Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Nosferatu – Makaber jul och ruskigt nytt år

by

Nosferatu
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 januari 2025
Regi Robert Eggers

Vad är tid för en blodtörstig vampyr?
1979 bjöd Isabelle Adjani och Klaus Kinski på oförglömliga prestationer i Werner Herzogs klassiska tolkning av berättelsen om den ikoniska vampyren. Den filmen i sig var en hyllad nytolkning av stumfilmsklassikern från 1922.

Adjani briljerade som oskuldsfull symbol för dygd, medan Kinski… ja, han var Kinski. Med inspiration hämtad från tysk expressionism och en poetiskt mörk berättarstil, är det en film som fortfarande hemsöker mig. I mina ögon förblir det den absolut bästa filmatiseringen av Bram Stokers berättelse.


Nu, nästan 50 år senare (och 100 år efter originalet), likt en vampyr som vägrar dö, är det dags igen. Berättelsen återuppstår på biograferna, denna gång i regi av Robert Eggers, som imponerat med stilistiska mästerverk som The Lighthouse (2019) och The Northman (2022). Eggers tycks ha en naturlig känsla för mörka, suggestiva världar, och Nosferatu är inget undantag.

Lily-Rose Depp axlar nu manteln från Adjani och porträtterar en kvinna som i en sanndröm lockas till mörkrets furste. Snabbspola några år framåt, och ondsinta planer sätts i verket. Hennes make (Nicholas Hoult) reser till Böhmen för att sälja en herrgård till greve Orlok, självaste Nosferatu (Bill Skarsgård). Willem Dafoe stjäl flera scener som en excentrisk, ”canceled” professor.

Filmens stil är krypande obehaglig. Att handlingen utspelar sig under julen gör det knappast till en julfilm – här är det makabert och gotiskt som gäller. Ändå saknas något av den där riktigt kusliga känslan från Herzogs patinerade, tidlösa värld. I vår moderna TikTok-era är det svårt att uppnå samma poetiska mörker som i Kinskis dagar.

Med det sagt är detta fortfarande en sevärd version av den odödliga berättelsen om det odödliga monstret.

Filmrecension: Juror #2 – vrider och vänder på frågor om rättvisa och sanning

by

Juror #2
Betyg 3
Premiär på streamingtjänster 13 december 2024
Regi Clint Eastwood

En rättegångsfilm som sätter igång funderingar och undersöker och vrider på vad som är viktigast: rättvisa eller sanning – och ställer frågan om rättvisan obönhörligt hör samman med sanning? Delvis påminner filmen och böcker med liknande teman i John Grishams böcker. Fast hos Grisham är det ofta lite tydligare vad som är rätt och vad som är fel och vem som står på rätt sida.

Justin Kemp (spelas av Nicholas Hoult) blir kallad till att sitta i juryn för en mordrättegång. Han försöker slippa vara med i juryn eftersom han och hans flickvän väntar barn. Flickvännens graviditet räknas som en riskgraviditet eftersom de tidigare haft tvillingar som dog strax före födseln. Domaren menar att han ändå kan vara med i juryn eftersom det är en uppgift som sker dagtid, om han skulle arbetat skulle han ändå varit hemifrån dagtid. När rättegången inser Justin det förfärliga att kvinnan som enligt åklagaren mördats kan ha dödats av honom, av misstag i en olycka då han körde bil i hällande regn och mörker och inte såg kvinnan som halkade framför bilen. Nu ska Justin alltså vara med och bestämma om kvinnans pojkvän är mördare. Vad ska Justin göra? Ska han övertala juryn att frikänna pojkvännen som på många sätt verkar vara skyldig. Om pojkvännen frikänns vad händer då? Kommer polis och åklagare att utreda mer och upptäcka att det var en bilolycka? Vill Justin sitta i fängelse när hans kommande barn växer upp?

Det kan tyckas vara enkelt att bara säga sanningen. Men ska Justin låta hela sitt liv gå i kras för något som han inte gjorde med vilje? Är en man, som den mördade kvinnans pojkvän, oskyldig när han ofta var våldsam mot sin flickvän och lät henne gå ensam i högklackade skor längs en mörk landsväg i hällande regn där det var halt och stor risk att hon skulle halka? ? Om denna man dessutom är med i ett kriminell gäng som säljer droger, som ju orsakar död i överdoser ibland och han har en hel del våldsamt i sitt förflutna – är han då oskyldig? Han har begått en hel del brott som han sluppit undan straff för.

