Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Bröderna Andersson – en av de bästa dokumentärerna jag sett på länge

by

Bröderna Andersson
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Johanna Bernhardson

Relationerna till syskon är ofta de relationer vi har i livet längst. Denna mångfasetterade dokumentär skildrar fyra bröder uppväxta under 1940- och 1950-talet i Göteborg. Fyra syskon vars liv och relationer jag tror många av oss som är uppväxte under mitten av 1900-talet i Sverige kan känna igen sig i. Hur vi växer upp och går åt olika håll, ofta flyttar till andra orter, ibland andra länder – och helt enkelt tappar bort kontakten.

Denna dokumentär är enastående inte bara för att den berättar om något som gäller många. En av dessa bröder är Roy Andersson, en av de internationellt kända svenska filmregissörerna.

Bröderna Andersson skildrar ett möte med och relationerna mellan fyra bröder: Kjell, Leif, Ronny och Roy Andersson. De växte alla upp i under 1940- och 1950-talet i ett arbetarklass-område i Göteborgstrakten. De bodde med sina föräldrar i två rum och kök, föräldrarna sov i det ena rummet och bröderna i det andra.

Fyra bröder växte upp i ett arbetarklasshem i femtiotalets Göteborg. En av dem blev den världsberömde filmskaparen Roy Andersson, en levde som hemlös, en fångade uppväxten med super-8-kamera och en är regissören Johanna Bernhardsons pappa. När berättelsen börjar har bröderna inte träffat varandra på tio år. Johanna anar att tiden är på väg att rinna ut och bestämmer sig för att försöka återförena dem innan det är för sent.

Filmen är mycket tankeväckande och säger mycket om samhällsklasser och Sverige under tiden då det så kallade folkhemmet byggdes. Många kan säkert känna igen sin egen familj eller släkt i filmen och hur olika liv bröderna eller syskonen fick. En av dessa fyra bröder blev internationellt hyllad filmregissör, Roy Andersson. En av bröderna fastnade i droger och bodde mest på gatan eller i härbärgen och dog tidigt.

Denna dokumentär låter oss komma mycket närmare Roy Andersson än jag tror att någon annan regissör skulle lyckas med. Regissören, Johanna Bernhardson, är nära släkting till Roy. Hon är dotter till en av hans bröder. Det märks att Roy Andersson är mer bekväm med henne än jag skulle tro att han skulle vara om det var en dokumentär-filmare som inte stod honom nära.

Hur kan livet bli så olika för fyra bröder? Johanna Bernhardson skildrar med värme den relation som ofta är vår längsta i livet – syskonrelationen. Denna film är en av de bästa dokumentärer jag sett på länge. Den berättar både om syskonrelationer i Sverige under en tid då många flyttade från den plats de föddes, en tid då familjesammanhållningen blev lösare inom många svenska familjer och släkten – och samtidigt låter denna dokumentär oss komma närmare Roy Andersson än jag tror en dokumentär om enbart honom skulle komma.

Filmrecension: Slumpen avgör – en av Woody Allens bästa filmer

by

Slumpen avgör
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Woody Allen
I rollerna Lou de Laâge som Fanny
Niels Schneider som Alain, Fannys studentkamrat
Melvil Poupaud som Jean, Fannys man
Valérie Lemercier som Camille, Fannys mamma

Äntligen har Woody Allens (snart 90 år) senaste film kommit till Sverige. Filmen visades redan vid filmfestivalen i Venedig förra året. Huvudtemat i filmen är som titeln antyder slumpens, turens och oturens betydelse för hur våra liv gestaltar sig. Det är en spännande triller, ett relationsdrama som på Woody Allens speciella sätt samtidigt är romantiskt och humoristiskt. Vi kan alltså förväntansfullt luta oss tillbaka i de mjuka biograffåtöljerna och under filmens gång fundera på vad som menas med slump och vilken betydelse den kan ha för våra liv.

