Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Kevlarsjäl – känns i hela kroppen och skakar om en

by

Kevlarsjäl
Betyg 4
Visas under Way Out West 2025, ordinarie biopremiär 22 augusti 2025
Regi Maria Eriksson-Hecht

Baserad på den smått kultförklarade Hagnesta Hill-låten Kevlarsjäl av Kent, en favorit både på album och live, där en poetisk omskrivning beskriver hur livets hårda kanter längs vägen ibland får oss att behöva gardera våra sköra själar med tålig kevlarväst för att klara av livets utmaningar. Skriven i samarbete med pojkvännen Pelle Rådström som tidigare gjort Skolstartssorg tillsammans – en kortfilm som även den handlar om unga bröder som tvingas agera vuxna och ta hand om varandra och bli varandras förälder. När vi nu landar i Eskilstuna-förorten åker bröderna Alex och Robin moped och den senare har sårat huvud och tappar nästan medvetandet. De får tag på en ambulans och tar honom till sjukhus. Där träffar de fentanyl-testaren Ines som Robin fattar tycke för i ett väldigt kort möte. De tre kommer senare bygga relationer till varandra, men inte på ett sätt som någon av dem, eller publiken, riktigt kan ana. Det är smart skrivet och testar gränserna för hur ungdomlig kärlek kan starta – och urarta – på film. Men det är ändå inte den relationen som testar bröderna mest, utan det är fadern Bo (spelad av veteranen inom svensk film Torkel Petersson) som är alkoholiserad och misslyckad hemmasittare som i blandning av berusning och bitterhet hur hans liv urartat och inte alls blivit som han hoppats skadar och slår sina barn. När han är nykter minns han ingenting utan är väldigt empatisk och omhändertagande. Det är någonting vackert i att karaktärerna bär på smärta, inte är perfekta på något sätt, men aldrig porträtteras som antingen genomgoda eller helt devil on Earth. Men att han säljer av familjeägodelar för att finansiera sin alkoholism gör att mycket talar emot honom – vilket senare vägs upp av redeemande stunder av ömhet, uppgivenhet och försök till att gå vidare och i någon slags nostalgisk rit av att minnas tillbaka sin tid i det militära då han hade ordning på sitt liv och sig själv. Men innan dess måste Alex mycket noggrant navigera sin kommunikation med pappan och väga varje ord på ett högst diplomatiskt vis – men Robin som redan råkat ut för faderns ilska piskar på och provocerar istället. Ändå är det Alex som får ta på sig både mamma- och pappa-rollen och ständigt se till att Robin har det bra och klarar sig. Vilket visar sig vara uttröttande då han är väldigt impulsiv och ofta handlar långt innan han tänker efter. Han har helt enkelt en skjut först fråga sen-orienterad livssyn, vilket ställer till det för dem båda och Alex får städa upp. Oftast.

Ines, spelad av Adja Sise i sin första stora roll (även om hon har en credit i SVT-serien Eagles också), blev övergiven som barn på ett tåg – en besvikelse hon tar ut både på sig själv och sina adoptivföräldrar som hon lever helvete för. Hon är brokig och impulsiv, men tar ändå fördel av de ekonomiska och materiella förutsättningarna de medför för att göra livet spännande och uthärdligt. Hon stjäl för att finansiera resor och bryr sig inte nämnvärt av materiell förstörelse trots personlig koppling och affektivt värde. Helt enkelt en ungdom som vet priset på det mesta men inte riktigt värdet av någonting. Men när Alex har det svårt och hon lyfter ur honom sin situation med en resa blir det ändå någonting vackert och någonting som bygger band dem emellan – ända tills Robin är i knipa och behöver ”räddas” igen – eller bara Alex får känslan av att det är så. Då kommer han till undsättning, oavsett var i världen han befinner sig. Det kan tyckas impulsivt och irrationellt men som uppväxt under knapra förhållanden och ständigt behöva babysitta sin broder istället för att bara växa upp jämte hen under två närvarande föräldrar så blir det deras normala och vad som styr dem såväl intellektuellt som impulsivt. Och som uppväxt i fosterfamilj själv där jag sett många unga i liknande situationer så har jag väldigt god förståelse för dem ändå.

