• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Kairo 678 – skrämmande viktig

1 mars, 2012 by Rosemari Södergren

Kairo 678
Betyg 5
Sverigepremiär 9 mars 2012
Regi: Mohamed Diab
I rollerna: Nelly Karim, (Seba), Boushra (Fayza), Nahed El Sebai (Nelly), Omar El Saeed (Omar), Basem El Samra (Adel)

Kairo 678 skildrar tre unga kvinnors liv – Fayza, Seba och Nelly – i Egypten en tid före den arabiska våren. Alla tre kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade i ett samhälle som är oerhört mansdominerande. En av kvinnorna, Nelly, bestämmer sig för att polisanmäla mannen som antastat henne. Polisen vägrar ta emot anmälan, men däremot går det bra att anmäla att hon utsatts för våld.

Nelly är en ganska tuff tjej. Hon jobbar som telefonförsäljare och på sin fritid satsar hon på att bli Egyptens första ståuppkomiker. Hennes pojkvän som också är ståppkomiker stöder hennes satsning. Men det egyptiska samhället vill inte ha någon rättegång om sexuella trakasserier. Nelly blir beskylld för att vilja förstöra Egyptens anseende. Det blir ett enormt tryck på henne från alla håll att hon ska avstå från att ställa förövaren inför rätta.

Fayza är gift med Adel och har två barn. Till skillnad från de två andra huvudpersonerna går hon klädd i slöja som täcker hennes hår och hon går klädd i traditionell muslimsk kappa för att dölja kroppen. Det hjälper inte, hon blir ständigt utsatt för tafsande män på bussen. Bussarna är ständigt överfulla.

De tre huvudrollerna kommer från olika samhällsklasser: Fayza kommer från lågavlönad arbetarklass med ständiga ekonomiska bekymmer, Sabe kommer från överklass och Nelly från medelklass. De har på olika sätt blivit sexuellt trakasserade och tar itu med det på olika sätt.

Kairo 678 skildrar kvinnors situation i ett land där problem med mäns sexuella trakasserier av kvinnor sopas under mattan. De tre unga kvinnorna tar kampen mot den gamla moralen och kvinnoförtrycket, trots gigantiskt motstånd från alla håll i ett samhälle med ett rättsväsende som inte är vana vid att sådana händelser blir offentliga och diskuteras öppet.

Kairo 678 visades i utsålda salonger under Göteborg Filmfestival och den har fått filmpris på filmfestivalen i Chicago och i Dubai.

Kairo 678 är en skrämmande och verklighetsbaserad historia om tre kvinnor och deras kamp för upprättelse och rättvisa kring upprepade sexuella övergrepp. Visst är det en angelägen film, men det höga betyget beror inte på att den är viktig utan på att berättelsen är starkt framförd, dramaturgiskt bra och den förenklar inget utan tar upp problemet ur olika aspekter. Som åskådare känner jag med karaktärerna och kan förstå också de vars reaktioner och åsikter jag inte delar.

Ett extra plus också för den finurlige polismannen som utreder brotten när en av de sextrakasserade unga kvinnorna börjat attackera förövarna med en pennkniv rakt in i skrevet.

Kairo 678 är regisserad av Mohamed Diab som är en av de mest erkända och anlitade manusförfattarna i Egypten. Han kommer från Ismailia, öster om Kairo. Han är ekonomiutbildad på universitet.
Sen många år skriver han för film och tv på heltid. Innan Kairo 678 skrev han manus till fyra långfilmer, regisserade av andra personer. Kairo 678 är hans regidebut.

En stark scen är när Fayza beskyller sina två vänner för att de är medskyldiga till att de trakasserats eftersom de inte klär sig lika strikt muslimskt som hon själv gör.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Kairo 678, film, filmecension, recension, Egypten

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Egypten, Kairo 678, Recension, Scen

Nedräkning till Tempofestivalen – Sveriges största festival för dokumentärfilm

29 februari, 2012 by Redaktionen

6-11 mars är det dokumentärfilmsfestival i Stockholm. Årets program är väldigt spännande och innehåller både en kultförklarad dokumentärfilm om seriemördaren Aileen Wuornos, det konspiratoriska porträttet av Kurt & Courtney, film om den jugoslaviske diktatorn Titos filmprojekt och dokumentärer om porrstjärnor, Jack Keouracs älskarinna, om livet i en palestinsk by och en skildring av livet i de fattigaste områdena i Bombay.

Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentärfilm, foto, och radio och startade 1998. Festivalen äger rum varje år i mars med ca 80 filmer, radiodokumentärer och seminarier och lockar årligen runt 10.000 besökare.

Ett hett tips:

Den legendariska brittiska dokumentärfilmaren Nick Broomfield gästar Tempo Dokumentärfestival 6-11 mars 2012 tillsammans med sin parhäst Joan Churchill. Deras senaste film SARAH PALIN YOU BETCHA får svensk premiär.

Jakten på den verkliga Sarah Palin utvecklas till en närmast surrealistisk mardröm som för tankarna till Twin Peaks. Ett samhälle med 6.000 invånare, 76 kyrkor, droger i överflöd och en grupp flygande apor. Mitt i allt detta står Broomfield själv med snö upp till midjan.
SARAH PALIN YOU BETCHA har fått stor internationell uppmärksamhet och visats på festivaler som International Documentary Film Festival Amsterdam och Toronto International Film Festival.

En internationell tävling ingår i årets festival – Stefan Jarl International Documentary Award.
De nominerade filmerna, som kommer att visas under festivalen är:
5 Broken Cameras
Phnom Penh Lullaby
Planet of Snail
Inside Lara Roxx
Bombay Beach
Cinema Komunisto

Den 13:e upplagan av Tempo Dokumentärfestival äger rum den 6-11 mars 2012 på
biograf Victoria, Rio, Centrum för fotografi och Moderna Museet. Hela programmet
släpps den 14 februari 2012.

Tempo Documentary Festival 2012 – Trailer from Tempo Documentary Festival on Vimeo.

Jag har placerat min blogg i Sollentuna på bloggkartan.se!

Läs även andra bloggares åsikter om Tempofestival, filmfestival, dokumentärfilm

Arkiverad under: Film Taggad som: Filmfestival, Tempofestival

The Artist – förtjusande stumfilm som underhåller

29 februari, 2012 by Redaktionen

Titel: The Artist
Betyg: 4
Svensk premiär: 9 mars 2012

Filmen The Artist tar vid i 1920-talets Hollywood, närmare bestämt år 1927, och stumfilmsaktören George Valentin (Jean Dujardin) är drömfabrikens starkast lysande stjärna. Vi befinner hos på premiären av hans senaste film och publiken fullkomligt älskar honom, vilket är något han sannerligen njuter av då han glatt dansar runt på scenen till deras oupphörliga jubel, ackompanjerad av sin jack russel-terrier tillika ständige följeslagare, Jack.

Efter showen, utanför biografen, omringas Valentin av press och begeistrade beundrarinnor. Bland dem finns den unga vackra Peppy Miller (Bérénice Beja), som bokstavligt talat råkar ramla in i Valentin som skrattande låter henne posera på ett foto med honom, ett foto vilket nästa dag pryder förstasidan av Variety med titeln ”Who’s That Girl?”. Samma dag befinner sig Peppy vid filmstudion sökande en statistroll då hon, än en gång, stöter på George Valentin som efter lite övertygelse av sin manager Al Zimmer (John Goodman) lyckas ge henne en i sin nyaste film.

Tiden går, och med nyuppfunna tekniker börjar stumfilmens era oundvikligen lida mot sitt slut. Talfilmen gör sitt intrång och det är dags att ge plats för något nytt, något som George Valentin vägrar gå med på. Hånskrattande åt sin manager åt idén att talfilmen skulle kunna ersätta stumfilmens rena konstform väljer han, nu när han är ”old news” och inte längre relevant som skådespelare i denna nya genre, att finansiera en egen stumfilm. Denna resulterar i en flopp, och George Valentin ser sig själv hamna längre och längre bort från rampljuset, samtidigt som Peppy Miller, som med åren lyckats klättra på framgångsstegen, bara blir mer och mer populär – ingen undrar numera vem hon är.

