• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Inspelning av filmen med Lykke Li är i full gång

22 mars, 2013 by Jonatan Södergren

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inspelningen av Tarik Salehs thriller med arbetstiteln Tommy är i full gång och pågår fram till den 3 maj i Stockholm, Luleå och Göteborg. Filmen bygger på en gastkramande berättelse i Stockholms undre värld, med manus av Anton Hagwall och regi av Tarik Saleh. I en av rollerna ser vi den hyllade svenska artisten Lykke Li som under 2011 gav ut sitt andra album Wounded Rhymes.

Handling:

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria. Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu. Ryktet sprider sig som en löpeld genom Stockholms undre värld. Om Tommy kommer hem, kommer stan att explodera. Och om han inte kommer… kan något ännu värre hända. Tommy är berättelsen om kvinnan bakom mannen bakom rubrikerna. En modern myt om när drottningen kom hem och staden brann. Om två systrar, två mödrar, tre döttrar och deras män.

Biopremiär är beräknad till februari 2014. Här kan du se Lykke Lis musikvideo till I Follow Rivers som även den är regisserad av Tarik Saleh:

Arkiverad under: Film Taggad som: Lykke Li, Tarik Saleh, Tommy

Filmrecension: This is 40

18 mars, 2013 by Redaktionen

this-is-401This is 40
Betyg: 3
Premiär: 22 mars

This is 40 är vad man skulle kunna kalla en lös uppföljare på ”Knocked up”. Som sådan har den mycket att bevisa då ”Knocked up” är en av de senare årens mest hyllade komedier. Dock handlar denna film inte, som man skulle kunna tro, om Ben och Allisons fortsatta öden och äventyr. Istället följer vi paret Pete och Debbie, vilka hade en mindre roll i den förra filmen.

Denna film gör det inte lätt för sig med sitt val av huvudkaraktärer. De flesta biobesökare hade förmodligen velat följa Ben och Allison i ännu en film och känner sig antagligen inte ombord på filmens premiss. Det är i alla fall på det viset jag har hört att snacket gått runt filmen. Och det är synd att just detta faktum har blivit filmens heta potatis. För att om man bortser från detta så är This is 40 faktiskt en väldigt rolig film.

Pete och Debbie har nu kommit upp i 40-årsåldern och alla funderingar som följer med detta gör entré. Framförallt infinner sig en stegrande oro över att deras relation blir mer och mer rutinartad och tafatta försök görs för att hålla den romantiska, spännande gnistan vid liv, bland annat genom att äta nyttigt, motionera och spendera mer kvalitetstid med varandra. Som i de flesta romantiska komedier resulterar dessa tafatta försök i allehanda knasiga och omöjliga situationer.

Den stora frågan när man ska bedöma en komedi är huruvida man tyckte att filmen var rolig eller inte. Och på den punkten måste jag säga att This is 40 lyckas galant. Jag hade inte så stora förväntningar på filmen och fann till min förtjusning att jag skrattade högt flera gånger. Många av de situationer som uppstår under filmens gång är väldigt dråpliga, men aldrig alltför osannolika och man känner motvilligt igen sig i många av de scenarion som filmen presenterar.
this-is-4033Tyvärr har filmen även en hel del svagheter, varav den största ligger i manuset. Filmen är oerhört lång för att vara en komedi och under denna tid presenteras så många parallellhistorier att man som tittare nästan får huvudvärk. Förutom att få tillbaka gnistan i sitt förhållande håller Petes skivbolag på att gå i konkurs. Dessutom lånar han ut alltför mycket pengar åt sin far vilket leder till att han kanske måste sälja huset. Samtidigt tror Debbie att en av de anställda i hennes butik stjäl pengar. Frågan är bara hur hon ska kunna konfrontera henne. Debbie har också problem med sin far. De har inte haft kontakt på flera år och att återuppta den förlorade förbindelsen kan bli knepigare än vad det först verkar. Pete och Debbie har även problem med sin dotter då de känner att de glider ifrån varandra ju äldre hon blir, och mitt i allt detta upptäcker Debbie att hon är gravid. Har ni tråkigt när ni läser detta? Låter det raljerande? Var det för många trådar att hålla i huvudet? Nåväl, det tog er åtminstone inte 134 minuter att läsa stycket, vilket är mer än vad man kan säga om filmen.

