Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

by

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Kampanj för att rädda Bio Zita

by

Zita Folkets Bio, i hjärtat av Stockholm, står inför en akut ekonomisk situation. Zita Folkets Bio uppmanar nu alla filmälskare och kulturintresserade att hjälpa till att rädda Stockholms viktigaste biograf.

Ett pressmeddelande:
Biografen drivs med passion och till stor del av ideella krafter. Nu satsar vi allt för att överleva i en tid av inflation, höjda hyror och minskade bidrag.

Trots en lojal publik som successivt har hittat tillbaka till biografen efter pandemiåren, ett starkt engagemang från personalen och det nyligen tilldelade ärofyllda Europa Cinema priset för Bästa programsättning i Europa 2024, riskerar Zita att tvingas stänga sina dörrar. Efterdyningarna av pandemin har förvärrat situationen, och utan omedelbar hjälp står biografen nu inför en osäker framtid.

Åsa Widman Falewicz, tf verksamhetsledare på Zita:
”Zita är mer än bara en biograf. Det är en mötesplats för filmälskare, en plattform för unga filmskapare och en plats där filmhistoriens klassiker kan upplevas på stor duk. Vi vill fortsätta vara en av Stockholms mest betydelsefulla biografer och en vital del av stadens kulturliv. För att detta ska vara möjligt ber vi nu om allmänhetens stöd.”

Zita Folkets Bio uppmanar nu alla filmälskare och kulturintresserade att hjälpa till att rädda Stockholms viktigaste biograf. En central punkt i Stockholms kulturlandskap där nya filmröster får möjlighet att visa sina verk och träffa publiken, där filmer från alla världens hörn visas på repertoaren men också genom biografens många filmfestivaler och filmserier, och med en gedigen filmpedagogisk verksamhet som når ut till stadens och regionens många unga.

Nu lanseras en Rädda Zita-kampanj för att mobilisera allmänhetens stöd och säkra biografens framtid. Först och främst uppmanas alla filmälskare att besöka Zita. Vid köp online går det att donera en summa vid biljettköpet. Att ge bort presentkort och biobiljetter är en uppskattad gåva som sprider glädje och bidrar också till biografens överlevnad. För den som vill engagera sig mer långsiktigt erbjuder Zita möjligheten att bli medlem i föreningen vilket ger förmåner och rabatter. Sist men inte minst går det alltid att swisha ett bidrag till föreningen.

Senare i vår kommer vi att arrangera en stödkväll på Zita. Detta blir en kväll fylld av film, musik och gemenskap, där vi tillsammans firar Zita och samlar in viktiga medel. Mer information om detta evenemang kommer inom kort.

Tips på filmer att se på Tempo Dokumentärfestival

by

Wishing of a Star

En favorit bland filmfestivaler är Tempo Dokumentärfestival som i år, 2025, pågår 3 – 9 mars. Som alltid bjuder festivalen på massor film från olika delar av världen, från krigets första dagar i Ukraina till bearbetning av vad som hände i Rwanda och hur djur betraktar människor i en avsides bulgarisk by till svenska poliser som arbetar med yttrandefriheten och en djupdykning i hur en astrolog i Italien hjälper människor att komma tillrätta med sina liv.

Här är ett utval av filmer från festivalen som jag rekommenderar. Missa inte dessa:

Wishing of a Star
En helt underbar film om Luciana , en kvinnlig astrolog i Neapel, Italien, som är en form av rådgivare åt människor. De söker upp henne för att de vill ha råd med något i sitt liv. Denna
Jag skulle vilja säga att hon fungerar som en mycket jordfast psykolog som lyssnar på människor och försöker få dem att förstå sig själv. Hon säger i filmen att utmaningen, eller det svåra, med hennes jobb som astrologisk rådgivare är att alla inte vet vad de verkligen vill. Det är vad hon försöker få dem att inse. Och som hon säger: ”Alla är inte heller beredda att jobba för att förverkliga det de vill”. Hon poängterar också att livet är förutbestämt, vi kan påverka och förändra. Filmen är en hybridfilm. En del är tydligt dokumentärt, andra scener är arrangerade.