I filmen undersöker Allen på ett lite absurt sätt en filosofisk problematik förankrad i människor vardagsliv. Något som är typiskt för honom. Enligt psykoanalytikerna C. G. Jung betyder slump att det som händer inte helt och hållit kan sägas beror på något som har hänt tidigare. Det betyder att det som händer inte kan förklaras av våra val och medvetna handlingar. Det kan enligt Jung handla om att man på en gata helt oväntat möter någon som man inte har träffat på mycket länge. Alltså precis ett sådant möte som filmen utgår från.
Filmens huvudperson Fanny lever ett till synes bekvämt liv med sin man Jean i en stor lyxig lägenhet i Paris innerstad. På ytan verkar de vara ett lyckligt närmast idealiskt par med ett överflöd av allt sådant som de flesta människor bara kan drömma om. Men som alltid i Woody Allens filmer så finns det sprickor i fasaden, fullt synliga för den som vill se. Jean älskar att stå i centrum och få som han vill. Han är manipulerande, kontrollerande och svartsjuk vilket Fanny ofta har svårt att förhålla sig till. På de stora överklasstillställningarna där Fanny och Jean står i centrum tisslas och tasslas det om hur Jean tjänar de pengar som bekostar det lyxiga livet. Vad betyder det att han gör rika, rikare. Och vad hände egentligen med Jeans tidigare kompanjon, tog han sitt liv eller blev han mördad. Kan det vara så Att Jean som var den som tjänade på kompanjonens död var inblandad på något sätt. Och hur mår Fanny med sin kontrollerande man mitt i all lyx. Möjligen kan hon lura sig själv, men för åskådaren är det ganska uppenbart. Hon är inte särskilt lycklig, både samtalen med vänner och bekanta och hennes kroppsspråk tyder på något annat. Hon verkar ofta uttråkad, utanför och lite olycklig.

Plötsligt händer det. På en gata i Paris centrum ropar någon hennes flicknamn. Det visar sig vara Alain en tidigare studentkamrat. Hon känner inte igen honom direkt, eftersom det var länge sedan de sågs och de hade dessutom bara varit ytligt bekanta. Alain däremot kommer mycket väl ihåg Fanny eftersom han under studietiden hade varit väldigt förälskad i henne. Blygheten hade gjort att han aldrig vågade visa det. Men nu kan han inte låta bli att berätta om förälskelsen och att han aldrig har kunnat glömma henne. Eftersom Alain i allra högsta grad tror på slumpens betydelse så är han helt övertygade om att det till synes slumpartade möte har en djupare mening. Frågan är dock på vilken sätt som slumpen spelar in i mötet på gatan. Visste eller anade Alain att också Fanny hade flyttat till Paris. Brukade han medvetet eller omedvetet söka efter Fanny med tanke på att han dessutom just nu var singel. Och hur var det med Fanny, längtade inte hon efter någon form av förändring i sitt existentiellt innehållslösa liv. Även om det direkta mötet på gatan var slumpartat så hade det på sätt och vis föregåtts av ett antal medvetna och omedvetna val, som så att säga riggade för slumpen.
Fortsättningen är allt annat än slumpartad. Det börjar med luncher som Fanny först var tveksamt till och lite rädd för. Men de träffas det oftare och oftare vilket gör att Fannys tveksamheter försvinner. Det kan bara sluta på ett sätt. De blir djupt förälskade i varandra. Vilket naturligtvis gör att den svartsjuke och kontrollerande mannen, Jean, anar att något är på gång. Han blir därför alltmer misstänksam och svartsjuk? Varför tar Fanny så långa luncher? Varför svarar hon inte i telefonen? Fannys förklaringar och lögner blir alltmer långsökta och genomskinliga. Så småningom får Jean veta sanningen vilket han dock inte berättar för Fanny. Kan han få Fannys otrohet att upphöra på något sätt utan att avslöja vad han vet? Eller kan Alain fås att försvinna på något sätt? Till skillnad från Alain tror inte Jean på slumpen. För att det man vill skall hända måste man jobba på det.

Plötsligt slutar Alain att ringa till Fanny. Hon blir naturligtvis orolig och undrar om det har hänt honom något. Hon går till hans lägenhet och upptäcker att den är tömd. Ingen Alain alltså. Vad har hänt? Hon är övertygad om att Alain fick kalla fötter och drog när han fattade att Fanny inte ville ha en affär utan att hon helst av allt ville lämna sin man och leva med Alain i stället. Efter ett tag kommer hon över Alain svek börjar närmar sig sin man och planerar till och med att skaffa barn med honom. Fannys mamma, Camille, däremot fatta misstankar om att Jean kan ha något med Alain försvinnande att göra. Hon försöker utan att lyckas få med Fanny på det spåret.
Trots Camilles försiktiga undersökningar blir Jean efter ett tag medveten om Camilles misstankar. Han blir för orolig för vad det kan leda till. Vad händer om också Fanny blir misstänksam? Hur skall han kunna hindra Camille från att göra Fanny misstänksam? Han kommer på en lösning. Inte en slumpartad lösning eftersom han, som sagt, till skillnad från Alain inte tror på slumpen. Slutligen löser det sig på ett slumpartat och oväntat sätt i en riggad situation där slumpen blir avgörande för vad som slutligen händer.