Trots filmens extrema svagheter vad gäller manus kan jag inte tycka illa om den. Skämten och många av situationerna underhöll mig mer än väntat och jag skulle absolut kunna tänka mig att se om filmen, men på DVD en regnig söndag. Då humor är någonting väldigt subjektivt vet jag inte om jag borde rekommendera filmen eller inte, men om du känner med dig att du gillar relationskomedier om par med stagnerade relationer skulle jag ge This is 40 en chans. Förvänta dig bara ingen ny ”Knocked up”.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: judd apatow, paul rudd, Recension

Tankar efter Tempo Dokumentärfestival

14 mars, 2013 by Redaktionen

En dokumentärfestival är verkligen inte som en vanlig filmfestival. Det var något som snabbt slog mig under förra veckans Tempofestival. Det är lätt att luras av de färgglada affischerna, de ivrigt runtspringande volontärerna och det minglande branschfolket. Vi recensenter ställer upp oss på rad utanför salongen, och när klartecken ges, slinker vi in och intar de platser som blivit över.

I_AM_BREATHINGDet är svårt att riktigt känna skillnaden förrän filmen börjar spelas, men när det händer, när jag inser att det här, det är på riktigt, då blir jag nästan lite rädd. Hur ska jag, på något värdigt sätt, kunna göra en kritisk värdering av en film som I Am Breathing (av Emma Davie och Morag McKinnon) tillexempel? En film om en döende ung man som på alla sätt han kan komma på försöker dokumentera sin sista tid så att hans ettårige son, när han växer upp, ska kunna förstå vem hans pappa faktiskt var. Det är en så in i själen förkrossande historia att även om själva filmen skulle vara gjord på ett taffligt, trist och torftigt sätt så skulle jag aldrig kunna göra något annat än att snyfta och skriva något om hur sorgligt allt är.
Nu var I Am Breathing, lyckligtvis, både uppbyggd, filmad och klippt på ett mycket vackert, skört och rörande sätt. Men faktum kvarstår, jag kan inte tala om dessa filmer så som jag är van att kunna göra. Jag behöver andra verktyg för att kunna ta i dem. När jag kommer ut ur salongen, rödögd och trasig efter den obeskrivligt tunga slutscenen i I Am Breathing, frågar en man som av någon anledning valt att smita ut efter bara en kvart: ”Hur var den? Var den bra? Dog han?”. Jag vill fräsa: ”Ja, vad tror du? Man blir inte frisk när man fått sin dödsdom och andas med hjälp av en maskin.” Någon nickar att: ”Ja, han dog.” Mannen passar då på att entusiastiskt tipsa om Hanekes Amour, som han tycker har samma tema. Jag vill inte att han ska säga så. Han FÅR inte säga så. Det finns en skarv mellan det som är verkligt och det som är fiktion, och hur stark och välspelad Amour än må vara så finns det absolut inga paralleller mellan den och det jag just sett.