Fransmannen Michel Hazanavicius står för både manus och regi till denna idag originella, rörande, och absolut förtjusande hyllning till det gamla Hollywood och en förfluten era inom filmskapande. Med The Artist visar han att, om det görs rätt, även detta sätt att berätta en historia fortfarande håller – trots (eller kanske till och med på grund av) dagens moderna samhälle kan vi låta oss förtrollas och underhållas av enkelheten hos en svartvit stumfilm.

Jag kan förstå hur just en stumfilm, där aktörernas gester och minspel måste vara betydligt mer överdrivna än i en talfilm, lätt skulle kunna bli fånig, men detta är ingenting jag alls tänker på under visningen av The Artist, i vilken man bjuds på en elegant blandning av humor och dramatik, ledd av den otroligt charmante Jean Dujardin som George Valentin. Detta, tillsammans med filmens stämningsfulla originalfilmmusik komponerad av Ludovic Bource, gör att jag finner den väl värd sina tio Oscarnomineringar och att den också vann fem Oscar, bland annat de två tyngsta som Bästa film och Bästa regi.

I rollerna: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, John Goodman, James Cromwell m.fl.

Text: Mikaela Gustin

Läs även andra bloggares åsikter om The Artist, stumfilm, Oscarsnomineringar

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Oscarsnomineringar, stumfilm, The Artist

Lasse Hallströms nya film: Laxfiske i Jemen, recension

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Laxfiske i Jemen
Betyg 4
Sverigepremiär 4 april 2012
Regi: Lasse Hallström

Lasse Hallström är tillbaka med en ny film, med Ewan McGregor och Emily Blunt i huvudrollerna.

Ewan McGregor spelar fiskeriexperten Alfred Jones som lever ett lugnt liv, men med mcyket inlåst frustration. Hemma ignoreras han av sin karriärinriktade hustru och på arbetet har han en slavdrivare till chef.

När livet tycks som mest grått och trist blir Alfred Jones erbjuden att ansvara för ett projekt där lax ska planteras in i Jemens tidvis uttorkade flodbäddar. En stenrik shejk vill betala projekt, hur mycket det än må kosta. Shejken har en dröm att dammar och bevattning ska få öknen att blomstra. Dessutom är shejken fascinerad av fiske och menar att fiskesporten  gör människor  godare och för samman människor oavsett bakgrund. I fisket kan muslimer möta kristna och ateister.

Den brittiska regeringen behöver ha någon positiv nyhet från Mellanöstern för att mata medier med. Alfred Jones är till sin natur cynisk och negativ och han vägrar ta uppdraget. Hans vilja väger dock inget i sammanhanget när den brittiske premiärministern och hans taleskvinna Patricia Maxwell bestämt sig. Alfred Jones har ingen annat val än att acceptera uppdraget, annars får han sparken.

Shejken har en projektledare, Harriet, spelas av Emily Blunt Hon har precis träffat sitt livs förälskelse, en brittisk soldat. Harriet är en söt ung kvinna och när hennes soldat skickas till Afganistan åker hon gärna med till Jemen för att genomföra laxprojektet tillsammans med Alfred Jones och shejken.

Självklart kryllar filmen av  bra skådespelare, Ewan McGregor gör sällan en dålig roll. Filmen är snyggt filmad med fina bilder från Jemen. Men ändå är det lite för mycket klicheer, människorna skildras schablonartat.

Filmen bygger på Paul Tordays kritikerhyllade och bästsäljande bok med samma namn. Jag har inte läst den, men skulle kunna tänka mig att det samhällskritiska och satiriska kommer fram bättre och med mer nyanser i boken. I filmen är det lite för förenklat och en hel del som är förutsägbart redan från start och som därför inte överraskar  så mycket.

Shejken är bara alltför fin och så god att det känns att filmen är väl politiskt korrekt.

