• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Maneuvers in the Dark – ställer viktiga frågor om kontakten med människor i diktaturer

21 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Maneuvers in the Dark
Betyg: 4
Regissör: Maria Ramström
Sverigepremiär 2 mars 2012

Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.

Filmen är väldigt intressant och känns ärligt berättad. Bilderna talar mycket, i vissa tagningar är det bara bilder och inga ord: och det behövs inte mer.

Regissören Maria Ramström följde de tre entreprenörerna i två år, från början när de försökte få kontakt med Nordkorea, det första besöket på den nordkoreanska ambassaden i Stockholm, design av jeansen och ansökan om visum, resan via Kina och vägen in över gränsen till Nordkorea och dess huvudstad Pyongyang.

Jakob, Tor och Jacob ville se till att det nordkoreanska företaget verkligen sydde produkten och inte lät en underleverantör som har slavarbetare sy jeansen. Det visade sig vara svårt att få total kontroll över tillverkningen.

När jeansen, som hade märket Noko Jeans, var klara, blev produkten och de tre entreprenörerna omskrivna i internationell press. Det var stor uppmärksamhet och de väckte hård debatt. Ja mycket hård. Den fackliga samorganisationen LOs chef för internationella frågor, Ulf Edström, skrädde inte orden utan skällde ut projektet totalt.
– I Nordkorea finns inga fria fackföreningar och det är helt fel att stödja dem, deras projekt ger stöd åt diktaturen, menade Ulf Edström.

En del butikskedjor vägrade att sälja jeansen, för att de var tillverkade i diktaturen Nordkorea.

De tre entreprenörerna fick stora lån på grund av sitt försök och har lärt sig en läxa, nu gör de affärer med länder som det är mer politiskt korrekt att hjälpa.

Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?

En annan del i filmen som tilltalade mig var att se hur enkelt de bodde under sitt företagande. Det är underbart med unga människor som vågar försöka något. Det är inte hela världen att inte lyckas. Alla stora entreprenörer har någon gång misslyckats med något. Och dagens värld behöver nog få fler människor att våga driva egna projekt. Den tiden när alla skulle vara anställda av stora företag är förbi.

En fråga är förstås vad denna produktion och lansering av de nordkoreanska jeansen ger åt nordkoreanerna och åt oss som konsumenter. Är det alltid fel att ha handel med diktaturer och varför är det mer fel med Nordkorea än Kina?

Flera frågor som är värda att diskutera.

Just genom att de tre unga männen hade ett litet företag kunde de komma in i Nordkorea – och kanske också påverka människor, förmedla till människor där att det finns en annan värld utanför diktaturen.

Regissören säger i pressmaterialet:
– Det är min förhoppning att filmen, utan att förmedla enkla svar, inspirerar till ett utökat samtal rörande handel med repressiva länder så väl som Nordkoreas isolering från omvärlden.

Jag tycker att filmen lyckas mycket bra med detta och jag hoppas att den sätter igång samtal.

Aftonbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om dokumentär, Nordkorea, Noko Jeans

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Dokumentär, Noko Jeans, Nordkorea

War Horse – hela resan känns utstakad från början

20 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: War Horse
Betyg: 2
Premiär: 24 februari

Första gången jag fick höra talas om denna film, War Horse, trodde jag den var ett skämt. Precis som skickliga internet-användare tidigare klippt ihop delar av befintliga filmer för att skapa en trailer till en ihopljugen film. Jag kunde bara inte tro det var sant att Steven Spielberg skulle göra en film om en häst. Men det är alltså precis vad han har gjort!

Från det att hästen (som kommer få flera namn under äventyrets gång) föds till det att filmen når sitt slut hinner den uppleva mycket: hårt arbete (på flera sätt), krig och många möten med olika människor. Så händelserik är filmen ändå. Men bra? Knappast. Den känns som oftast som en oengagerad barnfilm som man slängt ihop enligt en trygg mall för hur den stora massan ska tycka den är både spännande och känslosam. Vilket jag också tyckt, om jag fortfarande var tolv år gammal. Annars är risken att man lätt ser igenom det krystade och uttjatade konceptet som återanvänts i så många Hollywood-produktioner att man skäms.

Det handlar alltså inte om några storslagna personporträtt, eller ens någon engagerande bild av krigets mörker, utan man lyckas som bäst skildra en häst och dess önskan att få återvända till sin ägare som fostrat honom: vilket tidigt vittnar om att de båda kommer återförenas och överraskningsomomenten blir inte fler än så. Hela resan känns utstakad från första början vilket är precis lika förutsägbart och tråkigt som det låter.