En annan film som jag såg var Polish Illusions (av Jacob Dammas och Helge Renner). Denna sågs även av vår skribent Franz Ung som omnämner den här: https://kulturbloggen.com/?p=67959. Det är fascinerande hur olika man kan uppleva samma film. Han såg den i en salong där folk skrattade åt de scener som fyllde mig med djupt vemod när jag såg den i min ensamhet i festivalens videotek. Jag upplevde inte filmen som komisk över huvudtaget. Snarare gav den mig en gnutta magknip, och en koncentrerad bild av människans och livets litenhet. polish3I stora drag utgörs filmen av två parallella porträtt av män i en liten Polsk kuststad. Den ene är en pensionerad, amerikansk helikopterpilot som samlar på arméfordon, sörjer sin döda fru, har en fäbless för erotiska prydnadssaker och letar efter en ny kvinna att slå sig till ro med. Den andre är en gammal illusionist som saknar den uppskattning som han fick under kommunisttiden, och som nu kämpar för sin plats på scenen. Dessa två har ingen koppling till varandra, de hasar runt i varsin del av staden, till synes omedvetna om att de filmas. Jag förstår givetvis att filmen är ganska kraftigt regisserad, polerad och klippt för att se ut just så som den gör, men som åskådare får man ändå en känsla av att bara stå i ett hörn och kika på liv som levs. Det finns absolut en ambition från filmskaparnas sida att framhäva karaktärernas kufighet, men eftersom jag är ett dedikerat fan av alla världens kufar så gör det att jag känner en slags vördnad och värme inför dem, även om de bär på många osympatiska drag också. För mig är den mänskliga klumpigheten charmig, alla har den ju. Det är fint när skämt inte landar helt rätt, när händer gestikulerar omkull saker, när blickar blir lite trötta och avlägsna och när ord uttalas alldeles fel. Polish Illusions levererar inga tunga budskap, den berättar bara en historia om två små människors universum. En historia som håller sig på avstånd, cirkulerar strax ovanför.
Polish Illusions är lättare att ta i än I Am Breathing. Kanske är det just på grund av det där avlägsna. Polish Illusions är som en ensam farbror som med darrande händer äter mjukglass med chokladtopping på McDonald’s och I Am Breathing är som en vän som gråter mot ens hals. Den ensamma farbrorn är såklart ett sorgsamt synintryck men den ledsna vännen känns i hela kroppen.
Nåväl, till nästa års Tempofestival lovar jag mig själv, här och nu, att jag ska hitta de rätta verktygen för att kunna ta i verkligheten.

Text: Josefina Linde

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Oz: The Great and Powerful

13 mars, 2013 by Redaktionen

oz3Oz: The Great and Powerful
Betyg: 3
Premiär: 15 mars

”Hail to the king, baby”. Ja, jag erkänner. Det finns en del av mig som älskar Sam Raimi. När jag som barn såg ”Army of Darkness” och fick en snabbkurs i zombies, stop-motion och ironiska blinkningar till publiken, förstod jag att Raimi alltid kommer ha en plats i hjärtat. Sedan dess har jag visserligen fått en mer ambivalent inställning till hans filmer (jag var en av få som tyckte att ”Drag Me to Hell” var rätt unken), men ändå grodde nyfikenheten då jag hörde att Raimi skulle ta med oss till L. Frank Baums skapelse, landet Oz, i prequeln Oz: The Great and Powerful.

Originalet ”The Wizard of Oz” är en odödlig filmklassiker. Som barn av den stora depressionen i USA, är den också en symbol för eskapism och lätthanterlig underhållning. Sam Raimis prequel dyker även den upp i en tid då många går på bio för att underhållas och stänga ute omvärlden. Ändå är det lätt att rynka på näsan åt projektet. Särskilt då ugglorna i mossen anar en lätt cynisk baktanke till filmens existens. Att Disney står som producenter oroar dessutom, särskilt för oss som inte direkt älskade Tim Burtons ihåliga, men framgångsrika, kassako ”Alice i Underlandet”.

Och ja, det krävs en del goodwill för att köpa den här bergochdalbanan. Effekterna är fantastiska i ordets rätta bemärkelse och skådespelarna charmigt självmedvetna, men det skramlar relativt tunt under ytan. Berättelsen engagerar enbart om man lyckas investera medkänsla i James Francos självupptagna trollkarl. Hans resa till insikt är inte den mest tillfredsställande jag har stött på, men funkar hjälpligt som alibi sittandes i baksätet till specialeffektsorgien bakom ratten. oz2Det är i alla fall vad elvaåringen i mig påstår. Han är också mer villig att förlåta hollywoodstudiornas fantasilösa sätt att återanvända och exploatera redan skapade världar i profitens namn. Kanske hjälper det att Oz: The Great and Powerful påminner en hel del om just ”Army of Darkness”. Trollkarlen påminner lite mer än lovligt om Bruce Campbells kultförklarade karaktär Ash, och flera scener känns igen. Överlag är regissörens visuella kännetecken och egenheter intakta. Givetvis finner vi även Bruce Campbell i en obligatorisk biroll.

