• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

The King´s Speech

3 februari, 2011 by Redaktionen


The King´s Speech
Betyg 4

”The King´s Speech” är en film som enkelt skulle kunna kallas ”Buddy movie”, om två polare som hjälper varandra. Dessa två vänner är hertigen av York och talpedagogen Lionel Louge.

Hertigen och senare kungen, som har problem med att tala offentligt spelas av Colin Firth. De gånger han försöker brukar han i bästa fall stamma sönder de tal som han ska hålla. Tidigt inser hans närmaste och hans fru att någonting måste göras för att lösa problemet. Efter att försökt med en rad specialister anlitar man oortodoxa
australiensaren Lionel Lounge för att arbeta med den högst motvillige patienten.

Bertie, som den blivande kung George VI kallades av sina närmaste, var inte menad att bli kung. Han hade en äldre bror som blev kung först, men som avsade sig kronan och Bertie blev tvungen att ta över rollen som kung över England och samväldet. Vikten av att kunna tala offentligt blev helt klart nödvändig.

Det hade med lätthet blivit en helt outhärdligt gullig film om en mans kamp mot sitt handikapp men tack vare Geoffrey Rush, som spelar Lionel Lounge, blir den här filmen till något mycket sevärt. Lounge, som vägrar att låta sig hunsas av Bertie och vägrar att tilltala honom med hans titel, visar med några enkla medel hur man bör behandla talfelen. Lionel bygger sin pedagogik på att under årens lopp ha hjälpt en rad traumatiserade patienter från första världskriget och på så sätt fått en hel del erfarenhet.

Bertie är på många sett en trasig gestalt vars familjeband gjort honom till det han är. Kungatiteln och det offentliga livet var han egentligen inte intresserad av om vi ska tro filmen. Det är även en film om hur två relativt lika män, fast de båda kommer från mycket olika delar av samhället, finner en gemensam grund att stå på.

Det är även roligt att se Anthony Andrews i rollen som premiärminister Stanley Baldwin och Guy Pearche som Edward VIII.

En tafatt och lite socialt missanpassad hertig blommar ut och blir en riktig ledare. För det är väl så här som
amerikaner helst ser sina britter; stammande, fumliga och lite introverta? Britter, som på många sätt är lika
amerikaner men lite lätt bortkollrade när det gäller den riktiga världen. Alla som någon gång har varit i
Storbritannien vet att så inte är fallet, den fumliga och tystlåtne engelsmannen (läs: Hugh Grant) finns det få av.
Den domesticerade engelsmannen liknar mer den falska bild som Hollywood har spridit runt om i världen. Att svordomarna i filmen gav filmen en något högre åldersgräns i USA får väl ses som en intressant detalj.

Med alla dessa historier som har kommit under de senaste åren om familjen Windsor, undrar jag om det inte är hög tid att göra någon svensk motsvarighet med familjen Bernadotte? Berättelser borde det finnas gott om. När vågar en svensk producent göra något sådant?

Läs även andra bloggares åsikter om Colin Firth, Geoffrey Rush, The King´s Speech, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Colin Firth, Geoffrey Rush, Recension, Scen, The King´s Speech

Göteborgs Filmfestival: Mammas Comeback och Love During Wartime

2 februari, 2011 by Redaktionen

Andra dagen (29/1) var full av seminarier, konferenser och intervjuer, så det blev inga filmer för min del. Och söndag den 30/1 var just en söndag som krävde lite ledighet, därför hoppar vår resa i Göteborgs Filmfestival direkt till måndagen 31 januari.

Jag hann med tre filmer, varav två var nordiska dokumentärer och tas upp nedan. Den tredje, danska filmen Truth About Men, kommer i ett framtida inlägg.

Mammas Comeback

När Rosie var i tjugoårsåldern var hon Sveriges dragracingdrottning, en lysande stjärna i den annars så mansdominerade sporten. Sedan kom livet emellan med äktenskap och småbarn och satte stopp för tiden på racerbanan. Nu, efter ett uppehåll på 34 år, ska Rosie göra comeback.

Alla människor har någon slags dröm. Om man ska skildra den på film är det själva kampen att uppnå den som är viktigast. Vägen dit. Tyvärr börjar den kampen lite för sent i Mammas Comeback och är inte tillräckligt stark för att engagera. Som tur är finns det en unik och stundvis inspirerande historia att berätta, speciellt för kvinnor som sett sig tvungna att lägga sina livsmål åt sidan för att ta hand om en familj. Dessutom är den gjord med ett imponerande vackert foto och regi. Cinezine ger den 3/5 i betyg.

