Filmrecension: Oz: The Great and Powerful

Oz: The Great and Powerful
Betyg: 3
Premiär: 15 mars

”Hail to the king, baby”. Ja, jag erkänner. Det finns en del av mig som älskar Sam Raimi. När jag som barn såg ”Army of Darkness” och fick en snabbkurs i zombies, stop-motion och ironiska blinkningar till publiken, förstod jag att Raimi alltid kommer ha en plats i hjärtat. Sedan dess har jag visserligen fått en mer ambivalent inställning till hans filmer (jag var en av få som tyckte att ”Drag Me to Hell” var rätt unken), men ändå grodde nyfikenheten då jag hörde att Raimi skulle ta med oss till L. Frank Baums skapelse, landet Oz, i prequeln Oz: The Great and Powerful.

Originalet ”The Wizard of Oz” är en odödlig filmklassiker. Som barn av den stora depressionen i USA, är den också en symbol för eskapism och lätthanterlig underhållning. Sam Raimis prequel dyker även den upp i en tid då många går på bio för att underhållas och stänga ute omvärlden. Ändå är det lätt att rynka på näsan åt projektet. Särskilt då ugglorna i mossen anar en lätt cynisk baktanke till filmens existens. Att Disney står som producenter oroar dessutom, särskilt för oss som inte direkt älskade Tim Burtons ihåliga, men framgångsrika, kassako ”Alice i Underlandet”.

Och ja, det krävs en del goodwill för att köpa den här bergochdalbanan. Effekterna är fantastiska i ordets rätta bemärkelse och skådespelarna charmigt självmedvetna, men det skramlar relativt tunt under ytan. Berättelsen engagerar enbart om man lyckas investera medkänsla i James Francos självupptagna trollkarl. Hans resa till insikt är inte den mest tillfredsställande jag har stött på, men funkar hjälpligt som alibi sittandes i baksätet till specialeffektsorgien bakom ratten. Det är i alla fall vad elvaåringen i mig påstår. Han är också mer villig att förlåta hollywoodstudiornas fantasilösa sätt att återanvända och exploatera redan skapade världar i profitens namn. Kanske hjälper det att Oz: The Great and Powerful påminner en hel del om just ”Army of Darkness”. Trollkarlen påminner lite mer än lovligt om Bruce Campbells kultförklarade karaktär Ash, och flera scener känns igen. Överlag är regissörens visuella kännetecken och egenheter intakta. Givetvis finner vi även Bruce Campbell i en obligatorisk biroll.

Efter ett tag sitter jag och tänker att det enda som kan förstöra upplevelsen är ett sång- och dansnummer. När det väl kommer hanteras det på så sätt att jag fnissar förnöjt åt saken. Inte ett dåligt betyg, direkt.

I slutändan har Raimi definitivt mer bett än Tim Burton och Oz: The Great and Powerful är åtminstone i mitt tycke vida överlägsen ”Alice i Underlandet”. Danny Elfmans musik förhöjer 3D-effekterna ytterligare ett snäpp och får mig att rysa av välbehag när den uppfinningsrika upplösningen sprakar loss. Detta är ingen klassiker, långt ifrån, men ibland gör det inte så mycket. När elvaåringen blir så pass tillfredsställd är det svårt att inte sjunga lovsånger till eskapismens magiska egenskaper.
Hail to the king, baby.