• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Ceasar måste dö

9 november, 2012 by Redaktionen

Ceasar måste dö
Betyg: 4
Visas under Stockholm Filmfestival, 7-18 november

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Ceasar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Scen, Stockholms filmfestival

Filmrecension: Caesar måste dö

8 november, 2012 by Redaktionen

Caesar måste dö
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär 7 december

I förorten Rebibbia utanför Rom i Italien ligger ett fängelse, Rebibbia Prison, som är ett av landets största med satsningar på rehabilitering och social återintegration. Där sitter brottslingar som är dömda för mord, organiserad brottslighet och ”allehanda kriminell verksamhet”. Säkerheten är rigorös, med både galler och ståldörrar, men fungerar inte enbart som straff för de intagna utan en möjlighet till konstnärlig gestaltning vid sidan om.

Varje år sätter fängelset nämligen upp en teaterpjäs, och när filmen ”Caesar måste dö” inleds är det i slutskedet av den Shakeasphere- baserade pjäsen ”Julius Caesar” om kejsarens sista tid, om männen i hans närhet som vänder sig emot honom och hans tyranni. Därefter får vi följa de intagna först under en audition där konstnärliga ledare från fängelset utser roller, och därefter de repetitioner som leder fram till filmens början.

Med en gråmulen färgskala befästs de känslolägen som fångarna utgör, de få men kontrastrika färgklickarna ringar in hoppet som ändå möjligheten till att befästa fångarnas persona i konstnärlig tolkning ändå utgör. För nog är det så att filmen är otroligt stark, och lyser allra starkast när det märks hur mycket denna möjlighet spelar för de intagna som valt att ställa upp. De repeterar dialog med kraft och innerlighet, vill inte att någonting går fel. Samtidigt speglas de intagnas egna personligheter och problem i deras egna rollkaraktärer, vilket är både en styrka och en svaghet.

Det som verkligen brister i filmens dramaturgi är faktumet att regissörerna så gärna velat påvisa hur mycket de intagnas personlighet läcker igenom i rollkaraktärerna att många scenarion känns hårt regisserade och inte en följd av fångarnas egna eld. Det faktumet lämnar en bitter eftersmak av en konstruerad mockumentär som sträcker sig lika mycket efter billiga poänger som innerlig ärlighet. Men det filmen tappar i trovärdighet där plockar den igen när den under känslosamma stunder väljer att inte fånga det våld ändå förekommer på fängelset, och väljer istället att stanna kvar med en känslosam kamera som observerar den nedstämdhet som uppkommer till följd av den oro för att pjäsen ska stängas ned för att de medverkande inte kan sköta sig. Att visa det, istället för att försöka visa något våldsförhärligande som skulle kunna vara taget ur en amerikansk film, visar på pondus, konstnärlighet och trovärdighet som annars hade varit svår att ta på allvar.

Att få se dessa repetitioner och vad de betyder för de intagna är stort. Att få se besökarna ryckas med i gestaltningarna och känslostormarna precis lika angeläget; framträdandet blir en tyst kommunikation utan ord, som ända växer sig grann och färgstark. Applåderna vittnar om succé. Att till och med vakter, som annars finner fångarna ruttna, ser storheten i fångarnas skådespeleri säger en hel del.

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Ceasar måste dö, Stockholms filmfestival

The We and the I – En studie I rullande gruppdynamik

8 november, 2012 by Redaktionen

The We and the I
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär den 14 december

Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Michel Gondry. Det går från poetiska dagdrömmar insvepta i cellofan till halvtöntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny överraskning. Trots det kan man alltid lita på att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. Kärleken till det barnsligt analoga kan han omöjligen släppa, och det är också det som gör hans filmer så speciella. Även i hans nya The We and the I blir detta tydligt. Överraskningen denna gång är emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hjälp av ett gäng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig själva. Platsen är en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever på väg hem till sina sommarlov. Handlingen är diffus. Det är en iakttagelse av ett myller som sakta finfördelas i små konkreta bitar av kött och blod. Hierarkin är tydlig, men också bräcklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad på och under den tid som bussen rullar hinner många olika omstruktureringar av makten ske.

Filmen är delvis improviserad vilket känns som det enda sättet att göra den här sortens film på. Jag sitter inte och funderar över trovärdigheten i det jag ser och hör utan glömmer snarare stundtals bort att det är en spelfilm jag tittar på. Jag följer bara spänt med i de snabba, hårda replikväxlingarna.

