• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Hanekes blödande hjärta, tankar och reflektioner kring Amour

7 januari, 2013 by Redaktionen

amour

I en tidig scen i Michael Hanekes magnifika film ”Amour” befinner vi oss i en salong. Kameran vilar på publiken som tyst sitter och väntar på att en konsert med klassisk musik ska börja. I biosalongen, för oss som har valt att gå och se Hanekes film just där, inträffar en märklig effekt; en sorts spegelbild uppenbarar sig för oss, där två olika verkligheter blickar mot varandra i spänd väntan inför vad som komma skall. Med scenen förmedlar Haneke att vi egentligen möter oss själva i hans film, att publiken på bioduken är vi. För Amour är en film om oss, om vår kärlek, vårt åldrande och vår död. Handlingen kretsar kring ett äldre par där kvinnan drabbas av en stroke. Mannen väljer att hand om henne i deras hem ända fram till det oundvikliga slutet.

Kanske är det därför filmen drabbar mig så hårt. Dagen före har jag fått ett telefonsamtal från min mamma. Mormor ligger på sjukhus med lunginflammation. Och hon är ju så gammal, säger mamma menande. Ja, det är hon. Gammal. Själva ordet ger mig rysningar och märkliga luktassociationer. Blanka golv och sjukhus. Darriga händer och ryckiga rörelser. Slapp, hängig hud och ådriga halsar. Fläckiga, dimmiga ögonvitor, som i ärlighetens namn börjar bli ganska gula. Hela andemeningen av ”gammal” blir för mig ”hjälplös”.

amour2Kanske är det därför det gör mig så rädd. Kanske är det därför dagens samhälle är så besatt av ungdom. Kanske är det därför vi stuvar bort våra äldre generationer på sönderfallande ålderdomshem. Och kanske är det därför vi strävar bakåt, efter en tid som sakta rinner mellan våra fingrar.

Min sambo gråter efter att vi sett Amour. Jag är inte långt därifrån. Vi pratar om det äldre parets relation. För ett otränat öga ter den sig närmast kall. Den är så subtil, skildrad på ett mästerligt sätt. De kramas inte, säger inte att de älskar varandra. För det finns redan där, kärleken existerar – möjligen inte som tittaren föreställt sig, men den finns där och det känns. Sättet de rör sig tillsammans. Hur de tittar efter varandra. Det säger något om dem som karaktärer och människor; något privat, något som åskådaren inte äger tillträde till. De har levt ihop i en evighet dessa två människor. De behöver inte rättfärdiga sin kärlek, inte för varandra och särskilt inte för oss. Haneke vet detta. För Amour är egentligen ingen film i traditionell mening. Den handlar, mer än något annat, om oss och vad som komma skall – på gott och ont. Hur skoningslöst det slutar för de som älskar varandra. Även för dem. Det finns ingen filmmusik som kan rädda eller trösta oss. Det existerar inga lyckliga slut. Bara slut.
Mormor flydde från Tyskland under andra världskriget. Hon har berättat för mig om fallande bomber, när de tvingades gömma sig i källaren och hela byggnaden skakade som en gamlings händer. Hon har berättat för mig om att resa ensam till Sverige och arbeta hårt, bara för att skicka pengarna till familjen i Tyskland. Ett hårt liv utan excesser. Själv försöker jag relatera; mina ekonomiska bekymmer är visserligen vida överlägsna de flesta av mina vänners, men jag är inte i närheten. Inte ens på samma karta.