Filmens regissör, Peter Kerekes (från Slovakien) kommer att gästa festivalen och hålla en att hålla en masterclass och möta publik under veckan.


Dialogpolisen
Vi får följa en grupp svenska poliser, dialogpoliserna, som arbetar med frågor kring yttrandefrihet och som är närvarande på gator och torg i samband med demonstrationer och olika manifestationer.
Regissören Susanna Edwards fick unik access och har följt dialogpoliserna mitt under valrörelsen 2022. Hon visar klipp och delar med sig av utmaningen att skildra en grupp och balansera berättelsen så den speglar nyanserna i detta komplexa arbete.
Vi får bland annat se några scenen med den danske koranbrännaren Rasmus Paludan. Vid nägra tillfällen har imamer och en del andra ledare inom muslimska församlingar samlats en bit ifrån koranbränningen och samlar folket där, för att motverka att de närmar sig Paludan. Rasmus Paludan påpekar till poliserna att den gruppen som samlas också borde ha sökt tillstånd. Nu har den gruppen ett arrangemang som egentligen bryter mot lagen som säger att man ska söka tillstånd för sådana samlingar. Jag tycker det är intressant att filmen lyfter fram denna fråga, den är värd att fundera på. Paludan har en poäng men å andra sidan har dessa imamer troligen hindrat våldsamma sammandrabbningar.
Denna dokumentär är mycket intressant och väcker många tankar och det finns mycket att diskutera kring det som tas upp.

Ultras
Läktarkultur och fotbollsfans är ett ämne som ofta debatteras och många har olika åsikter om. Barnfamiljer vill inte alltid gå på match för att inte riskera våldsamma situationer. Samtidigt är fansen viktig för lagen.
I den här Ultras skildras läktare i åtta länder i fyra världsdelar. Det sprakar av energi och vi får på film uppleva denna speciella atmosfär som är unik för fotbollsläktaren.
Filmens distributör beskriver filmen: Vi får en inblick i hur ett starkt subkulturellt sammanhang kan påverka och påverkas av sin omgivande samhällskontext. Det här är ingen granskning, det är en hyllning.

Aleque & Issay
Aleque & Issay är en feelgood-dokumentär Aleque & Issay är en feelgood dokumentärfilm för alla åldrar, så väl barn som vuxna. Genom fångade ögonblick får vi uppleva tvillingarnas resa på nära håll och ta del av barnens resa från småbarnsåren till skolåldern.

Trans MemoriaSurviving the Death Committee
Högintressant om hur iranske Hamid Noury genom en intrikat plan lurades till Sverige, där han greps, ställdes inför rätta och fälldes för folkrättsbrott. Genom vittnesmål i rättssalen och historiska berättelser från regimens offer skildras en historia om politiskt våld, sorg, kamp och skör rättvisa. En film som spänner mellan individens ansvar och komplexa internationella relationer.

Songs of Slow Burning Earth
Oerhört stark skildring av krigets första dagar i Ukraina. Filmen skildrar Ukraina under de två första åren av den ryska invasionen, och hur kriget gradvis blivit en del av vardagen för det ukrainska folket. Genom en audiovisuell dagbok utforskar filmen det fysiska och mentala landskap som präglar en nation i kris.


Silent Observers
Sex djur har huvudrollen och vi får se handlingen med deras ögon. Filmen utspelar sig i en bulgarisk bergsby där vidskepelse och folktro är stor. Det är svårt att ta till sig att detta är någonstans i Europa i vår tid. Människor är djupt vidskepliga och tror på fullt att en man har förvandlats till en åsna och en katt har blivit besatt av en vampyr.
På visningen under festivalen kommer det musiker och spelar filmmusiken live. Denna handlar om bulgarisk folklore och med djuren i en gammeldags by på landsbygden, i fokus.


En vacker och djupt berörande berättelse där filmaren återvänder till sin mammas hemland, Rwanda, långt efter mamman gått bort och träffar släktingar och hennes vänner och talar minnen, förstås om landets brutala historia. En film man får ännu djupare insikt i folkmordet där och i Burundi på 1990-talet. En film som vågar låta berättelsen ta den tid den behöver.

Mer om Tempo Dokumentärfestival hittar du dess hemsida här.