Filmen fokuserar på Justins kamp med sitt samvete. Jag gillar rättegångsfilmer och advokatberättelser men denna greppade inte helt tag i mig som sådana filmer brukar göra.
den är absolut intressant och vrider och vänder på frågor. Huvudrollsinnehavaren Nicholas Hoult gör en Justin Kemp som är lite svår att riktigt läsa av. Han har väldigt ofta samma uttryck i alla scener. Det kan vara regissören som bestämt att det ska vara så. Nicholas Hoult är aktuell i en stor roll i Nosferatu som har premiär på svensk bio i början av januari 2025. Då får vi förhoppningsvis se honom agera med fler uttryck.

För manus står Jonathan A. Abrams och för regi står Clint Eastwood. Filmikonen Clint Eastwood har stått för regi för flera starka filmer och har vunnit flera Oscarsstatyetter, bland annat tillsammans med Albert S. Ruddy och Tom Rosenberg för bästa film 2005 för Million Dollar Baby. Någon Oscarsvinst tror jag inte blir aktuellt för denna film, men den är intressant och spännande trots att det inte är någon action. Ett välgjort funderande kring temat rättvisa och sanning.

Här är 2024 års Guldbaggenomineringar

by


På bilden ovan:
Glada Guldbaggenominerade på Filmstaden Sergel. Foto: Henric Wauge. SPA | Swedish Press Agency

Vid en pressträff på Filmstaden Sergel i Stockholm 17 december 2024 presenterades Guldbaggenomineringarna för filmåret 2024. Hypnosen och Den svenska torpeden fick åtta nomineringar vardera, Passage fick sju nomineringar och fyra nomineringar vardera gick till Düsseldorf, Skåne och Den sista resan.

Guldbaggegalan arrangeras av Filminstitutet i samarbete med SVT och äger rum på Cirkus i Stockholm den 13 januari 2025.

En nomineringskommitté bestående av 32 ledamöter i fyra grupper har genom juryförfarande kommit fram till följande nomineringar till 2025 års Guldbaggar för filmåret 2024.

BÄSTA FILM
Den sista resan
Producenter: Lars Beckung och Petra Måhl
Den svenska torpeden
Producenter: David Herdies, Erik Andersson och Michael Krotkiewski
G – 21 scener från Gottsunda
Producenter: Göran Hugo Olsson och Melissa Lindgren
Hypnosen
Producent: Mimmi Spång
Passage
Producent: Mathilde Dedye

BÄSTA REGI
Ernst De Geer för Hypnosen
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson för Den sista resan
Levan Akin för Passage
Loran Batti för G – 21 scener från Gottsunda

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE I EN HUVUDROLL
Asta Kamma August för rollen som Vera i Hypnosen

Bianca Kronlöf
för rollen som Hanne i Så länge hjärtat slår
Josefin Neldén för rollen som Sally i Den svenska torpeden
Mzia Arabuli för rollen som Lia i Passage

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE I EN HUVUDROLL
Filip Berg för rollen som Conny i Strul
Herbert Nordrum för rollen som André i Hypnosen
Pål Sverre Hagen för rollen som Gustav i Släpp taget
Robert Gustafsson för rollen som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson i Jönssonligan kommer tillbaka

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE I EN BIROLL
Andrea Edwards för rollen som Lotta i Hypnosen
Eva Melander för rollen som Helena i Strul
Lisa Carlehed för rollen som Carla i Den svenska torpeden
Liv Mjönes för rollen som Katrin i Så länge hjärtat slår

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE I EN BIROLL
David Fukamachi Regnfors för rollen som Julian i Hypnosen
Jonas Karlsson för rollen som Vanheden i Jönssonligan kommer tillbaka
Magnus Krepper för rollen som Greger i Jakt
Oscar Skagerberg för rollen som Viktor i Ur mörkret

BÄSTA MANUS
Ernst De Geer och Mads Stegger för Hypnosen
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson för Den sista resan
Frida Kempff och Marietta von Hausswolff von Baumgarten för Den svenska torpeden
Levan Akin för Passage

BÄSTA KLIPPNING
Britta Norell för Israel Palestina på svensk tv 1958-1989
Orvar Anklew och Kalle Lindberg för Avicii – I’m Tim
Robert Krantz för Hypnosen

BÄSTA FOTO
Johan Palm för Sommartider
Lisabi Fridell för Passage
Nils Eilif Bremdal-Vinell för Ur mörkret