amour3Resten av filmen utspelar sig i det parets lägenhet. De spelas av Jean-Louis Trintignant och Emanuelle Riva, stora stjärnor i Frankrike och särskilt Riva, som slog igenom i ”Hiroshima – min älskade” från 1959, blev en sorts sexsymbol. Att Haneke valt dessa skådespelare är ingen slump. När kameran försiktigt utforskar deras gamla kroppar och fragila uppenbarelse, finns bilden av deras ungdom inpräntad i publikens medvetande. Det är skrämmande, men också märkligt avväpnande. Kommer man på sig själv att tycka synd om dem blir det ännu underligare. För varför tycker jag synd om dem? För att de är gamla? Kanske är det inte dem jag tycker synd om. Det är synd om människorna, som redan gamle Strindberg sade. När slutet kommer, för det gör det för alla, vet vi inte vad som händer. Bara att det är abrupt och konkret. Verkligt och overkligt på samma gång. Vi har skapat vårt livs vägar, skissat upp våra regler och samhällen och plötsligt tar det slut. Ingenting betyder något längre. Plötsligt är vi bara kallt kött på en bår, likt tömda behållare eller tomma hylsor. Glimten, livet, tankarna och sorgerna, har alla försvunnit.
Tidigt i filmen, när paret är på väg hem från konserten, upptäcker de att någon har försökt bryta sig in i deras lägenhet. Detta får kvinnan att berätta om en väninna som haft inbrott nyligen. Tjuvarna stal tavlorna, men lämnade ramarna kvar – de fick med sig motiven genom att skära loss dem. När Haneke, en bit in i filmen, låter tavelmotiv fylla bioduken, är det först svårt för mig att greppa innebörden. Han låter ramarna vara osynliga, strax utanför bild. Efter filmen slår det mig: det är samma tavlor i sekvensen som satt upphängda i kvinnans sovrum. När kvinnan avlider, när hennes kropp ligger stel på sängen, känns det som att någon har varit där och stulit innehållet. Bara ramen finns kvar.
Kanske drabbar Hanekes film så hårt eftersom vår rädsla inför döden verkar inprogrammerad, eftersom vi tänker på den som om den vore en förlust. Vi förlorar något. En anhörig. Vårt liv.
Mina mamma förbereder sig för att åka ned till Danmark, där min mormor bor. Mina mostrar är oroliga över mormors tillstånd, deras nuvarande konflikter ställs åt sidan – något större har plötsligt anlänt. Jag bläddrar i ett gammalt fotoalbum. Min mormor har alltid sett likadan ut. Jag minns att vi ofta tittade på film tillsammans, James Bond-filmer dubbade till tyska. Jag, som inte kunde språket, lät fantasin skapa logik i det jag såg; uppfann min egen handling till filmerna. Ofta gick det inte ihop, ofta slutade händelseförloppet mitt i, och mina föreställda konflikter och handlingar uppklarades aldrig. De bara stängdes av.

Hanekes film Amour slutar, till skillnad från många av hans tidigare verk, inte mitt i ett skeende. I stället följer vi med till slutet. Filmens första scen är också den sista. Detta för att vi inte ska missta oss och tro att det finns någon sorts spänning i berättelsen. Det finns ingen upptäckarglädje, inget äventyr. Vi vet hur det kommer att sluta, precis som i verkligheten. Bara döden väntar när eftertexterna rullar.

Text: Robert Warrebäck

Tips: Recension av Amour i Expressen och i Svenska Dagbladet.

Arkiverad under: Film

Läsarkommentarer

Kommentarer

  1. Tommy säger

    6 februari, 2013 kl. 17:15

    Skall se den på söndag. Ser framemot detta, bra skrivet.

  2. Front säger

    6 mars, 2013 kl. 12:13

    Såg filmen igår. Tolkade slutet när hon hämtade honom som att han bestämt sig för att dö för egen hand. Men jag vet inte. En kvinna frågade mig men svårt veta. Hur tolkade du detta? En underbar film!

  3. Robert Warrebäck säger

    6 mars, 2013 kl. 14:59

    Ja, det är verkligen svårt att veta. Jag tror att Haneke lämnar det hela lite öppet, så att man kan välja själv hur man vill ha det (och hur man hade gjort själv i mannens läge eftersom filmen skildrar ”oss” på något sätt). Jag tänker också på när hon säger åt honom att inte glömma kappan i slutet. Just den scenen gör mig knäsvag bara jag tänker på det. Otroligt fint.

Trackbacks

  1. Hanekes blödande hjärta « robert warrebäck skriver:
    9 februari, 2013 kl. 17:37

    […] https://kulturbloggen.com/?p=64836 […]

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in