Som om det inte vore kaos-aktigt nog har vi även en annan aktör mitt bland allt detta; Dennis, spelad av den som av de unga kanske har mest erfarenhet i bagaget i såväl serierna Ruset och Vinterviken som Taelgia, Jonay Pineda Skallak, en väldigt hård och våldsam person som inte tycks ha några andra intressen än att slåss och bedriva dogfights där han har sin hund och andras som eggas mot varandra in i det sista. Robin är inte lika hårdhänt utan vill leka och ta hand om hunden som Dennis mest ser som ett verktyg att leva ut sina våldsamma fantasier med. Det är tufft i hans ögon att skada och döda. Ända tills de försöker gå på fest men blir nekade inträde och istället ställer till med förödande skadegörelse. Vi får se dem gå ned genom spiraltrappor ned ut ur huset men det ser ut som en metafor för en spiral ned i Dantes helvetesringar. Vackert och oroväckande alltså. Han försöker rationalisera sina händelser och vad han tvingat Robin att göra. Robin går sönder. Då får även Dennis ett moment av känslighet när han tar hand om sin kompis utan att döma. Återigen är det där paret skiner som manusförfattare; i det allmänmänskliga och personligt sköra, där ingenting är enkelt eller endimensionellt. Eller som Jocke Berg sjunger i titellåten ”I socialstyrelsens folder är allting svart, eller vitt” vilket tycks ha inspirerat det raka motsatta i såväl manusförfattande som regisserandet. Resultatet är inte bara en av årets bästa svenska filmer (antagligen DEN bästa!) utan även den bästa svenska regidebuten sedan ”Fucking Åmål” av Lukas Modysson. Att båda är coming-of-age I svensk småstad är kanske ingen tillfällighet. De båda erbjuder skratt och känslighet, men jag tror faktiskt Kevlarsjäl för mig närmare till tänkandet och tårarna, som när Alex av skam och skuld för någonting han egentligen inte gjort inte vill gå in i kyrkan under begravning, utan inväntar att alla andra lämnar innan han vill gå in och lämna sin blomma till sin avlidna vän. Det känns i hela kroppen och skakar om en, som många andra scener också gör. Det är så vackert och hjärtskärande att det värker i hela kroppen, långt under min kevlarsjäl jag också byggt upp under livets alla motgångar och utmaningar. Därför blir jag så glad när filmen avrundas med titellåten så jag i smyg kan torka tårarna och förbereda mig att återgå till regntunga verkligheten utan att någon annan behövas ta notis.

Filmrecension: Freakier Friday – en charmig bagatell

by

Freakier Friday
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Nisha Ganatra

Att se uppföljaren till den numera tjugotvå år gamla Freaky Friday är en enda lång påminnelse om att vissa saker aldrig förändras, detta på gott och ont. Frågan om det ens var nödvändigt att erbjuda en del två till en film – som bäst kan beskrivs som en charmig bagatell, kan ställas både en eller två gånger. Med tanke på att Freaky Friday filmatiserades redan 1976 – då med Jodie Foster i rollen som den upproriska dottern, har idén med ett kroppsbyte mellan två vitt skilda personer utforskats i otaliga berättelser.

Att se tillbaka, gräva fram saker ur det förflutna har varit en återkommande filmtrend i årtionden. De senaste åren har dock uppföljare eller rena nyversioner kunnat delats upp i två läger, framförallt de som Disney stått bakom. Antingen i det katastrofala och monstruösa, där inspiration och omtanke är obefintlig – se Marc Webbs Snövit från i år. Alternativ två är dock något mer imponerande och uppmuntrande, detta exemplifieras bäst genom monstersuccén Lilo Och Stitch, där regissören Dean Fleischer Camp tycktes ha studerat men också förälskat sig i originalfilmen till den graden att han hade modet och förståndet att förändra ett par nyckelelement och därmed skapa en film som överträffade sitt original.

