Film

Filmrecension: The Homesman – en medioker smörja

6 november, 2014 by Redaktionen

The Homesman
Betyg: 1
Biopremiär: 7 november 2014
Regissör: Tommy Lee Jones
Skådespelare: Hillary Swank, Tommy Lee Jones, Grace Gummer, Miranda Otto, Sonja Richter.

The Homesman börjar i en liten anonym stad i delstaten Nebraska. Där får vi lära känna en ogift kvinna vid namn Mary Bee Cuddy (Hillary Swank) som är väldigt ensam och desperat för att få bekräftelse. Mary Bee som mer än gärna vill bevisa sig blir anförtrodd av den lokala pastorn att föra tre sinnessjuka kvinnor till Iowa, ett farligt uppdrag som männen i staden själva vill undvika att utföra. Genom en slump stöter hon på en man vid namn George Briggs (Tommy Lee Jones), en gammal soldat som väntar på att hängas för att ha använt en annan mans gård som sin egen. Hon beslutar sig för att rädda hans liv i utbyte mot att han hjälper henne med att hålla kvinnorna säkra under resan. Dessa två omaka typer ger sig ut på den fem veckors långa färden mot Iowa och alla faror som väntar på vägen.

Det är sällan man skådar en sådan osammanhängande film som The Homesman. Filmen älskar att visa fullkomligt intetsägande scener som inte tillför någonting av värde. Dessa små korta sekvenser får mig att börja betvivla ifall det är en riktig film jag ser, allting börjar kännas som en semestervideo hemma hos min moster. Det klipps snabbt mellan årstider, tillbakablickar och små korta sekvenser där man lagar mat eller hjälper de tre kvinnorna uträtta sina behov. Detta leder till att man saknar någon som helst uppfattning av hur långt resan gått. Ena scenen lämnar man ett hus och i nästa scen är man redan inne i ett annat med andra kläder på. Som tittare får man aldrig någon uppfattning om hur långt in på resan man befinner sig eller hur mycket tid som passerats. Detta är tyvärr ett stort problem som återfinns genom hela filmen.

Balansgången som krävs när man ska berätta flera parallella historier är oftast väldigt svårt att lyckas bra med och även där brister filmen. Slarviga klipp mellan nutid och dåtid varvas så intensivt att det mesta bara blir en osammanhängande röra. När man tidigt i filmen försöker etablera dessa tre kvinnor som sinnessjuka så görs detta genom att filma scenerna i samma stil som en skräckfilm. Det blir inte bättre när man totalt misslyckas med integrera några lättare former av slapstick humor. När ett hus sprängs och Tommy Lee Jones staplar ut täckt av kol och med håret spretandes åt alla håll känns det istället som man att man tittar på Looney Tunes.

Det finns en total avsaknad av kemi mellan våra två huvudpersoner i filmen. Under hela deras resa så etableras aldrig någon form utav relation eller gemenskap. Dialogen är fruktansvärd och levererad utan någon slags inlevelse. Tommy Lee Jones funkar i rollen som en trött och tystlåten gammal gubbe men detta är vad han förblir genom hela filmen. Vi får aldrig se någon slags utveckling eller sken av mänsklighet. Vi har en huvudkaraktär som är otroligt ensam och skriker efter någon form av bekräftelse, en trött gubbe och tre sinnessjuka kvinnor. Alla fem ute på en resa genom vildmarken tillsammans, ett äventyr som bjuder på alla möjliga hinder men trots detta så återfinns ingen mänsklighet i hela filmen. Den är helt avskalad från alla mänskliga relationer och känslor, bitvis upplevs det som att filmen är skriven av en robot utan känslor.

Det lilla som räddar filmen är alla briljanta inhopp från diverse kända skådisar. James Spader, Meryl Streep, John Lithgow och William Fichtner gör alla mindre roller och lyckas på få sekunder förmedla mer känsla och trovärdighet än huvudpersonerna gör under hela filmens gång. Även miljöerna i filmen är snyggt fångade utav Tommy Lee Jones och Rodrigo Prieto. Dessvärre räcker inte några starka biroller och ett snyggt landskap för att rädda filmen från att bli en medioker smörja.
Text: Oskar Kjaergaard

Filmrecension: Interstellar – Sevärd om än något ytlig eskapism

5 november, 2014 by Redaktionen

Interstellar
Betyg: 3
Regi: Christopher Nolan

Många har nog sett fram emot regissören och manusförfattaren Christopher Nolans nya film. Han har många hängivna fans, inte minst genom sina Batmanfilmer. Själv är jag mest svag för intrikata historier som i de tidigare filmerna Memento(2000) och Inception(2010). Parallella världar och flera tidsplan, inte mig emot.

