Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Elevation – fascinerande och imponerande överlevnadsthriller

by

Elevation
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 december 2024
Regi George Nolfi
Medverkande Anthony Mackie, Morena Baccarin och Maddie Hasson

Det är en slags science fiction, en överlevnadsthriller, om en tid då människor måste fly undan en stor katastrof. Det är fascinerande och det är imponerande vilken spänning som går att bygga upp med enkla medel. Skickligt av regissör och hela teamet.

En dag dök en slags monster upp på jorden som attackerade och dödade människor. Mer än nittio procent av mänskligheten dödades snabbt. Will Bridger och hans son Hunter tillhör de få överlevande. De lever i en liten by högt upp på ett berg tillsammans med andra överlevande. Monstren kan inte överleva på så hög höjd, det är anledningen till att överlevande världen över bosatt sig högt upp.

Livet där uppe på höjden är svårt för både Will och sonen Hunter och övriga i byn. De brottas alla med sorg och saknad av familj och vänner som de förlorat på grund av monstren och samtidigt måste de leva i skräck för monstren.

Hunter har en sjukdom som gör att han behöver en slags maskin när han sover. Maskinen behöver batterier som är på väg att ta slut. Will måste ta sig ned förbi höghöjds-linjen och riskera att möta monstren för att ta sig till ett sjukhus eller något annat ställe som kan ha dessa batterier. Två av byborna, Katie och Nina, vägrar låta honom ge sig av ensam. Nina är före detta forskare och hon är helt genomsyrad av att hitta monstrens svaga punkt. Det måste finnas något sätt att ta död på dem, menar hon. Fast världens stora militärstyrkor har inte lyckats.

Will, Nina och Katie har var och en sina dolda skäl för varför de ger sig ner i det farliga området. Deras diskussioner och konflikter är som skriven för teater, men det fungerar suveränt faktiskt. Vi börjar ana deras dolda motiv och vad de upplevt.

Av någon outgrundlig anledning dödar monstren endast människor. Djur bryr de sig inte om. När Will måste ge sig av ner under höjdgränsen ser de stora flockar av hästar, till exempel, som monstren inte alls attackerar.

En stor del av filmen är inspelad antingen i en mörk tunnel eller på höjden, i den lilla byn på berget. Monstren dyker upp men är ändå inte så resurskrävande att skapa. Filmproduktionen har inte behövt använda extremt dyra Det är enastående hur spänningen ändå kan byggas upp, trots att filmen inte krävde en stor Hollywoodbudget.

Filmen är spännande och kryper under huden, det känns som att jag är med där på vandringen ner förbi den farliga linjen. Elevation är ett unikt bevis på hur spänning kan byggas upp utan stora resurser.

Bob Dylan-filmen A Complete Unknown smyginviger Göteborg Film Festival

by

A Complete Unknown smyginviger Göteborg Film Festival 2025.

Ett pressmeddelande:
James Mangolds nya Bob Dylan-biopic film A Complete Unknown visas på Göteborg Film Festival 2025. I den stjärnspäckade filmen får vi följa Dylans genombrott under 1960-talets pulserande musikscen, fram till det mytomspunna framträdandet på Newport Folk Festival som markerade hans urträde ur folkmusiksrörelsen. Bob Dylan spelas av Timothée Chalamet, och i övriga roller ser vi Edward Norton, Elle Fanning och Monica Barbaro.

A Complete Unknown smyginviger festivalen den 23 januari, 48:e Göteborg Film Festival går av stapeln 24 januari 2025 – 2 februari 2025.

Före mörkret inviger Göteborg Film Festival

by

Den 24 januari 2025 invigs den 48:e upplagan av Göteborg Film Festival med världspremiären av Före mörkret (Før mørket), regisserad av den hyllade norska filmskaparen Eirik Svensson. Invigningen äger rum både i Göteborg och på biografer över hela Sverige, samtidigt som den också inviger festivalens digitala salong.

Ett pressmeddelande berättar:
Filmens manus är skrivet av Harald Rosenløw Eeg och Lars Gudmestad och bygger på verkliga händelser ur självbiografin Det finnes ingen de andre – det er bare oss av Lindis Hurum, som är generalsekreterare för Läkare utan gränser i Norge. Filmen är Eirik Svenssons femte långfilm efter kritikerrosade filmer som Den största förbrytelsen och Harajuku, som visades i Nordic Competition på Göteborg Film Festival 2019.

Före mörkret (Før mørket) utspelar sig under inbördeskriget i Centralafrikanska republiken 2013. På julafton söker en desperat muslimsk man skydd i ett fältsjukhus, medan en hotfull kristen milis samlas utanför och kräver mannens liv. I händelsernas centrum står den norska hjälparbetaren Linn, spelad av Kristine Kujath Thorp, som måste fatta en rad moraliska beslut för att både skydda mannen och inte äventyra sina kollegors säkerhet.

– Det känns fantastiskt att få inviga festivalen med en riktigt nagelbitare som berör på djupet. Filmens tema tangerar dessutom årets fokus. Huvudkaraktären Linn står inför moraliska dilemman, behöver bryta mot regelverk och visar framför allt stort civilkurage. Det är den sortens handlingar vi vill lyfta och diskutera inom ramen för Focus: Disobedience, säger Pia Lundberg, konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival.