Filmen hyllades med rätta på filmfestivalen i Venedig 2023. Den lyftes fram som en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Kanske inte fullt ut lika bra som Annie Hall från 1977 och Blue Jasmine från 2013. Filmen är spännande och oroande samtidigt som den är varm och humoristisk. De språkliga dialogerna är som vanligt spänstiga och fyndiga. Det gäller också kroppsspråket som väl harmoniserar med det verbala. Rollprestationerna håller mycket hög klass, kanske särskilt Lou de Laâges som spelar Fanny.

Filmrecension: Little Girl Blue – poetiskt och engagerande

by

Little Girl Blue
Regi Mona Achache
Betyg 4
Biopremiär 23 augusti 2024

Vad lämnar egentligen en moder som tar sitt eget liv efter sig? Trauma, sorg, ett pussel att lägga i ett försök till förståelse – och i Carole Achaches fall även massvis utav lådor med fotografier, ljudinspelningar och dagboksanteckningar. Den franska författaren hade nämligen ett helt liv i dessa olika medium för olika böcker och diverse efterforskningar som hon lät gå vidare till dottern, även hon författare men även filmregissör, Mona – som alltså står bakom denna spelade dokumentär.

In kommer nämligen skådespelaren Marion Cotillard, som när filmen premiärvisades vid filmfestivalen i Cannes förra året blev den första skådespelaren att nomineras till den bästa efter att ha spelat i en dokumentär. Men när hon byter om, tar av sig sina kläder och trär i sig Caroles egna, är det trots allt inte längre Marion vi ser framför oss. Förvandlingen är total och absolut. Mona försöker återuppliva sin mamma för att försöka förstå, och Marion blir mediumet som tar oss närmare den andra sidan. Men allt är förstås inte hennes förtjänst, utan mycket ligger såklart i materialet i lådorna som efterlämnats henne. Vi ställs inför fotografier, men också ljudinspelningar där Marion återigen agerar köttslig ande vars rösten färdas igenom – snarare än spelar henne.

I vackra infall speglar fotografier snabbt hennes moder, där vi i blixtnedslag färdas mellan nu och då, och likheten är slående. Men det är inte bara personen som porträtteras, utan den tidsandan hon levde i. Parisiskt 1960-tal med politisk turbulens och konstnärlig sprängkraft gestaltas väl i tillbakablickar och fotografier för att bättre förstå varifrån hennes moder kom, hur hon levde och tänkte. Hon träffade visst flera män som hette Jean, varav alla tycks ha påverkat henne negativt, som den intellektuella författaren Jean Genet som tycks bli en ingång i hennes förfall.

Det finns dock inga enkla svar, ingenting övertydligt att peka på och beskylla, varken för vår regissör eller oss betraktare. Hur hon levde, val hon gjorde, moraliska dilemman hon tog ställning till, försöker aldrig användas som pekpinnar eller facit, utan snarare måla upp en nyanserad bild där beståndsdelar snarare blir delar av pusslet snarare än presenterad som den färdiga bilden.

En vacker bild av stranden både inleder och avrundar filmen. Det är vackert poetiskt, liksom det mesta däremellan. Marion är skör i sin gestaltning av kvinnan som inte längre finns – på eget bevåg. Hanterar rollen lika mästerligt som någon annan hon gjort. Kanske ännu känslosammare med tanke på hur nära verkligheten den ligger. Ljudinspelningarna och fotografierna smälter samman i hennes rollprestation och det blir svårt att skilja dem åt. Orsakar nästan chock när de stängs av mitt i och skillnaden mellan nu och då skärs upp tydligt. Det är ett gott betyg för hur engagerande den är – både berättarmässigt och känslomässigt. Att den inte riktigt landar i något tydligt svar, varken för dottern eller oss tittare, lämnar oss bara engagerade även efter filmens slut.

