Titel: War Horse
Betyg: 2
Premiär: 24 februari
Första gången jag fick höra talas om denna film, War Horse, trodde jag den var ett skämt. Precis som skickliga internet-användare tidigare klippt ihop delar av befintliga filmer för att skapa en trailer till en ihopljugen film. Jag kunde bara inte tro det var sant att Steven Spielberg skulle göra en film om en häst. Men det är alltså precis vad han har gjort!
Från det att hästen (som kommer få flera namn under äventyrets gång) föds till det att filmen når sitt slut hinner den uppleva mycket: hårt arbete (på flera sätt), krig och många möten med olika människor. Så händelserik är filmen ändå. Men bra? Knappast. Den känns som oftast som en oengagerad barnfilm som man slängt ihop enligt en trygg mall för hur den stora massan ska tycka den är både spännande och känslosam. Vilket jag också tyckt, om jag fortfarande var tolv år gammal. Annars är risken att man lätt ser igenom det krystade och uttjatade konceptet som återanvänts i så många Hollywood-produktioner att man skäms.
Det handlar alltså inte om några storslagna personporträtt, eller ens någon engagerande bild av krigets mörker, utan man lyckas som bäst skildra en häst och dess önskan att få återvända till sin ägare som fostrat honom: vilket tidigt vittnar om att de båda kommer återförenas och överraskningsomomenten blir inte fler än så. Hela resan känns utstakad från första början vilket är precis lika förutsägbart och tråkigt som det låter.
Att denna film blivit flerfaldigt Oscars-nominerad vet jag inte säger mest om filmens kvalité eller om prisets urvattning. Det är med all tydlighet vad som går hem där, och receptet följer uppenbarligen inte kvalitet utan ytliga publiksuccéer. Vilket är synd och skam.
Text: Fredrik Gertz
Läs även andra bloggares åsikter om War Horse, film, filmrecension
[…] var jag inbjuden till pressvisningen utav War Horse för Kulturbloggens räkning och jag blev riktigt besviken (varför kan ni läsa i recensionen). […]