Trots att jag alltså har så mycket kritik mot filmen får den ändå ett högt betyg, 4, för att den trots allt är en förtjusande film som gör mig på gott humor och ger mig hopp om människor.

I rollerna: Ewan McGregor, Emily Blunt, Kristin Scott Thomas, Rachael Stirling, Amr Waked

Regi: Lasse Hallström
Manus: Simon Beaufoy (Golden Globe-belönad för manuset till Slumdog Millionaire).
Originaltitel: Salmon Fishing in the Yemen

Läs även andra bloggares åsikter om Lasse Hallström, Ewan McGregor, laxfiske, fiske, Jemen, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ewan McGregor, Filmrecension, fiske, Jemen, Lasse Hallström, laxfiske, Scen

Aftershock, en fascinerande kinesisk film som måste ses

27 februari, 2012 by Rosemari Södergren

Aftershock
Betyg 4
Släpps på dvd 29 februari 2012
Regi: Xiaogang Feng

Aftershock som betyder efterskalv skildrar några människors liv efter en jordbävning i Tangshan i Kina 1976.

En fattig familj drabbas av den förödande jordbävningen som tog 240.000 människors liv.

Mamman och pappan i familjen befinner sig i en bil när jordskalvet vibrerar och de två barnen, tvillingar i femårsåldern, en pojke och en flicka, är ensamma i lägenheten. Barnen hamnar under huset, under ett betongblock och pappan dör under skalvet. Mamman, Li Yuanni, måste välja när barnen ska räddas. De är fastklämda på var sin del under det stora betongblocket. Om räddningsmanskapet lyfter blocket för att rädda det ena barnet då krossas det andra till döds.

Mamman kan inte och vill inte välja, hon skriker i förtvivlan att båda ska räddas. Där finns många överlevande under rasmassorna och om mamman inte väljer något av barnen kan räddningsmanskapet inte vänta längre och båda barnen dör.

Li Yuanni väljer då att sonen ska räddas. Dottern, Fang Deng, hör det. Dottern grävs fram och läggs bland de som dödats under jordbävningen. Som genom ett under vaknar hon dock upp, men då är ingen där och ser det. Förtvivlad och ledsen ger sig flickan iväg och vägrar att berätta vem hon är.

Flickan hamnar på ett barnhem och blir sedan adopterad av ett barnlöst par som arbetar inom den kommunistiska armén.

Mamman kan aldrig förlåta sig själv och lever förgrämd. Dottern kan aldrig förlåta att mamman valde bort henne och berättar inte sin tunga hemlighet.

Vi får följa mamman och sonen, Fang Da, och deras liv på sitt håll och vi får följa dotterns liv i sin nya familj genom flera decennier ända till 2008.

Aftershock är en storslagen episk berättelse där vi också får se Kinas utveckling. Den är Kinas hittils mest sedda film. Filmen har belönats med två Asia Pacific Awards, för bästa film och bästa skådespelare, och var Kinas bidrag till Oscarnominering för bästa utländska film.

Fotot är fantastiskt och det är intressant att få se ett annat Kina och med mer nyanser än i många andra skildringar av Kina. Fang Dengs föräldrar är stolta kommunister för att de upplever en gemenskap inom armén och alla hjälper till och tar hand om de som drabbas av olyckan under jordbävningen. Kommunismen har avigsidor, självklart, men inte bara. Den kommunistiska rörelsen hade aldrig lyckats få med så många engagerade för den om den inte hade något bra också.

Filmen är 135 minuter lång, så det är en berättelse som har tid på sig att borra lite djupare. Efter att ha sett filmen känns det som om jag kommit det vanliga människorna i Kina lite närmare.

Det enda som jag tyckte var lite slarvigt var att skådespelarna som spelade tvillingarna som vuxna inte tycktes åldras något från när de var tjugo till fyrtio år.

Läs även andra bloggares åsikter om Kina, film, filmrecension, dvd, Aftershock, Xiaogang Feng

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Aftershock, dvd, Filmrecension, Kina, Scen, Xiaogang Feng

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 552
  • Sida 553
  • Sida 554
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in