Love During Wartime

Love During Wartime tar upp kampen för rätten att bo med den man älskar, som för det gifta paret Osama (palestinier) och Jasmin (israel) är kärleken inte en självklarhet.

Själva konflikten mellan länderna och vad de lokala invånarna säger om den tas aldrig upp, kanske för att den anses en självklarhet i dessa tider eller för att endast huvudobjekten och deras familjer skulle ligga i fokus.

Problemet är att det händer väldigt lite och lika intressant eller underhållande som det är att stå sist i en oändlig kö är det också att följa Jasmin från myndighet till myndighet och i telefonkö efter telefonkö. Väldigt lite frustration avges i duken och på grund av detta byggs all frustration upp inom publiken istället. Antingen gick flera filmiska ögonblick förlorade eller så är de utvalda objekten högst ointressanta, för temat är det inget fel på. Cinezine ger betyget 2/5.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: Filmfestival, Giff, love during wartime, mammas comeback, Recension, Scen

Startsladden gick till Las Palmas

2 februari, 2011 by Redaktionen



Det prestigefyllda kortfilmspriset Startsladden som delas ut under Göteborgs Internationella Film Festival gick i år till ”Las Palmas” av Johannes Nyholm. Juryns motivering lyder. ”Startsladden 2011 går till en tragikomisk film i en galen värld som känns otäckt bekant. En genial hybrid av Sällskapsresan och Easy Rider som går rakt in i våra hjärtan”. Las Palmas fick också festivalpriset Publikens röst.

Filmen är 14 minuter lång och handlar om Marja, en svensk charterturist i medelåldern som är på solsemester. Marja spelas av ettåriga Helmi Hellrand Nyholm och hennes motspelare är marionettdockor. Jag har inte sett filmen men jag kommer att göra det då hela upplägget känns spännande. Det är också fullt begripligt att en mycket ung skådespelerska axlar huvudrollen då kroppsspråk och maner är påfallande lika för en ettåring och en av semester berusad person. Det blir liksom mycket kroppsspråk och lite snack. För den som inte redan lagt märke till de här likheterna rekommenderar jag ett besök på vilken krog som helst framåt småtimmarna för där uppstår också fenomenet, kommunikation på dagisnivå.

Jag ser framemot att få se ”Las Palmas” och jag tror att vi kommer att få se mycket bra kortfilm framöver. Det är ju det formatet som många har råd med och som dessutom kan nå publik genom typ YouTube. Lägger man sedan till att den unga generationen kommer att kunna berätta med film innan de kan skriva så ser man den bästa tänkbara grogrund för kortfilmens framtid.

Regi: Johannes Nyholm
Producent: Johannes Nyholm
Manus: Johannes Nyholm
Filmtyp: Kortfilm
Produktionsbolag: Joclo

Startsladden är ett av världens största kortfilmspriser och består av filmteknik och kontanter till ett värde av cirka 800.000 kr från: Teknik och leverantörsföretagen i branschorganisationen Resurs, Svenska Filminstitutet, Sveriges Television, Folkets Bio, Svensk Filmindustri, Filmregion Stockholm-Mälardalen, Film i Väst, Filmpool Nord och Teaterförbundet.

Relaterat:
Filmnyheterna
DN 1
DN 2
SvD
Aftonbladet 1
Aftonbladet 2
Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om Göteborg International Filmfestival, kortfilm, Startsladden, filmpris

Arkiverad under: Film Taggad som: Göteborg International Filmfestival, kortfilm, Startsladden

Per Oscarssons bästa roll i Svält

2 februari, 2011 by Redaktionen

Svält
Betyg: 4

Vissa filmer tar tid på sig att komma till poängen. Svält är inte en sådan film. Vi vet redan i förtexterna att det här är en film där inte allt står rätt till. Först möts vi av konstig cirkusmusik och därefter en spöklik tystnad, medan kameran långsamt rör sig närmare en man som står vid en bro. Kameran smyger sig på honom bakifrån, nästan svävande, innan han vänder sig om och vi ser hans rädda, härjade blick bakom axeln.