Freakier Friday ligger – tack och lov, närmare Lilo Och Stitch vad gäller existensberättigande än Snövit, även om den inte når samma sprudlande toppar som Fleischer Camps kioskvältare. Nisha Ganatra som tar över regissörsstolen från Mark Waters visar sig vara rätt person för jobbet då det är uppenbart att det finns entusiasm och glädje för källmaterialet. Originalets glada och pillemariska attityd finner vi även här och mer eller mindre allt som var minnesvärt av sekvenser och karaktärer från 2003 återkommer.

Dock går det inte att undkomma det faktum att hela Freakier Friday också ger en seriös påminnelse kring problemet med favoriter i repris. För precis som med en akt som The Rolling Stones är det uppenbart att de bästa redan är långt bak i historien. Allt som presenteras här är snarare en trevlig påminnelse och inte en uppenbarelse om vad vi varit utan under två årtionden. Förväxlingskomiken är fortfarande lika kaotiskt härlig och hysterisk som då, även om den nu är aningen för rörig för sitt eget bästa, detta då två ytterligare karaktärer adderats. Detta är – för att fortsätta associationerna med gamla musikakter, som de gånger då nytt material ska presenteras för sakens skull och majoriteten av publiken bestämmer sig för att uppsöka toaletten. Andra ’’nya’’ tillägg är inte heller något som kommer att skriva in sig i filmhistorien. De karaktärsförändringar som skett är lika traditionella som de är klyschiga, där den tidigare rebelliska dottern Anna i vuxen ålder blivit alltmer lik sin mor vad gäller ett mer strikt och återhållsamt beteende. I mångt och mycket är det hela en kärleksfull men ofta – feg, upprepning.

Detta innebär dock att Jamie Lee Curtis – precis som då, är fullkomligt lyssnade. Ännu en gång är Curtis energi, hysteriska mimik och outtömliga karisma omöjlig att inte applådera. För det är i Curtis som repetitionen och förutsägbarheten tappar sina negativa attribut, just då är det precis lika komiskt lysande som för mer än två årtionden sedan. Men där Curtis inte har tappat ett enda steg är motspelaren Lindsay Lohan – om möjligt, än sämre än sist med ett skådespel lika stelt och pinsamt som hennes grundlöst pinsamma privata eskapader. Nytillskotten Sophia Hammons och Julia Butters är dock båda ytterst kompetenta och erbjuder båda ett skådespel som – i kontrast till Lohans, kan beskrivas som talangfullt.

Freakier Friday är farligt nära att vara menlöst nostalgisk men det oerhörda tidsrummet gör att repetitionen blir mer acceptabel. Originalets charmerande och varma kärna är svår att värja sig ifrån även om den inte har samma vitalitet som då. Och då Jamie Lee Curtis lever loss och bjuder på en snillrik fysisk komik som får desperata stå upp-komiker att framstå som totala fån, går det att ursäkta bristen på fantasi och någon egentlig kreativitet.

Filmrecension: Bring Her Back – en av de bästa skräckfilmerna på länge

by

Foto Klara Granberg

Bring Her Back
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Danny Philippou, Michael Philippou

Filmstudion A24 har äntligen fått den spirituella uppföljare till Ari Asters Hereditary som de drömt om i sju år. Efter att ha gjort succé med Talk To Me har bröderna Philippou tagit nästa steg vad gäller konsten att dramatisera men också att chockera. Den mer återhållsamma – pretentiöst uttryckt, konstnärliga, skräckfilmen är – om möjligt, än svårare att framställa än den som grundar sig att emulera ett rent slakthus. För där bestialiska mord och ren massaker idag mest används för tvångsmässig chockeffekt är det minst lika menlöst då filmskapare försöker nyttja mediet till maximal ’’artistisk effekt’’, där spänningen och obehaget helt åsidosätts för märkliga och navelskådande utsvävningar, något Aster var skyldig till i den urusla Beau Is Afraid.