Jag förvånas över hur framgångsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. För det är vad det är. Ett experiment, en undersökning. En nyfiken näsa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i rörelse. Även om filmen tar upp allvarsamma teman så slås jag främst av hur entusiastiskt utforskande den är. Det är dessutom imponerande att se hur Gondry, på ett ytterst varsamt sätt, har handskats med historien så att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Trådar lämnas lösa, men alltid för att senare plockas upp igen. När filmen är slut har jag en känsla av att någon berättat något viktigt för mig, men jag kan inte säga vad det är. Det är helt enkelt något som jag vet nu, som jag inte visste innan. Något tyst och osynligt som har flyttat in.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Michel Gondry, Stockholms filmfestival, The We and the I

Willem Dafoe, Peter Fonda, Jan Troell, Jaques Audiard dyker upp på Stockholms filmfestival

7 november, 2012 by Rosemari Södergren


Den svenska filmen Call Girl (som vi recenserat här) inviger Stockholms filmfestival som drag igång 7 november 2012 och det är som alltid ett fullspäckat program som bjuds, både när det gäller filmer och seminarier och möjligheter att få höra filmskapare berätta om sitt filmskapande.

Jag vill speciellt tipsa om chansen att få träffa fyra legender Face2Face på festivalen. Willem Dafoe har sedan sin Oscarnominering för Plutonen bland annat korsfästs av Martin Scorsese och spelat en av David Lynchs mer minnesvärda psykopater. Peter Fonda har sedan han startade MC:n som Captain America i Easy Rider varit en av Hollywoods coolaste skådespelare. Jan Troell är den svenske legenden som skildrat det moderna Sveriges framväxt. Jacques Audiard är den kompromisslöse fransmannen som gav världen en filmsmocka med En profet. Träffa dem alla på Stockholms filmfestival.

Face2Face med Willem Dafoe
När: 8 november kl. 18.00 på
Var: biograf Skandia (Drottninggatan 82)
Träffa mannen med den hypnotiska blicken. Willem Dafoe är en av våra modigaste och mest mångfacetterade skådespelare. Han har spelat allt från ung agent i Mississippi brinner och den dödsdömde Sgt Elias i Plutonen till fullblodspsykopaten Bobby Peru i David Lynchs Wild at Heart och huvudrollen mot Charlotte Gainsbourg i Lars von Triers skrämmande Antichrist. Den 8 november intervjuas han exklusivt av Hans Wiklund innan han mottar Stockholm Achievement Award.

Face2Face med Peter Fonda + Easy Rider
När: 10 november kl. 13.00
Var: biograf Skandia (Drottninggatan 82)
Hollywoodlegenden Peter Fonda kommer till Stockholms filmfestival för att leda årets jury i arbetet med att ta fram en värdig vinnare av Bronshästen för bästa film. Du har chansen att träffa honom och ställa frågorna om Easy Rider som du alltid velat ställa. Efter Face2Face:t samlas vi alla kring Fonda-klassikerna Easy Rider och lägger gasen i botten med Captain America.

Face2Face med Jan Troell + Dom över död man
När: 10 november kl. 17.00
Var: biograf Skandia (Drottninggatan 82)
Jan Troell mottar Stockholm Lifetime Achievement Award under ett unikt Face2Face där han intervjuas om sin livsgärning, de stora svenska filmerna, åren i USA och om att skildra ett Sverige i förändring. När han mottagit sitt pris premiärvisar vi hans senaste film Dom över död man som skildrar den svenska tidningsmannen och uttalade nazistkritikern Torgny Segerstedt. I rollerna ser vi bland andra Jesper Christensen, Pernilla August och Amanda Ooms.

Face2Face med Jacques Audiard + Rust and Bone
När: 12 november kl. 18.00
Var: biograf Skandia (Drottninggatan 82)
Den kompromisslöse Jacques Audiard tar emot Stockholm Visionary Award och intervjuas på scenen innan vi visar hans hyllade och starka drama Rust and Bone med Marion Cotillard. Valtränaren Stephanie och boxaren Ali träffas efter att han hjälpt henne ur ett slagsmål en natt. När Stephanie råkar ut för en hemsk olycka med en av sina späckhuggare återförenas det sargade paret: hon på utsidan och han på insidan.

Arkiverad under: Film, Scen

Klipp från The Twilight Saga Breaking Dawn part – 2

7 november, 2012 by Redaktionen

Onsdag den 14 november är nog ett datum många Twilight-fans ser fram emot, då har ju THE TWILIGHT SAGA BREAKING DAWN Part 2 svensk biopremiär över hela landet!

THE TWILIGHT SAGA BREAKING DAWN Part 2 är den uppmärksammade fortsättningen och avslutande delen i Stephanie Meyers berättelse om Bellas och Edwards omöjliga kärlek.
Regi: Bill Condon. I rollerna: Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner.

Här ett klipp:

Arkiverad under: Film, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 526
  • Sida 527
  • Sida 528
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in