Han spelas av Per Oscarsson, i vad som kan vara hans mest berömda – och möjligen bästa – rolltolkning. Han spelar Pontus, en undernärd författarnovis som kommer från landet till stora Kristiania (dåvarande Oslo) hösten 1890 och påbörjar en irrfärd utan dess like. Genom hela filmen går han omkring som ett jehu och ställer besynnerliga frågor till främlingar på gatan, berättar uppenbara skrönor för folk på parkbänkar och varje gång en poliskonstapel dyker upp frågar han vad klockan är. ”Jaså den är två? Här ser vi en man som vet vad han sysslar med!” säger han och lämnar konstaplarna förbryllade.

Det här märkliga beteendet kan vara fysiskt. Pontus svälter sig nämligen. Då och då tappar han balansen och börjar hallucinera, eller ramla in i dagdrömmar: Vid ett tillfälle slåss han med en hund om ett smutsigt ben, vid ett annat står han och tittar på sig själv när han kryper omkring på ett golv. Oftast drömmer han om den mystiska, fina damen Ylajali (Gunnel Lindblom) som han råkat få syn på gatan i förbifarten och blivit besatt av. Hon är tydligen från en fin familj, och hon heter förstås egentligen inte Ylajali. Det är bara något Pontus själv bestämt sig för att kalla henne.

Det märkligaste av allt är att Pontus svält är helt självförvållad. Det finns flera tillfällen då han skulle kunna mätta sin hunger och ”ordna upp sitt liv” (han framstår i filmen som mer eller mindre hemlös) men gör det aldrig. Vid ett tillfälle pantsätter han sin kavaj och ger alla pengar till en tiggare. Vid ett annat vill en tidningschef ge ut en av hans artiklar om han ”snyggar till den” men Pontus vägrar av någon anledning ta emot pengar. Hans självförvållade hungerstrejk är som ett slags intellektuellt experiment där han ständigt vill utmana sociala konventioner. Kanske. Det antyds att det kan vara så, att allt han gör är ett slags spel för att provocera, men det kan förstås vara så att han verkligen är ”galen” och inte längre fungerar i ett socialt sammanhang. Efter en särskilt svår hungerattack stapplar han in i en vägg och utbrister: ”Mina damer och herrar! Jag är förlorad!”

Det finns egentligen väldigt mycket att säga om Svält. Till exempel att den är byggd på Knut Hamsuns klassiska roman från 1890 med samma namn, ansedd som en av de första moderna romanerna, och att det är en ovanligt lyckad filmatisering. Romanen är skriven i ett klaustrofobiskt jag-form, och det är märkligt att filmen lyckas skapa samma klaustrofobiska stämning utan, till exempel, en berättarröst. Istället följer vi Per Oscarssons orakade gestalt tätt genom hela filmen (han är med i nästan varje bildruta av filmen) och vi slipper aldrig undan hans yrt runtranglande gestalt. Man kan också nämna att filmen är den första svensk-norsk-danska samproduktionen någonsin – och att den är extremt snygg och välgjord. Danskarna Henning Carlsen (regi) och Henning Kirstiansen (foto) har skapat en oförglömligt surrealistisk film som ständigt växlar mellan att vara mystisk och obehaglig. Den är filmad i kalkigaste svartvitt på ett sätt där de vita och svarta färgerna nästan påminner om infraröda fotonegativ. När det är solljus skär det vita in i ögonen och när det är mörker måste vi kisa för att se bortom dunklet.

Men det allra bästa med filmen är Per Oscarsson. Utan honom hade det varit en helt annan, förmodligen mindre minnesvärd, film. Det känns viktigt att påminna om den här klassiska filmen nu efter Oscarssons tragiska bortgång. Han var en folkkär skådespelare och för yngre generationer var han evigt ihågkommen för alla de gånger han spelade knarriga gubbar, vilda skurkar eller rent skogstokiga banditer. Rollen i Svält var hans genombrott – innan dess var hans mest berömda huvudroll på bio Arne Mattssons bisarra film Vaxdockan, men det är en helt annan historia – men det var också rollen som satte tonen för alla hans framtida. I Svält spelar Per Oscarsson sin första, klassiskt yviga karaktär. Och han är verkligen lysande. Hela filmen är en parad av extatiskt skådespeleri och filmen är full av stunder där han är både gripande, konstig och hejdlöst rolig. I en scen tar han sig till en fin våning och ringer på hos en snoffsig överste som förargat frågar honom vem han är. ”Jaså ni är inte överste?” säger Oscarssons Pontus, ”Förlåt mig, det var bara det att jag hade en gåva till översten: En liten kanon!”