Efter ett tag sitter jag och tänker att det enda som kan förstöra upplevelsen är ett sång- och dansnummer. När det väl kommer hanteras det på så sätt att jag fnissar förnöjt åt saken. Inte ett dåligt betyg, direkt.

I slutändan har Raimi definitivt mer bett än Tim Burton och Oz: The Great and Powerful är åtminstone i mitt tycke vida överlägsen ”Alice i Underlandet”. Danny Elfmans musik förhöjer 3D-effekterna ytterligare ett snäpp och får mig att rysa av välbehag när den uppfinningsrika upplösningen sprakar loss. Detta är ingen klassiker, långt ifrån, men ibland gör det inte så mycket. När elvaåringen blir så pass tillfredsställd är det svårt att inte sjunga lovsånger till eskapismens magiska egenskaper.
Hail to the king, baby.

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Tempo Dokumentärfestival: Magar, tårar och cynism

13 mars, 2013 by Redaktionen

Tempo Dokumentärfestival slog detta år publikrekord. Det är inte så konstigt då det känns som att dokumentärer aldrig varit mer populära än vad de är idag.

En stor mängd dokumentärfilmer är personporträtt. Och med personporträtt menar jag att dokumentärfilmarna åkt ut till den allra avlägsnaste lilla avkroken, polat med den skummaste kufen de kan hitta och följer denne när hen gör kufiga saker som vi bildade storstadsbor kan skratta åt. Filmerna är ofta ”avskalade” och ”ärliga”. Med detta menas att man ofta ställer kameran på långt avstånd helt stillastående så att kufen syns i helbild när han kufar runt. På så sätt kan man inte fuska med snygga vinklar eller häpnadsväckande kameraåkningar och det man ser blir mer äkta. Att man i sådana lägen även ser betydligt dummare ut än de flesta andra man ser på vita duken, att ens klumpiga rörelser som alla har (även bildade storstadsbor) får full exponering får ses som ett märkligt sammanträffande. Dessa kufar rultar dessutom ofta runt med bar överkropp och degig kulmage. Vi får anta att folk på landet oftast har bar överkropp. De moderna tröjorna kanske inte har hunnit till de små orterna än. För det kan väl inte vara så att dokumentärfilmarna passat på att fiska fram kamerorna just när kufarna en alltför varm sommardag för en liten stud tagit av sig tröjan. Så att storstadsborna som ser dokumentären känner att skildringen av landsbygden blir mer ”avskalad” och ”ärlig”, samtidigt som de tackar sina gudar för deras pösiga flanellskjortor som döljer deras egna växande svullbukar.

polish1

En dokumentärfilm som visades på Tempo Dokumentärfestival var Polish Illusions, gjord av Jacob Dammas och Helge Renner. I denna dokumentär vimlar det av stora magar och bara överkroppar. Det vimlar av kufar som i helbild lallar runt på den polska landsbygden och gör sådana tokiga saker som vi storstadsbor aldrig skulle drömma om. Den största lallaren av de andra i filmen heter Jan Konstantynow. Publiken skrattar ofta åt honom. Detta för att han är 82 år och helt efter sin tid. Han har i yngre år varit illusionist under sovjettiden och känner sig ingen tillhörighet med det kapitalistiska samhälle som finns idag. Han försöker gång på gång återinträda i rampljuset. Detta tycker publiken är otroligt lustigt. Det är lustigt för att filmmakarna mestadels visar sekvenser där Jan missuppfattar saker, inte hänger med i svängarna eller då hans illusionstrick inte fungerar. Detta alltid visat i helbild utan någon musik som på något sätt skulle kunna förstärka Jans inre bryderier. Förmodligen för att det blir mer ärligt och äkta såhär. Att Jan verkar besitta en enorm kunskap och komplexa funderingar kring skillnaderna mellan Polen under Sovjettiden och Polen idag samt sitter på ett livslångt kunskapsförråd kring detta tycks inte intressera filmens upphovsmän lika mycket. Vi får anta att de inte finner detta tillräckligt äkta eller ärligt.

