Little Girl Blue
Regi Mona Achache
Betyg 4
Biopremiär 23 augusti 2024
Vad lämnar egentligen en moder som tar sitt eget liv efter sig? Trauma, sorg, ett pussel att lägga i ett försök till förståelse – och i Carole Achaches fall även massvis utav lådor med fotografier, ljudinspelningar och dagboksanteckningar. Den franska författaren hade nämligen ett helt liv i dessa olika medium för olika böcker och diverse efterforskningar som hon lät gå vidare till dottern, även hon författare men även filmregissör, Mona – som alltså står bakom denna spelade dokumentär.
In kommer nämligen skådespelaren Marion Cotillard, som när filmen premiärvisades vid filmfestivalen i Cannes förra året blev den första skådespelaren att nomineras till den bästa efter att ha spelat i en dokumentär. Men när hon byter om, tar av sig sina kläder och trär i sig Caroles egna, är det trots allt inte längre Marion vi ser framför oss. Förvandlingen är total och absolut. Mona försöker återuppliva sin mamma för att försöka förstå, och Marion blir mediumet som tar oss närmare den andra sidan. Men allt är förstås inte hennes förtjänst, utan mycket ligger såklart i materialet i lådorna som efterlämnats henne. Vi ställs inför fotografier, men också ljudinspelningar där Marion återigen agerar köttslig ande vars rösten färdas igenom – snarare än spelar henne.
I vackra infall speglar fotografier snabbt hennes moder, där vi i blixtnedslag färdas mellan nu och då, och likheten är slående. Men det är inte bara personen som porträtteras, utan den tidsandan hon levde i. Parisiskt 1960-tal med politisk turbulens och konstnärlig sprängkraft gestaltas väl i tillbakablickar och fotografier för att bättre förstå varifrån hennes moder kom, hur hon levde och tänkte. Hon träffade visst flera män som hette Jean, varav alla tycks ha påverkat henne negativt, som den intellektuella författaren Jean Genet som tycks bli en ingång i hennes förfall.
Det finns dock inga enkla svar, ingenting övertydligt att peka på och beskylla, varken för vår regissör eller oss betraktare. Hur hon levde, val hon gjorde, moraliska dilemman hon tog ställning till, försöker aldrig användas som pekpinnar eller facit, utan snarare måla upp en nyanserad bild där beståndsdelar snarare blir delar av pusslet snarare än presenterad som den färdiga bilden.
En vacker bild av stranden både inleder och avrundar filmen. Det är vackert poetiskt, liksom det mesta däremellan. Marion är skör i sin gestaltning av kvinnan som inte längre finns – på eget bevåg. Hanterar rollen lika mästerligt som någon annan hon gjort. Kanske ännu känslosammare med tanke på hur nära verkligheten den ligger. Ljudinspelningarna och fotografierna smälter samman i hennes rollprestation och det blir svårt att skilja dem åt. Orsakar nästan chock när de stängs av mitt i och skillnaden mellan nu och då skärs upp tydligt. Det är ett gott betyg för hur engagerande den är – både berättarmässigt och känslomässigt. Att den inte riktigt landar i något tydligt svar, varken för dottern eller oss tittare, lämnar oss bara engagerade även efter filmens slut.