är uppblåsta av sin egen förträfflighet.

Filmen är dessutom mycket snyggt filmad. Parallellt med regissören Kims utmaningar får vi se avsnitt ur filmen de spelar in. Filmen de spelar in har alla scener i svartvitt. Skådespelarna har fått samma namn på sina rollkaraktärer i den svartvita filmen som de har i de färgade scenerna som handlar om deras inspelning och det som händer under inspelningen. Det gör att det blir en extra dimension i vad filmen berättar.

Det är en underhållande komedi men med en svärta och varning för vad censur och korruption gör med människor. Och kryddad med små tips om konsten att kringgå censur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: censur, Filmkritik, Koreansk film, Sydkorea

Filmrecension: Madame Web – allt som kunde gå fel har gått fel

15 februari, 2024 by Elis Holmström

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Superpolarna – ger hopp och värmer hjärtat

14 februari, 2024 by Rosemari Södergren

Superpolarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024

Denna animerade familjefilm förför mig totalt. Varför har jag inte barn omkring mig som jag kan ta med på filmen? Jag vill se den en gång till och tillsammans med barn.

Superpolarna är fylld av den där underbara magin som oftast bara barn kan se på världen med. Ni vet när dockor och alla leksaker egentligen är levande fast det får människor aldrig se. Marionettdockor kastar av sig sin sina trådar när ingen ser och rör sig som vem som helst.

Ett minus har jag dock på filmen: Titeln, namnet på filmen: Superpolarna. Det får mig att associera till någon idiotisk bil-älskar-film om grabbar som kör bil i full fart. Kunde filmen inte fått något mer magiskt namn som får oss att tänka på drömmar? För drömmar och fantasi är fokus för denna film. Don är en marionettdocka som spelar med i en dockteater på Central Park i New York. Don får om och om igen spela rollen som föreställningens narr. Han får vara den där klantiga karaktären som trillar med huvudet före i gräddtårtan. Han får aldrig vara hjälten som räddar några som behöver räddas. Ja han har fått sitt namn efter Cervantes dråpliga och löjliga Don Quijote, som ju slogs mot väderkvarnar. Don Quijote får en ny tolkning när jag ser denna saga för hela familjen. Kanske Cervantes dråpliga löjeväckande figur också var en man fylld av fantasi och förmåga att leva sig in i drömmar?

Don har fantasi. En livlig fantasi och kan leva sig in i sina egna berättelser. Det är egentligen en styrka. Fast det är det ingen som förstår, förutom dockan Dee som är missnöjd med att alltid spela kvinna som måste räddas. Både Don och Dee vill få spela andra roller någon gång. De påpekar att de trots allt är skådespelare. Fast resten av ensemblen går inte med på det.

Dockorna sköter sig helt själva. En gång i tiden fanns det en dockmakare som skötte om dem och bestämde vad de skulle spela för föreställningar. Men nu får dockorna sköta allt själva.

När ingen mer än Dee förstår Don bestämmer han sig för att ge sig ut i världen och rädda de som är i nöd. På jakt efter hjältedåd att utföra i Central Park möter han den rappande leksakhunden DJ Doggy Dog som får bli hans väpnare, hans medhjälpare. DJ Doggy Dog drömmer däremot inte om att vara hjälte, han vill hitta en familj eller någon grupp att höra ihop med.

Det är en varm film om att våga tro på drömmar men också kunna våga se verkligheten och en film om vänskap, om ärlighet och en hel del bra musik och rappande. En film som talar till hela familjen. Alla åldrar kommer att hitta pärlor i denna tecknade berättelse. Manus är skrivet av gänget bakom Toy Story så det garanterar både spänning och humor och värme.

De svenska rösterna till Don och DJ Doggy Dog görs av Ola Forssmed och Felipe Leiva Wenger (även känd som Fille). Kristina “Keyyo” Petrushina står för rösten till dockan Dee, och bland övriga svenska röstinsatser i filmen märks Happy Jankell samt rapparen Stor (Ulises Infante Azocar).

Vi kan behöva en film som lyser upp tillvaron och ger skratt och värmer hjärtat nu i februari när det fortfarande är is och snö och inflation och krig härjar runt om i världen. En liten stund i en biosalong där vi kan få känna hopp kan vi behöva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad Film, Filmkritik, Filmrecension, Superpolarna

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Sida 111
  • Sida 112
  • Sida 113
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in