Med Bring Her Back faller alla pusselbitarna på plats för att skapa en skräckfilm som innehåller allt för att vara klassisk, medryckande och intressant. Nyckeln till framgången ligger i ensemblen samt personregin. Sally Hawkins medverkan skänker allt en säregen udd och pondus, Hawkins är en av få aktörer som väljer att helt åsidosätta sitt ego och som genom sin artistiska ödmjukhet – där hon är villig att ge utrymme till sina medagerande, skapar en miljö där hon leder men samtidigt lyfter andra medverkande. Hawkins har sannerligen ingen lätt uppgift, hennes karaktär har flera sekvenser som – i fel händer, skulle kunna uppfattas som överdrivna men som här ageras med oerhörd förståelse och precision. För Bring Her Back är i grund och botten inte en film som utgår från det makabra utan trauma, saknad och psykisk ohälsa. Detta är dramatiska inslag som går hand i hand med chockerande och motbjudande stunder av brutalitet.

Genom filmens andra två nyckelspelare, debutanten Sora Wong och den unga Billy Barratt skapar bröderna Philippou karaktär som faktiskt har substans och vars relation ger momenten av terror ett genuint allvar då det finns ett engagemang för personerna på duken. Utöver det är Bring Her Back också oerhört stilfull, med ett elegant foto som leker med filter och där vädret och ljussättningen används till fantastiskt elegant effekt, miljöer som först verkar vara inbjudande blir snart värre än de värsta av mardrömmar då natten infaller eller då fönstren täcks av regnvatten.

De goda visuella attributen spelar också en stor roll i hur tryckande och stämningsfull hela filmen är. För där andra hungrar efter att chockera omedelbart väljer bröderna Philippou att långsamt bygga upp till de moment då publiken är menad att tappa andan och förlora medvetandet. Att filmen också undviker alla former av menlösa ’’hoppa till effekter’’ är en triumf i sig, obehaget hittas istället i den oerhörda laddningen. Men då det väl blir dags att nå chockklimax är det ingen brist på blod och scener som äcklar, skrämmer och gör blodet till is, men eftersom det implementeras i ett narrativt syfte ter det sig aldrig provocerande eller motbjudande exhibitionistiskt. Skräcken är minst lika stark i det manipulativa spel som bedrivs genom filmen, hur trauma och känslomässiga brister exploateras och utnyttjas. Och det är här den ypperliga personregin och skådespelet adderar bortom rena superlativ, sättet Sally Hawkins balanserar mellan isande kyla men också medkänsla är superbt, och här kan en enda välplacerad kommentar vara mer hårresande än allt blod i världen.

Det enda faktiska felet är en tredje akt som saknar komplexitet och det fina subtila handlag från filmens två andra delar. Finalen känns istället aningen för enkel och det patos som skall levereras känns istället aningen banalt. Men förutom detta snedsteg är Bring Her Back en av de bästa och mest välarbetade skräckfilmerna på länge.

Filmrecension: Tuffa Gänget 2 – underhållande

by

Foto Klara Granberg

Tuffa Gänget 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Pierre Perifel, JP Sans

Efter att ha varit vilsna och bortkomna i årtionden är det förvånande att animationsstudion Dreamworks äntligen tycks ha hittat ett ankare, detta i en filmserie vars första film inte var värd mer än en axelryckning. För det första äventyret med detta tuffa gäng var allt annat än minnesvärt, det var en klyschig och ointressant film gjord efter de mest utstuderade och döda mallar.

Det var svårt att överhuvudtaget se varför det behövdes en del två, men precis som de bästa av uppföljare framhävs styrkorna och förtydligar styrkan i det initiala konceptet. I och med att utgångspunkten – ett gäng brottslingar som gör riskabla kupper, redan är introducerad, inklusive de olika figurerna, kan nu regissörerna Pierre Perifer – som återvänder, samt den nytillkomna JP Sand bre ut sig och inte bekymra sig om saker som karaktärsbakgrund och individuell motivation.

Tanken är istället att trycka gasen i botten – bokstavligt talat, från första början. Där de första filmen kändes onödigt flåsig och hetsig lyckas del två tygla vansinnet och kanalisera det till positiv effekt. Tuffa Gänget 2 är oupphörlig i sitt tempo och kör på i en rasande fart som är både underhållande och uppiggande. Det är också uppenbart hur röstskådespelarna – med Sam Rockwell i spetsen, tillsammans med regissörsduon har hittat en sättning där de är mer bekväma och lekfulla. Här finns en mer spontan och genuin glädje över medverkan detta är mest märkbart hos Marc Maron och dennes slemmiga orm som bjuder på komiskt guld.

