The We and the I
Betyg: 4
Premiär: Visas under Stockholms filmfestival och har sedan biopremiär den 14 december
Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av Michel Gondry. Det går från poetiska dagdrömmar insvepta i cellofan till 
halvtöntiga slow motion-sparkar, och med varje ny film kommer en ny överraskning. Trots det kan man alltid lita på att hans lekfullhet och uppfinningsrikedom lyser igenom. Kärleken till det barnsligt analoga kan han omöjligen släppa, och det är också det som gör hans filmer så speciella. Även i hans nya The We and the I blir detta tydligt. Överraskningen denna gång är emellertid tyngden. Gondry utforskar individens plats i gruppen med hjälp av ett gäng oerfarna ungdomar som spelar tillspetsade versioner av sig själva. Platsen är en skolbuss som rullar genom South Bronx, full av elever på väg hem till sina sommarlov. Handlingen är diffus. Det är en iakttagelse av ett myller som sakta finfördelas i små konkreta bitar av kött och blod. Hierarkin är tydlig, men också bräcklig. Den som sparkar kan snart bli sparkad på och under den tid som bussen rullar hinner många olika omstruktureringar av makten ske.
Filmen är delvis improviserad vilket känns som det enda sättet att göra den här sortens film på. Jag sitter inte och funderar över trovärdigheten i det jag ser och hör utan glömmer snarare stundtals bort att det är en spelfilm jag tittar på. Jag följer bara spänt med i de snabba, hårda replikväxlingarna.
Jag förvånas över hur framgångsrikt Gondry lyckas med denna studie i rullande gruppdynamik. För det är vad det är. Ett experiment, en undersökning. En nyfiken näsa som sticks ned i ett rykande, bubblande rum i rörelse. Även om filmen tar upp allvarsamma teman så slås jag främst av hur entusiastiskt utforskande den är. Det är dessutom imponerande att se hur Gondry, på ett ytterst varsamt sätt, har handskats med historien så att det faktiskt skapas en ordning i vimlet av intryck. Trådar lämnas lösa, men alltid för att senare plockas upp igen. När filmen är slut har jag en känsla av att någon berättat något viktigt för mig, men jag kan inte säga vad det är. Det är helt enkelt något som jag vet nu, som jag inte visste innan. Något tyst och osynligt som har flyttat in.
Text: Josefina Linde