Yalla Parkour inviger Tempo

by

3 mars är det dags för 2025 års dokumentärfestival Tempo. Festivalen invigs med filmen Yalla Parkour. Ett pressmeddelande från Drakenfilm berättar:

Regissören Areeb Zuaiter minns sin mamma som genuint lycklig endast vid stranden i Gaza. Samma leende hittar hon i några videor på en grupp unga män som utövar parkour på Gazas stränder. Hon får kontakt med Ahmed som gör filmerna och genom dem kan hon uppleva hans vardag mellan explosioner, flyktingläger och ruiner. Areeb inser att hennes nostalgi över hemlandet står i akut kontrast till Ahmeds längtan efter en plats där han kan se en framtid.

Mer om Tempo Dokumentärfestival:
Tio internationella regissörer kommer till Tempo Dokumentärfestival 2025

Här är festivalens hemsida:
Här kan du läsa mer om Tempo Dokumentärfestival.

Filmrecension: Goodrich

by

Goodrich
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Hallie Meyers-Shyer

Berättelsen om den hårde karriäristen som genomgår ett obehagligt uppvaknande är lika klassisk som den är förutsägbar. Dock har den återkommit gång på gång på film och har förmedlats med både briljans och ren inkompetens. Goodrich landar någonstans emellan dessa två extremer. Regissören Hallie Meyers-Shyer har inte jobbat på över sju år och det är föga förvånande varför. Hennes senaste film Home Again med Reese Witherspoon i huvudrollen var lika anonym och minnesvärd som valfritt framträdande från den senaste upplagan av Melodifestivalen.

Att Meyers-Shyer därför känner sig aningen skakig och osäker är föga förvånande efter så många år av inaktivitet, därför väljer hon en beprövad berättelse och en form som mer än något annat vill vara ett monument till den sortens fenomenala dramakomedi som Alexander Payne skapar i sina bästa stunder. Och flera ingredienser för en lyckad kaka ligger på köksbänken. Bland annat Michael Keaton som de sensate åren alltmer befäst sig som en av branschens mest intressanta och unika aktörer. Tyvärr så slår det hela slint då Meyers-Shyer inte tycks förmå att följa enkla instruktioner. Goodrich diverse beståndsdelar är varken nyskapande eller överraskande, allt sker efter en utstuderat förutsägbar mall där livets många svårigheter snart blir en oväntad välsignelse då det för huvudpersonen närmare ett tillstånd av harmoni, där vänner och familj visar sig vara mer meningsfullt än karriär och prestige. Att det hela är olidligt sentimentalt och enkelspårigt är därmed inte bara väntat utan nästan en självklarhet.

Dock kan dessa mer problematiska element tyglas av regissörer med stor fingerfärdighet och sylvass personregi. Meyers-Shyer är olyckligtvis inte en av dessa, hon misslyckas gång på gång med att skruva ihop denna filmiska motsvarighet till en Ikea Billy genom ett skakigt handlag och en minst lika instabil personregi. Keaton som per automatik alltid medför ett mått av ohämmad excentrisk energi känns under en stor del av filmen olustig och obekväm. Detta är till stor del ett resultat av att regin är krampaktig och inte det minsta avslappnad. Meyers-Shyer känns spänd som en pianotråd och även de sekvenser som är menade att vara avslappnade och vardagliga framstår forcerade och ansträngda. Flera gånger känns filmen också skrämmande mager då den försöker att vidga sitt dramatiska omgång, detta sker genom en rad halvdana biroller, där den kanske mest konfunderade är Mila Kunis i rollen som Keaton dotter, vars karaktär och hela agerande känns som en enda lång och onödig efterkonstruktion.

Det tar evigheter innan Keaton blir varm i kläderna och först då börjar Goodrich få någon sorts substans. Då blir det hela i alla fall en blek skugga av de filmer som Meyers-Shyer vill imitera med ett par måttligt hjärtevärmande scener. Men det är alltför sent för att kompensera för en film som är dramaturgiskt platt, stel och framförallt närmast banal. Att vi dessutom får ett rumphugget och kväljande sötsliskigt slut gör inte det hela mycket bättre.