Att denna film blivit flerfaldigt Oscars-nominerad vet jag inte säger mest om filmens kvalité eller om prisets urvattning. Det är med all tydlighet vad som går hem där, och receptet följer uppenbarligen inte kvalitet utan ytliga publiksuccéer. Vilket är synd och skam.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om War Horse, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, War Horse

Avalon – ett guldkorn på den svenska filmmarknaden

19 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Avalon
Betyg: 5
Premiär: 24 februari

I Axel Peterséns debutfilm ”Avalon” är det tennisvecka i Båstad. 60-åriga Janne(Johannes Brost), som precis avtjänat ett straff med fotboja, gör ett halvhjärtat försök att börja om på nytt och befinner sig på orten tillsammans med systern Jackie och sin jämngamla affärspartner Klaes, för förberedningar av öppningen till den nya nattklubben Avalon. Det förväntas bli en succé, ett nytt partymecka för den festsugna eliten. Men när Janne av en olyckshändelse dödar en baltisk byggarbetare förvandlas sommaridyllen i ett överflöd av alkohol och pengar, abrupt till en ångestladdad verklighet. Som konsekvens dras han långt ner i det mörka träsket av kriminalitet.

”Avalon” har blivit internationellt uppmärksammad och vann priset Discovery Section Award på den prominenta filmfestivalen i Toronto. Nyligen visades den även på Berlinale, där den blivit utvald till sektionen Forum, som fokuserar på framtidslöften i gränslandet mellan konst och film. Johannes Brost får här, efter många års frånvaro från vita duken, sin revansch och gör en lysande gestaltning av en man som sedan en lång tid tillbaka passerat sitt bästföredatum. Motspelarna i den förfallna trion, Leonore Ekstrand och Peter Carlberg, gör även bra prestationer som två sorgliga figurer som lever för dagen och försöker avsäga sig allt ansvar genom att desperat hålla kvar vid ungdomen. Nostalgin och de gamla minnena från den ljuva tiden gör sig tydlig i en scen när ljuset från discokulan träffar Janne som ensam dansar i den tomma nattklubbslokalen till 80-talshiten ”Avalon”.

”Avalon” är en stilsäker och imponerande långfilmsdebut med ett skickligt kameraarbete och ett konstnärligt bildspråk som fascinerar. Med kameravandringar över vackra landskap i kontrast till brottslighetens smuts berättas det om en samtid som majestätiskt mynnar ut i en dämpad version av nationalsången. Denna dramathriller som skildrar en festande generation som vägrar växa upp är en riktig fullträff, utförd med finess, och ett guldkorn på den svenska filmmarknaden.

Text: Victoria Machmudov

Läs även andra bloggares åsikter om Avalon, film, filmrecension, Johannes Brost

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Avalon, Filmrecension, Johannes Brost, Scen

Filmkrönikan: Gigantisk filmvecka – Roman Polanski, Max von Sydow, Tilda Swinton, Denzel Washington och Sean Banan

17 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Roman Polanski och Max von Sydow är två av de heta namnen i veckans filmpremiär och för den som gillar hiphopbuskis gäller Sean Banan.

Max von Sydow är Oscarsnominerad för sin roll som stum gammal man som kommunicerar med lappar i filmen ”Extremt högt och otroligt nära”. Filmen handlar om en ung pojke vars pappa (som spelas av Tom Hanks) dör under terroristattacken mot World Trade Center i New York 2009.
Helena Lindblad, DN, gav betyg 3:
Kollektiva trauman av stora mått, som terrorattacken mot tvillingtornen, behöver tid för att förstås. ”Extremt högt och otroligt nära” är helt klart den bästa 11 september-filmen hittills, även om händelsen i stort sett befinner sig utanför bild. Och en film som lägger ännu en pusselbit till förståelsen av sociala funktionshinder – ett tema som fiktionen börjat intressera sig för på allvar. Men det väsentliga är att Daldry låter ”Extremt högt och otroligt nära” vara det den är, en allmängiltig berättelse om en alldeles ofattbar förlust och en saknad bortom allt förstånd.

Kulturbloggen gav också betyg 3.

Veckans mest hyllade premiär – och mest intressanta är nog ändå Roman Polanskis återkomst som filmregissör. Filmen Carnage bygger på ett teatermanus, franska Yasmina Rezas ”Massakerguden” från 2007.- vilket märks tydligt i filmversionen som är väldigt teatral.

DN gav betyg 4 och skriver:

Jodie Foster och Roman Polanski Reilly spelar paret Penelope och Michael Longstreet, Kate Winslet och Christoph Waltz är Nancy och Alan Cowan.

De träffas hemma hos Penelope och Michael. Paret Cowans elvaåring Zachary har i ett bråk slagit till Longstreets jämnåriga Ethan med en gren och skadat två av hans tänder. Longstreets vill att bråket ska få en rimlig och förnuftig upplösning. Pojkarna kan nu, menar Penelope, undervisas i hur man löser konflikter.

SvD gav betyg 5:
Carnage är inget djupsinnigt stycke, men väldigt god underhållning, där skådespelarna uppenbarligen har haft mycket roligt och låter publiken dela glädjen. Polerna utgörs av den politiskt korrekta läraren Penelope (Foster) och den nonchalante och av sin mobiltelefon upptagne advokaten Alan (Waltz), som under hela tiden avbryter diskussionen om parkincidenten med samtal om en process mot ett läkemedelsföretag.

