Tempo Dokumentärfestival slog detta år publikrekord. Det är inte så konstigt då det känns som att dokumentärer aldrig varit mer populära än vad de är idag.
En stor mängd dokumentärfilmer är personporträtt. Och med personporträtt menar jag att dokumentärfilmarna åkt ut till den allra avlägsnaste lilla avkroken, polat med den skummaste kufen de kan hitta och följer denne när hen gör kufiga saker som vi bildade storstadsbor kan skratta åt. Filmerna är ofta ”avskalade” och ”ärliga”. Med detta menas att man ofta ställer kameran på långt avstånd helt stillastående så att kufen syns i helbild när han kufar runt. På så sätt kan man inte fuska med snygga vinklar eller häpnadsväckande kameraåkningar och det man ser blir mer äkta. Att man i sådana lägen även ser betydligt dummare ut än de flesta andra man ser på vita duken, att ens klumpiga rörelser som alla har (även bildade storstadsbor) får full exponering får ses som ett märkligt sammanträffande. Dessa kufar rultar dessutom ofta runt med bar överkropp och degig kulmage. Vi får anta att folk på landet oftast har bar överkropp. De moderna tröjorna kanske inte har hunnit till de små orterna än. För det kan väl inte vara så att dokumentärfilmarna passat på att fiska fram kamerorna just när kufarna en alltför varm sommardag för en liten stud tagit av sig tröjan. Så att storstadsborna som ser dokumentären känner att skildringen av landsbygden blir mer ”avskalad” och ”ärlig”, samtidigt som de tackar sina gudar för deras pösiga flanellskjortor som döljer deras egna växande svullbukar.
En dokumentärfilm som visades på Tempo Dokumentärfestival var Polish Illusions, gjord av Jacob Dammas och Helge Renner. I denna dokumentär vimlar det av stora magar och bara överkroppar. Det vimlar av kufar som i helbild lallar runt på den polska landsbygden och gör sådana tokiga saker som vi storstadsbor aldrig skulle drömma om. Den största lallaren av de andra i filmen heter Jan Konstantynow. Publiken skrattar ofta åt honom. Detta för att han är 82 år och helt efter sin tid. Han har i yngre år varit illusionist under sovjettiden och känner sig ingen tillhörighet med det kapitalistiska samhälle som finns idag. Han försöker gång på gång återinträda i rampljuset. Detta tycker publiken är otroligt lustigt. Det är lustigt för att filmmakarna mestadels visar sekvenser där Jan missuppfattar saker, inte hänger med i svängarna eller då hans illusionstrick inte fungerar. Detta alltid visat i helbild utan någon musik som på något sätt skulle kunna förstärka Jans inre bryderier. Förmodligen för att det blir mer ärligt och äkta såhär. Att Jan verkar besitta en enorm kunskap och komplexa funderingar kring skillnaderna mellan Polen under Sovjettiden och Polen idag samt sitter på ett livslångt kunskapsförråd kring detta tycks inte intressera filmens upphovsmän lika mycket. Vi får anta att de inte finner detta tillräckligt äkta eller ärligt.
Anhängare till denna form av cyniska galghumor brukar ofta försvara porträtteringen av kufarna med att de som tittare faktiskt sympatiserar med dem. De skrattar med dem, inte åt dem. Att skratta åt någons kroppsfigur, att personen misslyckas i sina åtaganden och att personen inte förstår samhället de lever i är alltså okej så länge man tycker om dem och skrattar med dem.
Håll fast vid den tanken, vi återkommer till det.
En annan dokumentärfilm jag såg på Tempo Dokumentärfestival var Nowhere Home, en norsk dokumentär av Margreth Olin. Denna film handlar om ensamkommande flyktingbarn i Norge. Dessa underåriga barn har inget hem, kommer från länder i krig och stor fattigdom. Många av dem har inga föräldrar. Andra har föräldrar som vill döda dem. Många är både mentalt och fysiskt skadade av de trauman som de upplevt. På sin 18-årsdag kommer de skickas hem till de länder som de kommer ifrån. Livet de har nu är bara till låns och snart kommer det att slås i spillror av ett system väl medvetet om vad det sysslar med och till vilken miljö de skickar tillbaka dessa unga människor. Bild- och ljudspråket i Nowhere Home är gripande och kreativt. Svartvita bilder blandas med färgbilder, stillbilder blandas med rörliga bilder. Ljudet är majestätiskt, bombastiska stråkar och pianocresendon avlöser varandra. Varje val till bild- och ljudspråk är gjort med åtanke att återge barnens inre ångest, oro och trauman. Man är fullt övertygad om att Margreth Olin står på barnens sida och verkligen anstränger sig för att återge deras berättelser och livsöden på ett rättvist sätt. Jag grät innan filmen var slut.
Skulle det gå att berätta Polish Illusions med samma bild- och ljudspråk som förekommer i Nowhere Home? Absolut. Man skulle genom stämningsfull musik och en rörlig berättande kamera kunna få en djup insikt i Jan Konstantynows alienation från den moderna världen och hans resonemang kring skillnaderna mellan systemet som fanns i det forna Sovjet och det kapitalistiska systemet. Skulle man kunna berätta Nohwhere Home med samma bild- och ljudspråk som förekommer i Polish Illusions? Skulle man kunna ställa kameran längre bak, låta alla traumatiserade flyktingbarn synas i helbild så att man märker hur klumpiga och lustiga rörelser de har? Skulle man kunna visa dem i bar överkropp på ett sätt så att de ser lite härligt löjliga ut i sin ofullkomliga kroppshydda? Skulle det vara okej att strunta i att skildra deras ångest och bävan inför att skickas tillbaka till sina hemländer, deras sorg över att deras familjemedlemmar blivit mördade och deras kval över att de förmodligen inte kommer bli äldre än 18 år? Skulle man istället med gott samvete kunna fokusera på hur tokigt det kan bli eftersom de inte förstår hur det norska samhället fungerar och vilka dråpliga situationer som då kan uppstå? Jag menar, det var ju tydligen okej att tycka att det är otroligt lustigt med personer med konstig kroppsfigur som misslyckas i sina åtaganden och inte förstår samhället de lever i.
Förhoppningsvis kommer Tempo Dokumentärfestival att växa sig ännu större nästa år. Och förhoppningsvis kommer dokumentärfilmens frammarsch leda till att fler filmmakare fattar att stora magar och bara överkroppar inte är så jävla ärligt.
Text: Franz Ung

[…] Jag har varit på Tempo dokumentärfestival. Detta resulterade i en krönika som reflekterar kring galghumorn som förekommer i många dokumentärfilmer. Krönikan finns att läsa här. […]