Anhängare till denna form av cyniska galghumor brukar ofta försvara porträtteringen av kufarna med att de som tittare faktiskt sympatiserar med dem. De skrattar med dem, inte åt dem. Att skratta åt någons kroppsfigur, att personen misslyckas i sina åtaganden och att personen inte förstår samhället de lever i är alltså okej så länge man tycker om dem och skrattar med dem.

Håll fast vid den tanken, vi återkommer till det.

nowhere1En annan dokumentärfilm jag såg på Tempo Dokumentärfestival var Nowhere Home, en norsk dokumentär av Margreth Olin. Denna film handlar om ensamkommande flyktingbarn i Norge. Dessa underåriga barn har inget hem, kommer från länder i krig och stor fattigdom. Många av dem har inga föräldrar. Andra har föräldrar som vill döda dem. Många är både mentalt och fysiskt skadade av de trauman som de upplevt. På sin 18-årsdag kommer de skickas hem till de länder som de kommer ifrån. Livet de har nu är bara till låns och snart kommer det att slås i spillror av ett system väl medvetet om vad det sysslar med och till vilken miljö de skickar tillbaka dessa unga människor. Bild- och ljudspråket i Nowhere Home är gripande och kreativt. Svartvita bilder blandas med färgbilder, stillbilder blandas med rörliga bilder. Ljudet är majestätiskt, bombastiska stråkar och pianocresendon avlöser varandra. Varje val till bild- och ljudspråk är gjort med åtanke att återge barnens inre ångest, oro och trauman. Man är fullt övertygad om att Margreth Olin står på barnens sida och verkligen anstränger sig för att återge deras berättelser och livsöden på ett rättvist sätt. Jag grät innan filmen var slut.

Skulle det gå att berätta Polish Illusions med samma bild- och ljudspråk som förekommer i Nowhere Home? Absolut. Man skulle genom stämningsfull musik och en rörlig berättande kamera kunna få en djup insikt i Jan Konstantynows alienation från den moderna världen och hans resonemang kring skillnaderna mellan systemet som fanns i det forna Sovjet och det kapitalistiska systemet. Skulle man kunna berätta Nohwhere Home med samma bild- och ljudspråk som förekommer i Polish Illusions? Skulle man kunna ställa kameran längre bak, låta alla traumatiserade flyktingbarn synas i helbild så att man märker hur klumpiga och lustiga rörelser de har? Skulle man kunna visa dem i bar överkropp på ett sätt så att de ser lite härligt löjliga ut i sin ofullkomliga kroppshydda? Skulle det vara okej att strunta i att skildra deras ångest och bävan inför att skickas tillbaka till sina hemländer, deras sorg över att deras familjemedlemmar blivit mördade och deras kval över att de förmodligen inte kommer bli äldre än 18 år? Skulle man istället med gott samvete kunna fokusera på hur tokigt det kan bli eftersom de inte förstår hur det norska samhället fungerar och vilka dråpliga situationer som då kan uppstå? Jag menar, det var ju tydligen okej att tycka att det är otroligt lustigt med personer med konstig kroppsfigur som misslyckas i sina åtaganden och inte förstår samhället de lever i.

Förhoppningsvis kommer Tempo Dokumentärfestival att växa sig ännu större nästa år. Och förhoppningsvis kommer dokumentärfilmens frammarsch leda till att fler filmmakare fattar att stora magar och bara överkroppar inte är så jävla ärligt.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 514
  • Sida 515
  • Sida 516
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in