Jag har haft nöje av Interstellar (vilket betyder mellan stjärnor). Fast någon banbrytande SF-rulle är det inte. Trots en verkligt aktuell tematik med en planet härjad av miljökatastrofer och behov av resor till andra galaxer med oförstörda planeter.. Harry Martinsson rymdepos Aniara som har en liknande tematik kom förresten redan 1956. Jag hade gärna sett ett större filosofiskt djup i Interstellar och något fler storslagna bilder av landskap på okända planeter. Filmen är nära 3 timmar och skulle vinna på att kortas ned.

Här citeras Dylan Thomas flera gånger. Fast jag tycker nog att citat från bibeln hade passat bättre.
”For dust you are and to dust you shall return”. I filmen kämpar mänskligheten för att överleva. Det råder matbrist och de ständiga sandstormarna gör att damma och smuts täcker allt. Miljökatastrofen är ett faktum och en av de få grödorna som fortfarande går att odla är majs. Huvudpersonen Cooper bor på en bondgård med sina barn. Han är bonde fast egentligen är han ingenjör, f.d. rymdpilot. Förhållandet mellan Cooper som spelas av Matthew McConaughey och hans dotter Murphy är filmens centrum. Anne Hataway har också en stor roll i filmen och Michael Caine spelar NASA-professorn Brand. Hjärnan bakom allt.

Men det är Murphy som är det stora snillet i Interstellar. Det är hon som knäcker koden som leder till rymdfärden då Cooper får i uppdrag att flyga genom maskhålet till en annan galax. Hans uppdrag är att hitta en planet som människorna på jorden kan flytta till. Och det är bråttom.
Det här är en amerikansk produktion. Här är den typiske hjälten som ska rädda världen, som ska Vinna. Fast han bryr sig egentligen inte så mycket om världen, utan bara om sin egen familj och främst sin dotter Murphy. Filmen talar om att man ska lyssna på sina känslor och följa sitt hjärta. Men för samtidigt fram en helt teknologisk lösning på människans problem. En ekvation ska lösa allting. Det går inte riktigt ihop. Man tänker helt krasst lämna jorden åt sitt öde eftersom man tömt ut planetens resurser. Och vilka är de hjälpsamma utomjordingarna egentligen? Den som känner till New Age rörelsens eskapistiska idéer känner sig hemma här. Och vi slipper inte baseball, vad vore en amerikansk film utan en baseballmatch?
Text: Ulrika Bergman

Filmrecension: Mr Turner – bildmässigt och filosofiskt mästerverk

4 november, 2014 by Rosemari Södergren

Mr Turner
Betyg 4
Regi Mike Leigh

Joseph Mallord William Turner var en fascinerande konstnär som var helt absorberad av ljus. Han målade både i olja och med akvareller och han anses vara den konstnär som lade grunden för impressionismen. Den brittiska filmskaparen Mike Leigh har valt att skildra de sista tjugofem åren i Turners liv.

Bildmässigt är filmen ett mästerverk, precis som det anstår en film som skildrar en enastående konstnär som Turner. Filmfotografen har fått leka med ljus sätt som påminner om hur Turner skapade. Där är exempelvis en bild där allt är i motljus – med ljus som strålar in genom att stort fönster. Bildmässigt såväl som filosofiskt är filmen ett mästerverk. I små enkla vardagliga samtal fångar filmen de stora existentiella frågorna.

Mike Leigh säger att han med filmen riktad kameran mot sig själv och andra olika slags konstnärer som brottas med alla de krav yrkesvalet medför. I pressmaterial om filmen skriver han:
Det är en sak att få folk att skratta, även om det kan vara svårt. Men att lyckas beröra em så att de upplever det djupa, det sublima, det andliga, det episkt sköna och det skrämmande som livet här på jorden innebär – det är något helt annat. Och inte många av oss lyckas hur mycket vi än försöker.