BÄSTA LJUDDESIGN
Anne Gry Friis Kristensen och Sigrid DPA Jensen för Passage
Calle Buddee Roos för Så länge hjärtat slår
Mathias Schlegel för Düsseldorf, Skåne

BÄSTA ORIGINALMUSIK
Erik K. Skodvin för Ur mörkret
Lisa Montan för LasseMajas detektivbyrå – Maskoten som försvann
Ola Fløttum för Jakt

BÄSTA VISUELLA EFFEKTER
Fredrik Nord och Jacob Gåfvels för Stockholm Bloodbath
Sami Haartemo, Mikko Löppönen, Teemu Pitkänen, Ville Pätsi och Jacob Danell för Den svenska torpeden
Simon Öster och Kevin Gullberg för XXL

BÄSTA KOSTYMDESIGN
Eugen Tamberg för Den svenska torpeden
My Ek för Nova & Alice
Sandra Haraldsen för Düsseldorf, Skåne

BÄSTA PRODUKTIONSDESIGN
Elle Furudahl för Den svenska torpeden
Helga Bumsch för Düsseldorf, Skåne
Roger Rosenberg för Passage

BÄSTA MASKDESIGN
Kaire Hendrikson för Den svenska torpeden
Sandra Haraldsen för Düsseldorf, Skåne
Therese Sandersson för Jönssonligan kommer tillbaka

Särskilda nomineringsgrupper för kort- och dokumentärfilm har vid sina sammanträden den 29 november och 2 december 2024 enats om följande nomineringar till 2025 års Guldbaggar i kategorierna Bästa kortfilm och Bästa dokumentärfilm. Vid jurymötena medverkade Guldbaggens juryordförande Anna Carlson och Jurykoordinator Ebba Rydqvist.

BÄSTA KORTFILM
Däck 5B Regi: Malin Ingrid Johansson
On Hospitality – Layla al Attar and Hotel al Rasheed Regi: Magnus Bärtås och Behzad Khosravi Noori
Parkerad Regi: Wasima Ayad
The Building and Burning of a Refugee Camp Regi: Dennis Harvey

BÄSTA DOKUMENTÄRFILM
Den sista resan Regi: Filip Hammar och Fredrik Wikingsson
G – 21 scener från Gottsunda Regi: Loran Batti
Israel Palestina på svensk tv 1958-1989 Regi: Göran Hugo Olsson
Vägen till ingenstans Regi: Johan Palmgren

Fakta om årets nomineringar
Totalt 24 svenska filmer har nominerats. 20 långfilmer, varav fem dokumentärer, och fyra kortfilmer.

Antal nomineringar per film
8 stycken nomineringar: Hypnosen och Den svenska torpeden
7 stycken nomineringar: Passage
4 stycken nomineringar: Düsseldorf, Skåne och Den sista resan
3 stycken nomineringar: Så länge hjärtat slår, Jönssonligan kommer tillbaka, G – 21 scener från Gottsunda, Ur mörkret och Strul
2 stycken nomineringar: Israel Palestina på svensk tv 1958-1989, Jakt och Släpp taget

Övriga priser på Guldbaggegalan
Utöver dessa kategorier delas även priserna Hedersguldbagge, Gullspira, Guldbaggens publikpris och Guldpiga ut. Omröstningen till Guldbaggens publikpris sker på aftonbladet.se med start den 18 december.

Guldbaggegalan går av stapeln den 13 januari 2025 på Cirkus i Stockholm med Shima Niavarani som programledare, och direktsänds i SVT 1 och SVT Play.

Filmrecension: Konklaven – omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande

by

Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger

Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.

Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.

Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.

Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.

Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.

Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.

Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.

Filmrecension: Sagan om Ringen: Striden vid Rohan – ett hafsverk

by

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Kenji Kamiyama

Det är snart ett kvarts århundrade sedan Peter Jacksons första Sagan Om Ringen-film hade premiär. Att påstå att filmtrilogin förändrade liv – bland annat mitt eget, och hela filmindustrin vore närmast en underdrift. Filmerna kan ses som millenniumskiftets version av Star Wars, en filmhändelse så stark och revolutionerade att alla andra storfilmer behövde rätta sig efter trilogins ohyggliga skala, de revolutionerande specialeffekterna och konsten att bibehålla spänning och intresse genom tre filmer.