Filmrecension: MaXXXine – spännande, nervpirrande och en hel del drift med Hollywood mitt i skräcken

by

MaXXXine
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Ti West
I rollerna Mia Goth, Elizabeth Debicki, Moses Sumney, Michelle Monaghan, Bobby Cannavale, Halsey, Lily Collins, Giancarlo Esposito, Kevin Bacon m.fl.

En spännande skräck-splash-thriller med bra skådespelare, engagerande musik och även om filmens första syfte förmodligen mest är att underhållande på ett nervpirrande sätt har den ett par intressanta teman. Att den som vill lyckas i Hollywood måste vara beredd att gå på lik är ett slags tema och ett annat tema är att religion kan vara förrädisk.

Huvudpersonen Maxine Minx spelas suveränt bra av Mia Goth. I titeln på filmen har Maxine fått tre xxx, Maxxxine. Jag tror att det beror på att detta är den tredje filmen i en skräckfilms-trilogi av Ti West. Maxxxine är en slags fortsättning på filmerna X och Pearl, som båda kom 2022. För den som sett de tidigare två filmerna finns en del underförstådda vändningar och betydelser, men det går utmärkt att se Maxxxine utan att ha sett de första två.

Handlingen utspelas i Hollywood under 1980-talet. Mia Goth återkommer i rollen som Maxine. Hon har lyckats bra som stjärna i porrfilmer men när hon nu kommit in i trettioårsåldern vill hon ta sig vidare till andra filmer. Hon vill bli stor filmstjärna och välbärgad. Som hon säger i en intervju för en roll: ”Att vara porrstjärna är tidsbegränsat som bröd och inte vin. Som porrskådis blir man inte bättre med åren.”

Maxine lyckas bli antagen för huvudrollen i en skräckfilm med namnet The Puritan II. Hon har stora förhoppningar inför detta. Det är flera stora kvinnliga stjärnor som först slog igenom i skräckfilm. Men i Los Angeles härjar en seriemördare. Denna mystisk mördare som slår till på nätterna har av tidningarna fått namnet Night Stalker.

En natt blir hon attackerad. Frågan är av vem hon blir anfallen. Den som sett henne i tidigare filmer vet att hon kan försvara sig. Men i samma veva som hon fått sin stora chans i och med huvudrollen i skräckfilmer händer flera mord, alla som blir mördade är vänner eller bekanta till henne. Två poliser börjar misstänka att Maxine kan hjälpa dem att hitta mördaren. Men Maxine vill inte hjälpa någon polis. Hon vill inte att hennes blodiga förflutna kommer upp till ytan och ställer till hinder för hennes framgång.

Många scener är helt suveränt iscensatta. Det är spännande, olidligt spännings-mättat och pulshöjande. Tillsammans med musik och ljud skapas en laddad helhet.

Vissa scener är brutala och blodiga. Det fascinerande är att hur vi sugs in i handlingen och till och med kan uppskatta de våld som vidriga personer utsätts för. Även om det är mycket blod ibland och i en scen testiklar som mosas på en mördare så accepterar vi som tittare det våldet. Det är själva filmens genre.

Det jag däremot inte sympatiserar med och som jag tycker är helt onödigt i filmen är att Maxine snortar kokain som om det var cigaretter, helt ofarligt och oskyldigt. Med tanke på att kokain kan döda människor och också kan göra människor djupt drogberoende är sådana scener fruktansvärt obehagliga där kokain-snortande framställs som helt naturligt.

Självklart drivs det med Hollywood och dess glamour på flera sätt. Bland annat har skräckfilmen som Maxine får huvudrollen i en egensinnig regissör Elizabeth Bender (Elizabeth Debicki) som är beredd att utnyttja vad som helst och driva skådespelarna till vad som helst för att skapa en succé. Det finns flera sådana roliga detaljer och filmen innehåller en lång rad blinkningar åt filmindustrin. Det var länge sedan jag hade så roligt på en skräckfilms-splasher-thriller.

Filmrecension: Alien: Romulus – speglar samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom flykt öppna upp för ett bättre liv

by

Xenomorph in 20th Century Studios’ ALIEN: ROMULUS. Photo courtesy of 20th Century Studios. © 2024 20th Century Studios. All Rights Reserved.