Mike Leigh är filmens regissör så han vet väl vad han ville skildra. men jag tycker den handlar om mer än att vara konstnär, jag tycker den handlar om livet. Alla brinner väl för något och denna inre låga krockar med omgivningens alla krav och förväntningar.

Turner var ingen ängel, men ingen demon heller, eller kanske har Mike Leigh valt att skildra honom ömsint? Turner bor tillsammans med sin far, tills fadern dör. Hushållerskan stannar kvar och är djupt förälskad i Turner – som utnyttjar henne sexuellt och tar hennes närvaro för given. Turner har en tidigare älskarinna, Sarah Danby, som han har två döttrar med, vilket han oftast förnekar och inte erkänner officiellt. Under annat namn inleder han en relation med en änka som är hans hyresvärdinna där han ofta hyr in sig vid kusten. Han levde dubbelliv i många år, delade bädd och boende både med sin hushållerska och sin hyresvärdinna, på två olika ställen.

Han var en anarkistisk personlighet som gick sin egen väg men ändå tycks ha stort hjärta för människor. Men mest av allt älskade han ljuset och sin konst. En gång såg han till att bli fastbunden vid en fartygsmast i dåligt väder för att kunna måla en snöstorm. Han gav allt för sin konst.

För konstintresserade har filmen några extra små pärlor i scener där flera kända konstnärer är med som John Constable och Benjamin Haydon.

Det är skönt med en film där skådespelarna inte på typiskt Hollywood-manér är bildsköna utan är vardagliga, rent av rätt ful och med många skavanker, som folk är mest, som Marion Bailey i rollen som Sophia Booth och Dorothy Atkinson i rollen som hushållerskan Hannah. Timothy Spall i rollen som Turner själv är inte direkt framställd särskilt tvålfager. Fast där är jag tveksam. På bilder jag kan hitta på Turner såg han väldigt bra ut. Timothy Spall gör en imponerande prestation i rollen – och lär få ett och annat pris eller nominering. En film behöver ju inte skildra hur saker verkligen såg ut eller gick till utan det viktiga är att fånga meningen bakom, vad något vill säga. Fast ändå känner jag ett motstånd mot ytterligare en film där en medelålders, överviktig, vit man har huvudrollen och med alla sina brister får symbolisera alla människor och vår kamp för att förstå livet eller åtminstone ta oss igenom denna existens.

Det är intressant med Turner att hans konst är bland världens högst värderade. 2009 såldes hans målning ”The Temple of Jupiter Panellenius” för motsvarande 103 miljoner kronor, vilket är det näst högsta belopp som betalats för ett brittiskt konstverk. 2006 såldes ett venetianskt landskap av Turner för motsvarande 283 miljoner kronor. Fascinerande eftersom Turner trots allt var en konstnär som till rätt stor del ändå uppskattades redan av sin tid, även om inte den brittiska drottningen förstod sig på hans konstverk. En miljonär erbjöd sig att köpa alla hans konstverk och göra honom till en mycket rik man men Turner tackade nej och valde att donera sina verk till den brittiska nationen, trots att drottning Victoria avskydde hans konst.

Filmrecension: Black Coal, Thin Ice – visar upp sidor av det kinesiska samhället som myndigheterna länge har försökt dölja

3 november, 2014 by Redaktionen

Black Coal, Thin Ice
Betyg 3
Regi Yinan Diao
Med Liao Fan och Kwai Lun-mei

Vid en kolfabrik och vid en soptipp på två skilda platser i provinsen Heilonggjian, som ligger i norra Kina, dyker det upp ett antal kroppsdelar som kommer från minst ett styckat lik. Eftersom platserna ligger långt från varandra förefaller det vara osannolikt att det skulle kunna röra sig om en och samma mördare. Trots ett intensivt utredningsarbete lyckas man inte lösa fallet eftersom polisen begår allvarliga misstag i förhören av de misstänkta. Det leder till att polismannen Zhang (Liao Fan) suspenderas från sin tjänst. Den lätt försupne ex- polismannen försörjer sig därefter genom ett arbete inom säkerhetsbranschen. Men fem år senare får han, med hjälp av en före detta kollega, en ny chans att lösa fallet. Genom sitt nya arbete har han nämligen kommit i kontakt med ett dubbelmord som i stort verkar följa samma mönster som det tidigare fallet.