– Det är en ära och stor glädje att få premiär som öppningsfilm på fantastiska Göteborg Film Festival! I dagens klimat, med en värld som står i brand, har det känts meningsfullt att vara med och berätta den här starka historien. Vi mår alla bra av att reflektera över vilket ansvar vi har och vad vi kan betyda för en annan människa. Jag hoppas att publiken tar den till sig, och jag ser mycket fram emot att återvända till Göteborg och festivalen, säger regissören Eirik Svensson.

Före mörkret tävlar i Nordic Competition och visas även Online i Göteborg Film Festivals digitala salong.

Rollerna i filmen gestaltas av en internationell stjärnensemble bestående av bland andra Kristine Kujath Thorp, Alexander Karim, Bibi Tanga, Mattis Hermann Nyquist, Tracy Gotoas och Alma Pöysti. Före mörkret är producerad av Fantefilm under ledning av Catrin Gundersen och Hugo Hagemann Føsker, i samproduktion med Film i Väst, Cinenic Film, Nordisk Film och ReelMedia

Invigningen av Göteborg Film Festival sker den 24 januari 2025.

Filmrecension: Mufasa: Lejonkungen

by

Mufasa: Lejonkungen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2024
Regi Barry Jenkins

Det har höjts en hel del ögonbryn över att Barry Jenkins, regissören bakom den eminenta Moonlight och If Beale Street Could Talk nu ger sig in i ett samarbete med Disney. Frågetecknen var än fler då det gällde en prequel-film till Jon Favreaus fotorealistiska nyversion av Lejonkungen från 2019, en film – som av många, anses representera det sämsta av den moderna filmindustrin, i och med att projektet som inte gjorde något att för differentiera sig från den animerade superklassikern från 1994.

Jenkins har rakryggat försvarat beslutet och menat att detta är en originell film som inte alls är del av något själlöst maskineri. Mufasa är måhända inte lika omvälvande eller emotionellt perfekt som Jenkins Moonlight men är en avsevärt mer vågad film än sin föregångare, även om den är långtifrån fläckfri. Oavsett vem som hade regisserat projektet går det inte att undkomma den jättelika skugga som vilar över allt som associeras med Lejonkungen. Det är en film som är kopplad otaliga barndomsminnen och som skakat om, framkallat skratt och som bosatt sig permanent i hjärtan jorden runt. Och inte ens en så finkänslig och självsäker regissör som Jenkins kan helt kringgå att framstå marginaliserad då han försöker placera sin film bredvid detta jättelika monument. Introduktionen som kärleksfullt vill iscensätta den episka öppningen med den afrikanska solnedgången känns mest trevande och skygg.

Jenkins vill också rama in sin berättelse med oväntat mycket metareferenser och komik, något som endast funkar halvt om halvt. Filmen drar åt alltför många håll, det är teatral dramatik som trängs med enkla skämt om kroppsodörer och postmodern ironi kring den oerhörda kommersialism som Lejonkungen fått representera genom otaliga uppföljare och scenproduktioner. Och ännu kvarstår problemet med den fotorealistiska presentationen. Där ett traditionellt animerat lejon kan tilldelas ansiktsuttryck och mimik är det nästan omöjligt att göra detsamma för ett vanligt lejon, något som gör att flera dramatiska scener blir otydliga och diffusa då karaktärerna inte har tillräckligt med kapacitet att uttrycka sig.

Filmen skiftar också mellan en rad olika skepnader, i ena läget barnslig, i andra oerhört vuxen, med ett inte alltför subtilt budskap om vikten av tolerans och sammanhållning. De otaliga tillfällen då filmen vill leka musikal är inte heller någon större succé. Trots att den bejublade upphovsmannen bakom Hamilton – Lin-Manuel Miranda, står för flera av sångnumren är de som bäst anonyma och i värsta fall plågsamt juvenila. Och som en rad prequel-filmer är flera sekvenser forcerade vad gäller att ge klassiska saker och ting ett ursprung och förklaring. De många kostymbytena gör att filmen många gånger känns ojämn och spretig. Men denna berg- och dalbana har också fantastiska stunder. Då Jenkins bestämmer sig för att göra en mer renodlad äventyrsfilm med dundrande actionscener och bred komik är det omöjligt att inte underhållas. Porträtteringen samt personregin, eller rättare sagt lejonregin, vad gäller Mufasa själv är strålande, här skapar Jenkins en av årets mest sympatiska och magnetiska karaktärer.

Sedan går det inte att undkomma – trots problemen med möjligheterna till uttrycksfullhet, att Mufasa är en av de tekniskt mest imponerande filmerna som skådats. Detaljrikedomen och miljonerna är bortom det spektakulära. Färgsättning och allmän presentation är av sådan hög kvalitet att det tangerar det rent hedonistiska. Att Disneys enorma krigskista tillåter filmskapare att tänja på gränserna vad gäller det filmtekniska är ingen nyhet, men Mufasa går utöver det vanliga vad gäller att visa upp digitalteknik i sin bästa form.

Och mot slutet av filmen lyckas Jenkins ta andan ur publiken med en hårresande kraftfull sekvens som kombinerar Lejonkungens bästa kvalitéer, exceptionell dramatik, emotionellt engagemang och Hans Zimmers euforiska musik. I den stunden är det mesta ursäktat då ögonen vattnas och gåshuden är total, då är Mufasa en av årets mest drabbande filmupplevelser, olyckligt nog är resan dit rejält skakig.

Filmrecension: Parthenope – Neapels hjärta – värd att se men engagerar inte fullt ut

by

Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.

När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.

Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.

Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.

Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.

Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.