Svält är en starkt rekommenderad film, framför allt om man bara känner igen Per Oscarsson från alla de roller han gjorde på äldre dagar. Den här filmen visar vilken otrolig skådespelare han verkligen var. Det är en hypnotisk film, med ett bildspråk man aldrig glömmer, och Oscarsson gör den också märkligt gripande. Jag säger ”märkligt” för jag tror att den spelar lite med åskådaren. Man tycker synd om den loppiga ”token” Pontus. Man ser klart och tydligt att han verkligen är olycklig över något, och man kan förstå hans frustration över hur lite människor bryr sig om honom (och varandra) när han försöker prata med dem. Samtidigt vet man själv att man inte nödvändigtvis är hur pratglad som helst inför orakade excentriska män som går runt och hojtar till människor hej vilt. Det som kvarstår är frågan vad han egentligen letar efter när han går där på Kristianias iskalla gator. Hans lidelse är enorm, men han envisas också med att själv hålla sig hungrig och fattig. När jag såg om den här filmen kom jag att tänka på Sven-Otto Littorins ofrivilligt komiska målning, med titeln Arbetslinjen, och insåg med ens hur modern filmen fortfarande är. Vad ska man säga om denna medvetet hungrande, fattiga och arbetslösa samhällsmedborgare?

Kanske är han inte mera än en oerhört begåvad, men extremt förbisedd, människa som helt enkelt begär friheten att få ta den tid på sig, den tid som krävs, för att reda ut hur han hänger ihop, vad som egentligen fattas honom och vad som ger hans liv verklig mening. Inte bara hur han ska få mat på tallriken. Inte förrän då kan hungern mättas och svälten – den egentliga, inre svälten – äntligen få upphöra.

Arkiverad under: Film

Från Göteborgs Filmfestival: Cirkus Columbia

2 februari, 2011 by Redaktionen


Cirkus Columbia
Betyg 4

Cirkius Columbia utspelas i en by i Bosnien. Året är 1991 och kriget står inför dörren. Divko (Miki Manojlovic) anländer till sin hemby efter att ha hållit sig borta i 20 år. Med sig har han sin unga flickvän Azra (Jelena Stupljanin) och även sin högt skattade katt. När Divko 20 år tidigare lämnade byn, övergav han samtidigt sin fru och son, som har bott kvar i hans hus under tiden och han har knappt mer än klivit ur bilen när han kör ut dem.

Filmen, som är baserad på en roman av Ivica Djikic, är regisserad av den skämtsamme Danis Tanovic och innehåller ett gäng smått säregna individer som alla passar in på sitt sätt. Divko, som verkar sitta inne på en summa pengar, kör sitt egna race nästan hela filmen igenom och man kan inte annat än skratta när han lyckas få hela byn dit han vill genom sina pengar. Man kan heller inte annat än skratta åt byns glasmästare som inte har mycket mer än två repliker, men som levereras på rätt ställe. Man har även fått med en byfåne som är lätt att älska. På den fronten har Danis verkligen lyckat.

Den något snälldumme Martin (Boris Ler), son till Divko, är en radioamatör i 20 års åldern som försöker vara sin mamma trogen, men lockas av att flytta hem till sin pappa och hans snygga flickvän. Martin är en synnerligen charmig kille och samtidigt helt omedveten om detta. Man myser när man ser hans iver över den nya utrustningen och hur han fumlar runt när han ska sätta upp den. Även detta håller Danis på en bra nivå och han låter inte Martin ställa till med för mycket. Det hinner aldrig bli sådär pinsamt.

Vill även lyfta fram skådespelerskan Jelena som på ett bra sätt växlar mellan diva, smått rädd och nykär. Hon levererar alla ”roller” bra och på ett övertygande sätt.
Det jag kan tycka är tråkigt med filmen är att den är väldigt förutsäg bar. Det är egentligen en ganska tunn story, men som sagt; det är ett härligt, smått säreget gäng som bor i byn och Danis lyckas med konsten att hålla det på en bra nivå. Det är en varm film, i en vacker by under en tid då det fortfarande var fred. Se den.

Läs även andra bloggares åsikter om GIFF, Göteborg International Film Festival, film, recension, filmfestival

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmfestival, Giff, Göteborg International Film Festival, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 597
  • Sida 598
  • Sida 599
  • Sida 600
  • Sida 601
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in