Efter ett omfattande spaningsarbete hamnar så småningom en ung kvinna (Kwai Lun-mei), som arbetar på en tvättinrättning, i centrum för misstankarna. Hur kommer det sig att flera män som har haft kontakt med henne har försvunnit eller dött? Efter olika överraskande händelser på den isbana där den unga kvinnan brukar åka skridskor klarnar bilden. Polisen börjar förstå att det mycket väl skulle kunna vara en och samma mördare. De kommer också på hur mördaren måste ha gått tillväga för att sprida likdelarna till vitt skilda platser inom provinsen. Men vem är mördaren och vilken roll spelar den unga kvinnan? Är hon ett offer eller är hon en farlig och förförisk kvinna? I filmens slut får vi något slags svar på frågorna men misstanken stannar ändå kvar. Är det verkligen det rätta svaret.

Filmen som är en del av den kraftigt växande kinesiska filmindustrin visar upp sidor av det kinesiska samhället som myndigheterna länge har försökt dölja. Den lyfter fram den kinesiska tillväxtens skuggsidor. Smutsiga och slitna industri-, bostads- och stadsmiljöer. En kall och dyster värld där flertalet rollfigurer visar sig vara moraliska dubbelbottnade. Filmens huvudperson visar sig vara en tveksam hjälte eftersom han är lätt försupen och dras sexuellt till den misstänkta kvinnan.

I februari tog filmen något överraskande hem Guldbjörnen som bästa film vid filmfestivalen i Berlin. Liao Fan som, tillsammans med Kwai Lun-mei, bär upp filmen blev utsedd till bästa skådespelare. Filmens styrka är miljöskildringarna och huvudpersonernas skådespeleri. Själva berättelsen håller kanske inte samma klass.

Filmrecension: Bethlehem – en stark film om en tonåring i kläm mellan olika lojaliteter

2 november, 2014 by Rosemari Södergren

Bethlehem
Betyg 4
Regi: Yuval Adler
Bethlehem invigde Stockholms Judiska Filmfestival 18 oktober, och hade VOD-premiär 22 oktober

En film som är högaktuell för alla som vill försöka förstå något av livet i Mellanöstern och situationen för människor som lever sitt vardagsliv i striderna mellan palestinska grupper och israeler.

Filmen utspelar sig i Betlehem som styrs av palestinska myndigheter men det är långt ifrån lugnt. Palestinska grupper som Hamas och al-Aqsa Martyrs´Brigades konkurrerar om makt och samtidigt har den israeliska säkerhetstjänsten en egen agenda.

I denna kokande gryta av våld mitt i vardagslivet, där män från olika fraktioner går runt mitt bland befolkningen med k-pistar över axeln försöker den palestinske tonårspojken Sanfur att ta sin roll. Hans storebror är militant motståndare till Israel och har många beundrare bland de palestinska grupperna samtidigt som han är efterlyst och söks av den israeliska säkerhetstjänsten.

Sanfur beundrar sin bror men har samtidigt fått en nära vän i Razi, israelisk officer i säkerhetstjänsten. Razi utnyttjar Sanfur och gör honom till tjallare. Sanfur tvingas att ljuga både för sin bror och för Razi, han är kluven mellan sina lojaliteter och utmanar också andra tonåringar genom att visa sig tuffast. Det är en hård miljö att växa upp i för barn och ungdomar.

Berättelsen känns äkta, skådespelarna är mycket bra och jag blir helt gripen av filmen. Det är ett förtätat drama som tar upp konfliktens många olika perspektiv. Filmmanuset till Bethlehem skrevs gemensamt av regissören Yuval Adler och den arabiske journalisten Ali Waked som bodde på Västbanken och ägnade många år åt efterforskningar om livet där. Det märks att de kan sitt ämne, filmen känns äkta och viktig.

Film

Footer

Om oss