Men där andra filmserier har kunnat leva vidare och expandera sitt varumärke har Sagan Om Ringen närmast varit latent, trots sin enorma popularitet. Då Jackson återvände till Midgård med sina tre Hobbit-filmer blev resultatet nästan detsamma som då George Lucas gjorde den hårresande dåliga Star Wars-prequel trilogin. Nu senast försökte Amazon i en jättesatsning föra tillbaka Sagan Om Ringen till populärkulturens centrum med Maktens Ringar. Den serien skapade en egen version av Tolkiens sagovärld och som lyckades fånga lite av den magin som originaltrilogin erbjöd.

När nu Warner Bros. bestämt sig för att också försöka ge Sagan Om Ringen nytt liv blir det också genom en prequel, fast i animerat format, mer bestämt anime. Animation har också genomgått en mikrorenässans på senare tid, delvis genom den ökande populariteten av just anime men också den bejublade Netflix-serien Arcane. Att presentera Midgård i ett helt annat format kunde varit ett sätt att skapa en perfekt balans mellan Jacksons magiska originalfilmer och samtidigt karva ut en ny väg framåt. Tyvärr blir mötet mellan öst och väst långtifrån någon euforisk harmoni, istället en bitter påminnelse om att Jacksons originaltrilogi förblir fast i en sorts tidskapsel, evigt perfekt men omöjlig att återskapa.

Warner Bros. själva har inte heller varit alltför självsäkra vad gäller att marknadsföra Slaget Om Rohan. I det material som skickats ut till allmänheten läggs all emfas på att svetsa ihop bilder från de tre spelfilmerna för att understryka kopplingen. Det tyder på en stor osäkerhet, att filmen inte har kraft nog att stå på egna ben, detta onda omen förverkligas också väldigt snart. Den uppenbara osäkerheten genomsyrar varenda sekvens, ständigt görs det klumpiga påminnelser om att vi gör ett återbesök i Jacksons Midgård, både genom små korta slingor av Howard Shores makalösa musik men också miljöer som är identiska med vad som kunde ses i Sagan Om De Två Tornen. Men en imitation är knappast tillräckligt för att engagera. Med tanke på att animation erbjuder andra uttrycksmöjligheter vad gäller dramatik, action och visuell inramning hade det varit synnerligen uppskattat att också låta mer klassiska anime-influenser få ta plats. Vi har i animeserier som Attack On Titan, Jujutsu Kaisen och Demon Slayer sett makalöst storslagna scener men också hänförande action som utklassar flera stora västerländska actionfilmer i sin koreografi och fantasifullhet.

Därför är det närmast paralyserande att konstatera att Slaget Om Rohan, vad gäller det visuella, endast kan beskrivas som medioker – många gånger undermålig. Även om miljöerna är detaljrika och autentiska vad gäller att simulera det vi sett i Jacksons filmer, är karaktärerna platta och inte det minsta uttrycksfulla. Än värre är den faktiska animationen. Trots att filmen använt sig av motion capture-referenser för samtliga karaktärer, hör detta till det stelaste jag sett vad gäller rörelser och flöde. Karaktärerna verkar alla vara drabbade av någon form av allvarlig reumatism i samtliga leder, de rycker fram som en bil som drabbats av återkommande motorstopp. Detta är inte bara visuellt oacceptabelt utan rent distraherande. Utöver detta finns ingen som helst uppfinningsrikedom vad gäller kameravinklar eller klippning, något som det animerade formatet har visat sig så bra att vara innovativ på.

Om det varit den mediokra animationen som stått för den enda åkomman hade det gått att ha överseende. Men även manus – framförallt berättandet, är minst lika stelt och osmidigt. Slaget Om Rohan visar upp de sämsta sidorna av Tolkiens berättande, med otaliga ointressanta sidospår och mikroberättelser som endast de mest fanatiska kan bry sig om. Flera sekvenser och deras upplösningar känns rent ofärdiga, något som tyder på att grundmaterialet varit alltför tunt och viljan till större modifikation inte funnits. Den teatrala dialogen som hos Jackson var fängslande blir här endast klyschig och högtravande.

Vi får inte ens se prov på några episka actionscener där arméer drabbar samman i gastkramande bataljer. Istället är allt destillerat till ett fåtal snustorra fäktningsscener och ett par glädjelösa massekvenser som inte gör något utslag på den episka mätaren.

Slaget Om Rohan kunde varit en perfekt mix mellan det bästa av anime och Tolkiens legendariska världsbygge. Vad vi istället får är ett hafsverk som inte ens hade varit intressant då Sagan Om Ringen hade sin största kulturella relevans. Lägg pengarna på en andra frukost istället.