En film som också får bra kritik är ”Vi måste prata om Kevin” som bygger på Lionel Shrivers roman. Det är en bok och en film som handlar om något av det svåraste i livet att uppleva. En mor skriver ett brev till sin man för att reda ut tankarna och känslorna kring att tonårssonen begått ett massmord. Filmen är stark och skickligt gjord och fungerar mycket bra. En viktig del i att filmen fungerar är att Tilda Swinton är helt rätt i rollen som mamman.

SVD gav betyg 5:
Hon har också ett trumfkort på hand i form av Tilda Swinton, som gestaltar Evas moderliga nederlag och isande självhat med en kuslig intensitet. Relationen mellan mor och son är dels ett skoningslöst krig, dels en ömsesidig identifikation, vilket resulterar i både förbittring och en paradoxal respekt. Och JohnC Reilly är sublim som den av välvilja förblindade fadern som ingenting anar eller begriper.

De litterära kvaliteterna förvandlas här med intelligens till filmiska.

Kulturbloggen gav betyg 4.

Svenske filmregissören Daniel Espinosa har gjort sin Hollywood-debut med filmen Safe House med Denzel Washington i en av huvudrollerna. Espinosa har avgjort visat att han kan göra action. Frågan är om det inte blivit för mycket action utan någon större mening. Kulturbloggen gav betyg 2 och DN gav betyg 3.
Sean Banan i Seanfrika är en förnedringssåpa på steroider och ängladamm. Svenska folkets senaste favoritgycklare ur en etnisk minoritet skapar orgier i hårig nakenhet och plumpa rumpskämt i en parallellvärd som spontanuppstått ur Kikki Danielssons löpsedlar.

Veckans bottennapp är väl inte helt oväntat Sean Banan inuti Seanfrika
SVD gav betyg 1:
Sean Banan i Seanfrika är en förnedringssåpa på steroider och ängladamm. Svenska folkets senaste favoritgycklare ur en etnisk minoritet skapar orgier i hårig nakenhet och plumpa rumpskämt i en parallellvärd som spontanuppstått ur Kikki Danielssons löpsedlar.

Expressen däremot gav Sean Banan betyg 3:
Hip hop-komikern Sean Banan är en ofarlig mix av Sacha Baron Cohens Ali G och Borat, som sjunger och dansar. Det är svenskljummet, bränner inte riktigt till, men han är små-mysig.

Dem sjätte filmpremiären den här helgen är Josh Tranks Chronicle som fått ett medelmåttigt mottagande, exempelvis 3 i SVD:
Inåtvänd tonårskille trakasseras både av sin far och av sina jämnåriga. Han hittar mystisk alien-grej i ett hål i skogen, får superkrafter och blir populär. Vi ser allt genom killens ständigt dokumenterande digitalkamera. Gäsp?

Hur som helst, en stor filmvecka med sex filmer som kan locka väldigt blandad publik.

Fler recensioner av veckans filmpremiärer:
Expressen: Chronicle
Expressen: Carnage

Arkiverad under: Film Taggad som: Filmkrönikan

Filmrecension: Isdraken – ger en förenklad bild av de utsatta

17 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: Isdraken
Betyg: 2
Svensk premiär: 24 februari 2012

Lite löst baserat på den Augustnominerade romanen ”Isdraken” gör nu Martin Högdahl långfilmsdebut som regissör efter att ha släppt ifrån sig en serie kortfilmer från sin tid på Filmhögskolan i Göteborg och därefter ett par dramaavsnitt på SVT. Och han använder en ganska fin ramberättelse, utifrån valar och deras läten efter livssituation, för att driva handlingen framåt och gestalta olika känslor hos vår huvudrollsinnehavare. Men trots att han tar ett ganska välfungerande grepp är det ändå någonting som går otroligt fel otroligt fort. Det estetiska.

Att blanda någon slags ungdomlig hip-hop med konstiga klipp hämtade från en musikvideo från 90-talet fungerar sådär. Ändå vill man göra det så ofta som möjligt. Resultatet är bara löjeväckande, men å andra sidan slår det snabbt över till någonting smått positivt när man blandar ihop en remix utav jamande katter i en låt som för att påvisa att ungarna verkligen är i ett rum fullt med katter. Övertydligt visst, men ändå lite småroligt och de mindre lär uppskatta det oavsett.

Och så fortsätter det. Valar spelar en stor roll i handlingen, huvudkaraktären Miks familj också. Väldigt förenklat ger man sig på problematiska ämnen som alkoholiserad fader, död moder och en bror som gör dumma saker som får honom anhållen och slängd i fängelse. Mik själv slussas iväg till sin moster och sedan fosterfamilj. Men med nya vänner, och en kärleksromans, vägrar han finna sig i sin nya familj som inte alls bryr sig om honom utan öppet hånar honom och använder han som arbetskraft.

På så sätt ger man en ganska fin bild av sammanhang och tillhörighet, vilket kan vara bra för barn, men den förenklade bilden av det arbete soc gör för utsatta barn i samhället. Men å andra sidan är det något orelevant för helheten, speciellt som den bara är tänkt att underhålla barn. Så för deras skull kan ni gärna slänga på ett extra betyg. Det satt trots allt en skolklass i biosalongen under visningen som applåderade när filmen var klar, vilket borde vara ett bra betyg.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in