Per Oscarssons bästa roll i Svält

Svält
Betyg: 4

Vissa filmer tar tid på sig att komma till poängen. Svält är inte en sådan film. Vi vet redan i förtexterna att det här är en film där inte allt står rätt till. Först möts vi av konstig cirkusmusik och därefter en spöklik tystnad, medan kameran långsamt rör sig närmare en man som står vid en bro. Kameran smyger sig på honom bakifrån, nästan svävande, innan han vänder sig om och vi ser hans rädda, härjade blick bakom axeln.

Han spelas av Per Oscarsson, i vad som kan vara hans mest berömda – och möjligen bästa – rolltolkning. Han spelar Pontus, en undernärd författarnovis som kommer från landet till stora Kristiania (dåvarande Oslo) hösten 1890 och påbörjar en irrfärd utan dess like. Genom hela filmen går han omkring som ett jehu och ställer besynnerliga frågor till främlingar på gatan, berättar uppenbara skrönor för folk på parkbänkar och varje gång en poliskonstapel dyker upp frågar han vad klockan är. ”Jaså den är två? Här ser vi en man som vet vad han sysslar med!” säger han och lämnar konstaplarna förbryllade.

Det här märkliga beteendet kan vara fysiskt. Pontus svälter sig nämligen. Då och då tappar han balansen och börjar hallucinera, eller ramla in i dagdrömmar: Vid ett tillfälle slåss han med en hund om ett smutsigt ben, vid ett annat står han och tittar på sig själv när han kryper omkring på ett golv. Oftast drömmer han om den mystiska, fina damen Ylajali (Gunnel Lindblom) som han råkat få syn på gatan i förbifarten och blivit besatt av. Hon är tydligen från en fin familj, och hon heter förstås egentligen inte Ylajali. Det är bara något Pontus själv bestämt sig för att kalla henne.

Det märkligaste av allt är att Pontus svält är helt självförvållad. Det finns flera tillfällen då han skulle kunna mätta sin hunger och ”ordna upp sitt liv” (han framstår i filmen som mer eller mindre hemlös) men gör det aldrig. Vid ett tillfälle pantsätter han sin kavaj och ger alla pengar till en tiggare. Vid ett annat vill en tidningschef ge ut en av hans artiklar om han ”snyggar till den” men Pontus vägrar av någon anledning ta emot pengar. Hans självförvållade hungerstrejk är som ett slags intellektuellt experiment där han ständigt vill utmana sociala konventioner. Kanske. Det antyds att det kan vara så, att allt han gör är ett slags spel för att provocera, men det kan förstås vara så att han verkligen är ”galen” och inte längre fungerar i ett socialt sammanhang. Efter en särskilt svår hungerattack stapplar han in i en vägg och utbrister: ”Mina damer och herrar! Jag är förlorad!”

Det finns egentligen väldigt mycket att säga om Svält. Till exempel att den är byggd på Knut Hamsuns klassiska roman från 1890 med samma namn, ansedd som en av de första moderna romanerna, och att det är en ovanligt lyckad filmatisering. Romanen är skriven i ett klaustrofobiskt jag-form, och det är märkligt att filmen lyckas skapa samma klaustrofobiska stämning utan, till exempel, en berättarröst. Istället följer vi Per Oscarssons orakade gestalt tätt genom hela filmen (han är med i nästan varje bildruta av filmen) och vi slipper aldrig undan hans yrt runtranglande gestalt. Man kan också nämna att filmen är den första svensk-norsk-danska samproduktionen någonsin – och att den är extremt snygg och välgjord. Danskarna Henning Carlsen (regi) och Henning Kirstiansen (foto) har skapat en oförglömligt surrealistisk film som ständigt växlar mellan att vara mystisk och obehaglig. Den är filmad i kalkigaste svartvitt på ett sätt där de vita och svarta färgerna nästan påminner om infraröda fotonegativ. När det är solljus skär det vita in i ögonen och när det är mörker måste vi kisa för att se bortom dunklet.

Men det allra bästa med filmen är Per Oscarsson. Utan honom hade det varit en helt annan, förmodligen mindre minnesvärd, film. Det känns viktigt att påminna om den här klassiska filmen nu efter Oscarssons tragiska bortgång. Han var en folkkär skådespelare och för yngre generationer var han evigt ihågkommen för alla de gånger han spelade knarriga gubbar, vilda skurkar eller rent skogstokiga banditer. Rollen i Svält var hans genombrott – innan dess var hans mest berömda huvudroll på bio Arne Mattssons bisarra film Vaxdockan, men det är en helt annan historia – men det var också rollen som satte tonen för alla hans framtida. I Svält spelar Per Oscarsson sin första, klassiskt yviga karaktär. Och han är verkligen lysande. Hela filmen är en parad av extatiskt skådespeleri och filmen är full av stunder där han är både gripande, konstig och hejdlöst rolig. I en scen tar han sig till en fin våning och ringer på hos en snoffsig överste som förargat frågar honom vem han är. ”Jaså ni är inte överste?” säger Oscarssons Pontus, ”Förlåt mig, det var bara det att jag hade en gåva till översten: En liten kanon!”

Svält är en starkt rekommenderad film, framför allt om man bara känner igen Per Oscarsson från alla de roller han gjorde på äldre dagar. Den här filmen visar vilken otrolig skådespelare han verkligen var. Det är en hypnotisk film, med ett bildspråk man aldrig glömmer, och Oscarsson gör den också märkligt gripande. Jag säger ”märkligt” för jag tror att den spelar lite med åskådaren. Man tycker synd om den loppiga ”token” Pontus. Man ser klart och tydligt att han verkligen är olycklig över något, och man kan förstå hans frustration över hur lite människor bryr sig om honom (och varandra) när han försöker prata med dem. Samtidigt vet man själv att man inte nödvändigtvis är hur pratglad som helst inför orakade excentriska män som går runt och hojtar till människor hej vilt. Det som kvarstår är frågan vad han egentligen letar efter när han går där på Kristianias iskalla gator. Hans lidelse är enorm, men han envisas också med att själv hålla sig hungrig och fattig. När jag såg om den här filmen kom jag att tänka på Sven-Otto Littorins ofrivilligt komiska målning, med titeln Arbetslinjen, och insåg med ens hur modern filmen fortfarande är. Vad ska man säga om denna medvetet hungrande, fattiga och arbetslösa samhällsmedborgare?

Kanske är han inte mera än en oerhört begåvad, men extremt förbisedd, människa som helt enkelt begär friheten att få ta den tid på sig, den tid som krävs, för att reda ut hur han hänger ihop, vad som egentligen fattas honom och vad som ger hans liv verklig mening. Inte bara hur han ska få mat på tallriken. Inte förrän då kan hungern mättas och svälten – den egentliga, inre svälten – äntligen få upphöra.