Och som brukligt är själva kuppen filmens stora höjdpunkt, då förvandlas allting till en galen energidrycks-stint Jönssonligan där upptågen och påhittigheten når omåttligt underhållande nivåer.

Tyvärr är Tuffa Gänget 2 – trots fler förbättringar, inte riktigt redo att kunna utnämnas som en koloss värdig att slåss med de största drakarna från Pixar eller Illumination. Flera segment trampar vatten och känns som ren utfyllnad, detta sker främst i filmens mitt som känns rent stillastående. Detta kraschar dock in i en vanvettigt snabb final som är både stilfull och underhållande men som inte riktigt har kraft att kompensera för den sega mittsektionen.

Även om det inte är en fulländad uppföljare tydliggör Tuffa Gänget 2 att serien har potens och tillskillnad mot den första filmen ser jag genuint fram emot en uppföljare, för om samma positiva utveckling fortskrider lär vi kunna vänta oss något strålande.

Filmrecension: Munken och geväret – makalöst vacker, klurig och ger mycket att tänka på

by

Munken och geväret
Betyg 5
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Pawo Choyning Dorje

En underbar, klurig och vacker film som ger hopp och samtidigt öppnar ögonen för olika negativa följer som demokrati kan föra med sig. En ljuvlig film som jag sugs in i och jag vill vara en fluga på väggen och vara med i det som händer och jag vill se filmen igen och igen.

Filmens berättelse tar avstamp 2006 då kungen som haft makten i landet Bhutan bestämt sig för att lämna makten åt folket, i ett val. Landet Bhutan ska bli en demokrati. Som sista land i världen har invånarna i Bhutan fått internet och television och nu väntar den allra största utmaningen: demokrati. Ett val ska hållas där landet ska få en folkvald regering.

För att lära medborgarna hur ett val går till skickar myndigheterna ut en grupp valexperter i landet för att genomföra en fingerad omröstning. I provvalet finns tre olika alternativ: ett blått som står för frihet och ett rött som prioriterar utveckling av industrin och ett gult som står för tradition och att bevara strukturer och sammanhang. Vi får framför allt följa några valarbetare som ger sig ut på landsbygden. Valarbetarna främsta argument när byborna frågar om vad som är vitsen med ett val är att demokrati gör landet modernt. Men i ett gammaldags land där den den buddhistiska religionen genomsyrar mycket är ordet modernt inte så lockande.

Mitt i allt tumult kring provvalet skickar traktens högst uppsatte buddhistmunk en av sina underlydande munkar ut för att skaffa ett gevär. Geväret ska användas till en ritual under nästa fullmåne, som inträffar samtidigt som provvalet.

Munken som ger sig ut för att skaffa ett gevär åt sin chefs-munk väcker nyfikenhet. Vad ska en munk med ett gevär till? Vad handlar ritualen om? Under sitt sökande möter munken en skum vapenhandlare från USA som tycks vara ute efter ett speciellt antikt vapen som ska vara oerhört värdefullt.

Berättelsen tar många överraskande kringel-krokar och väcker viktiga funderingar kring livets mening och demokrati. Det vanligaste argument om demokrati, att det är modernt, tilltalar långt ifrån den stora massan. Valet för med sig negativa saker som att familjer splittras och bygemenskapen förgiftas av nya ovänskapen. En del drömmer om att kunna fly från byn medan andra vill att livet ska fortsätta som det alltid gjort i byn.

Bhutan är ett litet land med 750.000 invånare och ligger inklämt i östra delen av Himalaya mellan Kina och Indien. Regissören Pawo Choyning Dorjes första film, Skolan vid världens ände, gick upp på bio i Sverige 2022 och var den första film hittills från Bhutan som blev Oscarnominerad för Bästa internationella film. Kulturbloggens recension av Skolan vid världens ände kan du läsa här.

Nu är regissörens andra film, Munken och geväret, på väg upp på svenska biografer. Munken och geväret bjuder in till en resa till en kultur som både skiljer sig från vår kultur och har många likheter med hur upplever människor vad som händer. Det är en makalöst vacker film fylld av tankeväckande spår.