Alien: Romulus
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 augusti 2024
Regi Frederico Alvarez
Huvudroller
Cailee Spaeny som Rain
David Jonsson som Andy

Filmen är en fristående del i Alienserien. Handlingen är, enligt filmernas universums tideräkning, förlagd någonstans mellan den första Alien (1979) och den andra filmen Aliens (1986). Hur många filmer som kan sägas ingå i serien, sex, sju eller åtta, beror främst på vad som räknas in i serien. Den första och av de flesta betraktad som bästa filmen regisserades av Ridley Scott och huvudrollen spelades på ett lysande sätt av Sigourny Weaver. Den är filmhistoriskt sett stilbildande och banbrytande och betraktas ibland som en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den första filmen handlar om besättningen på rymdskeppet Nostromo, som när de skall undersöka nödsignalen från en avlägsen planet möter en skräckinjagande, fientlig och farlig utomjordisk livsform. Det handlar om ett slemmigt, främmande och parasiterande monster, Xenomorph, som till allas fasa tar plats och återföds i människors kroppar.

Den senast filmen Romulus är fristående men knyter samtidigt an till den första filmens innehåll och symbolik. I filmen möter vi en grupp ungdomar som bestämmer sig för att stjäla en rymdfarkost och försöka fly den mörka, slavliknade och farliga värld som de insett att de inte kan undkomma om de inte gör något själva. De vill fly till en annan del av universum, Yvaga. Visserligen vet de inte så mycket om Yvaga men i deras fantasier och drömmar står den för frihet och till ett annat möjligt liv. Romulus speglar alltså samtidens flyktingfrågor och människors förhoppningar om att genom en strapatsfylld flykt öppna upp för ett bättre liv och mänskligare livsvillkor.

Men för att det skall bli möjligt måste de först flyga med den stulna farkosten till en övergiven fritt drivande rymdstation, för att fylla på med den energi som kommer att krävas för den fortsatt resan. Väl ombord på rymdstationen möter de kanske inte helt oväntat en mängd fasansfulla monster med Xenomorph i spetsen. Vart de än vänder sig tvingas det strida mot olika former av monster och dessutom uppleva hur Xenomorph föds fram ur kvinnors kroppar. Kommer de att överleva och blir det någonsin möjlig att återvända till den stulna farkost och för att färdas vidare mot drömmarnas mål.

Huvudrollerna, Rain och Andy, spelas av Cailee Spaeny respektive David Jonsson som är Rains bror. Det är ett udda syskonpar eftersom brodern är en humanoid eller artificiell person som han föredrar att kalla sig själv. I Andys programmering ingår att han alltid skall göra det som är bäst för Rain medan Rain i sin tur gör allt för att stödja Andy, exempelvis när han blir mobbad av de andra i gruppen och kallad fejkmänniska vilket han avskyr. Syskonkärleken är ett bärande tema i filmen och en förutsättning för att det skall gå bra för dem i den farofyllda världen. De är helt enkelt ömsesidigt beroende av varandra.
Den skräckinjagande kampen mot alla monster som väller fram ur alla skrymslen och vrår utmanar sammanhållningen i gruppen, också syskonens. Skall man offra den som redan förefaller förlorad för att rädda sig själv och kanske andra. Vissa tänker enbart på sitt eget väl och ve medan andra inte är beredda att lämna någon åt sitt eget öde. Är det möjligt att besegra alla monster och kommer gruppen eller åtminstone delar av gruppen överleva och fortsätta resan mot det okända.

Kvalitetsmässigt når inte Romulus upp till samma nivå som den första filmen från 1979, vilket i och för sig inte är särskilt överraskande med tanke på att den första filmen stod för något helt nytt. Om man under den först filmen sitter på helspänn i stort sett hela tiden så gör den armada av monster som hela tiden väller fram i Romulus att det ibland blir för mycket. Då blir det helt enkelt svårt att hålla sig för skratt och filmen framstår snarare som en fars än som en skräckfilm. Men ändå den har sina poänger, den håller. Cailee Spaeny och David Jonsson rollprestationer som är bra bär i stor utsträckning upp filmen även om de inte kan konkurrera med Sigourney Weavers prestation. Om den första filmen är värd att ses om ett antal gånger så är Romulus värd att ses åtminstone en gång. Jag ger den en trea.